Jag vill skratta. Samtidigt skäms jag. Jag har läst många artiklar, både här och på andra ställen, som handlar om hur funktionshindrade skildras i media. Många av vår egen sort tycker att vi framställs som svaga och hjälplösa. I vissa fall är det så, men det gäller för oss att ta det som står i tidningen eller visas på TV med en nypa salt. Vi ska åtminstone inte alltid ta det personligt.

Man kan försöka att inte slösa tid och kraft på att bli upprörd. Det faktum att funktionshindrade är en minoritetsgrupp förstärks av upprörda artiklar eller uttalanden. Vi vill jobba för att få bort fördomar, men jag tror att de blir kvar om vi till exempel inte låter oss drivas med på film och TV. Samhället driver med alla människor. Vi funktionshindrade ska inte vara ett undantag. Jag skäms när jag känner att jag tillhör en grupp människor där vissa omedvetet klamrar sig fast vid att vara just en grupp. En grupp som vill bli helgonförklarade. Det jag tror är, att om detta arga protesterande fortsätter så kommer det aldrig att bli lättare för oss att visa att vi inte är några bittra vårdpaket. Vi måste visa att vi är starka genom att bjuda på oss själva

Varje år åker jag på utbildningsresa med mitt jobb. Den här gången bjöds vi på en fantastisk föreläsning som hölls av Bengt Elmén. Han frågade oss i publiken om vi tyckte att det är okej att skoja om funktionshinder. Ingen svarade på frågan. Det gjorde att jag också höll igen munnen. Jag ångrade att jag inte svarade ja för resten av dagen. Att skämta är mitt sätt att brottas med mitt funktionshinder. Jag är CP-skadad. När jag var liten kunde jag nästan börja gråta så fort jag hörde någon säga ”CP” och jag minns hur upprörd jag var över den så kallade CP-listan med tusen sätt att bli årets CP deluxe. Problemet var att jag tog det för personligt. Nu när jag är vuxen och tänker på hur jag reagerade kan jag börja gapskratta. Det är inget elakt med den listan egentligen. Den är bara sjuk.

På Bengt Elméns föreläsning fick vi också se en del filmklipp, bland annat från klassikern ”Rännstensungar” och från en av mina absoluta favoritfilmer ”Livet är en schlager”. Båda filmerna tar ju upp funktionshinder, men på två helt olika sätt. Bengt tycker att den lama flickan Ninni i ”Rännstensungar” framställs som svag och hjälplös och saknar kontakt med de andra barnen genom hela filmen. Det tycker inte jag. Ninni träffar de andra barnen mycket och får hjälp när hon ber om den. Att be om hjälp att vattna sina blommor är enligt inte att vara hjälplös. Filmen slutar lyckligt med att Ninni kan gå. Jag tycker att det är fint slut och kan inte hålla med Bengt om att sensmoralen i filmen är att man inte kan leva ett fullvärdigt liv om man är funktionshindrad. Jag ser att Ninni får vara med i gemenskapen i den mån det går. Visst är en hon låst i sin otympliga rullstol och bor flera trappor upp, men det är faktiskt så att filmen utspelar sig på 40-talet…

När vi såg klippet från ”Livet är en schlager” kom jag genast att tänka på en recension som Emelie Felderman skrivit. Jag höll på att hoppa ur stolen när jag läste den. Filmen blev totalsågad och enligt Emelie framställer den funktionshindrade på ett fördomsfullt sätt. Det är något jag heller inte kan se. Själv uppfattar jag det som att människor utan funktionshinder framställs som kompletta idioter ett flertal gånger under filmens gång. Det är det som gör att jag älskar den! Jag tycker att recensionen osar av bitterhet och tydliggör en önskan att få helgonstämpeln på sig. Skrämmande.

Som sagt så tror jag att sådana skriverier och uttalanden till viss del hjälper till att hålla kvar fördomarna och att göra oss till en grupp vi inte vill vara. Jag vet inte vad andra tycker, men jag vill vara en egen individ utan stämplar.