Vem har vi råd med?

Jag har själv en relativt lindrig CP-skada, men tack vare attitydförändringar och utbildningsreformer har jag kunnat försörja mig på ett vanligt jobb fram till pensionen. Min särbo har också en CP-skada men i större omfattning. Han är en mycket intelligent person men behöver praktisk hjälp med så gott som allt. När assistansreformen kom var han 54 år. Om han hade fått de insatserna tidigare, hade han kanske kunnat arbeta åtminstone deltid.

Assistansreformen skapar arbetstillfällen för människor som slagits ut inom industrin. Det finns även ett stort antal personer som är förtidspensionerade med olika psyk- och bokstavsdiagnoser därför att de inte platsar på arbetsmarknaden.
Var ska alliansen få alla nya jobb ifrån? Att sänka skatten på hushållsnära tjänster räcker inte. Har politikerna några som helst visioner för framtidens samhälle utom att skära ner och sälja ut?
Den medicinska vetenskapen ger oss pengar och ära, och dess framsteg gör att allt fler svårt sjuka och handikappade räddas till livet, men hur stor är egentligen vinsten om man sedan inte har råd att ge överlevarna ett värdigt liv?
Det finns kommuner som lägger ner fungerande boenden för personer med grava fysiska och kognitiva funktionshinder, som inte kan tala för sig själva. Dessa personer placeras sedan ut i lägenheter med personlig assistans. Anledningen till detta Svarte-Petter-spel är att kommunerna slipper en kostnad medan staten betalar genom assistansreformen. Vem tjänar på det, och vem kan avgöra om detta är till gagn för brukarna? Pengar och andra resurser ska naturligtvis inte missbrukas. Ingen ska kunna skapa ett icke-existerande assistansföretag för att lura till sig pengar. Fusk och onödigt svinn måste bekämpas inom systemet, så att assistansersättningen används till det som den är avsedd för. Det tycks numera råda en övertro på att man kan chatta och blogga sig till mänskliga och sociala rättigheter - men inget är så lätt att ignorera och radera som ett e- postmeddelande, och sajterna blir gärna klubbar för inbördes beundran.

Då vågade sig folk - även politiker - ut i verkligheten. Politiker som fick prova att ta sig fram i rullstol förstod att något måste göras åt den otillgängliga miljön. Även om världen är långt ifrån perfekt har stora framsteg gjorts på detta område de senaste fyrtio åren.
Kenneth Johansson och hans meningsfränder bör bindas i en säng några dagar. Under den tiden ska de få äta, kissa, duscha etc. enbart efter ett schema som finansutskottet gjort upp via ett dataprogram med omisskännlig elektronisk intelligens. Det är nämligen sådana grundläggande behov som den personliga assistansen handlar om.
Om man därefter framhärdar att besparingar på assistansverksamheten är rätt sätt att frigöra ytterligare några ören i skattelättnader för friska och relativt välbeställda personer - då vet svenska folket vilken människosyn de här politikerna har, och då kan vi avgöra om vi verkligen har råd med dem.