Nu antar jag att du inte riktigt förstår vad jag menar. Men låt mig säga såhär: Problemet ligger inte i själva valet av parti utan i svårigheten att överhuvudtaget ta sig in i vallokalen. Visst kan man poströsta men liksom alla andra har jag faktiskt känt en viss förtjusning i att få gå dit rent fysiskt. Återigen dyker detta problem upp i att man inte vill ha en specialväg utan helt enkelt vill räknas som en helt vanlig medborgare. Svårare än så är det inte.

Förra gången det ovanligt lätt att bestämma mig för vilket parti jag skulle välja, vilket andra år har varit svårt eftersom jag inte riktigt trott på partiformen och därigenom inte heller på riksdags- och regeringsformen. Men som sagt, nu var jag alltså på väg till vallokalen. Väl framme frågade jag partirepresentanterna om det fanns någon hiss eftersom det var trappor på byggnaden. Förra gången var hissen låst och ingen nyckel fanns. Vaktmästare tillkallades och under långa förklaringar där han talade om att den förra besökaren fastnat i hissen, fick jag komma upp i vallokalen. Olika distrikt hade olika rum och jag undrade i mitt stilla sinne hur jag skulle nå upp till valbåset, eller överhuvudtaget få plats bakom ett. Men se där fanns ett i lagom höjd!

Nåväl, själva valet skedde ganska fort utan några konstigheter eller problem, men känslan från förra gången satt fortfarande i då jag lämnade lokalen.

Vädret den gången var inte speciellt trevligt, utan kallt och ruggigt. Och med andra medborgares sympatier fick jag en känsla av att inte riktigt vara delaktig. Jag fick lov att rösta ute på trottoaren.

- Det är för djävligt att det skall behöva vara såhär i en demokrati, utbrast en egen företagare med välsittande kostym.

Jag höll faktiskt med honom, och återigen fick jag spela rollen av en "nästan medborgare", som återigen kom nästan ända fram. Så är det ofta tycker jag, att man som rörelsehindrad når nästan ända fram. Lite av att "du får vara med –fast bara lite".