Jag tar lite mer av ölen och ropar på Janne. Min lågmälda order blir att han får gå in efter telefonen.

Tvärs över gården står en kvinna på sin balkong. Hon lutar sig mot räcket och röker en cigarett. En sparv i sitt bo som kanske bara väntar på att någon ska komma och röva bort henne.

- Vem ska du ringa?

Min blick får återvända till verkligheten och jag ser på Janne.

- Färdtjänst.

- Vart ska du åka?

- Ta något folkligt, ta Skansen, Sollidens scen.

Janne slår sig ner i en plastfåtölj och knappar in numret på telefonen. Han gäspar sig igenom telefonkön och säger sen att han ringer för mig och uppger mitt personnummer.

- Håkan vill åka till Solliden.

Jag ser Jannes förvånade ögonbryn höjas.

- Vad sa du, finns inte Solliden? Nähä, ta Skansen då.

Med handen för micken på luren viskar han att han knappt förstår ett ord vad telefonisten säger och att det verkar vara ömsesidigt.

Jag nickar, hummar och dricker lite mer öl.

Först var det väl Lettland som dom kom på att det var billigt att lägga ut färdtjänsts telefonväxel till. Det kan jag nästan förstå för det är ett grannland och jag tror att ganska många förstår svenska där. Men nu har dom tydligen förhandlat fram ett billigare pris i Moldavien. Okej att det finns tekniska hjälpmedel så dom kan se kartor, adresser och sånt men vad fan... Ska priset styra allt? Ska vi sälja ut allt och köpa in det billigaste och sen undrar vi varför kalsongerna inte täcker vårt kön.

- Lägg på luren Janne, jag ger upp. Örnen vill vara kvar i sitt näste och fantisera om hur det känns att sätta klorna i sparvens dyra kvalitetskött.