Funktionshinder.se logotyp.
Klicka för att komma till startsidan!
Anpassa utseendet på Funktionshinder.se. Fråga Fh:s panel. Se de senast publicerade texterna indelade i olika kategorier. Till forumet. Se de senaste medlemstexterna och information från administratörerna. Klottra på planket. Sök på Funktionshinder.se efter texter, medlemmar, länkar eller foruminlägg. Länkarkiv - Sök efter länkar till andra sajter.
Sponsra Funktionshinder.se. Kontakta oss som driver Funktionshinder.se. Hjälp / Vanliga frågor. Prylshoppen. utfyllnadsbild
 
fh sponsorer Besök Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) Besök Livihop Besök Atlas Assistans AB ledig sponsorplats
 

 

Kyrkotorn.

Kissnödig.

Krönika av: Ante Blomberg
Publicerad: 2006-08-17

För att fly tomhetens vakuum, tog han sig ur lägenheten. Undrar om det sitter nån i Vitan, tänkte han...

Fast det är säkert bara hardcorepunkarna. Det kanske finns någon mänsklig kontakt, eller någon liten tjej som man åtminstone kan få nudda. En kram kanske? Han rullade sakta i början och sen allt snabbare, och tog sig guppande och studsande upp för Malmgårdsvägen. De där jävla rännorna får min rygg att gå, av muttrade han då han rullade förbi den tjocka farbrorn med den lilla hunden som han alltid brukade möta.

Han svängde sen förbi Handelsträdgården. I backen bråkade två skator med en kråka och han svängde av vid kyrkan vid Stora mejtens gränd, ackompanjerad utav skällandet och gläfsandet från hundarnas rastgård.

Efter cirka två meter svängde han av på grusgången. Alltid samma jävla problem med det där guppet tänkte han, då han lutade sig till höger, då permobilens fotplatta skrapade mot marken. Träden runtom fick honom att minnas tillbaka och när han såg paret som låg i sluttningen och försökte se ut som om dom gjorde nånting annat än älskade, såg han framför sig de tillfällen då han försökt haft en trevlig stund med någon i en skogsbacke, i någon utav stadens parker.

Vid kurvan nedanför kyrkan var det alltid mycket folk, han tittade åt alla håll för att se om det var nån han kände. Blicken föll mot det röda planket och möttes av ett par ögon som snabbt tittade ner i marken. Det gjorde inte så mycket. Det hade hänt så många gånger förr. Han fortsatte mot statyn av de tre kvinnorna och vidare ned för backen, efter att ha rullat över övergångsstället

Väl nere på Renstjärnas gata fick han stå någon minut, det var rödljus som vanligt. Han undrade om det kanske satt någon i parken vid Nytorget, och gjorde det inte det, skulle han rulla vidare bort mot Hannas och Blå lotus. Det satt ingen där han kände, bara en massa pop-offer tänkte han irriterat. Det var likadant på de andra ställena och han kände sig inte längre irriterad, snarare ledsen. Så fruktansvärt isolerad. Hade han blivit en främling i sin egen stadsdel? Var det möjligt? Var fan var alla? Han såg en uppstoppad svan i ett skyltfönster. Det där är jag tänkte han, det där är jag. Har du en uppstoppad svan i vardagsrummet? Orden från filmen Änglagård ekade i hans huvud och stöttes ut som en trumpetfanfar om och om igen.

Plötsligt så kände han hur kissnödig han var... Han skulle träffa sin assistent om en halvtimma vid korvmojjen vid Björnsan. Skulle han försöka be någon om hjälp eller skulle han vänta? Det var en fråga som han slogs med ganska ofta då han var ute själv, och lösningen var tve-eggad. Antingen så be om hjälp och känna sig som ett handikappat fån eller också vänta och bli så jävla kissnödig, att det gjorde ont ända upp i njurarna... Hur han än skulle göra så var han tvungen att få bort det värsta just nu. Han rullade in i gången vid skatteskrapan och klämde åt, och gungade fram och tillbaka. Det brukar hjälpa och det gjorde det den här gången också.

- Tur att inte alltför många såg mig tänkte han, då han rullade över övergångsstället till Kebab kungen.

Det var alltid mycket folk som vimlade omkring i de trakterna men den enda han kände igen, var den skäggige mannen med sjalar över huvudet, som brukar stå och tigga pengar eller ropa okväden åt folk. Det är synd om de människor som mentalvården släppt ut tänkte han, då han rullade förbi glasshuset. Han skrattade till då han såg en halvspringande man i beige överrock, som höll en påse från Mc Donalds i ena handen och försökte styra en barnvagn med den andra, samtidigt som han tryckte av larmet på sin svarta BMW som stod parkerad utanför café Eden. Det där vore någonting för mentalvården tänkte han och så skrattade han ännu en gång.

