Vi lever i en tro
att vi har ett välfärdsland,
att med lagar och med skatter,
så hjälper vi varann´.
Du jobbar och du sliter
och betalar snällt din skatt
och till A-kassan och Facket,
det gör du väldigt glatt.
För om något sen dig händer,
så är det ordnat bra,
med åtgärder och bidrag,
så klarar du dig bra.

Du är i trygga händer,
för dem som styr vårt land,
har ordnat allt så genomtänkt
och bra det nånsin kan.
När sedan sjuk du blivit,
och inte mer kan jobba,
så sänker dem din ersättning,
så kan du upp och hoppa!

Och blir du sen med handikapp,
så får du kanske blott en klapp
på axeln o ett "- Du klarar Dej!
Men VI kan inte hjälpa Dej".
Och behöver du sen assistans,
så ska du ha stor acceptans.

Du jobbat hela livet,
men ta inget för givet.
Det finns så mycket hjälp att få,
men det får inte kosta då.
Nu ensam stark du måste vara,
för att söka, överklaga.

Och har du inte ork att ensam kämpa,
så har du inget här att hämta!
Men i Sverige är allt underbart
men inget fås på silverfat.
För ensam måste vara stark,
och själv du måste klara allt!

För Du ska ha stor acceptans,
för inget går som i en dans.
Du slitit hårt, betalat skatt,
men samhället dig ger ett skratt!