Via http://www.svt.se fick jag reda på att Kenneth Johansson, som håller i assistansutredningen, vill spara 3,5 miljarder på den personliga assistansen.

Kenneth Johansson säger i ett Ekot-inslag idag 8/8(som för övrigt jag själv, och Roland Håkansson från Unga Rörelsehindrades moderförbund DHR, också var med i), att besparingarna inte kommer att märkas, men det tror jag vad jag vill om! Han pratar om 3,5 miljarder som om det inte vore någonting, men det är ju en jättesumma. Vi snackar inte miljoner, som i och för sig också är stort, utan miljarder! Om en sådan summa inte märks, är jag Kalle Ankas moster!

Utredarna har också, som sagt, föreslagit att man så fort man fyller 65, ska fråntas sin assistans. Då vet man det, efter 65, inget liv alltså. Det tycker jag är fruktansvärt! Idag är ju 65 ingen ålder! Folk befinner sig oftast mitt i livet då, är mor och farföräldrar, reser, har vänner, men våra liv ska alltså ta slut. Det blir hemtjänsten som tar över, vad jag förstår.

Vidare vill de, som jag också skrev igår, frånta oss möjligheten att ha våra assistenter med på sjukhus. Stackars oss, och stackars sjukhuspersonalen, säger jag bara! De har ju fullt upp redan. Mina assistenter känner mig och vet hur jag fungerar. Deras jobb är att hjälpa mig.

När man pratar med sjukhuspersonal och ser hur de har det, så förstår man att de omöjligt kan göra det jobb som personliga assistenter gör. De har helt enkelt inte tid. Vid sjukhusvistelse är jag totalt beroende av att ha någon med mig som tillgodoser mina behov. Vore jag där själv, så skulle jag inte få mat i mig, inte komma på toaletten, inte få vända på mig. Jag skulle dö om jag låg själv på sjukhus, och det beror inte på att personalen är elak. De har helt enkelt inte tid.

Jag blir så trött på att politikerna hela tiden tycks se assistansen som en lyx och inte som en fråga om jämlikhet.

För andra är det självklart att komma upp ur sängen, klä på sig, äta, dricka, borsta tänderna, duscha, gå på toaletten, jobba, utbilda sig, ha vänner etc etc, att få bestämma över sina liv helt enkelt. Det är det som personlig assistans handlar om. Genom att skära i assistansreformen, säger man till oss som är beroende av den, att vi inte förtjänar att leva, och det skrämmer mig oerhört! Jag blir gråtfärdig och funderar allvarligt på hur min framtid ska bli.

För mig känns det som om det här är ett sätt att få bort oss. Jag kan inte uttrycka mig på något annat sätt. Det verkar som om regeringen vill ha tillbaka institutionerna, där man fick vänta på att andra hade tid, vara glad och tacksam för det man får och där man fråntogs makten över sitt eget liv. Ett sådant liv kan jag utan tvekan säga att jag inte vill leva.

Den dagen assistansen försvinner, så lämnar jag skutan.

Vi, i Förbundet Unga Rörelsehindrade, protesterar naturligtvis mot det här förslaget.