Tillbaka men framåt – om årets ståhej på Gröna Lund.

Barnen hade hela förmiddagen frågat när vi skall åka och till slut var det dags. Medan barnen och assistenten tog bussen rullade jag sedvanligt med permon från söder ner till slussen via Katarinavägen förbi La Mano och den magnifika utsikten över Stockholm. Jag såg ett större kryssningsfartyg glida in mot skeppsbron och jag kryssade slalom förbi ett antal flanerade turister innan vi åter möttes vid Katarinahissen.
Därefter måste jag finåka för att inte köra på någons bakhasar ner mot Djurgårdsfärjan. Det går i sakta mak men ändå måste folk sucka och kommentera att man är i vägen eller att de drar i varandra för att de tror att det måste flytta på sej. Det är bara att sätta på leendet och tacka för björntjänsten.

Gratis entré
Själva färden med färjan går dock som på räls eftersom jag sedan länge har kunskap och erfarenhet av dessa. Ta det som det kommer och gå av sist. Låt barnen och assistenten gå iland och möt dem vi bestämd plats. Idag var platsen hamburgerrestaurangen Big Shark, som vi familjen kallar ”hajen” och som är relativt billig för att ligga mitt emot Gröna Lund. Under besöket sker assistentbyte och vi går mot ingången. Eftersom jag är Stockholmare och funktionshindrad och har besökt tivolit ett antal gånger har jag lärt mig att de släpper in folk i stol utan att man måste betala. I vårt fall har hela familjen fått passera in gratis vid båda entréerna hur många gånger som helst.
Nu hör jag några av er vars röster är både upprörda och irriterade för detta. Jag kan inte sticka under stol med att jag inte håller med full ut. Jag ska härmed förklara mig. Jo, dels därför att jag som fattig småbarnsförälder inte haft råd om det inte var för just detta. Dels för att alla inte kan åka, nå upp, eller helt enkelt inte har samma möjlighet till att springa runt till alla attraktionerna som skållade råttor, ha sin första sommar flirt eller date eller rent av över huvud taget få chansen att uppleva de olika miljöerna som finns. Jag har t. ex. aldrig varit i Lustiga huset och därigenom aldrig heller åkt mattan på slutet utan har fått nöja mig med att ”se på utanför vid trappan och i slutet”. Även om jag velat är det helt omöjligt, så därför känner jag så och har dessa åsikter.

Grease
När vi är inne på Lustiga huset kom jag idag under besöket att tänka på att sonen Jonathan hade knappar med Greasemotiv på sig idag. Ett roligt sammanträffande där jag då kunde binda ihop två tidstrådar med varandra. Dels detta att min nu tolvåriga son gillar filmen så mycket att han bär knapparna. Dels att jag 1978 såg Grease på bio med min mor, där Sandy och Danny dansar den där trappstegsdansen i låten ”You are the one that I want” i just ett lustigt hus och att jag samma sommar såg raggare utanför Grönan.
Det var fler barnfamiljer med barn till rörelsehindrade föräldrar där och med ett igenkännande leende morsade vi på varandra när vi gled förbi i trängseln. När jag och assistenten rundat Flygande mattan och var på väg upp mot Discojet ser jag Ninnie med familj. Efter att jag hälsat och lite förvirrat försöker att hitta min lintott till dotter möter jag hennes make Stefan som berättar att Ninnie har åkt Vikingen inte bara en gång, utan tre. Barnen passerar och meddelar att de tänker åka Blå tåget. Vi fortsätter skrattande åt hur barn gör och hur vi gör och kommer då in på Lustiga huset och dess trappa. Ett hjul i taget. Tänk dig detta… Ett hjul istället för fot i denna uppåtskjutande trappa. Jag ler fortfarande åt detta när jag nu på morgonkvisten skriver detta. Detta blir återigen en tanke om vad vi går miste om eller låter bli. När familjen Wallenborg försvinner vinkande för matintag, kommer tankarna om gamla minnen som jag skrev om vid ett annat tillfälle. Jag väljer här att citera mig själv, eftersom jag finner texten mycket talande.

Känsla av förnedring
” Då barnen skulle åka Discojet, skulle ett gäng rörelsehindrade tonåringar också åka samma attraktion och det fick mig att både minnas tillbaks till min egen tonårstid, samt att fundera på min inställning till dessa attraktioner. Även om jag alltid älskat platsen Gröna Lund med dess miljöer, har jag har aldrig riktigt haft den totala förtjusningen för att åka dessa attraktioner eftersom detta har inneburit att jag har varit tvungen att få hjälp att bli lyft in i säten och farkoster. Detta har känts genant eftersom detta har medfört att jag har tagit mer plats än vad jag själv velat vid dessa tillfällen samt att jag samtidigt har känt mig både utlämnad och uttittad. Det är en sak att välja detta själv, genom kläder och yttranden, men en helt annan sak att bli uppvisad i en situation man helst vill fly.
Jag förstår samtidigt att man ska göra det man vill, men eftersom jag la märke till att folk tittade på dessa, som var sig själva och ville åka uppkom det blandade känslor som gjorde mig förvirrad. Jag undrade om de också ibland kunde känna denna känsla av förnedring? Eller innebar detta att jag hade förnekat och förtryckt mig själv? Jag tror inte det. Jag har gjort ett val, så får andra göra sina. Och jag har aldrig förnekat mina barn att åka. Och har jag inte kunnat delta själv, har vi löst det med hjälp av mina personliga assistenter. Och barnen har faktiskt vuxit upp i en familj där förutsättningarna är sådana Jag tror inte att de tagit skada av detta, utan har förstått att det är det alternativ eller sätt som finns. Och kan jag släppa på känslan av otillräcklighet och istället se möjligheterna så kan vi ha trevligt och göra saker som vi minns och gemensamt kan glädjas åt. Där skapas tryggheten till att de blir snälla fina och trygga personligheter, vilket de redan visat att de är. De lyser upp min vardag och mitt liv med sig själva och skapar mitt livs kulörta lyktor.”

Och nog är det så alltid. Även om jag sprang runt och oroade mig för var ungarna höll hus ett par gånger och med gråten i halsen höjde rösten samt att Jonte skrämde mig så att årets första mjukglass far åt fanders. I knät, på t- shirten och marken så åkte vi hemåt för att mysa med vara mackor och te. Dessutom valde min nu tioåriga dotter Catja att åka i mitt knä hem istället för att ta bussen hem med grabbarna. Bara det var värt allt, nu när man inte har dem så ofta!