Det slog om till grönt och han rullade vägen över förbi Pizza hut. Märkligt tänkte han, märkligt vad dessa platser är välkända för en och vad mycket minnen det finns i nästan varenda gatuhörn. Han hade inte sett henne på ett tag, men hans hjärta slog ojämnt och han kände den där värken i axeln och näsan, då hon knuffade in honom i trappuppgångens kakelvägg;

- Du är värdelös! Du är äcklig! Du håller inte vad du lovar! Jag förstår inte hur jag kunde bli kär i dig!

Hennes röst ekade i hans huvud. Han upptäckte att han nästan hade krockat med en barnvagnsmaffia mitt på Medborgarplatsen. Hur kunde man krocka på ett torg? Tankarna mellan de olika världarna krockade som två boule-klot.

Han fick huvudvärk, men var inte lika kissnödig. Skönt sa han för sig själv, när han tittade på klockan... Den var tio i. Han funderade på vad han skulle göra de sista minuterna – när han hörde assistenten ropa från andra sidan vägen.

- Bra att du kom! ropade han. Och när hon nästan var framme väste han, jag är ju så jävla kissnödig!
- Ok, sa hon, jag ska bara knyta skosnöret, är det ok? Han nickade och hon satte sig på huk.

Det var tisdag. Det var vår. Klockan var nio minuter i tre på Södermalm i Stockolm.

Om Ante Blomberg:
Tvåbarnsfarsa med förflutet som punkare och anarkist. Intresserad av rockabillykulturen, drömtydning, tarot m.m.


Skriv ut texten Skriv ut Tipsa en vän om denna text Tipsa en vän



Kommentar:
Jag förstår nog hur du menar nu. Med socialfall
menade jag givetvis inte dig, det har jag inget
med att göra, jag syftade på "mannen som
mentalvården släppt ut". Ursäkta det dåliga
ordvalet ;) Men själv har jag större sympati med
en nyrik än en tiggare. Trångsynt måhända...

Inskickat 2006-09-04 Kl 15:03 av:Butcheredatbirth
Rubrik: eh näe inte driekt
Kommentar:
det här är direktupplevda minnen.
Jag beskrev bara det jag såg. Ja jag månar om
människor som inte har det så lätt. Om jag är
socialfallet fattar jkag ej men visst, jag har
varit tbungen att få ekonomisk hjälp ja - so
what?

Ang. pappan så menade jag inte att hånma fädrer
utan att jag tycker väldigt illa om nyrika och
snobbiga män i kultureliten som ser ner på andra
och som ionte ger någon som helst kärlek till sina
barn, utan köper deras tillgivenhet

Inskickat 2006-09-03 Kl 21:33 av:Läderjackan
Rubrik: ...
Kommentar:
Ja alltså, jag förstår inte storheten i denna
artikel riktigt... Vad vill du ha sagt med det
här? Du tycker dessutom synd om ett gammalt
socialfallsdrägg men kan hånflina åt en familjefar
som har brådis, är det så?

Inskickat 2006-09-03 Kl 19:51 av:Butcheredatbirth
Rubrik: ante kan sina grejer
Kommentar:
super igen

Inskickat 2006-08-20 Kl 13:44 av:Anonym

 

Artikelpush, rubriklogo

Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk – tio år senare
Livet fullt ut!
Inbjudan till konferens 12-13 mars 2016 på temat Livet fullt ut!
Läs mer--> 3596 läsare


Anneli signerar en bok.
Vilma och Loppan, böcker att känna igen sig i!
- Jag har alltid tyckt om att skriva och när barnen var små gjorde jag ofta berättelser för dem u...
Läs mer--> 12397 läsare


Vad hände sedan?
I januari kommer den, "Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk - tio år senare"!
Läs mer--> 5350 läsare


Spännband
Privatisering, till vilket pris?
Sambandscentralen för färdtjänsten i Stockholm ska försvinna. Nu ska man ringa till de enskilda f...
Läs mer--> 13836 läsare


Kemiska flaskor.
Personlig assistans utan personkemi.
Du verkar vara bra,
men någonting är inte som det ska.
Det går inte att ta på,
något har gått ...
Läs mer--> 11247 läsare

 

© Copyright 1999-2023 Funktionshinder.se
Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh