Antagligen var jag inte den enda som tyckte att årets föreläsare på Finlandsfärjan gav ett ovanligt trist, grått och kallt intryck. Utbildningsresan till Finland som jobbet ordnar hade nog kunnat vara bättre för de flesta detta år. Framför en halvsovande publik satt en liten men gravallvarlig kvinna med ett intetsägande ansiktsuttryck. Med sig hade hon ett par assistenter som stod som robotar vid hennes sida. Det var inte hon som hade ordet under större delen av föreläsningen. I konferenssalen fanns också en dam som var ovanligt pratglad dam som ville hålla i helt andra trådar än isdrottningen. Den pratglada damens trådar ledde till något helt irrelevant medan isdrottningens kalla ord etsade sig fast i mig.

Jag kunde nästan inte tro att hennes assistenter var mänskliga. Hon tilltalade dem knappt. Jag förstod snabbt att synsätten på personlig assistans kan vara väldigt olika. Jag hoppades att vår föreläsare enbart var isdrottning på den punkten. En människa i behov av personlig assistans måste ju naturligtvis få utforma assistansen som hon själv vill. Den sorts stränghet och beslutsamhet isdrottningen utstrålade ligger tack och lov inte för mig. I jämförelse med henne sprutar jag eld. Jag vill att mina assistenter ska vara människor, inte robotar. Jag kan naturligtvis bara utgå från intrycket jag fick i konferenssalen, men det var tillräckligt för att jag skulle kunna bilda mig en uppfattning om hur hon behandlade sina assistenter och bli ordentligt illa berörd av hennes resonemang

Jag lyssnade inte så mycket på isdrottningens otroligt korta berättelse om sitt liv. Den var för övrigt inte ett dugg intressant eftersom hon inte öppnade sig för publiken, vilket jag tycker att en föreläsare borde göra för att lättare väcka publikens intresse. Det enda jag tänkte på var att jag aldrig skulle kunna stänga mina assistenter ute. Visst ska de i första hand fylla en praktisk funktion för mig men jag betvivlar starkt att de skulle vilja jobba hos mig om jag inte var öppen och visade dem känslor och uppskattning.

Nu är det så att jag är en extrem känslomänniska på nästan alla plan. Det kan jag ibland tycka är ganska jobbigt, framförallt när det gäller assistansen. Jag kan inte alltid hålla mig till alla regler som finns om att assistenten endast ska agera armar och ben. Sedan jag var tonåring har det varit en omöjlighet. Ibland uppstår det konflikter av olika storlekar på grund av mitt synsätt men så länge det går att lösa dem tycker jag inte att någon av mina assistenter passar i robotkostym. Åker robotkostymen på är det förresten ett tydligt tecken på att det är slutjobbat hos mig. Det är viktigt, både för mig som brukare och för tjejerna som jobbar hos mig, att förhindra robotförvandlingen och minnas att vi är människor.

Nej, den kalla attityden är ingenting för mig Från flera håll märker jag att jag blir ifrågasatt på olika håll när det gäller hur jag ser på mina assistenter men det får jag ta, för jag vill inte att någon i min närhet ska frysa.