I många andra länder har public service förstått att man har en viktig roll att spela när det gäller att bekämpa fördomar mot funktionshinder. Den förståelsen saknas här i Sverige. SVT har förstått att man har ett uppdrag att bekämpa fördomar när det t.ex. gäller kön och etnicitet. Man strävar exempelvis på ett medvetet sätt efter en etnisk mångfald i personalen. Men när såg du senast en programledare i rullstol? Eller när såg du senast en nyhetsreporter med behov av personlig assistans?
De lyser med sin frånvaro, och det medverkar till att SVT på ett drastiskt och ibland patetiskt sätt saknar kunskap om funktionshinder i allmänhet och personlig assistans i synnerhet.

Göra sig lustig på andras bekostnad

Nyligen såg jag t.ex. ett inslag i ett av SVTs s.k. humorprogram där en ny version av Windows presenterades. Det gick under namnet Windows CP. Men tyvärr led det nya operativsystemet av ständiga skakningar och för att bli av med dessa var man tvungen att kryssa bort en viss inställning.
Jag vet inte vad ni tycker men jag tyckte inte att det här var roligt. Jag tycker att det var ett sätt att göra sig lustig på andras bekostnad – på vår bekostnad. I ett humorprogram i SVT tror jag aldrig att man skulle våga göra sig lustig på kvinnors eller invandrares bekostnad. Men när det gäller personer med funktionshinder så uppfattas det tydligen som helt ok.
En förklaring till detta kan vara den objektsyn som finns på oss med funktionshinder. Den objektsynen skymtar t.ex. fram i olika nyhetsinslag om oss assistansanvändare. De tre senaste nyhetsinslagen om personlig assistans i SVTs Rapport har fokuserats på kostnaderna i assistansreformen. Det har påståtts att kostnaderna skenar och det anmärkningsvärda har varit att politiker och tjänstemän fått stå oemotsagda.

Objektifiering av människor

I inget av dessa tre reportage har de assistansberättigade själva kommit till tals. Inte heller har man intervjuat någon från brukar- eller handikapprörelsen. Trots att det pågår en livlig debatt om huruvida kostnaderna ökar eller ej har man valt att endast rapportera politikernas bild av verkligheten.
Det visar hur fel det kan bli när man behandlar en hel grupp människor som objekt istället för subjekt. Jag menar t.o.m. att man på detta sätt har brutit mot kravet på objektivitet och opartiskhet i nyhetsrapporteringen. Annars är det inte ovanligt att man vänder sig till Bengt Westerberg när personlig assistans är på tapeten. Det är som om man utgår ifrån att vi funktionshindrade är oförmögna att tala i egen sak. Man vänder sig inte ens till f.d. socialministern Bengt Lindqvist som själv är blind, trots att han minst sagt var lika mycket involverad som Bengt Westerberg i förberedelserna inför assistansreformen.

Terminologi

Tyvärr tror jag inte att journalisterna på SVT förstår att man härigenom gör oss en stor otjänst. Man är med och bekräftar en gammal fördom om att personer med funktionshinder inte kan tala för sig och är oförmögna att agera politiskt.
Det är också intressant att notera vilket språk man använder i den här nyhetsrapporteringen. För en journalist är ju språket något grundläggande och därför är det förvånande att man inte intresserar sig mer för att bruka rätt termer och begrepp.
Nästan används genomgående sådana begrepp som handikappvård och handikappomsorg. Man har inte förstått att det finns en distinktion mellan vård och personlig assistans. Detta kan bero på att personer med funktionshinder t.o.m. ofta definieras som sjuka. Man har inte förstått skillnaden på att vara sjuk och funktionshindrad. Man har inte bemödat sig med att förstå att funktionshinder är något som uppstår i relationen mellan individ och miljö – mellan en sjukdom eller en skada och det omgivande samhället.
Följden av detta blir att man använder ett språkbruk som är kränkande och som snarare cementerar fördomar och förlegade tankesätt.

Bidragsberoende, sjuka, svaga och menlösa

Saken blir naturligtvis inte bättre av att man samtidigt visar arkivbilder från något äldreboende eller någon annan institution. I ett av de senaste inslagen om personlig assistans i Rapport visades t.ex. en ålderspensionär som fick sin dagliga välling serverad av en personlig assistent. Det är ytterst sällan så vi assistansanvändare skildras som vitala, produktiva och potenta. Istället hjälper SVT till med att förstärka en bild av oss som bidragsberoende, sjuka, svaga och menlösa.

Rännstensungar

Men detta gäller inte enbart för nyhetsrapporteringen. Härom veckan var det sportlov här i Stockholm. Vädret var uruselt. Snön var obefintlig. I det läget när en övervägande del av landets barn och ungdomar sitter bänkade framför TVn så väljer SVT att visa Rännstensungar som matinéfilm – en film från 70 talet med stora skådespelarinsatser av bl.a. Cornelis Vreeswijk och Anita Lindblom.
Filmen handlar om Ninni som är lam i benen och inte kan gå. Istället sitter hon i en otymplig trärullstol som hon knappt kan köra själv. Ständigt har hon en filt runt benen trots att det är sommar ute. Till råga på allt är Ninni föräldralös och tas om hand av konstnären Fahlén som är utfattig och som alltså spelas av Cornelis Vreeswijk.
Genom hela filmen saknar Ninni kontakt med de andra barnen på gatan. I den gripande slutscenen visas hur alla de andra barnen leker och stojar på en grön sommaräng medan Ninni sitter i sin rullstol och bara tittar på. Men så plötsligt spritter det till i Ninnis ben. Det visar sig att operationen som hon har genomgått har lyckats. Hon ställer sig upp, tar några staplande steg och är ett tu tre med och leker och stojar med de andra barnen.
Denna sentimentala sörja väljer SVT Att visa för dagens barn och ungdomar. Härigenom bekräftar man istället för att bekämpa gamla fördomar och förlegade tankesätt kring funktionshinder. Sensmoralen i filmen är uppenbar: Så länge som du inte kan gå kan du inte få några kompisar, men så fort du lär dig gå så kommer livet att bli en enda dans på rosor.
Ungefär samtidigt som Rännstensungar gjordes så gjorde SVT en serie Skol TV program som man kallade Klotet med Tage och Ulla Danielsson. I ett av programmen intervjuades en femteklassare som tyckte att man ska vara snäll mot alla negrer. Förmodligen skulle aldrig SVT reprisera just det avsnittet. Det skulle uppfattas som alldeles för politiskt inkorrekt.

Omedvetna kränkningar

Men när det gäller vår föreställningsvärld kring funktionshinder så finns tyvärr inte samma spärrar. Det saknas kunskap och insikt. Således gör man sig skyldig till kränkningar utan att själv vara medveten om det. Därför behövs det drastiska åtgärder för att höja medvetenheten hos SVTs medarbetare kring frågor om funktionshinder i allmänhet och personlig assistans i synnerhet. Annars kan den okunskap som finns och som jag har visat i mina exempel få ännu fler rent förödande konsekvenser.