Jag älskade en brud en gång. Hon var också cp-skadad. När vår romantiska period var över gnällde hon på att jag tog lång tid på mig. Hon bråkade över att det stod en Permobil i hallen.

Jag besökte rehabiliteringscentret Vintersol på Teneriffa i somras. På den utsedda parkeringsplatsen för rörelsehindrade bilister stod en skylt med texten: ”Minusvalido”. En plats i solen för oss som anses vara obrukbara.

Jag levde bra på Teneriffa. Bodde i ett stort hus med egen trädgård. En morgon stod trädgårdsmästaren och påtade med blommor. Han bad om ursäkt när han flyttade på våra solstolar för att vattna gräsmattan. Vintersols glada flickor hjälpte mig upp på morgonen. På dagarna köpte jag massage som lugnade ned spasmerna.

Om kvällarna simmade afrikanerna i land. Sålde guldsmycken och hembrända cd-skivor.
Jag tvekade länge innan jag till slut beslutade mig för Barry Whites cd-samling. Men jag slapp betala. Afrikanen tyckte att det var fint att jag var ute. Han skänkte cd:n till mig. Det var bra eftersom semesterkassan låg på minus. För en kort stund väcktes invaliden i mig och jag skulle ge igen för välgörenhet!
Masserande händer, sol och värme gör gott för oss kalla nordbor. Istället tackade jag tackade snällt för gåvan och gick till krogen. En sann invalid skulle ha spottat och fräst åt afrikanen.
Hon ser sig själv som handikappad och lever ”för” sitt utanförskap.

Jag lever genom mig själv.