När vi klev av planet i Indien tidigt på morgonen så slog värmen emot oss, och luftfuktigheten gjorde vår hud alldeles klibbig. Så bums av med Sverigekläder och på med så lite som möjligt. Färden med transferbuss till hotellet var mardrömslik… Vägarna var smala som cykelvägar på sina ställen, och där skulle bussar och lastbilar mötas. Folk gick längs med vägkanten, hundar och kor trängdes med trafiken. Vi höll för ögonen mest hela tiden, och hjärtat satt i halsgropen. Vi fick veta att det händer många olyckor i Goa och trafiken skulle göra stort intryck på oss hela semestern.
När vi kom fram till hotellet hade solen börjat värma, och efter några timmars sömn på rummet började vi upptäcka omgivningarna. Grönt och vackert, lummigt och välskött. Alla människor vi mötte log vänligt mot oss, när de slutat stirra på rullstolen. För stirra, det gjorde de! En del kom fram och tog på mig, ville känna om jag var verklig. De hade aldrig sett något liknande. Taktiken blev att le tillbaka, och efter bara några dagar började befolkningen känna sig bekväma med mig och frågade och beklagade och skrattade om vartannat. De enda handikappade vi såg var män utan ben, och då alltid tiggare. Så vi förstod att de självklart inte kan förstå vilken underbar livssituation jag har…
Vi bodde i staden (eller byn) Candolim, som ligger i norra delen av Goa. Indien är uppdelat i delstater, och Goa är den stat som ligger på västra kusten. Och kust innebär givetvis stränder, vackra sådana, och oändliga till antalet. Vi testade en del olika, i letandet efter någon med väldigt lite vågor så att jag skulle kunna bada. Trägen vinner, och efter bara några dagar blev vi tipsade om Coco- beach av ett äldre par.
Men hur skulle vi ta oss dit? Taxi var svaret, fick vi veta.
Till saken hör att alla taxibilar i Goa är små minibussar, alltså idealiska för mig! Vi fick plats alla fyra, och rullstolen kunde stå i bagageutrymmet. Toppen! Det enklaste var att behålla samma chaufför en hel dag, alltså att han väntade på oss tills vi fått nog och ville tillbaka till hotellet. För just denna dag på Coco- beach betalade vi ca 50 svenska kronor för oss fyra. Löjligt billigt för oss, mycket pengar för dem! Vi gillade hans lugna sätt att köra – allt är relativt – så han blev vår privatchaufför mer eller mindre.
Gamla Goa, och Panjim
Nikki, som chaffisen hette, tog med oss på diverse strapatser.
Vi besökte Gamla Goa, som var delstatens huvudstad då Portugiserna regerade. Där tittade vi på en gammal kyrka, och strosade en kort stund. Värmen gjorde det dock omöjligt att stanna särskilt länge, men det var roligt att ha sett staden.
En annan dag for vi till Panjim, den nuvarande huvudstaden. Där handlade vi en del, och blev allmänt stressade av tempot. Nikki skrattade mest åt oss, och väntade i bilen.
Magsjuka
Innan vi for hemifrån hade vi laddat upp med magsjukemediciner av alla de slag. Folk oroade sig, i synnerhet för mig, och avrådde från att äta ditten och datten. Jag åt ALLT, och blev inte det minsta sjuk. Maten var helt underbar, det ena var godare än det andra. Vi testade oss fram, men lyckades inte hitta en enda maträtt som inte var god. Varierande, självklart, men allt gick att äta! Bara maten skulle jag kunna skriva en bok om, men jag får nöja mig med att varmt rekommendera det Indiska köket!
Det var också sanslöst billigt att äta i Goa. Ungefär 100 kronor för en middag för oss fyra, med varmrätt och dessert och troligen en drink eller två. Så det var bara att beställa in, priset tittade vi inte på efter ett tag.
