Varför lät jag mig övertalas av min polare att följa med hit som ett gammalt förkläde bara för att han inte vill träffa henne ensam. Är det inte dags att han ska våga stå för sina handlingar utan att jag ska behöva vara med? Varför övergav jag min dator där hemma? Det här är förspilld tid. Det är många rader som inte blir skrivna när jag bara sitter här.

- Det måste vara otäckt att vara blöt på hakan.

Jag ser ner i ölen, känner den gamla barndomsskammen hoppa upp och klösa sig fast i skuldrorna. Mina andetag blir tunga vid matbordet när släktmiddagarna dukas upp för mitt inre. Jag skjuter upp axlarna, drar in huvudet. Jag försöker gömma mig likt en sköldpadda i sitt skal för moster Berits kritiska skärande blickar. Kusinernas fnissningar hörs när jag böjer mig fram mot ölens sugrör. Det går inte att hindra. Hela jag börjar skaka av hennes granskande blick.

- Håll i hans glas. Tänk om han välter det. Usch, jag vågar inte titta.

Jag tvingar mig bakåt mot ryggstödet. Anstränger mig att se nuet och gör min blick stadig över bordet. Stirrar stint på henne. En kvinna i medelåldern som har suttit och pratat om olika ansiktskrämer, sina två slarviga söner och bristen på kärlek. Vad har hon för rätt att trycka mig årtionden tillbaka till ett ruttnande lik som för länge sen är begravt. Varför ska jag behöva gräva upp det bara för hennes kräsmagenhets skull?

Jag rycker till av min polares skratt.

- Du Lisa, det är inte illa att en snygg karl dräglar efter dig?

Brännkyrkogatan är en befrielse. Förlåtelsen kommer till mitt bröst.
Må du vila i frid moster Berit. Det är länge sen jag lämnade barndomen bakom mig. Jag behöver inte äta upp, måste inte sitta kvar vid bordet med förtärande blickar. Jag är inte tvungen att vara kvar och slösa bort min tid på oväsentligheter.