Att säga eller inte.
Krönika av: Veronica Kallander Publicerad: 2008-07-08
Det handlar om nät-dejting. 2000-talets överlägset största trend, som blivit räddningen för otaliga, ensamma själar.
I ett land där var tredje hushåll är ensamhushåll och vartannat äktenskap slutar i skilsmässa så har nät-dejtingen tagit en självklar plats i vår stressade tid.
Nät-dejtingen har i mångt och mycket slagit ut de traditionella mötesarenorna såsom arbetet, krogen, fester, idrottsföreningen.
För oss funkisar så har nät-dejting också visat sig vara ett lyckat koncept. Många av oss har inte tillgång de klassiska mötesplatserna och där har datorn kommit att bli ett ypperligt "hjälpmedel" i jakten på den Stora Kärleken. Men med detta eminenta redskap följer också ställningstaganden som vi kanske inte förut ställdes inför.
– Ska man säga att man är funkis? Varför och när i så fall? Måste man säga nåt?
Min approach till det här om man ska säga att man är funkis eller inte, har kraftigt varierat och jag har mycket gått på magkänslan. Det som är så bra med nätet är att jag fått valet att berätta eller inte berätta, jag har inte tvingats bli dömd och bedömd genast, som i så många andra sammanhang.
Har jag velat berätta genast, så har jag gjort det och har jag valt att helt utelämna det faktum att jag sitter i rullstol, så har det också stått mig helt fritt. Fördelar finns med båda sätten; Att inte genast berätta att man är funkis, ger personen på andra sidan en möjlighet att lära känna mig som Veronica i första hand och inte som funkis. Att däremot genast berätta om den ”funkis-status” man har kan ju ge den fördelen att man sållar bort oönskade element som man ändå inte skulle orkat slösa energi på.
Är det då ett säkert kort att träffa någon via nätet? I en undersökning publicerad av Aftonbladet.se kan man läsa om hur många som nät-dejtar blir besvikna för att nät-dejtingsajterna lovar mer än vad krogen gör och träffar man då ändå inte sin själs älskade så är det upplagt för stor besvikelse. Många med mig har nog någon eller flera gånger i livet använt funktionshindret som ett alibi när man inte lyckats med saker och ting, inklusive att träffa den rätte. Kontentan av det hela är att det finns inga genvägar till lyckan, det går inte att på vetenskaplig väg, via personlighetstester på nån dejtingsajt eller genom att kalkylera med om man ska eller inte ska berätta att man är funkis, helt automatiskt hitta någon att leva lycklig i alla sina dagar med! Det krävs gammaldags sätt som att faktiskt prata med andra människor, hitta gemensamma intressen och samtalsämnen och bygga vidare på det och hoppas på att Amor har en bra dag och lämna resten därhän!
Jag själv tillhör den lyckliga skaran människor som faktiskt lyckats hitta någon på nätet! Men vägen dit har varit kantad av besvikelser, taskiga dejter och svek – precis som för vem som helst skulle jag tro; nätet diskriminerar varken mer eller mindre än livet självt.
Om Veronica Kallander: |
Veronica beskriver sig som en glad, liten, envis tjej som är oerhört passionerat handikappolitiskt engagerad.
|
|
Kommentar: Precis som vid en anställningsintervju, där man ju
också ska marknadsföra sig själv, så tror jag att
det bästa är att berätta vid rätt tillfälle. Inte
i sin presentation utan snarare i förbifarten
under ett samtal innan man träffas. Låt det inte
bli en milstolpe utan bara en sak som du säger för
att du vill berätta nåt som har med det att göra.
Det vanligaste tror jag är att man själv beskriver
det som en stor sak och nästan som ett problem.
Istället har du makten att avdramtisera det och
istället lyfta fram andra saker som du är bra på.
Men du bör definitivt ha sagt det innan ni
träffas. För rent intellektuellt så vet vi att
funktionsnedsättningar fortfarande inte är det
mest naturliga i vårt normstrikta samhälle. Och
vill man nå upp till "second base" så ska man nog
inte använda dejtingsammanhang för att lobba för
¨jämställdhet. I dejtingsammanhang är det
speciella "spelregler" som man har att förhålla
sig till. Den som tycker synd om sig själv eller
ursäktar sig själv har lika lite chans som den
självupptagne och otrevlige.
