Alla som lever med någon form av funktionsvariation har sin egen livshistoria och sina egna erfarenheter, några har levt med sin funktionsvariation hela livet, andra har fått en skada eller sjukdom, eller råkat ut för att en sjukdom förvärrats senare i livet. Min egen historia som ”funkis” är inte så väldigt lång jämfört med många andra, jag har suttit i rullstol i lite över fyra år nu på grund utav ett medfött syndrom som liksom hann ikapp mig för runt sju år sedan nu. Många tror att hamnar man i rullstol så är livet slut typ, eller att man inte kan göra vad man vill. Rullstolen ses som något begränsande och negativt, men det behöver den inte alls vara! Läs mer: http://goteborg.ungarorelsehindrade.se/2017/04/04/att-leva-och-fungera/
Till sidans topp
Undrar om någon annan här varit med om att folk i allmänhet verkar tro att du möter mer förståelse av folk med samma funktionshinder. Jag blir nästan lite arg och provocerad över denna åsikt. Bara för att jag råkar ha ett vist funktionshinder så innebär det ju inte automatiskt att jag kommer överens med alla med samma funktionshinder eller bakgrund. Är det någon som känner igen sig?
Det är nog en fördom som möter alla möjliga minoriteter?
Enligt min uppfattning har du helt rätt fast jag tänkte mer Att bara för att båda har ett funktionshinder/Är färgade/Är svenskar osv Så har man automatiskt en bindning som gör att man ska umgås bättre. precis som du säger. Jag har själv vuxit upp bland "normisar" men alla runtomkring mig även de som känner mig tror att jag umgås med andra skröppel bara för att jag är ett själv, Och Min mamma tycker att jag ska försöka hitta en fin flicka med samma eller liknande funktionshinder för att vi skulle ha större förståelse för varandra. Själv tror jag mer på personlighetskompabilitet Redigerat 2016-11-30 18:00
Jag känner igen det där, min mor tror starkt på övernaturliga grejer. Tidigare liv, andra sidan och spöken. Hon var till och med till ett medium som påstod att jag skulle finna en livspartner med samma funktionshinder... I mean what!? Redigerat 2016-11-28 21:27
Det är lite märkligt det där. När jag gick med kryckor var det ingen som agerade på något särskillt sätt mot mig, men när livet tog en vändning och jag blev tvungen att använda rullstol, så ändrades allt.. Jag blir annorlunda bemött, och förväntas känna (heja) på alla I rullstol Jag har inget emot att saga hej till främmande människor, men tycker att det är lite märkligt
Exakt så. Tycker det känns lite grand som om jag har fått blivit medlem i ett hemligt sällskap. Omgivning, angöriga och släktingar verkar felaktigt tro att jag ska komma överens med alla som har samma funktionshinder. Utöver att jag fått diagnos på mitt medfödda funktionshinder så är jag fortfarande samm person. Jag är och har aldrig varit mitt funktionshinder!?
Nej man är ju inte det. Eller vill inte vara det iaf. Men omgivningen dömer och sätter etiketter Ibland är det bättre att inte veta... Som du kanske märkt? Att veta är nog bara bättre om man har någon bokstavsgrej?.
Måhända att mitt starka motstånd mot att associeras och förknippas med mitt meddödda funktionshinder beror på att jag nyss fått reda på det. Kan låta väldigt märkligt men så ligger det. Ser mig fortfarande som normalt fungerande. Redigerat 2016-11-30 20:28
Okej, det är nog naturligt? Ingen vill vara annorlunda på ett negativt vis. Och är det inte självvalt är det ännu värre. Jag har varit annorlunda mot min omgivning hela livet, Och det är synligt handikapp. Så jag e van Men ändå inget kul med omgivningens dömande blickar
Alla i min omgivning verkar tro att allting kommer lösa sig nu när jag "äntligen fått rätt diagnos. Men tyvärr delar jag inte deras uppfattning, jag har inte fått mer hjälp sedan det blivit känt. Det känns riktigt frustrerande!
