Från ord till handling.

De tillfrågade riksdagsrepresentanterna var i övervägande eniga om att en antidiskrimeneringslag skulle vara av intresse i svensk politik. Ingemar Färm pratade om åtgärder såsom piska och morot, och att majoriteten av riksdagsrepresentanterna var övervägande positiva till frågorna i enkäten Om detta berodde på det stundande valet eller ej vet man inte, men oavsett valresultat så har de nu det så att säga svart på vitt genom det som avslöjades i enkäten. Följande citat upplästes av några få svarande ledamöter.

Moderaternas Mikael Odenberg svarar angående en eventuell antidiskrimeneringslag ”Man kan inte idag säga hur Moderaterna kommer att ställa sig vid ett hypotetiskt, framtida riksdagsbeslut”

Socialdemokraterna ”konstaterar att de flesta fall rätt och slätt att samhället måste agera tuffare mot den utbredda diskrimineringen”

Kristdemokraterna säger i arbetsmarknadsfrågan att ”Fokus ska ligga på den enskildes förutsättningar - inte på oförmåga”

Trots de positiva svaren på enkäten är liten besvikelse de luddiga svar som de fick av en liten del av representanterna. Vad som var ännu mer överraskande var, att i stort sett alla partier tyckte sig ha framfört dessa frågor på ett eller annat sätt, men det är som bekant inte lätt att få det från ord till handling.

Jan Rydh, regeringens utredare, hade också ett tal för oss inbjudna där han pratade om dagens anpassningar till funktionshindrade. Han menade att om samhället blev bättre på att fånga upp de intressen och förutsättningar som personer själva väljer så blir framgången mycket större med att hitta ett arbete som passar. 96 procent av de tillfrågade skulle i ett eventuellt riksdagsbeslut under den kommande mandatperioden, stödja hjälpmedelsutredningens förslag till begränsningar, som inkluderar fria hjälpmedel och högkostnadsskydd. För de avgifter som den enskilde behöver för att betala för att få hjälpmedel genom hälso och sjukvården.

Socialdemokraternas dagliga representant säger att ändrade regler är på väg angående detta efter att funktionshindrade har uttryckt att de ständigt bollas runt bland myndigheter. Dagens delade ansvar mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen ska nu hävas, för att bli enbart arbetsförmedlingens ansvarområde.

Jag fick också chansen att ställa en fråga:
– Har ni funderat på kvotering till riksdagen för fysiskt och psykiskt funktionshindrade personer?

Rydh svarade på frågan att han hade varit med utrett detta och att det troligtvis inte skulle vara så bra eftersom att funktionshinder i sig inte automatiskt var någon kvalifikation till att delta i riksdagen. En följdfråga som kom till mig alltför sent var:
- Hur ska man då göra för att få in funktionshindrade personer i riksdagen?

Faktum är ju att det finns massor med tänkbara kandidater ute i föreningarna och organisationerna, som har jobbat med funktionshinderpolitik i många år. Trots det är antalet med eget funktionshinder försvinnande få.

Vad är en röst värd som inte kommer från personen som det gäller? Och vilken slags trovärdighet får de om de inte är grundade på röster från de personer som det faktiskt gäller.? Visst, handikappföreningarna framför medlemmarnas frågor och intressen, men räcker det för att Sveriges politiker ska förstå hur allvarlig diskrimineringen känns för funktionshindrade? Jag tror inte det!

Hann som ni säkert förstår inte ställa frågan till regeringens utredare i möteslokalen men lyckades kila in frågan till Kristdemokraternas representant innan vi skildes i dörren på riksdagshuset.

- Det jag skulle önska att ni i riksdagen tog er en funderare på, är hur man gör för att få in fysiskt och psykiskt funktionshindrade med i riksdagen.
Svaret blev att de ju har påbörjat att arbeta med saker och att tillgängligheten inte var den bästa i riksdagen. Jag sa att jag kunde tänka mig det och sedan tog vi adjö. Den senare delen av svaret etsade sig fast… ”Tillgängligheten är inte den bästa”… Ska det verkligen få vara en ursäkt som dagens riksdagsrepresentanter svänger sig med för att slippa kommentera frågan ytterligare? Jag tycker att det inte bara är ett dåligt försvar utan också en dålig ursäkt även om hon hade bråttom.