I ett land där var tredje hushåll är ensamhushåll och vartannat äktenskap slutar i skilsmässa så har nät-dejtingen tagit en självklar plats i vår stressade tid.
Nät-dejtingen har i mångt och mycket slagit ut de traditionella mötesarenorna såsom arbetet, krogen, fester, idrottsföreningen.

För oss funkisar så har nät-dejting också visat sig vara ett lyckat koncept. Många av oss har inte tillgång de klassiska mötesplatserna och där har datorn kommit att bli ett ypperligt "hjälpmedel" i jakten på den Stora Kärleken. Men med detta eminenta redskap följer också ställningstaganden som vi kanske inte förut ställdes inför.

– Ska man säga att man är funkis? Varför och när i så fall? Måste man säga nåt?

Min approach till det här om man ska säga att man är funkis eller inte, har kraftigt varierat och jag har mycket gått på magkänslan. Det som är så bra med nätet är att jag fått valet att berätta eller inte berätta, jag har inte tvingats bli dömd och bedömd genast, som i så många andra sammanhang.
Har jag velat berätta genast, så har jag gjort det och har jag valt att helt utelämna det faktum att jag sitter i rullstol, så har det också stått mig helt fritt. Fördelar finns med båda sätten; Att inte genast berätta att man är funkis, ger personen på andra sidan en möjlighet att lära känna mig som Veronica i första hand och inte som funkis. Att däremot genast berätta om den ”funkis-status” man har kan ju ge den fördelen att man sållar bort oönskade element som man ändå inte skulle orkat slösa energi på.

Är det då ett säkert kort att träffa någon via nätet? I en undersökning publicerad av Aftonbladet.se kan man läsa om hur många som nät-dejtar blir besvikna för att nät-dejtingsajterna lovar mer än vad krogen gör och träffar man då ändå inte sin själs älskade så är det upplagt för stor besvikelse. Många med mig har nog någon eller flera gånger i livet använt funktionshindret som ett alibi när man inte lyckats med saker och ting, inklusive att träffa den rätte. Kontentan av det hela är att det finns inga genvägar till lyckan, det går inte att på vetenskaplig väg, via personlighetstester på nån dejtingsajt eller genom att kalkylera med om man ska eller inte ska berätta att man är funkis, helt automatiskt hitta någon att leva lycklig i alla sina dagar med! Det krävs gammaldags sätt som att faktiskt prata med andra människor, hitta gemensamma intressen och samtalsämnen och bygga vidare på det och hoppas på att Amor har en bra dag och lämna resten därhän!

Jag själv tillhör den lyckliga skaran människor som faktiskt lyckats hitta någon på nätet! Men vägen dit har varit kantad av besvikelser, taskiga dejter och svek – precis som för vem som helst skulle jag tro; nätet diskriminerar varken mer eller mindre än livet självt.