Varför är de så svårt att passa in i dagens samhälle? Människor förväntar sig att man ska följa normen och avikelser ses ibland som fel. Varför har många människor så strikta bilder av hur man ska vara som människa? Ibland har jag känt mig väldigt annorlunda och att jag inte passar in någonstans, vilket jag tror fler har känt. Varför är människor så rädda för de som är annorlunda. Varför ser man inte möjligheterna istället för hindren och varför ser man inte de positivt istället för negativt? Fler som håller med mig? Hundälskaren.
Bra frågeställning. Jag tror att det helt enkelt ligger i människans natur och instinkter. Vi är flockdjur och i en flock får ingen stick a ut för mycket eller avvika för drastiskt för det kunde i grunden dra till sig uppmärksamhet ifrån rovdjur. Detsamma om man är svag och skadad? Vi vill gärna tro att vi har utvecklats ifrån våra djuriska instinkter. Men om du verkligen studerar människans beteenden och samtidigt vet hur Däggdjurs basala instinkter fungerar? Så ser du att ganska litet ändrats egentligen. Är du avvikande är du annorlunda så är du skrämmande och passar inte in. Troligen inte svaret du önskade? Men det är en hård och grym värld härute
De va filosofiskt sagt.
Det var mer menat att låta vetenskaplig eller ja beteendevetenskaplig. Men jag accepterar filosofisk Jag hoppas att du hittar lite nya vänner här i alla fall. Själv är jag nog för gammal? jag skulle kunna vara din pappa. Men jag har inget emot att skriva lite Redigerat 2016-05-12 01:05
Varför har invalider så svårt för att prata om sin egen situation och problem? Är det rädsla, skuld, okunskap eller något annat?
Instämmer. I Sverige får man inte visa upp sina svagheter man skall framhålla sina styrkor och förminska svagheterna. Risken är annars att informationen man lämnar används emot dig. Ljug ljug stort. Ljug så att du tror dig själv. Människan är ett djur som alla andra att visa svaghet är att be om att bli trampad på. Gör det bara om du är jävligt stark i något annat du kan svara med.
Det är ett sätt du lyckades med det och driver företag. Det gör att folk har överseende med ditt handikapp och tycker du är duktig som överkommit dina motgångar... Men bli inte för kaxig då sätter Jantelagen in. Fast den kanske inte finns i Skåne?
Instämmer, Det finns likheter och skillnader.. Men den stora skillnaden ligger nog i sinnelaget? Vissa deppar ner sig och blir paket oavsett medan andra har vinnarskallen och kämpar på trots motgångar och vinner. Sån är inte jag. jag kämpar vidare men jag vinner inget.
MIn "skada" är ochså permanent och ska inte degenerera, Fast ålder och övervikt sköter det rätt bra ändå. Jag anser att mitt handikapp förvärrats. Men jag har ingen sjukdom utom denna förkylning som vägrar gå över
Jo det är nog som ni kommit fram till. . Man skryter ju inte över "den sämsta sidan" av en direkt. Men fram häver hellre den bättre. Visst vet jag att det finns folk som nästan skryter över sitt funktionshinder m.m och ser det som en status symbol att ha mycket hjälpmedel. Men de personerna är sällsynta.
Förr brukade trafik tetror och Parror skryta om vem som fått ut värsta bmw n på försäkringen. Fast det kanske har slutat? och det var i slutna sälskap utan allt för många normisar
I de fall jag känner till så har du rätt. . Det är mindre krämpor och åkommor. . Men ack så viktigt att framhäva om man frågar dom
Nej de har troligen haft helförsäkring? Trafikförsäkringen, som du vet får man ingen BMW på
tror att det där finns hos alla människor. Svårigheten att tala om sina egna problem. Oavsett handikapp eller annan problem bild.
MIn blygsamhet förbjuder mig att skryta om mina positiva sidor också.. FML
Och ett bra sät att dölja att jag inga har
Själv har jag en medfödd sjukdom började ge mer problem i tonåren, när jag var 19 satte det igång ordentligt och sedan dess har det eskalerat i rasande takt. Från att ha levt ett rätt normalt liv med umgänge, resor, träning och hobby sitter jag nog i rullstol och har assistans. För att vara ärlig är det för jävligt. Men det är definitivt inget jag pratar om, om ingen frågar. Och om någon frågar (som jag kanske inte känner så bra) så skenar pulsen, jag får lätt ångest och snubblar på orden. Kanske för att jag är en person med stor integritet, kanske för att jag är en person som håller sig i bakgrunden, vad det än gäller. Men överlag har jag blivit mer osäker bland folk sedan jag hamnade i rullstol, jag vill helst inte synas och vill inte prata med andra än de jag känner väl. Vet inte om det bara är jag, eller påverkar hela situationen att självförtroendet får sig en törn och försämras kraftigt.
