Igår hade vi heldag temadag i Stockholm. Blev en väldigt bra mor-farföräldr/anhörig dag idag tycker jag. Fin stämning. Thomas S hade förmiddag med medicinsk information. Ninnie och Johanna pratade om sina liv och var som vanligt otroligt bra. Jag pratade utifrån två teman Det ena Hur pratar man alldeles vanligt med barn om sjukdom/funktionshinder. Det andra Vad gör man när det blir problem. Det är viktigt att anhöriga får möjligheter till samtal, kanske kan tematräffar för anhöriga ordnas på andra ställlen i landet?
Roligt att det var en lyckad dag. Vi hade fyra från "familjen" som var där. Det är jättebra att temadagarna finns både för anhöriga och de beröda. Vi i familjen är sååååå glada att Ni finns!
Carina! Hoppas de var nöjda. Man vet ju inte riktigt hur personlig man kan vara. Hoppas att var och en förstår att det här är ett exempel från just er lille telning och att det är ett fint exempel. Pratade bla om hur man kan göra en liten bok med barnet som vi började göra på temadagen på Astrid Lindgren och som jag hoppas ni arbetar vidare med. Ses imorgon kväll. Millan! Vi kommer gärna och har liknande dagar hos er om Habilietringen skulle vilja ordna det. Det är så otroligt roligt och känns som det kommer till hjälp och nytta.
Från vår familj är det flera som skulle vara intresserade av det. Camilla
Hej! Kan bara hålla med Carina om att det verkligen är bra att det ordnas temakvällar för anhöriga. Vad jag har hört av dem från oss som var där, så var det väldigt bra. Jag tror att det kan vara skönt att få träffa andra i samma situation och att de får ställa sin frågor. Tack!
Jo, jag tycker också att det skulle vara givande att få medverka på en anhörigträff! Johan och jag har ju inte familj, men ändå skulle det vara givande att få komma och lyssna på hur andra människor, bland annat föräldrar och familjemedlemmar resonerar.
Till sidans topp
När min son nyligen fick sin diagnos sma2, blev jag väldigt rädd att folk skulle börja tycka synd om honom. Eftersom han alltid kommer att behöva rullstol och övrig hjälp, tänkte jag att människor skulle tycka att han har ett mindre värdigt liv. Jag vill absolut inte att han ska växa upp och tycka att hans liv är värt mindre än andra "friska" människors, därför var jag/vi mkt tydliga med, när vi berättade om sjukdomen för vår omgivning, att vi inte ville att de skulle börja behandla honom annorlunda än innan och absolut inte tycka synd om honom. Hans identitet ska vara utifrån den han är, inte enbart utifrån hans handikapp. Mitt fokus har varit väldigt inställd på detta att jag har missat att många faktiskt tycker synd om OSS - vi föräldrar. Det är klart de är ledssna för vår sons skull, men det verkar mest vara för mig och min mans skull - därför att vi har en son som inte kommer att kunna spela fotboll, åka skidor, klä på sig själv etc. Att det ska vara synd om oss har inte riktigt slagit mig. Visst var det ett tufft besked att få, men inte för de ovannämnda sakers skull. För oss spelar det faktiskt ingen roll att han inte kommer att kunna gå. Att vi stundtals är ledssna beror på den oro vi kan känna över eventuella problem som sjukdomen kan medföra, tex svag andningsmuskulatur m.m. Inte att han kommer att sitta i rullstol. Det känns i det stora hela inte så väsentligt. När jag förklarar detta för folk ser jag i mångas ögon att det låter som om jag för något slags försvarstal för mig själv, men så är det ju inte. Det är kanske svårt att förstå om man inte varit i liknande situation själv ( jag hade säkert tänkt likadant), men hur kan vi vara ledssna när vi har världens bästa Billy hos oss? Vi har världens vackraste son, som i våra ögon inte kan bli mer perfekt än han redan är, så hur kan de då vara synd om OSS?
Varför då bryr er om idioter när ni har er son? Det är väl er omgivning det är synd om - när de inte kan acceptera er utan att tycka-synd-om er... Det finns ett ordspråk bland oss invalider som lyder: "Piss on pity!" Ni borde göra samma sak, d v s bryta kontaken med folk som nedvärderar er med medlidande.
ja, "tycka synd om"-mentalitet har jag svårt för... blev mest förundrad över detta och kände för att skriva av mig lite...
Nu berör du något oerhört viktigt. Tack! Jag kan ju inte prata utifrån att vara anhörig, men tyckasyndom-fenomenet har nog alla med funktionshinder stött på och det är otäckt och smetigt. Och förfärligt. För när man tycker synd om någon så lägger man också en värdering i den personens liv. När Christina Renlund skrev boken "Jag har en sjukdom, men jag är inte sjuk" så intervjuade hon ett antal barn och ungdomar med muskelsjukdomar. Hon har berättat för mig att i princip alla pratade om just det obehagliga i att bli tyckt synd om. Det finns således ett kapitel i boken om det. Har du läst det? Jag tycker att det är beundransvärt att du/ni är så klarsynt trots att situationen är så ny för dig. I viss mån håller jag med Adryan... Ni kommer antagligen att få sålla i umgängeskretsen. En del människor kan helt enkelt inte klara av att förhålla sig till en situation som er eller min. Stå på er och acceptera inte att folk tycker synd om er! Skulle ni någonsin behöva stöttning så vet ni ju var vi finns.
tack... har inte läst boken ännu, men planerar att göra det.
Tyvärr måste jag säga att det aldrig blir bättre, med mina snart 50 tillhör jag nog de äldre här men fortfarande får jag (och min man) höra hur snällt det är att han är ihop med mig, att jag måste vara glad att han "tar hand om mig" och hur synd det är om honom som missar så mycket. Dock har vi aldrig fått reda på vad han missar, han valde mig som 40 åring så det kan ju inte handla om att han var ung och dum. Han är ingen "tycka synd om och ta hand om" typ överhuvudtaget så det handlar ju inte om hans behov av det. Även han har valt bort vänner som kommit med dumma komentarer och för mig fins ingen tvekan om att han älskar mig, inte tycker synd om. Att ni redan är så medvetna om hur jobbigt det är med denna mentalitet som handlar mer om människors behov av att vältra sig i andras beskymmer och att få känna sig som goda människor än om hur verkligheten är kommer det säkert att gå bra, er son blir älskad för den han är och inte för vad han kan gör att han får en inre styrka att duga.
Ja, jag tycker det är så himla tråkigt med trångsynta människor. Ibland när bekanta frågar hur vi har tagit allt detta, säger jag att det klart att det är tungt ibland men att Billy är ju ändå densamme - alltså världens bästa! Jag tror detta sticker i ögonen på vissa och en gång fick jag höra "jo, men man önskar ju sig ett friskt barn". Visst önskade man sig ett friskt barn - innan man fick ett sjukt! Sen inser man att världen går ju faktiskt inte under för det.Ens barn är lika fantastisk för det och även vår vardag. Men detta tror jag inte går att förstå för de som inte varit med om det själva.
