Då jag föddes i augusti, istället för i oktober, fick jag syrebrist och därmed en CP-skada, men det är inte den jag tänkte skriva om. Det skulle bli så långrandigt. Om jag skulle berätta om vad CP innebär, så skulle ni somna till allt prat om statistik, olika sorters CP med mera. Med den här krönikan vill jag bara säga att jag är stolt över att jag har blivit den jag är.

Jag är enormt tacksam för mitt liv. För det mesta älskar jag det. Jag har ingen anledning att deppa, för jag vet inte om någon annan situation än den jag själv lever i.
Dessutom räddade läkarna mitt liv. Jag kunde ha dött på några minuter. Mina föräldrar hann knappt se sin nyfödda dotter, som var lika liten som en docka, innan jag lades i kuvös, och låg där i ungefär två månader.

Att jag sitter i rullstol har ingen större betydelse för mig. Jag säger inte att det inte är jobbigt, för det är det ibland. Det förstår ni säkert. Men det beror mestadels på samhället och folk som har svårt att förstå mig. Jag vet att jag är annorlunda på ett sätt, men egentligen så är jag det inte alls. Alla människor har sitt eget liv och sina egna förutsättningar att gå ut ifrån. Alla kan få ut hur mycket som helst av sitt liv, oavsett hur vi fungerar. Man måste finna en egen stig att gå på, och ingen kan allt, men alla kan något. Vi utbyter erfarenheter hela tiden. Det finns alltid något nytt att berätta.
Ibland undrar folk, om jag inte vill slippa min rullstol, men då svarar jag att den faktiskt är en del av mitt liv.

För mig och många andra var de tidiga tonåren allra värst. Det är då man börjar inse vem man är, och så måste man lära sig att acceptera sig själv. Jag vägrade. Jag tyckte att jag var mindre värd på grund av mitt funktionshinder vid vissa tillfällen, och jag skämdes över det och ville inte umgås med andra funktionshindrade, av det enkla skälet att jag ville vara just ”normal”
När man är ett litet barn, har man inga funderingar på om man är normal eller inte. Då är man bara ett litet barn. Ibland önskar jag att jag var liten igen, så jag slapp fundera så mycket. Det gör säkert ni också.

Hur är man egentligen, när man är normal?
Det ordet betyder ingenting, säger jag, om någon skulle ställa mig den frågan, för jag har hört det uttalas i fel sammanhang alldeles för ofta. Jag hör oftast inte när någon säger det ordet. Nu kan jag dra slutsatsen, att antingen är alla normala, eller så finns det helt enkelt ingen som är det.