Jag är normalt sätt inte känslig för ordval. Om någon kallar mig ”handikappad” istället för "funktionshindrad" rycker jag inte till. Emellertid tycker jag att min egen assistans knappt innehåller någon omsorg alls. Tror det är därför själva ordet känns så missvisande för mig. Känns som uttrycket omsorg står lite som en mur framför min självständighet. Jag vet att det är min personliga tolkning av ordet som färgar min bild av uttrycket, men vill ändå dela med mig av mina tankar kring det hela.

Min önskan är att det som är vardagligt liv för vem som helst, också är vardagligt liv för mig. Jag vill ”borsta tänderna”, ”käka”, ”gå på toa” m.m. Jag vill att de som assisterar mig känner att de servar mig i att göra dessa vardagligheter. Jag önskar att assistenternas attityd till dessa saker är lika vardaglig som min. Antar att du som ej har assistans inte tänker ” nu ska jag ha omsorg om min diet och matsmältning” när du äter middag, eller ”tror jag ska omvårda min tandhygien” när du ska borsta tänderna.

Även när en assistent ger mig tips och idéer eller påminner mig om något, ser jag det inte heller som omsorg. Kan tyckas konstigt, men jag ser det så här; att mina assistenter är mitt team. Om jag kunnat använda mina armar och ben hade ju dessa extremiteter förhoppningsvis velat mitt bästa och tvärtom. Genom att praktiskt själv utföra saker lär man sig, utvecklas och får nya idéer. Nu när jag inte själv är utföraren, så känns det ok för mig att förslag ibland kommer från assistenten istället.

Finns enbart en gång jag känt att en assistent gett mig omsorg. Det var när jag låg på sjukhus med två brutna ben och hjärnskakning. Höll där på att bli helt överkörd av en sjukgymnast. Min assistent fick förklara min diagnos, som är rätt sällsynt, och slåss emot personalens helt uppåt väggarna tokiga bedömningar. I det läget jag befann mig i var jag mycket försvagad och behövde verkligen omsorg i assistansen och är än idag glad att jag fick det. Kommer säkert också värdesätta kvalitativt god omsorg framöver, då jag på ålderns höst säkerligen drabbas av demens eller om jag av andra orsaker behöver hjälp att guidas och stärkas.

Det jag vill säga är, att det inte är själva omsorgsbegreppet som skrämmer mig utan bara att det ofta används i fel situationer. Önskar att det specifika med assistansrollen lyftes fram lite oftare. Önskar att rubriken ”personlig assistent” inte så naturligt sorterats in under hälso- och sjukvård hos Arbetsförmedlingen.

Nej, såsom jag känner det, så arbetar just mina assistenter sällan med vård och omsorg. Däremot arbetar dom dagligen med mänskliga rättigheter. Har en fantastisk assistentgrupp som varje dag med lyhördhet, engagemang och fingertoppskänsla ger mig möjlighet att vara medborgare fullt ut.