Funktionshinder.se logotyp.
Klicka för att komma till startsidan!
Anpassa utseendet på Funktionshinder.se. Fråga Fh:s panel. Se de senast publicerade texterna indelade i olika kategorier. Till forumet. Se de senaste medlemstexterna och information från administratörerna. Klottra på planket. Sök på Funktionshinder.se efter texter, medlemmar, länkar eller foruminlägg. Länkarkiv - Sök efter länkar till andra sajter.
Sponsra Funktionshinder.se. Kontakta oss som driver Funktionshinder.se. Hjälp / Vanliga frågor. Prylshoppen. utfyllnadsbild
 
fh sponsorer Besök Atlas Assistans AB Besök Livihop Besök Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) ledig sponsorplats
 

 

Elefantkvinnan och andra mongon.

Krönika av: Anna Ekelund
Publicerad: 2010-04-24

Elefantmannen.
Mina tankar är ännu kvar i dödshjälpsdebatten och den osannolika människan som i Aftonbladet kallar sig Kim. "Kim" har neurofibromatos - samma åkomma som Elefantmannen hade. Efter en misslyckad operation vid sex års ålder blev "Kim" förlamad och har sedan dess andats med respirator. Hon har trots sina svårigheter levt ett bra liv men nu, vid snart 32, är hon trött och har bett Socialstyrelsen om att få dö.

Aftonbladet har kört en drive om henne, tagit fram stora offerpennan och uppviglat 96 procent av befolkningen att rösta ja till dödshjälp. Igår publicerades ett brev som Kim själv har dikterat, och det här kan vara det mest obehagliga jag läst på mycket länge:


"Hej min familj och mina vänner och assistenter!
Gamla som nya.

Jag är sämst på att skriva brev och vara tydlig så att alla förstår, but I’ll give it a try.

Jag är nu 31 år, snart 32, och har levt ett mycket bra, och så galet liv som jag kunnat få. Jag har haft och har en massa vänner, jag har supit och rest, gått på krogen, och en massa annat.

Men jag hoppas att alla förstår, eller åtminstone kan acceptera, mitt val som jag nu har gjort. Jag känner mig väldigt trygg och tillfreds. Helt enkelt lugn i själen.

Jag vill avsluta mitt liv när det fortfarande är värdigt och jag mår bra fysiskt som psykiskt (förutom just nu när jag har ont i kroppen hehe) i stället för att ruttna bort.

Det är förbjudet i Sverige att få aktiv dödshjälp och det är jag helt på det klara med, men jag och mamma har pratat med några läkare som förstår mig och de har börjat kolla runt om det överhuvudtaget går med tanke på min situation. Vi vet fortfarande ingenting men processen är igång. Det kan dock dröja månader eller år.

Jag vill absolut att ingen åker dit och blir anklagad för mord. Det är big no no! Det är jag som vill och ingen annan ska få skit för det. Framför allt inte min familj.

Jag tänker fortfarande leva mitt normala liv och vara mitt normala jag och jag hoppas att andra kan förbli det också fram tills den dagen, om den blir av, vilket jag hoppas. Jag förstår om ni hoppar högt och tycker jag är konstig men jag skulle uppskatta om ni inte pratar sönder mig eller tjafsar om mitt beslut. Men fråga gärna!

Tack för alla som har funnits och finns omkring mig nu!
Take care och kram på er! :)"


Ju mer jag läser om och av henne desto argare blir jag. Hur gammal är människan? Fjorton? Visst kan man tycka synd om folk som har en besvärlig livssituation och yada yada men den här kvinnan är så egocentrerad att jag bara blir förbannad.

Det kan låta hårt att be rörelsehindrade att skärpa sig och skaffa sig ett liv i stället för att grovt manipulera oss rörliga och snyfta om dödshjälp - men jag gör det ändå.

Jag vill se fler mongon på barrikaderna. Visa att det inte är någon skillnad på rörliga och orörliga, att vi alla har samma möjlighet till ett bra liv, att det till och med finns fantastiska fördelar med att vara ett mongo. Slåss för människovärdet! Men tyck för fan inte synd om er själva. Hör hur ni låter: Buhu, vi vill ha tillgänglighet överallt, ge oss, ge oss!