Jag har överlevt mer än jag förkänar. Jag önskar att alla har ett bra liv, men så är det inte, jag vet.
Tack detsamma
Nä. . Alla har inte ett bra liv. Den enes vardag är någon annans önskningar. Så lev livet för fan. Innan Fan lever livet med dig
Försent. Skulle lyssnat på Richnet när jag var ung
Nej jag tror han menar mellan er två? jag är inget av det där
Är en bra låt. Med några bra citat. Independence limited Freedom of choice Choice is made for you, my friend Freedom of speech Speech is words that they will bend Freedom with their exception
Jag visste inte var jag skulle skriva. Rösten är ju så förknippad med identiteten och att få hjälp med talet om man saknar det, är ju ett superviktigt hjälpmedel. http://goteborg.ungarorelsehindrade.se/2015/09/11/att-prata/
Hemskt öde att inte kunna tala eller göra sig förstådd
Hur stort ansvar har du för ditt eget liv?
Bra svar
På Normfotografens hemsida kan man läsa att han söker modeller till både konstprojekt och kommersiella arbeten. Jon söker människor med funktionsvariationer, psykiska diagnoser, transpersoner och givet också en spridning över etnicitet och kön. Du avgör själv vilka typer av fotograferingar du vill vara aktuell för. Vågar du? http://goteborg.ungarorelsehindrade.se/2015/04/15/normfotografen/
Ingen vill se bilder på mej...
Inte vet jag iallafall men i Majorna-linné där vet de. Iallafall de som arbetar på Familjeenheten och söker en normal ung person att vara föredöme för de andra ... onormala. Omdu vill ha ett gratis boende - vilket det rörsig om - kan du ju hävda att du är normal. http://goteborg.ungarorelsehindrade.se/2013/11/19/vad-ar-ett-normalt-liv/
Som ni antyder i er artikel har Göteborgs socialnämnd varit på kurs med KommunLex. Om det är grunden till deras platsannons ska väl vara osagt Redigerat 2013-11-20 11:15
Det är inte normalt att få ett gratis boende.
Jo om man bor som husa och ska styra upp verksamheten. Det är så alla nannys och passoper har det så får de lägre lön istället
Lite fortsättning på vad som betraktas som normalt. Här är några som arbetar med att anpassa skyltdockor till kroppar man vanligtvis inte ser i H&Ms skyltfönster. http://goteborg.ungarorelsehindrade.se/2013/12/13/en-anvandbar-skyltdocka/
Misstänker att om de skulle basera en skyltdocka på mig, så skulle de konka? Det där skröpplet är nog sötare...? Redigerat 2014-01-19 10:37
Oavsett hur man ser på spel, så ger spel en möjlighet att få känna på det man inte fysiskt klarar av i verkliga livet. Att springa, hoppa, gå i trappor men också flyga och slåss. Det ger också en möjlighet att interagera med andra spelare utan att vara "den som sitter i rullstol" eller "den som inte kan tala". Att få vara fri från sådat en stund är inte fel. I morgon släpps den senaste expansionen av World of Warcraft: http://goteborg.ungarorelsehindrade.se/2012/09/24/world-of-warcraft/
Vist är det kul med spel, men känslan av att springa och hoppa etc är ju inte riktigt densamma som irl. Jag skulle vilja ha en mer verklig känsla som i den numera utdöda genren där man hade på sig visir och handskar och var med i spelet. kommer inte ihåg vd det hette nu bara
Virtual Reality =VR hette det. Men jag tror att det ansågs för dyrt?
Intressant nog såg jag nyligen på tv att VR håller på att göra en återkomst i mycket. Vi får se hur det utvecklar sig? Bätre grafik och billigare så kanske?
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
