Ibland vill vi stanna upp för att se närmare på alla underbara ting. Jag tror att det är kärleken, vänskapen och allt annat mysigt som vi vill se mest av. Men vi har inte tid att stanna. Vår guide säger att vi hela tiden måste lära oss mer om livet och det är ju alldeles rätt. Vi kan inte stanna. Inte om vi vill leva.

Vi måste fortsätta att vandra. Vi måste veta vad som finns på livets alla avdelningar, och varenda en av oss får olika känslor av det vi upplever. Stundom skrattar vi, stundom gråter vi. Vi måste älska, men även hata, och så vidare. Vidare. Guiden driver på oss. Alla blir trötta av att tas med livet, men ändå fortsätter vi.

Rummen som vi går igenom kan vara både ljusa och mörka. Kärlekens rum är ljust, medan hatets är mörkt. Det har alla fått veta mycket tidigt på vandringen. Men vi får också vistas i rum som vi knappt trodde fanns.

Ett av dem är fördomarnas rum, och det är enormt stort och väldigt mörkt. I fördomarnas rum är det så mörkt att vår guide måste tända en lampa. När det går upp ett ljus för oss, blir vi förskräckta. Här inne hålls människor fångna. De kan inte visa oss vilka de är eftersom vi har stängt in dem bakom våra egna fördomar. Vi ser dem lida av vår okunskap genom glaset. Alla vill hjälpa dem ut ur sina burar. Ovanför varje bur är det skyltat. Alla människor letar efter de sina för att befria dem från andras fördomar.

SKÅNINGAR - Pratar så fruktansvärt fult
ZIGENARE - Tjuvar
MUSLIMER - Har en hemsk kvinnosyn
HOMOSEXUELLA - Det är onaturligt
ÖVERVIKTIGA - De har inga känslor, inget sexliv

Du och jag söker febrilt efter de våra. Det tar lång tid innan vi finner dem, för de står nästan längst in i det mörka rummet. Vi får syn på skylten med texten:

FUNKTIONSHINDRADE – De ser ju helt CP ut, de är i vägen, de är dumma i huvudet

Jag vet. Jag blöder också. Men kom! Kom så ska vi krossa glaset!