Hör här nu: Kanske ni undrar varför Sverige fortfarande inte är handikappanpassat. Svaret är enkelt: vi vill inte ha er där. Vi vill inte ha dreglande rullstolsmongon överallt. Alla icke anpassade platser är våra frizoner från er. Ett par artiklar i Aftonbladet om en förlamad tjej och ett så gott som unisont Sverige skriker "Döda, döda!" Vi vill inte bara att "Kim" ska dö, av barmhärtighet skulle vi kunna tänka oss att hjälpa er alla. Till och med en förståndshandikappad fattar att barmhärtighet bara är ett annat namn för förakt.


Nu ett tips från en rörlig, som dessutom är utbildad arbetsterapeut och personlig assistent från helvetet: Man får inte rättigheter, man tar dem. Kriga mot oss, visa att ni är något att ha, med era skelande ögon, ryckiga rörelser och tänder överallt.
Om inte vi gör samhället tillgängligt för er så får ni väl gå ihop, skrapa samman förtidspensionen och anställa tekniker och ingenjörer som bygger fordon och hjälpmedel så att ni kommer fram ändå. Vad väntar ni på? Att vi ska ge er allt med silkesband på för att vi tycker synd om er? Glöm det. Ni får inte ett skit. Jo, en spruta barmhärtighet kan ni få.


Så hur ska ni ha det? Är ni Kim som bara viker ner sig eller har ni lite stake under all den där imperfekta oformligheten?

Faktaruta:
Läs även Dödshjälp - tack men nej tack:
http://annaekelund.blogspot.com/2010/03/dodshjalp-
tack-men-nej-tack.html


Artiklar i Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6804459.a
b

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6797030.a
b

http://www.aftonbladet.se/debatt/article6798377.ab

Om Anna Ekelund:
Skribent, kolumnist i Aftonbladet 2004-2009, arbetsterapeut, produktformgivare och personlig assistent.
http://annaekelund.blogspot.com


Skriv ut texten Skriv ut Tipsa en vän om denna text Tipsa en vän



Kommentar:
Som svar till Lilleman:
FH anlitar inga krönikörer. Ibland skriver folk
texter och skickar till oss, ibland snappar vi upp
något på nätet och ber att få publicera här. Varje
skribent står själv för sin text och sina
yttranden. Vi tar in alla möjliga sorters texter,
men allra helst sådana som väcker debatt. Som
denna.

Inskickat 2010-05-30 Kl 11:37 av:Ninnie
Kommentar:
För det första: Sluta kalla oss för mongon! Du är
inte en av oss. Det här handlar inte om en slags
tuff självironi som vi på liknande sett kan se när
invandrare kallar varandra för "svartskalle".

För det andra tycker jag att det är olyckligt att
du utgår och dessutom förlöjligar "Kim" i hennes
svåra situation. Du kallar henne egocentrisk. Låt
oss bara konstatera att du inte är i närheten av
att förstå vad hon gick igenom. Då hade jag också
önskat att du vore lite mer sparsam med
gliringarna och visade lite mer medmänsklighet.
Det handlar inte om att tycka synd om någon utan
bara om att visa lite respekt och förståelse. Låt
oss inte göra "Kim" till motståndaren i debatten
om dödshjälp utan de attityder och krafter som
gemensamt arbetar för att införa aktiv dödshjälp.


För det tredje: Jag vill återgå till "du är inte
en av oss". Du visar genomgående dålig insikt och
förståelse för den situation som många personer
med funktionsnedsättning befinner sig i. Jag
förmodar att en del av din text innehåller en
ganska stor del av ironi. Det allvarliga är inte
bara att en del läsare kan tro att du faktiskt
menar allvar (inte minst besvärande med tanke på
din yrkesroll) utan att du gillar att förenkla
problematiken heller helt saknar förståelse och
kunskap om de hinder som personer med
funktionsnedsättning möter i vardagen.

Jag måste verkligen ifrågasätta vad
funktionshinder.se har för argument och motiv med
att anlita dig som krönikör. Tackade alla andra
krönikörer nej?