Marknader
Vi följde med på en tur som var arrangerad av resebolaget. Stefan bar in mig i turistbussen, och rullstolen fick stå i mittgången. Tur att jag är liten till växten! Första stoppen var staden Mapusa, där vi var på en lokal marknad. Det var där lokalbefolkningen storhandlade, och det var en enorm kommers. När vi klev av bussen fick vi genast en följeslagerska, Sonia. Hon röjde väg, visade oss vart vi skulle gå och vad vi skulle säga på Hindi till efterhängsna försäljare. Som tack för detta fick vi besöka hennes ”shop”, som bestod av lite varor utlagda på marken. Stefan handlade med glädje av henne, när hon sa:
- Oh mr, you look like David Beckham!
Här gav sig fattigdomen tillkänna på allvar för första gången (detta var tredje dagen i Goa). Barn som tiggde, smutsiga och sjuka människor och en prisnivå som fick en att storkna. Försäljarna prutade självmant, vare sig man visade intresse eller ej. Ungefär hälften av utgångspriset var en rimlig summa att betala generellt, och då blev vi antagligen ändå blåsta…
Efter Mapusa åkte vi vidare till en annan marknad, en nattmarknad som pågick varje lördagsnatt. Här samsades lokala försäljare med hippies som hade detta som försörjning. De flesta som sålde saker såg västerländska ut. Här var stämningen mer gemytlig, lugnare och mer i vår smak. Så vi kom tillbaka till nattmarknaden även påföljande lördag.
Landsbygd
Vi hade bestämt oss för att försöka hinna se så mycket som möjligt under de två veckorna. Vi ville inte bara röra oss i turistområden utan gav oss som sagt iväg en del med taxi. Då fick vi se en hel del av de verkliga förhållandena för Indierna. Många bodde i vindskyddsliknande hem, oerhört primitivt.
Vägarbetare, utan maskiner till hjälp, som bar behållare med grus på huvudet och som hackade fram diken. Och lönen? Sådär 15 kronor om dagen.
Det kändes kostigt för oss som icke troende att se människor på svältgränsen, när det fullkomligt kryllar av kor på gatorna. Dessa är ju heliga i Indien, och får inte slaktas.
Skräddarsydda kläder
Under våra promenader i Candolim träffade vi en skräddare. Eller rättare sagt, vi träffade ett stort antal skräddare, men fastnade för en. Han var otroligt snacksalig, pratade fort och ibland obegripligt, skrattade ofta och gestikulerade hejvilt. Av honom beställde vi en hel del kläder i sidentyg. En kostym till Stefan, ett gäng skjortor och så en blus till mamma. Därtill en skinnkavaj och en skinnkjol. Alla dessa måttbeställda kläder var otroligt billiga, och hade vi haft mer plats så hade vi nog beställt mer.
Känslor
Det var oerhört många känslor som virvlade runt under de två veckorna. Vi gladdes över värmen och klimatet i stort, den underbara maten, att det var så billigt och inte minst alla trevliga människor. Samtidigt gjorde det ont att se fattigdomen, sjukdomarna, misären, orättvisorna… Barnen som dagligen far illa, vars enda hopp står till oss turister och vår goda vilja. Samma barn som inte vill släppa taget om rullstolen, som vill följa med mig och Stefan. Mamman på muren utanför hotellet som ger oss sin sexmånads baby, Fatima, om vi också tar hennes storasyster. Och gissa om vi hade gjort det om möjligheten funnits?
Men trots all fattigdom och allt elände så är Indierna alltid glada och alltid vänliga mot oss. De borde ju rimligen se oss som bortskämda och otacksamma, och jag kan inte hjälpa att undra var deras storsinthet kommer ifrån.
Men en sak är säker, återvända vill jag, ju mer jag tänker på saken. För det är ett fantastiskt land med fantastiska människor! Människor som ger en perspektiv på tillvaron, och som kan lära en vad ödmjukhet är på riktigt.