Mina barn har av någon anledning varit ganska djärva och nyfikna av sig. En dag for jag till ett riktigt stort varuhus i Karlstads utkant. Jag förmanade mina barn som vanligt - nu går ni bredvid mig hela tiden! Jag kunde ju inte hålla dem i händerna för då skulle jag inte ta mig dit jag ville. De lovade att de skulle hålla sig vid mig hela tiden, och jag var förstås lika godtrogen som vanligt. Jag tänkte nog att denna gången ska det funka, men ack, så fel jag hade.
Jag hinner inte mer än in i varuhuset så är barnen borta. Minns inte exakt ålder på barnen, men jag kan tippa runt fem och sju år.
Även om jag var van vid att barnen försvann blev jag en smula rädd och arg. Som vanligt snurrade jag runt och letade i det stora varuhuset, men inga barn. En röst ropar i varuhusets högtalare:
- Emil Käld finns vid informationen, han söker sin mamma Lena Käld.
Pinsamt, men skönt att veta var Emil var. Jag rullade mot informationen, och då ropade en annan röst:
- Frida Käld söker sin mamma hon finns nere vid byggvaror.
Ja, då var det bara att spurta till Informationen och hämta Emil.
Han satt nöjd på disken och pratade med några av varuhusets personal. Jag tackade för hjälpen, och kände mig en aning dum, som om jag inte kunde hålla ordning på mina barn. Det skulle jag kunnat, om jag stannat hemma, men de hade ju lovat…. Frida såg inte riktigt lika nöjd ut, kanske för att hon gått vilse bland byggvarorna. Undrar om det är denna upplevelse som satt sina spår, Frida vill nämligen bli arkitekt.
Nu är Emil 14 år, Frida tolv och vi har fått en sladdis som hunnit bli tre och ett halvt. De stora barnen kan fortfarande försvinna ibland, jag har funderat på fotboja, men mobiltelefon funkar bra. Hanna, minstingen, har tyvärr ärvt samma egenskaper, kul att smita ifrån mamma. För ett par veckor sedan var jag på Stadium med Frida och en av hennes kompisar samt Hanna. Frida provade byxor i en provhytt, vilket Hanna också ville göra. Till saken hör att Hanna hatar kläder, hon går oftast naken (hemma), till syskonens förtvivlan. Nu ville Hanna köpa kläder, jag blev över lycklig, eftersom hon aldrig vill ha nya kläder. Jag tog fram ett par sportiga byxor och visade dem för henne.
- En tröja också, svarar hon.
Jag letar reda på en tröja och visar upp för min lilla dotter. Hon börjar klä av sig mitt i butiken, innan jag hejdar henne. Fridas kompis erbjuder sig att hjälpa Hanna, jag antager erbjudandet eftersom jag hade annat att göra. Till min fasa får jag höra kompisen ropa:
- Hanna inte trosorna, kom tillbaka Hanna!
Min lilla nudist hade tagit av sig alla kläder och sprungit en vända på de inbjudande banorna i butiken, efter kom Frida och hennes kompis. De fångade Hanna och förklarade att man var tvungen att ha kläder på sig, och att hon skulle få prova nya fräsiga kläder.
Hanna följde med de stora flickorna, och förvandlades från nudist till en liten sporttjej.
Så kan det gå när man handlar, det jobbiga är just att mig kommer folk ihåg. Jag kan tänka mig hur pratet går; "Du vet hon i rullstol, hon som alltid tappar bort sina barn", eller "hon i rullstol som har en dotter som sprang naken runt i butiken"….. Fast kan man roa någon, kan man ju bjuda på det!
Nu vet jag var de är, de sover!! 
