En man kommer fram för att titta närmare på materialet, och jag gör mitt bästa för att övertyga honom om att han behöver en hel bunt papper. Det visar sig att han är psykolog, och han säger sig ha goda kunskaper i ämnet redan. Han frågar om jag engagerar mig i frågan på grund av att jag är anhörig. Jag berättar att jag själv har ADHD. Han undrar vilket behandling jag får. Jag förklarar att jag inte medicinerar men att jag arbetsminnestränat, och att patientutbildningen hjälpt mig förstå varför mitt liv i vissa avseenden varit ganska komplicerat. Han frågar om jag varit en vild tjej.

Debatten om funktionshinder och sexualitet handlar oftast om svårigheten att träffa en partner, och om huruvida funktionshindrade bör ha rätt att köpa sexuella tjänster. Jag undrar om det motsatta perspektivet också borde diskuteras? Finns det någon hjälp att få för den som på grund av bristande impulskontroll och andra svårigheter relaterade till funktionshindret har mer sex än de egentligen vill, utsätter sig för riskfyllda situationer, eller ger sig in i nya relationer utan eftertanke?
Om inte, hur skulle sådan hjälp kunna utformas?

Det finns ett samband mellan ADHD och tidigt sexdebut, större antal partners än genomsnittet, kortare förhållanden, oplanerade graviditeter, och könssjukdomar. Det är, sannolikt till den ovan nämnda psykologens oerhörda besvikelse, långt ifrån alla som är benägna till amorösa äventyr, och inte heller får ett vidlyftigt kärleksliv med nödvändighet negativa konsekvenser - men problemet är ändå så vanligt förekommande att det bör diskuteras.

Man vet sedan tidigare att subventionerade preventivmedel för unga kvinnor minskar antalet aborter. Vad sägs om att subventionera alla former av preventivmedel, för alla kön, i alla åldrar? Det kommer bara åt en del av problematiken, men utgör ett rimligt första steg - och därtill ett som kommer många människor till godo. Inte bara vilda tjejer med ADHD.