Jag tillhör en av många människor med funktionshinder som på sin 18-årsdag fick förtidspension utan att be om det. Att jag inte skulle ut på arbetsmarknaden fanns inte på min världskarta. Jag hade inte en tanke på att INTE jobba och få lön som alla andra. Efter gymnasiet fick jag praktikplats och blev sedan OSA-anställd på Stockholms Stadsmuseum. Dessvärre blev jag långvarigt sjukskriven och efter 3 år insåg jag att jobbet inte passade mig.
Sjukskrivningen var konstant med omprövning 1 gång per år. En kall dag i mars 1998 damp det ner ett brev från Försäkringskassan där det framgick de ansåg att min arbetsförmåga för alltid kommer vara lika med noll, så därför får du förtidspension från och med nu.

Jag började plugga, för det fick jag ju. KomVux och sedan högskolestudier. Jag skulle ha en examen för att bevisa att jag minsann är fullt kapabel att klara ett arbete också. Sagt och gjort. Slet som ett djur för att klara tentor, uppsatser, hemtentor och muntliga redovisningar, mina talsvårigheter ska minsann inte hindra mig. Fixade det och hade en fil.kand-examen med huvudämne offentlig rätt i handen på min födelsedag 2005.

Om man nu vill få ut fler långtidssjukskrivna med nedsatt arbetsförmåga varför då inte börja med dem som kan och vill jobba? Det har från början verkat helt ointressant att få ut mig i arbete för det tog över 1 år innan jag tillsammans med läkare och kurator från vuxenhab fick träffa en handläggare på Försäkringskassan. Då kom nästa problem: vilken AF-enhet tillhör jag? Eftersom jag inte behöver rehab så var det inte alldeles säkert att jag skulle ingå i samverkansgruppen som finns mellan AF och Försäkringskassan. Men jag hamnade där i alla fall med hänvisning till mitt grava funktionshinder. Så fick snabbt ett jobb via en kamrat, dock en projektanställning med egentligen ingen möjlighet till fortsättning. Eller många, både kollegor och andra, tyckte jag borde haft möjlighet att få arbete på det nystartade Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning) eftersom jag arbetat i Sisus bemötandegrupp som var en del av den nya myndigheten. Men trots många mail mellan mig och den blivande generaldirektören blev det ett nej. Skäl: ”Du är överkvalificerad” för den tjänst jag formellt sökt.

Lönebidrag
Så, då var jag återigen arbetssökande. Med hjälp av AF och ett lönebidrag trodde man på AF att det inte kunde dröja länge innan jag fick ett jobb. Förvisso fanns det och finns det fortfarande tjänster på Försäkringskassan som kräver den utbildning jag har. Men hur realistiskt är det att tro att jag med ett funktionshinder som dessutom medför talsvårigheter ska få ett jobb fort när det är 100000-tals arbetslösa akademiker i Sverige idag?? Inte särskilt troligt… Handläggaren på AF har sedan februari i år haft kontinuerlig kontakt med någon på personalavdelningen på Försäkringskassan för att försöka få till en anställning på lönebidrag. Fram till i maj lät det som om de faktiskt hade viljan att anställa mig. Men, näää nu har de lite snyggt sagt ”Vi hör av oss när vi hittar en möjlig lösning”. Jomen, säkert!! INTE! Det är bara ett snyggare sätt att säga ”Vi är inte intresserade av en invalid!”. Så jag undrar om de över huvudtaget ser mig som en kompetent arbetstagare eller bara ytterligare en invalid som vill ha sysselsättning? Jag är mer än väl medveten om att arbetsgivare drar sig för att anställa människor med olika former av funktionshinder, mycket beroende på rädsla och okunskap. Det kan jag köpa att den finns och troligen alltid kommer finnas. Men jag blir förundrad och frustrerad över att en myndighet som Försäkringskassan inte visar sig mer villiga att ge mig en chans. Det står i deras annonser att de vill ha in medarbetare som kan representera hur samhället i stort ser ut, dvs oavsett kön, ålder, sexuell läggning och funktionshinder.

Det ser ju bra ut, men efterföljs det?