Har jag kommit någonvart under två år? Tja, inte längre än när jag blev utskriven för ett drygt år sedan. Jag klarar fortfarande inte riktigt av att fixa de bestyr som sänggåendet innebär. Jag rullar stol själv, där det är förhållandevis plant, jag äter själv och jag greppar och fixar med lite allt möjligt.
Men jag går inte på dass själv eller fixar någon form av egenvård helt själv.

Om jag ska följa praxis enligt Rekryteringsgruppen, så ska jag i princip vara självständig nu, utan assistans. Om det vore ett krav kan jag lika gärna skjuta mig i skallen nu direkt, för jag har inte på långa vägar nått fram dit jag borde på två år enligt deras norm. Ibland gör Rekryteringsgruppen, och alla dess förebilder, att jag känner mig misslyckad och kass. Hur bra är det på en skala?
Jag har inte bett om den här skadan, och mitt mål är banne mig inte att till vilket pris som helst vara helt självständig och superduktig. Jag tänker inte exprimentera ihjäl mig bara för att kunna köra upp ett microlax i baken utan handfunktion, bara för att en del eldsjälar lägger ner hela sin vakna tid på det. Jag är så förb****t trött på duktighets- och självständighetsnormen som svävar runt i vårt avlånga land som ett stort pekfinger. Det får banne mig ta den tid det tar för mig att bli självständig, börja jobba och allt sånt. Kommer det sen någon snubbe som tycker att det har tagit så jävla lång tid för mig att komma dit jag kommit så ska h*n få se på fan.

Finna glädjeämnen
Jag tänker fortsätta med att lägga kraft och energi på att hitta glädjeämnen i mitt liv, att finna mening och syfte med mitt nya liv - och det får ta precis så lång tid det tar. Nu tänker jag rulla fram till kylskåpet och be min assistent om hjälp. För nu vill jag ha en glass, så det så!