Han var då på en jordenruntresa, och i Thailand ramlade han ur en jeep och bröt nacken. Sedan dess är han helt förlamad från armhålorna och neråt, samt delvis i händerna och armarna.
Han var då i tjugoårsåldern, och jag undrar om han anser sig vara samma person i dag som innan olyckan.
- Ja och nej… Den stora skillnaden är nog att inget är lika viktigt nu som innan.
Stefan funderar en stund och utvecklar.
- Förr var karriär och pengar det viktiga för att förverkliga mig själv, nu är det mera vad jag kan och vet! Innan olyckan använde jag min kropp som verktyg, nu får jag använda skallen.

Vi pratar om manligheten och Stefan berättar att just känslan av att vara manlig varierar. Mycket beror på vilken situation han befinner sig i.
- Ibland är det inga problem, men andra gånger kan jag känna mig hjälplös och bli påmind om handikappet. Det hänger på hur folk behandlar mig och miljön runt om. Men om jag sitter runt ett bord med ett gäng människor och för en diskussion så har jag inga problem med att känna mig manlig, säger han och ser en aning eftertänksam ut.
Stefan påpekar att självförtroende och självsynen i stort, som han fått hemifrån, haft stor betydelse. Han menar att det är ovärderligt att ha det i botten när man råkar ut för en olycka och ska kämpa sig tillbaka.

Efter olyckan har han haft ett längre samboförhållande, men lever nu ensam. Att finna en partner kan vara nog så svårt, och det underlättar inte att ha ett rörelsehinder. Så hur bär man sig åt för att hitta någon då?
- Jag raggar nog inte men är ganska flirtig, säger han och skrattar.
- Det är sällan jag tar initiativ, ska det bli nåt så får hon ta första steget. Jag kan ge en tjej mitt telefonnummer så kan hon ringa. Om det beror på rörelsehindret eller något annat vet jag inte. Sex har inte heller samma fysiska betydelse längre, jag vill att det ska finnas mer känslor inblandade.

Familjeliv
När vi kommer in på ämnet barn och familj funderar Stefan länge. Han konstaterar att han har en ganska negativ inställning till förhållanden, han tror helt enkelt inte riktigt på dem.
- Men visst längtar jag efter tryggheten! Jag vill ha det där ömsesidiga beroendet, att leva med någon som uppskattar mig lika mycket som jag uppskattar henne och vice versa. Men om det innefattar barn och radhus…. Det får tiden utvisa!

När jag frågar om han är romantisk svarar han glatt att det är självklart, och det lyser i hans ögon när han förklarar varför det är extra viktigt i hans situation.
- För att livet som rörelsehindrad ska fungera krävs att man har en massa rutiner. Dessa blir ju en del av förhållandet, och därför är det ett måste att bryta av med romantiska upptåg och utflykter ibland. Jag behöver det, och antar att min partner också behöver det.

Planerad spontanitet i sexlivet
Även när det gäller sex är Stefan ganska frispråkig och han ger en bild som troligen många rullstolsburna känner igen. Han pratar om att sexakten kan bli stereotyp eftersom man rent fysiskt är ganska begränsad.
- Sex är mer ett projekt nu än innan olyckan. I förhållanden blir det planerad spontanitet, säger han och stannar upp en stund.
- Tjejen kan tro att jag är superspontan, när jag i själva verket planerat allting in i minsta detalj för att det ska funka praktiskt. Typ sett till att gå på toa innan och sånt, ler han.
Han säger att bilden av honom själv som sexatlet med obegränsade möjligheter finns kvar i huvudet, och att det därför kan bli jobbigt med allt som inte fungerar nu.
Så tittar han upp och ler mot mig med glimten i ögonen, och säger:
- Men jag lever efter principen Carpe Diem - Lev här och nu!