Men att komma dit utan att säga att du har en väl
synlig funktionsnedsättning är som att säga till
henne att hon inte skulle vilja träffa dig om hon
visste om det eller att du vill lära henne en läxa
om att inte förutsätta att andra är "normala".
Men jag är ingen fan av nätdejting. Jag tror att
min styrka ligger i talet och min sociala
kompetens. Den ser man mycket lite av på nätet.
Det vi kan vara säkra på är att man i cyberspace
ljuger, förskönar sina brister och överdriver sina
färdigheter. Jag tror att det bästa är om första
intrycket är ärligt och där man överraskas av dina
kvalitéer utan att ha byggt upp onödiga
förväntningar. Man pratar ju om "kärlek vid första
ögonkastet". Men numera heter det "kärlek vid
första ögonkastet och timslånga ytliga
chatkonversationer." Ja, du läste rätt. Enligt min
mening är nätdejting mycket mer ytlig än IRL (In
Real Life) eftersom en lång chatkonversation
kanske aldrig kommer igen efter att man sett
honom/henne IRL. Att man bättre skulle lära känna
personligheten tror jag mer är en ursäkt för att
man inte vågar ge sig in i sociala utmaningar.
Detsamma tror jag gäller för argumentet om att
pubar och andra "dejtingställen" inte är
tillgängliga. Vackra kvinnor och tillfällen finns
nästan överallt. Och jag får hellre kontakt med en
helt nykter och vardagligt klädd kvinna än en
stupfull brud där brösten håller på att trilla ut
ur blusen.
Att ragga på puben tror jag därför är en mindre
lyckad strategi.
Så mitt svar är: Jo, nätet, diskriminerar, hetsas
och luras. Möjligtvis känner vi inte av det lika
mycket eftersom den prestation vi lägger ner i att
söka kontakt med någon är så liten. Och jag tror
att detta också är en del av problemet. Om vi inte
investerar energi i att söka upp andra människor
så är chansen att det slutar lyckligt mycket
sämre. Vi glömmer ofta de gånger där nätdejtingen
blev misslyckad. Vi gråter inte över det eftersom
vi ändå inte lagt ner så mycket energi på det. En
kärlek utan energiförbrukning och riskmoment är
för mig helt ointressant. Jag citerar Oscar Wilde:
"Romantikens hela väsen ligger i ovissheten".
Inskickat 2010-06-02 Kl 14:01 av:Lilleman |
|
|
Kommentar: I min ungdom dejtade man med vamliga brev. Jag
älskar fortfarande vackra brevpapper med blommor
på... Träffade en kille en gång genom att jag hade
vunnit en kärlekkdiktkstävling i en tonårstidning
som hette Bild-Journalen.
Han ville ha min adress. Vi träffades och såg
"Nattvardsgästerna" av Ingmar Bergman . Killen var
cirka 1,50 lång och hette Stig. Han låg inkallad
och hade blå uniform. När han lyfte på mössan var
han snaggad. Han hade slagit vad med en kompis på
luckan om att han inte skulle våga.
Vi träffades denna enda gång, och jag undrar vad
det blev av Stig sen.
Din krönika manade fram detta roliga minne från
1960 cirka.
Inskickat 2008-07-04 Kl 14:00 av:Rosetta |
|
|
Kommentar: Jäkligt välformulerat och sant är allt som du
skriver! Många tror att det är anorlunda
spelregler på nätet, när ärlighet är en av de
viktigaste spelreglerna precis som i det verkliga
livet. Den enda skillnaden är som sagt att man kan
vänta med att säga vissa saker tills personen på
andra sidan får känna en själv bättre =) *Tummen
upp för denna text*
Inskickat 2008-07-01 Kl 09:18 av:Helna |
|
|
Kommentar: Jag tycker du skriver om ett väldigt viktigt ämne!
Bra gjort!
Och jag håller med dig... Alltför ofta skylls
motgångar på funktionsnedsättningen - jag är inget
undantag!
Inskickat 2008-06-30 Kl 21:37 av:Ninnie |
|
|
|
|
|