Mycket riktigt lägger hon sin arm runt min hals och kysser. Hennes parfymdoft klistrar sig på mig. Jag försöker säga:
”Lugna ner dig!” Jag viftar bort hennes händer. Inga främlingar får torka min haka. Kvinnan skrattar nervöst och viskar i mitt öra:
”Jag har jobbat med handikappade förut” säger hon och garvar med öppen
mun.
Hennes blick berättar en hemlighet för mig. Hon vill vara snäll och hjälpsam, därför ger hon mig en kram och en våt puss på kinden. Hon har ju jobbat som hemsamarit åt handikappade! Blicken säger också att hon är en olycklig kvinna som nått klimakteriet.
Nästan som att bli våldtagen, tänker jag och viftar bort henne. Min personliga assistent försöker få kvinnan att tagga ner sig, men hon slår ifrån sig.
”Han tycker om mig, därför viftar han mot mig!” säger hon med aggressiv röst och nu vaknar hennes man till liv. Han drar i henne. Han har fått nog och de lämnar stället. De skönsjungande människorna går hem. Jag betalar notan och tar med assistenten till tunnelbanan.
Alkoholen ger människor rätt att kliva över gränser och man blir betraktad som allmän egendom. De lutar sig mot min rullstol, flyttar på mig utan att fråga. Alkoholen ger dem frihet att klampa in på mitt revir. Men handikappade har väl inget privatliv! Kvinnorna ser mig som ett potentiellt vårdobjekt som de ska ta hand om och för männen är jag en hjälte i rullstol.
Bland funktionshindrade höjs röster om att statliga bordeller borde tillåtas. De sitter instängda i sina lägenheter och anser att sex ska vara en rättighet. Det skrämmer mig. Hur lågt kan en människa falla innan hon börjar klättra upp igen? Men är det så konstigt? Oftast när jag sitter ute bland folk blir jag förnedrad. Jag har ju valmöjligheten att stanna hemma och titta på film där dom pussas och kramas. Då slipper jag alla dessa packade tanter med stark parfymdoft, men att ringa efter en glädjeflicka är inte ett värdigt alternativ.
Jag knyter näven, sväljer bitterheten och tvingar mig ur trygghetens kvävande famn. Det finns många vägar att gå. Min rullstol, mitt funktionshinder, får människor tro att jag är allmängods som kan hanteras efter eget tycke. Nästa gång kallar jag in vakten när någon främling överfaller mig med oväntade pussar och kramar.