Välkomna tillbaka från semestern! Tyvärr tar "Tycka-synd-om" aldrig semester.. Känner verkligen igen det där om att det sticker i andras ögon. Att vi dessutom har två barn till efter N skapar ju ett "tycka-synd-om" i sig och ett funderande över hur vi faktiskt orkar. Visst är det tufft ibland, mest praktiskt, men ingenting vi någonsin skulle vilja vara utan.
Jag blir glad och rörd när jag läser om din inställning, det behövs fler föräldrar som tänker så. Tyvärr kan "tycka synd om"-mentaliteten vara utspridd även bland människor nära omkring en, utan att man är medveten om det. Följande utspelade sig i lördags kväll då nära släktingar som bor nästan 100 mil bort kom på besök. "Det kommer ju säkert bli skönt för mamma och pappa när du flyttar" säger släktingen med "medkänsla"...Han lägger senare till "ja, kanske lite för dig också..." Skadan dock redan skedd, han är nu utnämnd till släktens mest korkade person. Trots att jag innebär en nästan 24h per dygnet tillsyn tycker mamma och pappa att det är jobbigt att jag ska flytta, för att de kommer sakna mig så mkt. (Flyttar dock bara 10 mil..) Det säger ganska mycket om det vi redan konsaterat i detta forum: att om man har en bra relation till sina barn spelar funktionshinder ingen roll.
Kan säga (med skratt) att det är skönt när barn flyttar, har inte ett enda dugg med om dom har något funktionshinder eller inte att göra utan att föräldrar med stora barn börjar bli äldre och inte orkar höra rockmusik och synth och annat oljud längre. Det är desto mysigare när man träffas.
Becky: Hoppas verkligen du har styrka att stå över sådana idiotiska kommentarer! Som förälder till ett muskelsjukt barn får jag panik vid blotta tanken på att någon skulle säga så till billy! Eftersom det är så långt ifrån sanningen man kan komma! Sen att det kanske är skönt att äntligen få en lugn stund utan störande musik som man inte valt själv ringandes i öronen är en annan sak sandra
Ja, sådana kommentarer kan onekligen sitta kvar i huvudet länge. Förstår att dina föräldrar kommer att sakna dig, men är glad för din skull över att få bo själv.
Jag är mamma till Sofia som är 3½ år & har en allvarlig muskelsjukdom som inom några år kommer att ta henne ifrån mig Nu har jag en undran! Är det bara jag som känner sorg för att mitt barn är sjuk? Jag har perioder när jag är väldigt ledsen & nere...anklagar då ofta mig själv för att Sofia är sjuk, (eftersom hennes sjukdom "ärvs" från mamma till dotter), trots att jag vet att det egentligen inte är mitt fel. Jag gråter floder vissa dagar för jag vet att jag inom ett par år kommer att förlora henne! Jag har ju läst inlägg & "pratat" med andra föräldrar till handikappade barn, men ingen verkar känna sorg över att deras barn är sjuka... Visst ska man kunna sörja att ens barn är sjukt även fast man älskar honom/henne över allt annat på jorden? Bara en undran... Kram Helena
Hej Helena, Jag känner också sorg över min dotters sjukdom (SMA), du är inte ensam att känna så! Det är mycket svårt att sätta ord på sorgen och kanske därför svår att prata om. Att leva med vetskapen om att ens barn kommer att tas ifrån den här världen i förtid måste vara oerhört tungt att bära. Så att känna sorg är inget ovanligt, som du säger, man älskar barnen mer än allt annat!! En kram till dig och din dotter! // Maja
Hej hej! Tack för ditt svar & din kram! Jag känner mig lite gladare efter att ha läst att man inte är ensam. Tyvärr är jag inne i en deppig period just nu & allt känns bara svart! Kram Helena
Hej Helena! Självklart får man känna sorg, den kommer och går under åren. Du får inte tro att andra "hurtfriska" handikappföräldrar du möter inte känner eller har känt sorg, men vi visar den på olika sätt. När våra barn fick sin diagnos reagerade jag och min man väldigt olika. Han såg det mesta väldigt nattsvart, medan jag istället sökte information och kontakt med andra. Vi bearbetade sorgen olika, vilket säkert ni också gjort hemma hos er. Sedan är det ju inte riktigt så som man lär sig i skolan om de olika faserna, att man till slut har accepterat situationen och "bara lever vidare". Beroende på ens barns sjukdom/diagnos så kommer sorgen tillbaka. En försämring gör att det blir något nytt att bearbeta, vilket vi ofta pratat om vid olika föräldraträffar. Har man en muskelsjukdom innebär det ofta att man tappar förmågor man har haft, vilket blir en ny sorg. Men, jag tror även att sorgen hjälper en att skapa den styrka man sedan behöver och att man kan känna en väldig stark glädje över det positiva i livet. Rädslan att förlora mina barn har inte varit så stark tidigare, utifrån Sanna och Malins diagnos, men när Sanna fick problem med hjärtat blev den oron stor. Vi vet att hon kommer att behöva ett nytt hjärta så småningom, hennes första mål var att hinna gå ut 9:an. Nu har hon börjat gymnasiet och har förstås satt upp ett nytt mål.... Jag vet inte om du med i RBU. Vi brukar ibland ordna föräldraträffar och prata om olika frågor. Ganska nyligt var det just temat "Det blev inte som vi tänkt oss", missade tyvärr den träffen. Vid de träffarna är det föräldrar till barn med olika handikapp som träffas. Vi har även haft "muskelträffar" ibland, men vi är inte så många....
Hejsan! Tack för ditt uppmuntrande svar! Det hjälper att se & höra att man inte är ensam... Jo, vi är med i RBU & hade tänkt fara på träffen som du pratade om men Robert jobbade tyvärr & jag hade ingen barnvakt åt Sofia. Hoppas vi kan höras på MSN nån kväll, skulle vara kul att få prata mer med dig! Kram Helena
Jag är ofta hemma på dagarna, så vi kan kanske höras på telefon någon dag.... Brukar synas på msn, när jag är hemma....
Hej! Självklart kan vi höras på telefon. Jag är bara ute på nätet om kvällarna eller vid 7-tiden på morgonen... Men jag kan maila mit telefonnummer om du vill?! Kram Helena
Hej Helena! Maila gärna ditt telefonnummer, jag kan maila mina nummer också! Är hemma de flesta kvällar, men är en hel del och skjutsar barnen till olika aktiviteter - torsdagar är värst!!! Nej, det är kul att de hittat något att hålla på med på fritiden. Både Sanna och Malin håller på med teater och Ida klättrar. Malin har även startat ett band, så hon är en hel del på ungdomsgården och repar.... Kram/Carina
Hej Carina! Nu har jag mailat mitt telefonnummer till dig! Jag är hemma för det mesta om dagarna så det är bara att du slår en signal! Hoppas vi hörs snart! Kram Helena
Hej Helena!!! Det är klart att man kan känna sorg över att ens barn är sjuk. Och vetskapen om att de kommer att ryckas ifrån en i ung ålder, är ju en tung börda för en förälder att bära, vet hur du känner dig. Har själv gått upp o ner i depp perioder, och har själv anklagat mig själv för mina söners sjukdom, eftersom även denna sjukdom förs vidare från mor/son. Men min vän, det är viktigt att inte tänka så, det är inte nåt vi gjort medvetet. En vis man sa till mig en gång "Sörj inte dina söner medans dom lever" Och tänk detta har hjälpt mig så oerhört....jag försöker ta till vara på alla de stunder jag kan med mina söner, nu e dom ju vuxna och dom behöver lite egen tid, morsan kan ju inte springa där jämt o ständigt.....Men tänk på dom orden när du känner dig som mest nere, kram och du är inte ensam Hälsningar/Carla
Hej vännen! Jag grät faktiskt nu när jag såg vad du skrivit...vet inte varför men tårarna kom! Det var så fint skrivet & så oerhört träffsäkert! Tack för att du finns Carla & tack för att jag kan prata med dig om det mesta! Du är guld värd...trots att jag inte känner dig på annat sätt än via internet! Kram kram
Tack! Klart som korvspad att du får skriva till mig om vad som helst. Du får gärna ringa om du känner för det. Men jag ger inte ut nr här utan jag sänder ett meil kramar om...... Och visst är det skönt att ha vänner?????
Vänner är underbart att ha & man får aldrig för många vänner!! kramar till dig min vän
Jag är själv mamma till en flicka med en ovanlig muskelsjuka som blir sämre för varje dag som går. Klart att man känner sorg det måste man få göra.Men jag försöker ta vara på de ljusa stunderna men det är inte lätt att bara stå bredvid och se sitt barn bara bli sämre.Jag förstår att det känns så orättvist att man ska behöva uppleva detta. Ta hand om varandra Kram Rosendoften
Jag sörjer också min sons sjukdom men mindre nu än när vi nyligen hade fått hans diagnos. Idag ser min sorg annorlunda ut dvs jag gråter sällan. Jag kan ofta känna sorg över att det går så långsamt framåt med forskning och framsteg och att det troligen inte kommer att kunna hjälpa oss. När min son var mindre kunde jag vara ledsen över de mest "konstiga" saker t ex att han inte skulle kunna spela hockey. En sak som gör mig nedstämd är när man ska söka olika hjälpinsatser och allt koncentreras på vad sonen inte kan!!! Tillåt dig att känna sorg men fastna inte i den, titta på våra barn och se deras livsglädje här och nu. Jag älskar min son som han är och utan sin sjukdom vore han en annan. Nina H
Hej Nina...Massa tänkvärda och nyttiga tankar och ord från dig. Ja visst är det konstigt, att de tänker på saker de inte kan göra utan att istället tänka på de saker de kan göra... När mina grabbar var mindre, tänkte jag med så att de inte skulle kunna spela hockey eller fotboll...skulle dom få tjej osv osv.... Och visst blev man ledsen när man fick diagnosen. Men man lär sig leva med det till slut. Och jag älskar mina söner över allt annat på jorden, deras sjukdom har gjort dom till dom underbara ungdomarna dom är, så är det bara. Två underbara ungdomar med glimten i ögat och hjärtat på rätta stället. Kram/Carla
Barn tar alltid ansvar för sina föräldrar. Läs det en gång till. Ja, jag menar det och det gäller också riktigt små barn. Vad ser du som förälder för tecken på det och hur tänker och handskas du med detta?
I morse när vi skulle iväg till förskolan (jag kom hem från Italien igår kväll och hade väl inte förberett tillräckligt väl för morgonens avfärd) blev jag lite stressad och sprang upp och ner för trappen för att hämta regnkläder, stövlar cykelhjälmar och allt vad det nu var. Då säger Elin (2 år 9 mån). "Ingen fara mamma, du behöver inte vara ledsen". Oj, det kändes kan jag säga. Jag hann tänka mycket på några sekunder. Där satt hon mitt på golvet mitt bland alla stövlar och raggsockor och bara observerade mitt beteende. Tempot drogs ner betydligt och jag fick förklarat varför jag letade rusade runt så. Nu längtar jag bara hem så vi kan ta det lugnt och höstmysa i regnet! Camilla
Härligt exempel. Ja, jag ville bara påminna om att barn ser och som sagt redan tidigt tar ansvar också för sina föräldrar. Har du och ni andra funderat på vilket ansvar era barn tar för era känslor runt muskelsjukdomen?
Hej! När min Calle var liten märktes det tydligt att han försökte vara extra positiv för att jag inte skulle bli orolig eller vara ledsen. Han tog tidigt även initiativ till att ha en psykologkontakt, han var bara i 10-årsåldern nä rahn könde att hann behövde någon utomstående att avlasta sig hos. Jag tror faktiskt att det var mest för att han ville att jag skulle vara en "vanlig" mamma för honom och inte en "psykolog-mamma". Vi talade ändå mycket om svåra saker tillsammans och har alltid haft en fantastisk relation. Hälsningar från Calle Fahlanders mamma
Så blev ju Calle också en ovanligt klok pojke. Hälsa honom förresten att boken Jag har en sjukdom snart är slut i sin 2:a upplaga och skall tryckas i en 3:e. Vi arbetar också på att få boken översatt till andra språk. Rädda Barnen har inte möjlighetr att hjälpa till med detta. Vi som författare har sagt att om det blir en översättning skall pengarna för denna tillfalla Unga Rörelsehindrade. De som vill hjälpa till kan kanske ge Unga Rörelsehindrade ett handtag så att boken faktiskt blir översatt. Finns flera vägar att gå - att söka pengar igen i Allmänna Arvsfonden och få pengar tilll översättning och tryck. Eller att ge bort boken till en engelsk/amerikans/australiensisk föräldraorganisation mot att de översätter och sprider boken.
Hej! Träffade din son när han och Ninnie var ute och pratade..alltid bra för oss med små barn att få ta del av deras tankar och kul att du finns med här på muskelsjuk.se med all din erfarenhet. Jo, jag tror också att det är viktigt att ha någon utom familjen att vända sig till, även om man pratar bra med varandra inom familjen. För, precis som du skriver är det ju viktigt att kunna leva som vanligt också och att inte allt jämt handlar kring diagnosen, träning etc. Men, det gäller att vara lyhörd när tankarna väl finns där, för det kanske inte alltid är så att det som vill sägas, sägs rakt ut.
Det är nog väldigt sant... oavsett funktionshinder eller ej. Och oavsett barn eller vuxen..
Jo, barn ser och förstår mycket, mycket mer än vi tror. För en tid sedan skulle jag hämta barnen på dagis. Jag kom direkt från jobbet och vi skulle vidare, tiden var knapp.. I bilen skulle vagn, el-rullis,inne-rullis och två barn in. Antar att jag suckade.. När allt var på plats och vi åkt en bit sa N: "Mamma, jag har ju så många rullisar. Tycker du om mig ändå?" Då var det en mamma som förvandlades från stressad till ledsen. Fick köra in till kanten och hon såg tårarna i mina ögon. Vi pratade en lång stund och plötsligt hade vi inte så bråttom längre. Det här är inget exempel jag är så stolt över..men, jag tror att det är viktigt att ta upp, för även här finns det sämre dagar.. Tror ändå att det är viktigt att ibland visa att man är ledsen, arg eller vad det nu är, så länge man pratar om det. Annars kan man nog lätt ge skuldkänslor. Tror att barn ser ändå, även om man tror sig inte visa någonting.
Otroligt fin berättelse. Känn dig som den kloka mamma du är och var föräldrastolt över ditt lilla kloka barn. Precis så här är det för alla. Det fina med er är att ni båda är så känsliga för varann och att ni båda i ord och känsla kan ge uttryck för det som händer.
Tack Christina! Det värmde..
Vi har ju varit inne litegrann på det här med överbeskyddande föräldrar till barn med funktionshinder. Jag ser det som ett stort problem som för med sig stora bekymmer för barn som växer upp. Men hur kommer man åt den rätta balansen som förälder? Jag tror att de seminarier som jag, MissJohanna och Christina där vi pratar om allt möjligt kring att växa upp med funktionshinder är ett sätt. Men man måste nog också se till att habiliteringen jobbar i samma riktning. I dagsläget ser jag tyvärr många exempel på att så inte är fallet. Vad har ni andra för tankar kring överbeskyddande? Vad är det egentligen? Är det fel att vilja skydda sina barn? Typ... Jag är väldigt nyfiken eftersom detta är en het potatis på våra seminarier.
Jag tror att man i bland överbeskyddar sina funktionshindrade barn för att man är rädd att "vi/de" inte själva kan ta konsekvenser Ex. när man ska träffa en partner, visst är det väl lite speciellt att träffa en partner när man har ett funktionshinder, men även "vi" måste få misslyckas/lyckas och själva ta "smällen" Har sett så många ex där jag brukar säga att den funktionshindrade nästan är "könslös". Man uppmuntrar hellre att vinna 100 m i rulle än att leva ett normalt liv med allt vad det innebär!
En sak till: Har du ngt seminarium på gång i närheten av där jag bor? DVS i småland?
Lotta... Nja, vi ska vara med i Göteborg 24/11, på ett seminarium om vägen till vuxenlivet.
Alla föräldrar är mer eller mindre överbeskyddande gentemot sina barn oavsett om funktionshinder finns med eller ej. Om alla i syskonskaran saknar funktionshinder, är det den som är yngst eller är sist med att "börja pola" som får det värst med föräldrarnas separationsångest. Är däremot någon av syskonen funktionshindrad, får det barnet "ta hela smällen" oavsett placering i syskonskaran. Alla andra går "fria" från konsekvenser av föräldrarnas separationsångest. Så var det i mitt fall eftersom jag är funktionshindrad, men jag var ju beredd och "tog mig runt problemet" på ett för föräldrarna överumplande sätt, så nu i december firar jag och frugan min 35 år som gifta.
Fasen va bra sagt Emil! Kunde verkligen inte sagt det bättre själv...log när jag läste det....stämmer klockrent! hahaha
Ja, jag tror och har sett att det finns risk att barn med sjukdom och funktionshinder får för mycket uppmärksamhet- överbeskydd. Kan man verkligen få för mycket uppmärksamhet? Ja, det kan man faktiskt. Det kan handla om att aldrig få lära sig att stå tillbaka för någon annan t.ex att aldrig behöva vänta. Och det är väldigt kravfullt och ansträngande att alltid vara i centrum och komma först och köra före med sina behov. Att bli placerad på piedestal är också ensamt och när man faller från piedestalen kan fallet bli högt och hårt. Kanske man själv också utnyttjar situationen och använder sig av den för att få uppmärksamhet och sopad bana. Jag tänker på när vi gjorde boken Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk och den flicka som berättade om ett särskilt och viktigt barndomsminne. Syskonen lekte och hade stökat ner. Då säger storasyster: ”Du får också städa” men får svaret av sin lillasyster att det kan inte hon som sitter i rullstol. ”Det kan du visst det” säger pappa och lyfter ner sin dotter på golvet. Ett särskilt och viktigt minne från en vanlig barndom.
Christina, det du berättar i sista stycket känns mycket väl igen. Jag växte upp med två bröder och är mittenbarn. Att försöka komma undan städning var bara att glömma. Hur lång tid det än tog skulle jag göra det jag kunde. Idag är jag glad att mina föräldrar inte gjorde någon större skillnad mellan oss syskon. Jag har fått lära mig att ta konsekvenserna av mina val precis som andra barn. Sen gick ddet tyvärr till överdrift åt andra hållet dvs jag skulle klara betydligt mer än miin kropp egentligen tillät, så den balansgången är nog väldigt svår vad gäller för överbeskyddande kontra för högt ställda krav.
Hej Rydisen Ja - att gå den balansgången utan att då och då ramla ner är säkert omöjligt. Men det viktiga är kanske att tänka på och veta att det är en balansgång och att kunna prata om varför man gör på ett visst sätt eller har vissa tankar och ideér. Du har rätt i att det inte gäller att enbart fokusera på det praktiska. Det finns många sätt att vara delaktig på.
Hej! Det är en viktig fråga och någonting vi haft i åtanke sedan vi fick N:s diagnos. Jag tror att det är lätt att bli överbeskyddande. Dessvärre gynnar det ingen, speciellt inte den funtionshindrade. Exvis om man har ett barn som är extra infektionskänsligt är det kanske lätt att välja att inte sätta barnet på dagis. Men, utsätter man sig aldrig för bakterier blir man ju ännu mer känslig. För min egen del kan jag nog känna att jag tycker att exvis framkomlighet och anpassningar gör att jag blir mer överbeskyddande gentemot N. Exvis om jag hämtar på dagis och hon inte leker med någon kompis, blir jag mer "orolig" än om hennes Lillasyster är själv. Inte för att jag tror att hon inte FÅR vara med - för hon har en ganska "hög status" i sin grupp - utan för att jag blr rädd att hon inte KAN vara med pga tillgängligheten. Att hon sedan själv VALT att vara ensam en stund glöms lätt bort.. Sedan är man ju inte ensam som förälder att visa sitt övrbeskyddande sätt. Det är minst lika viktigt att man på dagis/skola blir behandlad som alla andra och det är en stor uppift för personalen. Att få vänta på sin tur, inte alltid få sin vilja igenom etc. Ordningen i syskonskaran har nog till vis del betydelse. Att vara minst och ha ett funtionshinder kanske betyder dubbelt överbeskyddande. Tror att vi blivit tvungna att låta båda våra barn bli i vissa lägen mer självständiga, eftersom de är ganska tätt mellan dem. Men det där med yngst och bortklemad stämmer visst inte i fallet Ninnie... // Anneli
Inlägget har raderats av användaren.
Jag har för mig att det är så att om det är en förälder som lämnar/hämtar så skall den andra ersätta ekonomiskt. Fast i ditt fall handlar det kanske snarare om tid än om ekonomi? Camilla
Jag kan inte svara på din fråga men jag antar att du menar hämtning/lämning från ex förskola. Får du hämta och lämna även de veckor ditt barn inte är hos dig? Det låter ju väldigt underligt. Hoppas du får hjälp med att ordna upp det. Eller menar du hämta lämna hos ditt ex? Camilla
Hej! Jag förstod inte riktigt vilken typ av hämtning... Om det gäller på förskola, så är det ju något som säkert går att komma överens med tillsammans med ditt ex samt med förskolepersonalen. På förskolor har man ju den policyn att antingen mamma eller pappa hämtar. Är det så att föräldrarna är skilda brukar personalen få ett schema så de vet vilka dagar/veckor mamma eller pappa hämtar. Om det är så att barnet skall gå hem tillsammans med någon annan än mamma eller pappa meddelar ju föräldrern på morgonen om någon annan kommer att hämta. Om inget meddelas (t.ex. om moster kommer på eftermiddagen men mamma har inte sagt att det skall vara så) så får inte personalen släppa iväg barnet innan man kollat med föräldern som lämnat att det är okej att låta barnet gå från förskolan tillsammans med exempelvis moster. Hoppas mitt svar varit till hjälp....
Jaha. Det verkar ju som om du menar till/från barnets andra hem. Men jag vet inte. Har nog ingen lösning på det mer än att komma överens...
Tack till alla ni som tagit er tid att svara. Tack så jätte mycket. Har ni andra saker som ni tror jag skulle ha nytta av i mitt arbete får ni gärna dela med er av det, går bra att skicka till min mail. Tack. Ha det så fint Mvh/sofia
Jag är mamma till 2 grabbar, 20 & 24 år med Diagnosen "Duchennes". Richard föddes 1981, när han började gå förstod jag att allt inte stod rätt till. Han ramla ofta kunde inte hoppa inte springa...När han var 3,5 år fick vi diagnosen Duchenne. Visst blev vi ledsna, men vi har gjort allt för att göra Richard lycklig och att han inte skulle känna sig annorlunda. 4 år efter var det dags för barn nr 2 Niclas. Här upptäckte jag rätt snabbt att han hade samma symptomer som storebror, kontakta läkare och fick diagnos även på honom. Mitt liv raserade!!!!!Men kärleken till mina pojkar fick mig att ta i kragen. Jag vårdade mina pojkar, hitta på saker med dom ja som man gör med sina barn oavsett om dom är frisk eller ej. när Niclas var 6 år, var jag gravid igen. Läkaren meddela att jag kunde göra fostervattensprov för att se om även detta var en pojk med samma diagnos. Jag ville till en början inte. Men till slut gick jag med på det. Våndan jag kände de 7 v jag fick vänta på beskedet.....Vad skulle jag gör om jag fick ytterligare en grabb som var sjuk, hur skulle jag då kunna ta hand om alla och göra deras liv bra? dessa frågor dök upp, skulle jag kunna göra abort om det var en pojk med diagnosen? Provensvaren kom. En flicka ....allt frid o ftöjd, jag ställdes inte inför ett svårt beslut. Jag hade tur. Men om det inte hade varit så!!! Jag hade nog tagit abort inte för att jag inte skulle älska detta barn, utan för att jag älskade mina pojkar och kände att jag var tvungen att göra allt för dom. Hoppas ni kan förstå mig och inte dömmer mig för hårt----Grabbarna bor idag i lägenhet ihop, har underbara assistenter dom trivs med livet och försöker göra allt de vill göra, livet är kort så dom gör allt dom hinner med. Niclas är förlovad med en underbar tjejja Manja. Han är så lycklig och mitt hjärta blir så lycklig när jag ser lyckan han utstrålar. Richard tycker tjejer är bara till besvär just nu. men han är lycklig ändå. Jag kan vara bara MORSA det känns så skönt. Men visst oroar jag mig för dom det är ju inte konstigt. En mor oroar sig alltid för sina barn... Vi njuter av varje sekund när vi träffas, bara hittar på roliga saker tillsammans, Hockey, fotboll och några konserer.....Richard har ärvt min kärlek till hårdrock bla Iron maiden *ler* ja jag har också varit ung fast det var på stenåldern *asg* Lillasyster som idag är 13 år, älskar sina bröder och dom älskar henne, de gör allt för varandra. Ville bara dela med mig hur det är och hur viktigt det är att låta ungdomarna pröva sina vingar, skaffa egen lägenhet mm.. Och framför allt, sörj inte era barn medans dom lever, det finns tid till det då det behövs..... Ha det så jättebra och sköt om Er. Massa kramar till dig från mig//Carla
Hej Squaw! Ja, det är inte lätt för oss "morsor" at släppa greppet, men det verkar som om vi har klarat det ganska bra. Visserligen jobbar jag hos Ninnie och pratar med henne varje dag, men det är viktigt att hon får ha ett privatliv. Kram Maggan
Ojaaaaaaaaaaa!! Jätte viktigt. Jag rycker också in ibland, om assistenterna exempelvis, skall ha möte, eller om någon är sjuk, och vi inte kan få vik under kort varsel. Så på så sätt är jag ju ännu evolverad. Men som du nämnde är det stor vikt att dom har sitt privatliv. Vet du Maggan, när grabbarna skulle ha assistenter, gissa vad jag oroade mig för?? Jo tänk om dom inte tar hand om dom, tänk om dom hånar dom osv....ja jag vet väldigt dumt att tänka så!! men jag hade ju aldrig låtit nån annan ta hand om killarna innan. Men nu är jag glad, dom har goa ungdommar till assistenter, och jag oroar mig inte ett dyft för detta mer......Vill ge hela landets assistenter ett stort fång rosor för deras underbara arbete...... Kram
Många gånger måste man göra saker man inte vill. Du tänkte på dina barns bästa. Om du hade kollapsat ihop vem hade då tagit hand om pojkarna? Hade kanske blivit ett institut eller vårdhem. Förstår och dömmer dig inte.
Tack för ditt inlägg. En sak vet jag att när jag tittar i mina pojkars ögon, Ser jag inte lidande utan UNIVERSUM, ETT OUTÖMLIGT HAV, EN GLÖD FÖR LIVET. Mina pojkar har gjort mig stark.
Det som inte dödar, det härdar.
Men selektiv abort är mord och det är en skillnad mellan abort och selektiv abort - det är livsviktigt att inte blanda ihop de två med varandra.
Vad är skillnaden??? Det är väl mord som mord i så fall....
Vad är det för skillnad på dom olika aborten?
Det är verkligen en sanslöst viktig skillnad!
Nu förstår jag. Håller faktiskt med dig här Adryan.
Matt: Håller med om det här du sa: "Mord är att döda en annan människa. Ett embryo är inte en människa. En männska är en individ av släktet Homo sapiens. En individ är enskild varelse . Ett embryo kan aldrig vara enskilt." Vet inte vad jag ska säga. Du sa ju allt i den meningen!
Men Matt vi snackar INTE om abort här, utan selektiv abort. Selektiva aborter är ett av många förtryck vi funktionshindrade stöter på. Att tolerera selektiva aborter är samma sak som att stödja utrotningen av oss, funktionshindrade.
VI? Är det du och George W? INTE? Jag har bara svarat på inlägg där abort kallas för mord. "Det är två olika mord." Jag är inte mot abort, även fast det är ett mord som begås....
Ja, frågan är känslig för mig, det vet du. Att reagerar med ett ”hehe” till något som är känslig för en annan människa…ja, en sådan handling talar för sig själv. Jag har inte skrivit ett enda ord om dig utan endast reagerat på inläggen om att kalla abort mord. Om du tycker att jag reagerar som ”en blind” tar jag det som en komplimang. De flesta ”blinda” jag känner har en otrolig känsla för vad som finns bakom ”fasaden”. Men du menade kanske det som något negativt….hmm…. ingår sådana attityder i funktionshinder transnationalismen? Du skriv att abort är mord. George Bush har sagt samma sak. En jämförelse av ett sånt enkelt konstaterande av fakta med att anklaga någon för brott pga födelseort brister. Jag har aldrig sagt att du var ”guilty” utan reagerat på en åsikt som jag håller inte med om och tycker är farlig. Jag har aldrig bagatelliserat abort frågan eller sagt ”bara ett embryo”. Men ett embryo är inte en människa och abort är inte mord. Jag har som läkare varit med om många aborter, rådgivning före och uppföljning efter. Har aldrig utfört abort själv. Kvinnors reaktioner är för olika för att generalisera, både i min egen erfarenhet och i litteraturen. Jag kan säga att själva aborterna har påverkat mig starkt känslomässigt, men aldrig att man skulle känna att man har bevittnat ett mord. Om man ska diskutera selektiv abort så måste man tar ställning till abort frågan. Om man tycker att abort är mord får man hålla sig till sina lika sinnade dvs. ff. den kristna högern. Jag har redan skrivit att jag tycker att det är en farlig åsikt som ledar till 80 000 kvinnors död varje år..år efter år. Med sådana människor har jag inget att ”diskutera” men tänker inte låta deras farliga åsikter gå oemotsagda. Om du har nu ändrat din åsikt om abort från mord till ”dödande av en existens”, och ta in myggor och fisk så är jag glad. Den ena är att anklaga någon för ett brott, det andra är så flummigt och luddigt att det är i alla fall inte farligt. Ett sådant undanglidning är ju ett bra teknik när man har sagt något dumt som man ångrar…gör det själv ibland. Att lägga ord i munnen på andra eller säga att de reagera som en funktionshindrad (en blind) tycker jag ligger på lite lägre nivå…kan vi inte lägga av med det? Om frågan om du har överskattat mig kan jag bara säga …Antagligen Jag tycker att detta är ett viktigt ämne som är som sagt känslig för mig…det vet du…kan vi inte hålla oss till ämnet. OK då, vi är inte abortmotståndare, då är vi överens om det. Vad är då skillnaden mellan slumpmässigt ”dödande av en existens” och selektivt ”dödande av en existens”? Är det motivet? Något annat? Vill gärna höra fler åsikter.
Kan berätta att jag mött två tolvåriga pojkar med Duchennes som ville träffa mig för samtal. De ville tala om fosterdiagnostik och abort och hade funderingar runt hur deras mammor hade tänkt och gjort om mammorna under graviditeten fått veta att det väntade barnet hade en muskelsjukdom. Fick frågan rakt på vad jag tänkte och trodde. Och killarna ville ha svar. Den ene gick sedan hem till sin mamma och talade med henne och ställde frågan. Mamma tog samtalet och diskussionen väl. Berättar detta med pojkarnas tillstånd. Använder berättelsen i samtal med personal om vad barn/tonåringar vet och kan fundera på.
Det där med att du inte kan ta hand om fler är ju bara bull... Det säger du för att försvara dina känslor, men i dagens sverige så har rörelsehindrade rätt till assistans, så det krävs inte mer av dig än om du får ett såkallat friskt barn. Och kom inte me nått dravel att det är mer krävande känslomässigt, för då är det dig det är fel på. Ja att stoppa den naturliga mänskliga utvecklingen, evolutionen, genom att ta bort alla avikande genetiska drag borde vara olagligt.
Jag lever med DMD och det du säger Matt är skitsnack, I'm living it, you don't. Du är en förälder och din åsikt och dagliga erfarenhet är som förälder - och Matt, många av våra föräldrar är oftast fienden nummer 1. Varför tror du att så många av oss funktionshinderssoldater ogillar RBU?
varför skulle man vilja undvika genetiska avikelser? jag är stolt över mina genetiska avikelser och jag skulle bli stolt om mina framtida barn får samma.
Varför 'ogillar' du alltid någon när inte dom tycker som du, Adryan?
Emma, det hör inte till diskussionsämnet. Ställ den frågan i Nietzches gästbok istället!
Iiiingen fara, Emma-vännen! Bara en liten påminnelse (det behöver vi alla ibland)!
Okej. *pustar ut*
Jag har försökt hela tiden återgå till ämnet, avslutat varje inlägg med frågor som jag kämpar med kring abort. Tonen har inhiberat många från att delta (Tack ändå för alla mail). Jag är ledsen att tonen i detta är så hetsig att man inte vill ge sig in i det. Kan mycket väl förstå det....och efter mina erfarenheter är det inget jag rekommenderar. Oj… så mycket man får ta emot. Tycker att det är mycket svårt att bemöta det på ett bra sätt. Att konfrontera allt nonsens är viktigt, för alla iblandade, men svårt att ”ta i” lagom när andra är så arga, så rädda, så utsatta… Det har framkommit väldigt starka känslor där ingen har kunnat eller velat artikulera vad det är för tankar bakom dem. Selektiv abort är nog ffa. en känslomässig fråga. Det är därför det är så viktigt att ta fram sådana outtalade föreställningar (”nee usch sånna vill jag inte ha som barn”) och punktera dem. Annars infektera dem vår sätt att se på världen…gör oss mer rädd, isolerad och arg än vad man behöver vara. Gör att man vill slå tillbaka …ledar oss in i ilska och hat. Nej, man måste våga ,även om det är äckligt skämmande att ger sig in på sådana svåra ämnen? Alternativet har spelat upp sig som en tragisk pjäs här på muskelsjuks anhöriga forum … Som invandrare har jag nog missförstått den svenska inställning till abort. Samhället öppet redovisar en stark stöd fri abort både i lagen och i praktiken. Men beskrivningen i folkmun och även bland professionella är att man ta bort ”DET VÄNTADE BARNET ”. Om man tänker på abort i sådana termer så är det solklart fel. Man kan inte TA BORT BARN, det är mord och det skulle väcka stark indignation hos vem som helst. Hur ska våra barn tolka detta fruktansvärt motsägelse. Och hur ska våra barn med funktionshinder hantera detta tillsammans med samhällets fördomar mot dem. Det klart att man reagerar. I det sammanhanget är diskussionen i sakfrågan omöjligt. Djupare frågor om var och hur man får ingripa i människans reproduktiva process kan inte diskuteras (bortsett Permomans åsikt att jag har avels plikt till 2 barn till!). Ingen är intresserad eller vågar kommentera dessa filosofiska frågor. Fått en del feedback på att detta är tråkigt. Jag lägger ner frågandet. Det viktigaste för mig är att min son ska inte behöver växa upp och höra massa strunt om att någon vill ”utrota honom”.. Det finns bokstavligen hundratals personer i hela samhället och runt om hela världen som älskar och är engagerad i honom. ”Utplåna honom???”…”Ett gäng föräldrar låt oss störta de…??” Jag vill inte att min son ska få höra sådant hatmakari, inte oemotsagd i alla fall. Jag förstår att man kan bli arg och bitter över en massa saker och i bland med all rätt. Men är man intelligent och vuxen bör man göra något mer produktivt av sina erfarenheter, inte sprida en massa destruktivitet, försöka förstör för andra, låta sina känslor löpa amok. Hat bedövar förnuftet. Jag kan inte tänka mig att det finns någon som orkat läsa allt detta. Men om man gjorde det kan man se att JAG HAR ALDRIG SKRIVIT MIN ÅSIKT OM SELEKTIV ABORT. Jag har frågat, ifrågasatt och alltid konfronterat uttalanden som jag tycker är farliga och fel. Abort är inte att ta bort ”DET VÄNTADE BARNET”. Det är att avbryta en gravidet. Om vi ska ha en lagstiftning som tillåtar abort får vi se till att hjälp våra barn förstår skillnaden. Så att de inte behöver tro att abort betyder ”nee usch sånna vill jag inte ha som barn”. Våra barn ska veta att de är älskade! Om du ignorerar mig borde du inte har läst detta.
Så egentligen, om selektiv abort är rätt och abort fel, betyder det om mamma o pappa inte ville ha mig så hade dom kunnat ta bort mig, men om jag inte hade haft SMA hade dom inte kunnat? Blev lite rörigt men men...
Det är ju lite taskigt!
Måste bara skriva ett litet inlägg angående detta. Det är väldigt känsligt för mig detta här, men försöker ändå. Jag har två grabbar med duchennes, som jag älskar oerhört, som har gett och ger mig mycket glädje. Som stöttat mig när jag varit ledsen, som har gett mig en annan syn på livet. När jag väntade deras lillasyster för ca 14 år sedan, erbjöd läkarna mig att göra ett fostervattensprov, för att se om detta barn var en pojk, och om duchennes hade slagit till en gång till. Jag var skör, sårbar, orolig gick med på detta. Nu vet jag att många av er rynkar på näsan.....hmmm en sån där som ville sortera bort ett barn....... Många tankar for i min skalle...Jag är en person som inte är så förtjust i abort. Men det finns vissa fall där man kan förstå att abort görs. Ex!!! En ung flicka blir våldtagen och blir gravid.... det finns risk för modern att dö, kvinnor i fattiga länder som inte kan försöja sina barn. Men som preventivmedel är det helt oacceptabelt för mig. För att återgå till tråden..... Jag gjorde fostervattensprov. Sen sa läkaren att jag skulle besluta mig hur jag ställde mig till abort om det visade sig att även detta väntande och önskade barn hade duchennes. Vad skulle jag göra? många frågor hade jag i skallen, det var ett liv som växte i mig. Ett barn som jag visste jag skulle älska oerhört mycket oavsett....... Jag hade mina grabbar jag visste hur speciella dom är. Jag mådde hur dåligt som helst. Tiden gick svaret på provet kom, jag behövde inte besluta mig. Vet än idag inte hur jag hade gjort om jag hade varit tvungen att ta det beslutet. Jag trodde mina pojkar led av sin sjukdom, det är inte lätt för ett modershjärta se sina älskade barn förtvinas....men min kärlek till barnen och med hjälp av en viss ung man här på muskelsjuk, insåg jag att dom lider inte, och dom har lika stor rätt att leva som vem som helst. Även om det är en kort tid vi får tillsammans, vet jag att mina pojkar är SPECIELLA.... och jag tror att alla föräldrar som har en grabb med duchennes kan hålla med mig om att dom är helt underbara personer, kärleksfulla, omtänksamma och tåliga underbara människor. Ja inte bara dom med duchennes förresten alla ungdomar med någon typ av funktionshinder. Dom tar inte hälsan och livet för givet, utan dom njuter av det dom kan. Idag kan jag ofta tänka tillbaka när dom var små, visst värker det i hjärtat.
Tack för ditt inlägg. Det var väldigt fint skrivit och du ger ett inblick i en annan sida av frågan på ett väldigt kärleksfull sätt. Du visar hur svårt det kan vara pga den djupa kärlek man har för sina barn. Jag blev väldigt rörd av ditt inledande inlägg hur öppen och ärlig du är och den starka kärleken du har för dina barn. Jag blev lika (illa) berörd när responsen blev att man började prata om ”mord”…ja, du har säkert läst… Tror inte heller att våra barn lider. Min son mår bra, han är glad och både ger och får mycket kärlek och det är ju det viktigaste. Det skulle aldrig vara en anledning att avsluta en graviditet. Men man kanske inte ska sätta barn till världen som man inte kan ta hand om…spec när man har så stort ansvar för andra.
Tack för ditt inlägg, det värmde i vinterkylan. Ja det är nog som du säger, men jag kan samtidigt förstå dessa ungdomar som har gjort inlägg, inte konstigt att dom reagerar på ett sånt sätt, det är en svår och känslig fråga. Våra pojkar är starka, starkare än oss det är bara så, många gånger är det mina grabbar som tröstar mig, och som får mig att känna hur mycket dom älskar mig, och hur mycket vi betyder för varandra. Det har du säkert märkt på din pojke med. Dom har alltid ett tröstande ord........Ha en fortsatt trevlig helg, och ta hand om varandra./Carla
Kära Adryan o Permoman!!!!! Alltså nu fattar jag inte hur ni tänker. Om man som förälder vill försöka göra det bästa för sina barn. skall man då anses som att man tycker synd om sig själv??? Ska man bara sitta och se på när barnen inte får tex den hjälp dom har rätt att få eller vad är det som ni menar?? Jag tänker då fasiken fortsätta att kämpa för mina barn angående orättvisor punkt slut. Fast med deras hjälp o medverkan så klart, aldrig något utan att dom vet om det eller inte vill....
Nietzsche skrev: "Jag säger bara att de flesta föräldrar eller partners sorg beror på två saker - egoism och att de tycker synd om sig själva." Jag håller inte med. Jag tror att sorgen handlar om att man inte förstår vad som kommer att hända med ens barn. Och fantasin är mycket värre än verklighet. Man bär med sig (mer eller mindre) samhällets fördomar om funktionshindrade, deras liv och livskvalitet. Man har en massa förväntningar på hur livet ska vara och man är chockad. Man älskar sinabarn över allt annat och vill inget annat än att ens barn ska må bra. Man tro att diagnosen bär med sig väldigt mycket negativt (finns fortfarande en del som jag oroar mig för). Allting förändras så plötsligt. Mycket av det som man har byggt upp sitt liv omkring förändras. Och så tar det tid att förstår och förändrar sig, man måste nöta bort allt detta genom att prata om det om och om igen. Det är inte rätt att fastnar i detta då blir det en ännu större belastning på barnen. Men jag uppleva inte att många gör det. I början blev jag nästan lite förbannad när jag pratade med andra DMD föräldrar som tog det hela med ro…förstod dem ingenting? Hörde dem inte allt oro och rädsla som vällde ur mig? Fick väldigt mycket ”ja, ja det där går över du.” Är man född med en muskelsjd så har man aldrig byggt upp allt detta, det hela är väl rätt självklart från början, vilket försprång! (Man kan drar en liknelse till språk…åh så pinsamt det är för mina barn med min svenska, så lätt det är för dem) Kanske svårt att ha någon tålamod med föräldrars sorg arbete…och förväntar mig inte det heller av barnen. Skitjobbigt för ett barn att får leva med en föräldrar som beter sig så och då det är ”kopplad” till ens sjukdom. Kan förstå att man får ta till släggan för att slå sig fri ibland…men sedan som vuxen? Då har man en unik möjlighet att dela med sig av sitt ”försprång ”… jag har aldrig skottat bort så mycket ”gammal skit ” ur mitt psyke och blivit av med så mycket ”sorg” som när jag lyssnade på Joel och Ninnie i en timme. Nietzsche skrev: "jag tar mitt ansvar som människa och tänker inte bli en av de som i framtid säger: jag visste inget." ”Jag visste inte” kan slå åt bägge håll…de mera slagkraftiga upprop gör att andra kommer i kläm…lyckas man åstadkomma en mer restriktiv abort policy dör det faktiskt fler kvinnor…Collateral Damage??? …när det handlar om ”tro”…frestelsen att drar parallellen till ”you know who” igen är stor. Förresten, historiskt är de som ”visste” är bara de som vann lite senare. Låt mig vara den första att gratulera till framtida segrar!
Matt skrev: "Jag håller inte med." Jag har inte begärt det heller eftersom det är min åsikt, inget man behöver egentligen hålla med om. Matt skrev: "Är man född med en muskelsjd så har man aldrig byggt upp allt detta, det hela är väl rätt självklart från början, vilket försprång! (Man kan drar en liknelse till språk…åh så pinsamt det är för mina barn med min svenska, så lätt det är för dem) Kanske svårt att ha någon tålamod med föräldrars sorg arbete…och förväntar mig inte det heller av barnen. Skitjobbigt för ett barn att får leva med en föräldrar som beter sig så och då det är ”kopplad” till ens sjukdom. Kan förstå att man får ta till släggan för att slå sig fri ibland…men sedan som vuxen? Då har man en unik möjlighet att dela med sig av sitt ”försprång ”… jag har aldrig skottat bort så mycket ”gammal skit ” ur mitt psyke och blivit av med så mycket ”sorg” som när jag lyssnade på Joel och Ninnie i en timme." Men varför ska vi slösa tid på att frälsa föräldrar? Matt skrev: ”Jag visste inte” kan slå åt bägge håll…de mera slagkraftiga upprop gör att andra kommer i kläm…lyckas man åstadkomma en mer restriktiv abort policy dör det faktiskt fler kvinnor…Collateral Damage???" Återigen det är skillnad på selektiv abort och abort, sen så är jag taktiskt, jag är för ett förbud av fosterdiagnostik påså sätt slipper man smidigt folks oförmåga, en oförmåga du förkroppsligar, att separera aborträtten och selektivabort-frågan. Matt skrev: "när det handlar om ”tro”…frestelsen att drar parallellen till ”you know who” igen är stor." Vem och vad menar du?
Nietzsche skrev: Jag har inte begärt det heller eftersom det är min åsikt, inget man behöver egentligen hålla med om. Ju det var tanken...att lägga fram en annan åsikt, så här håller jag med dig. Nietzsche skrev: Men varför ska vi slösa tid på att frälsa föräldrar? Min upplevelse är att hjälpa andra ger mer än vad det kostar oftast och aldrig slöseri.Tycker man att det är slösari ska man inte det. Men tycker man att sorgen ökar belastningen på barn och familjer (och är onödigt) så kanske man kan hjälpa till. Har man unika kunskaper och perspektiv så har man hur som helst ett ansvar att dela med eller att välja att INTE dela med. Tystnad påverkar också bilden och fördomarna som finns i samhället. Sedan kan det helt enkelt vara roligt att berätta att man har det bra, man har ett bra liv, något som är inte självklart för någon... Nietzsche skrev: Vem och vad menar du? Jo, George W som är villig att acceptera andras död för sin egen tro.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