Inskickat 2010-05-29 Kl 23:40 av:Lilleman
Kommentar:
jag tror ingen kan förstå hur det är med känslan
om att vilja dö vid svår sjukdom om man inte varit
där. Jag har själv varit i ett grönsaks tillstånd
när jag var med om en situation i Australien. Låg
där länge mkt svårt sjuk och dagligen svävade
mellan liv och död. När jag senare stebilicerades
och var "med"/vaken så låg jag under en längre tid
i respirator och hade oerhörda smärtor. Jag bad då
min familj som kom ner till mig i Australien att
var det så här mitt liv skulle förbli så var jag
NÖJD. Jag skulle fylla 25 år och jag var NÖJD.
Hade levt livet mer än vissa 75 åringar och ville
inte ha ett liv fastspännt till sjukhus säng
resten av mitt liv. Dock var jag en av de som hade
tur att "komma tillbaka" och inte hamna i ett liv
jag inte var nöjd med. Jag tycker det är tragiskt
att man kopplar ihop denna fråga med
funktionshinder, då denna "Kim" nu har ett
handikapp. Det är inte en fråga om funktionshinder
eller ej utan en fråga att få lov att bestämma
över sitt liv om man hamnar i en längre tids
sjukdom eller lider av en sjukdom som ändå leder
till döden. För mig var det inte värdigt att jag
skulle behövt leva i sängen resten av livet och
enda sättet att överleva var med maskiner.

Detta är en svår fråga och en känslig fråga,
därför önskar jag så mycket att man i Sverige tar
tag i frågan och utreder den en gång för alla och
att aktiv dödshjälp skall få finnas. Att få aktiv
dödshjälp är inte samma sak som att försöka ta
livet av sig när man är "lite deppig"

Inskickat 2010-03-25 Kl 11:03 av:Anna
Kommentar:
Som admin vill jag tydliggöra att johnnyfg:s
inlägg helt och hållet står för honom, och det är
inget som vi står bakom.

Inskickat 2010-03-24 Kl 13:52 av:Ninnie
Kommentar:
Har skrivit krönikor i ämnet och fört många heta
diskussioner angående detta. Jag är verkligen en
uttalad dödshjälpmotståndare. Hur kommer det sig
att vi tycker det är tragiskt när någon rörlig
person tar livet av sig? Varför handlar rubrikerna
då om den havererade psyksjukvården? Vad är
egentligen ett liv med värde och inte?

Självklart har jag förståelse för Kim och hennes
plågor, men jag är som vanligt kritisk till hur
allt framställs i media. I aftonbladets intervju
med Kim så speglades momenten i hennes liv på ett
utstuderat negativt sätt. Vardagliga ord för oss
med assistans, såsom "sugrör" fick en nästintill
skräckinjagande klang.

Du frågar varför vi inte skriker, protesterar och
kämpar för att visa på vårt livs värde. I mitt
fall är jag så oerhört rädd att min reaktion ska
få motsatt effekt. Ju mer jag skriker desto mer
särskiljer jag mig från den övriga vardagliga
massan och ger intryck av att vara olycklig. Blir
ironiskt nog som en ond cirkel. Det enda jag kan
göra är att skratta, njuta av livet och sprida min
livsglädje. Det finns också en annan ännu större
orsak - jag är så otroligt upptagen med att leva
ett lyckligt liv och blir bara uppgiven och kränkt
av folk, som är så korkade att de inte ser att
livet kan vara lyckligt om man vill det.

Inskickat 2010-03-24 Kl 13:27 av:MariaM
Kommentar:
Denna sjukdom går att bota, som alla andra
sjukdomar ... varför då döda personen? Vilken
metod? Kuhne-kuren, där man hjälper den egna
kroppens själv-läkning. Endast den egna kroppen
kan bota. Vi kan endast lyckas vara vår inre
kropps assistent.

Inskickat 2010-03-24 Kl 12:45 av:Johnnyfg
Kommentar:
Välformulerat och vasst om ett känsligt och
tabubelagt ämne.

Inskickat 2010-03-24 Kl 11:35 av:Ninnie

 

Artikelpush, rubriklogo

Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk – tio år senare
Livet fullt ut!
Inbjudan till konferens 12-13 mars 2016 på temat Livet fullt ut!
Läs mer--> 3535 läsare


Anneli signerar en bok.
Vilma och Loppan, böcker att känna igen sig i!
- Jag har alltid tyckt om att skriva och när barnen var små gjorde jag ofta berättelser för dem u...
Läs mer--> 12312 läsare


Vad hände sedan?
I januari kommer den, "Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk - tio år senare"!
Läs mer--> 5303 läsare


Spännband
Privatisering, till vilket pris?
Sambandscentralen för färdtjänsten i Stockholm ska försvinna. Nu ska man ringa till de enskilda f...
Läs mer--> 13779 läsare


Kemiska flaskor.
Personlig assistans utan personkemi.
Du verkar vara bra,
men någonting är inte som det ska.
Det går inte att ta på,
något har gått ...
Läs mer--> 11197 läsare

 

© Copyright 1999-2023 Funktionshinder.se
Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh