Hm, funderat en del, som jag alltsomoftast gör, funderar. Jag har så mycket fördomar att tackla i min vardag. De mesta bygger på att jag har både fysiskt och psykiskt funktionshinder. Det blir som om samhället finner det som ett stort hinder, det läggs käppar framför mig, hela tiden, och det är så frustrerande. På psyk får jag alltid höra, "det här en psykiatrisk avdelning, inte somatisk", ord som etsat sig fast i själ och hjärta. Då jag har skov i den mentala hälsan, där det blir extremt svårt för mig att ens tänka på att andas, och därmed en svår arbetssituation för mina assar, så blir jag inlagd då och då, både akut och inplanerat, i ett avlastande och förebyggande syfte. Men på psyk går åsikterna isär, och jag hamnar alltid mellan stolarna. Detta är ju naturligtvis en diskrimenering, på två sätt. 1. att jag sitter i permo, har de funktionshindrena, 2. att jag har en psykiatrisk sjukdomsbild, som ibland kräver avlastning. Så bemötandet inom landsting och även kommun blir således allt annat än bra, och jag har hela tiden fått kämpa för min rätt, tillsammans med mitt personliga ombud. Skall det vara så här? Svaret står väl skrivet i stjärnorna, men ändå.. Sandra, den filosofernade debattören
Till sidans topp
om du/ni slapp funktionshindret för en dag? Jag skulle vilja dansa tango med min man. Han är en underbar kavaljer även när han sitter i sin permobil, men som Lasse Lönndahl sjöng: "Tänk att få dansa vid midnatt/tango med den man har kär..."
Jag skulle bara njuta av en helt vanlig dag, slippa prata hela tiden när jag behöver hjälp, åka till ett köpcenter o bara gå i affärer o käka ngn god lunch HELT ensam
Jag skulle snöra på mig ett par gympadojor och ge mig ut i skogen och SPRINGA. Njuta av att känna att min kropp lyder mig och av att kunna sträcka ut ordentligt.... Sedan skulle jag älska min man riktigt hett och galet!
Rollerblades skulle jag testa... Det verkar sjukt kul
Förmodligen vara mer social än vad jag kan vara idag. Som att vara mer aktiv i en förening,vara med o äta Julbord,en pizza,träffa vänner från en av stans kyrkor mm.
Jag skulle ---------------------------------------------------------------STÄDA!! Det saknar jag mest av allt, att fixa mitt hem själv, och sen skulle jag baka, det saknar jag med jättemycket, till sist skulle jag ligga sängen utan jobbig ventilator och läsa en bok och äta godis (funkar inte att ha glasögon och ventilatormask).
Lite tokig som jag är så skulle jag ge mig ut och köra traktor.
Jag skulle dansa. Och ha galet sex på alla de vis jag önskar att jag kunde!
Absolut ingen relevans överhuvudtaget!
Jag skulle dansa i första hand m oxå ge mig ut i naturen, ensam! + tusen andra saker som jag inte skulle hinna på bara en dag
Vilken fråga? Jag är den jag är och jag skulle i all fall göra som jag gör, och drömma om den jag var då, det gör jag inte. Således; far och äter, super röker ,knullar o mår gott som vanligt Innan jag blev sjuk dansade jag klassisk balett, levde ett annat liv så att säga vem vill vara sjuk eller skadad,idiotisk fråga vi flyger alla 20 cm ovanför jorden i en faslig fart och förhoppningsvis skadar jag ingen! Häpp Jorm
Ja du Rosetta - jag skulle vilja gå i sanden - upp i sandkullarna och ner igen. Sen kunna gå i vattenbrynet och känna vattnet mellan tårna! Dansa skulle jag också göra Mycket och ofta! Idag kan jag ta mig till stranden och jag kan komma i vattnet och dansar gör jag med rullstol men när du frågar så... jepp jag skulle verkligen vilja kunna göra det utan några som helst problem!
Nuppa som en tok hela dagen
Typ allt som alla andra sagt... men en ordentlig joggingtur helt själv i skogen, ett dyk i ett vackert vattenlandskap och så tokdansa hela natten (ja, o så nån assnygg ONS ala Jonny Depp, skulle ju inte sitta fel (jaja, jag vet att det går med fh, men det vore roligare utan)). Det skulle jag prioritera.
Förmodligen speeda runt i en stulen bil nånstans på en motorväg eller springa runt o göra andra dumheter.
Jag skulle vilja gå hand i hand med flickvännen.
Min mamma är jättestolt över mig . Det är nog mest att jag inte har möjlighet till att göra det som får mig att vilja kunna göra det, om du förstår vad jag menar. Om jag skulle se det från ett perspektiv där jag aldrig nånsin hade haft min sjukdom hade jag troligtvis inte ens funderat över det. Men vem vet. Saker hade kanske sett helt annorlunda ut med en fjäril's flax för årtiondden sen.
Samma saker som jag gör redan idag, tycker att jag kan göra allt jag vill, mer eller mindre. Fast kanske gå ännu mera på aerobics och dansklasser än jag gör, för det är ju lite jobbigare för mig nu. Fast ibland ibland så saknar jag faktiskt att kunna sätta mig i en bil och köra från dörr till dörr, så jag skulle nog göra det... äh men fan jag har ju inge körkort kom jag på, kan man ta det på en snabbis bara under några timmar? Sen skulle jag åka runt en hel dag och storhandla, och köpa en massa annat som är tungt att bära, åka runt till en massa roliga platser och på roliga vägar. Oj just det, dygnet har ju bara 24 timmar, glömde de...
Jag skulle köra långtradare genom Europa, lyssna på country och filosofera på nästa bok jag skulle skriva.
Här fortsätter diskussionen om Nietzsche som handikappsfilosof, som startade i tråden "en plats i FN:s säkerhetsråd". Som vanligt håll god ton och undvik personangrepp samt håll er inom ämnet. Varsågod, debatten är öppen!
Du verkar vara väldigt påläst om just Nietzsche. Finns det några andra särskilda personer som du diggar lika mycket? Med eller utan funktionshinder. Känner du till många andra filosofer/författare/celebriteter/politiker/ledare/konstnärer med funktionshinder? Vilka isåfall? Förlåt om jag förstör din tråd och avviker för mycket från ämnet... Redigerat 2008-06-21 00:06
Jag startar en ny tråd för detta under identitet.
Jag är diagnosticerad depressiv och äter starka antidepressiva(inga tyckasyndom-mår bra nu!!), blir alltid värst under hösten och vintern när det är som mörkast. Saken är den att jag jobbar som asse och har inga övriga "hinder", men skulle man ändå inte kunna säga att depression också är ett funktionshinder egentligen??? För när den är som värst, ja å kan jag inte ta hand om mig själv. Skulle vara intressant att höra andras synpunkter, det här var bara en tanke som slog mig och tyckte att den kanske skulle kunna starta upp en liten debatt? MVh T
Spontant skulle jag säga att alla tillstånd som i nån mån hindrar dig att fungera optimalt, är ett funktionshinder.
Depression kan vara lika förlamande som en avbruten nacken. För mig är min depression helt klart en funktionsnedsättning.
Givetvis är det ett F-hinder. Vore bra om alla insåg att ingen är perfekt o att nästan 99% av jordens befolkning är hindrade på något sett eller annat.
Jag är övertygad om att det skulle leda till en bättre värld. med mer ödmjukhet o utmaningar, samt kärlek och respekt.
Klart att deppresion är ett funktionshinder som alla övriga. J
man kan må så psykiskt dåligt att det kan bli ett funktionshinder. Helt klart kan man ha både fysiska och psykiska funktionshinder och dom kann vara lika hindrade. Men oftast är det inte funktionshindret i sig som är hindrade utan omgiviningens sätt att se på den som har funktionshinder som är mäst funktionshindrande.
Depression är ett funktionshinder. Det går under psykiska funktionshinder.
Jag har också depression, ångest, torgskräck och på det ständig värk *BLÄ* så om nån vill så skriv gärna till mej
JA, det är ju självklart att det är det! Jag tycker att det finns så mycket okunskaap om just detta! Så jag glad att debatten är i gång!!
Vad gott att ja hitta detta. Känt mig lite utanför när ja vart här inne o känt att ja måste marknadsföra att ja faktiskt har ett fh. Me nu hitta ja en tråd där de står förutom de ja skrivit. Inge vidare att de existerar depression o andra psykiska funktionshinder men ändå gott o inte känna mig som den enda här. ``Bara`` sett bokstavs kombinationer. O de e väl i nån annan kategori av psykiskt?
Här är de som vill välkomna att skriva och diskutera om man har erfarenhet av mobbing i någon form. I skolan, på arbetsplatsen, pga funktionshinder eller liknande. Redigerat 2008-07-16 17:48
Ja. det har jag dels har jag själv varit mobbad i skolan. Dessutom har jag arbetat med olika ungdomsgrupper på högstadie och gymnasie nivå, för att motverka mobbnig i skolorna. Numer är jag delansvarig på min arbetsplats i konflikthantering. Om jag inte hade egen erfarenhet av mobbning vore det knappast någon idé att starta ett Forum.
DAMP-ohoj! Kan du inte logga in dig på MSN, vännen?
Några tankar om varför man blir mobbad som funktionshindrad? Kan skälen variera beroende på funktionshinder? Vad är det mobbaren retar sig på?
Fel av mig att göra en sådan association. Ber om ursäkt för det.
Jag har själv en teori om att min tidigare sociala oförståelse kan ha varit en bidragande orsak till att jag själv varit mobbad, under iallafall 3 skolår av mitt liv. Sen var det fel av mig att prata i såpass generella termer om funktionshindrade. Ber uppriktigt sagt om ursäkt för det.
Jag vill inte förringa alla som blir mobbade som har andra funktionshinder än jag själv. Mobbing kan ta lika hårt oavsett om den psykisk eller om det rör sig om fysisk misshandel. Ni som sitter i rulle får rätt mig om jag har fel. Jag tror i alla fall att det är mer psykisk mobbing för de som har fysiska funktionshinder. Jag har svårt att tänka mig att 10 ungar hoppar på och misshandlar en som sitter i rullstol. Om de nu skulle göra det så hoppas jag verkligen att någon vuxen ingriper. De flesta inser nog att det är helt oacceptabelt att slå någon som inte kan försvara sig. Däremot tror jag att det är vanligt att de fysiskt funktionshindrade utsätts för psykisk mobbing, som t.ex utfrysning, eller att man pekar på och pratar om den som är funktionshindrad. Även direkta glåpord är nog vanligt.
Tack för ditt tipps att ändra i forumumets rubrik eller vad man ska kalla det.
javisst
jag vart mobbad hela min skoltid och även nu märker jag att min släkt fryser mej ute. de pratar inte med mej när vi ses... aja alla är inte så men min ena morbrors fru, min ena bror säger massor av elaka saker till mej så nog vet jag vad mobbing är
Hejsan Har länge haft behov av att bolla tankar med en psykolog/kurator som är insatt med livskriser/handikapp som man genomgått/genomgår som vuxen. Vanliga psykvården där jag måste tala om allt själv, och psykologen sitter som en tyst cementmur fungerar inte för mig. Har vart hos psykologer och kurator men ingen kan "hantera" det här med funktionshinderbiten och allt vad det innebär. Dem har uttryckligen sagt det själva att dem inte kan hjälpa mig över huvudtaget. Jag känner mig rätt åtsidosatt men samtidigt äckligt medveten om att jag behöver hjälp på den mentala biten. Jag klarar inte att hantera allt på egen hand, att gråta mig till sömns varje natt för allt man upplever i vardagen blir för mycket. Jag sörjer mitt liv till max och kan inte gå vidare själv... Verkligen är desperat ang detta....är det någon som vet om det ens existerar terapueuter av ngt slag som hålls med smärthantering/funktionshinder/livskriser etc. etc.??? Jag har bett och bönat efter hjälp i hemkommunen och länet men har inte fått ngn information då ingen vet ngt. Finns det på nätet ngn information om privata/lanstingsstödda terapeuter?? Vännerna och familjen orkar inte lyssna på allt som man bär med sig och upplever, och själv har man inte samvetet att lasta så mkt på dem. Det blir i slutänden skrik på hjälp i tystnad... /Li Redigerat 2008-03-25 00:04
Skulle rekomendera dig att ta kontakt med vuxenhab (om du tillhör det). Vet att det finns en psykoterapimottagning i Stockholm som är specialiserade på funktionshindrade, men har förstått att de främst tar emot klienter med talsvårigheter? För andra psykologer (på psyk t ex) är ofta inte insatta i funktionshinder och iaf jag har upplevt att de gärna vill skyffla över mina psykiska problem på de fysiska. Och visst kan det ibland hänga ihop, men just därför är det ännu viktigare att hitta någon som verkligen är insatt i fysiska fh.
De flesta funktionshindrade vill förbättra tillgängligheten, bli respekterade, accepterade, förstådda och så vidare. När jag var medlem i en handikappidrottsklubb, hörde jag ofta en klick personer uttala sig väldigt nedsättande om icke-svenskar. Å ena sidan var det befriande att höra funktionshindrade vara "precis som alla andra". Å andra sidan var det beklagligt att höra den typen av kommentarer. Om man vill bli tolererad för den människa man är, borde man inte börja med att visa tolerans först? (Nu handlar den här tråden alltså om funktionshindrade personers fördomar och nedsättande syn på invandrare och homosexuella etc. Den som vill diskutera andra gruppers ev. fördomar får vara så vänlig att starta en egen tråd.)
Visst har funkisar fördommar precis som övriga befolkning svenskar som invandrare, men funkisar har ju också en ganska rå humor som kan uppfattas som fördomsfull gentemot en annan grupp.
Man kan väl tycka/önska att alla människor var snälla, förstående och såg på andra med öppna sinnen - speciellt när man själv tillhör en grupp som lätt blir utsatt för diskriminering. Men nu är vi ju alla barn av vårt samhälle, vår uppväxt och umgänge och av det kan ju fördomar och intolerans skapas. Även vi med funktionshinder kan ju vara intoleranta vidriga typer.
Öppet sinne eller inte, du Moon den som skrev inlägget från början är ju annonym. Du som jag är ju intresserade av det som är det politiska och sätter det inte under skäppan på något sätt. Om han/hon nu inte kan se skillnad på handikapp fysiskt (rörelsemässigt)(eller psykiskt(toleransmässigt) skall vi visa det för en då eller skall en gå till kvavs ensam i natten utan hjälp? Jag tror att jag röstar för det, för petar på sin grannes strå utan att lyfta sin egen bjälke, så får man bli där, ute i kylan , ensam. Jorm (puss på dig Moon)
Jag tänker så här, varför måste jag ha någon sorts gloria och vaa en god människa med föståelse för alla andra bara för att jag har ett funktionshinder. Jag måste väl inte vara en ängel, eller. Som alla andra i Sverige utan funktionshinder kan jag väl vara rasist, homofob, avsky grannen, tycka barn skriker och är jobbiga, avsky katter som skiter i min rabatt och ogilla ICA för att de fuskar med köttfärsen. Nu är jag inte något av det här, eller rättare sagt bara lite av allt det här, men min poäng är att jag inte är en god människa med full förståelse för alla bara för att jag är funktionshindrad, istället är jag en människa med ett funktionshinder som har vanliga fördomar, gillar och ogillar diverse saker, kan bära mig trevligt och socialt åt men även bli fly förbannad och verkligen slå under bältet.
Men eftersom rättigheter fastställs utifrån mänskligt godtycke. Så är det oundvikligen individer som skapar respekt för varandra genom tolerans. Rent principiellt så spelar det ingen roll vart beslutet fattas så länge det speglar människors intressen på en bred skala. Beslut fattas av människor med behov och önskemål. Vinner man något av värde på att hävda sin rätt att hata, att neka andra deras rättigheter till ett värdigt liv, oavsett om man är homosexuell, av utländsk härkomst eller funktionshindrad etc? Om du inte visar respekt, är det då troligt att du får den? Redigerat 2008-07-10 23:44
Exakt, för till syvende och sist är vi bara människor! Det jag dock inte tycker om är när jag har träffat folk med funktionshinder som tycker att dom är värda mer än andra. Missförstå mig inte, men på något sätt "söker" dom efter diskriminering mot dom(att dom har samma rättigheter som alla andra) istället för att njuta. Jag vet inte om ni förstår men jag kan inte förklara det bättre.
Insiktsfull med rätt att visa intolerans? Bör man inte jobba på sina brister hellre än att rättfärdiga dem?
Du skriver om avundsjuka, hat och intolerans som en slags rättighet, tycker det är lite förbryllande bara.
Jag påstår inte att jag är utan brister heller, men jag försöker hellre överbrygga dem än rättfärdiga dem.
Hoppsan! Ja jag har redigerat inlägget nu.. Som sagt bättre lycka nästa gång.
Eftersom du beskriver socialt, missanpassat beteende som en slags rättighet, så kan du inte heller vänta dig att få dina egna rättigheter respekterade, förutsatt att tesen ifråga färgar sättet du bemöter andra människor på. Om du inte tar hänsyn genom tolerans gentemot andra, är det inte heller rimligt att förvänta sig respekt från sin omgivning . Sen att även funktionshindrade är mänskliga de med, med allt som tillkommer bör vara en självklarhet. Men rätten att få vara innebär inte ett rättfärdigande av att uppföra sig som skit. Tycker du målar in dig i ett hörn genom att yrka på den rätten om jag ska vara helt ärlig. Redigerat 2008-07-20 01:54
Nedanstående är hämtat från Vikipedia ang. ordet tolerans, föruyom nedanstående inlägg fanns även om tolerans mot droger och läkemedel samt tolerans i tekniskbemärkelse med det hör inte hemma i den här diskussionen. Tolerans handlar alltså inte om att vara snällare än andra utan om att acceptera något avvikande, inte att man måste gilla det. Dvs om jag har grannar som t.ex. är homo så innebär tolerans att jag behandlar dem vettigt och med respekt, att jag tillåter dem att leva sitt liv som de vill, det innebär inte att jag måste slåss för deras rätt eller gå på Pridefestivalen för deras skull, jag kan till och med säga att jag ogillar bögar utan att vara intolerant, men jag kan inte jobba för att deras liv ska förstöras för då handlar det inte längre om tolerans utan om diskriminering. Som Moon skrev kan man alltså vara lika elak och inskränkt som alla andra som funktionshindrad men för den skull ändå tolerant. Det finns sura bittra intoleranta bögar, funkisar och vanligt folk, gör oss inte till änglar för det är vi inte. Jag försöker tolerera de flesta människor, har dock svårt för egoister, besservissrar och intoleranta människor. Dock har jag full förståelse för de som inte gillar allt de inte förstår som t.ex. personer med funktionshinder (medias fel som ofta får med att vi minsann får ALLT från staten, konstigt att folk blir sura! Det hade jag med blivit om jag inte vetat bättre), invandrare (får också allt från staten, iallafall enl. de svenskar som har det väldigt svårt i vårt land) Om man faktiskt är säker på att någon som kommer hit från ettt annat land får mer än man själv har är det klart man blir sur, men det behöver inte betyda att man blir rasist och slår ner någon, man kan fortfarande hälsa vänligt när man möts i hissen, dvs. man är tolerant men gillar inte dem. För att klargöra har jag inga fördomar vare sig mot bögar eller invandrare men det betyder inte att jag gillar alla bögar eller alla invandrare, jag gillar inte alla icke funktionshindrade eller icke funktionshindrade heller men jag tolererar deras existens och slåss alltid för deras rätt till ett bra liv. Samhälle Samhällelig tolerans betecknar att samhället accepterar andra politiska åsikter, religioner och etniciteter än de som för tillfället är dominerande. Begreppet är närbesläktat med politisk liberalism. Humanism Individuell tolerans betecknar en människa som accepterar att människor i hennes omgivning avviker från denne själv och hennes primära etnicitet på olika sätt. Övrigt Tolerans misstolkas ofta som acceptans eller synkretism.
Hat brukar ofta manifesteras i form av tex intolerans. Att man känner är en sak, men det ger en inte rätt att ge utlopp för negativa känslor så att det drabbar ens omgivning.
Hejsan, Hoppas det är bra med dig Har du lust att läsa en bok som visar den mörka sidan av psykiatrin och psykololgin? Ja då rekommenderar jag starkt författaren Peter Anstrin. Har har skrivit två böcker. "Ett sekel med psykiatrin. Del 1. - männen bakom Hitler". Den som jag läser heter "Ett sekel med psykiatrin. Del 2 - psykiatrin i statens tjänst". Anstrin går igenom psykiatrin och psykologins mörka historia och det destruktiva inflytande de har på vårt samhälle. Han börjar från början med psykiatrins bisarra metoder som t.ex. piskning, brännmärkning, snurrstolar osv. Psykiatriker var starka anhängare av rashygienen (en ideologi som menar att vissa raser och vissa människor är mindre värda än andra).I början på 1900-talet fick denna ideologi stark medvind – mycket tack vare psykiatrin. Här nämns den tyska psykiatrin från år 1939 som sökte efter en lösning på problemet med ”de obotligt mentalsjuka, som var en belastning för det tyska folket."Lösningen blev T4-gruppen.T4-gruppen bestod av psykiatriker.Dessa psykiatriker dömde mentalpatienter till döden genom bl.a. svält,gift och exekution. Närmare 200 000 människor avrättades.Sedan blev psykiatrikerna flyttade till koncentrationslägren och fortsatte där. I ”Mein Kampf ”så hyllar Hitler rashygienen. Psykologi och apartheid.dr Henrik Verwoerd – Sydafrikas premiärminister 1958–1966 – var utbildad psykolog. Han var också mannen bakom det rasistiska apartheid-systemet.Verwoerd studerade psykologi i universiteten i Hamburg, Berlin samt Leipzig.Dessa universitet var starka anhängare av rashygienen vid den tidpunkten. Vita och svarta skulle utvecklas på var sitt håll i samhället.Han sade bl.a.:”Denna segregationspolitik (apartheid) tar bestämt avstånd från några som helst försök till likställdhet. ” Verwoerd täckte också av ett minnesmärke där det stod:”Detta monument (minnesmärke) symboliserar vår avsikt att förbli en vit nation.” Verwoerd förklarade helt öppet att svarta aldrig skulle få samma förmåner som vita. Och de svarta fick således stränga restriktioner.Anstrin menar här att detta förtryck är källan till de problem som Sydafrika står med idag. Sydafrika med dess huvudstad Johannesburg är ett av världens våldsammaste länder. Psykiatrin, elchocker och lobotomi i Norge. Joar Tranoy – en forskare från Norge – skriver i sin undersökning ang. lobotomeringen på Gaustad sjukhus i Oslo:”Av de första 35 kvinnorna som opererades så dog 18. De blödde ihjäl p.g.a. den klumpiga tekniken.” Joar skriver vidare ang. lobotomin att bl.a. så användes transorbital lobotomi (vilket betyder att man kör in ett vasst verktyg – ismejsel har använts – genom ögonhålans övre del). Där skar man av nervtrådarna mellan loberna – i blindo.. Psykologiska skoltester. Här är några exempel på frågor från psykologiska skoltester från USA. Dessa frågor var ämnade åt lågstadieelever: Jag undrar om jag utvecklas normalt sexuellt. Jag tänker på sex en stor del av tiden. Jag undrar om högskoleelever bör hångla och älska. Inte direkt passande för barn i lågstadiet – eller hur? Psykiatri, psykologi och psykofarmaka. Jag tycker det är tråkigt att psykdoktorerna har gett sig på barnen med Ritalina (som är ett amfetamin). Jag såg ett TV-program om ett värstingfängelse i USA. Där hade ledningen problem med att det florerade droger där – Ritalina bland annat. Lite konstigt att småbarn och förhärdade brottslingar använder samma preparat? Personligen tror jag inte så värst mycket på det "vetenskapliga" underlaget. Jag undrar om riks-föreningen Attention hade varit lika mån om barnen om det inte hade varit sponsrade av läkemedelsbolag? Jag har lite svårt att tro det. Jag tittade lite på Attentions hemsida och kunde där läsa några av symptomen på s.k. neuropsykiatriska barn. Det står bl.a.:"En del barn år påtagligt överaktiva, .Barnet springer runt, hoppar från en aktivitet till en annan, hamnar lätt i konflikter med de andra barnen och ter sig allmänt splittrat. Vissa barn kan få häftiga utbrott och ofta förstår inte omgivningen varför." "Andra barn kan vara alldeles för passiva, drömmande och ibland tidvis avskärmade. Att inte förstå sig på hur man anpassar sig i en grupp är vanligt och många barn vet inte hur man gör när man leker. En del barn är motoriskt klumpiga." "Kamratkonflikter är vanligt. Många barn med neuropsykiatriska funktionshinder har inlärningssvårigheter. Dessa kan ha olika bakgrund: läs- och skrivsvårigheter, svårigheter att förstå, koncentrationssvårigheter." "Konflikter i samband med läxläsning är vanligt. En del barn är lite udda, har ovanliga intressen som de gärna sysselsätter sig med ensamma. Konsekvenserna av deras problem är i allmänhet uppenbara med dåligt självförtroende som följd. En del tonåringar lider av depressioner och utanförskap. De impulsiva barnen kan lätt hamna i olämpliga kamratgäng, med risk för socialt gränsöverskridande beteenden och ibland kriminella handlingar. De mer inåtvända blir alltmer ensamma, såvida de inte via sina intressen kan upprätthålla kamratkontakter." Min kommentar: Hur vanligt är det inte med barn som t.ex. "hoppar från en aktivitet till en annan" eller "har läs- och skrivsvårigheter" eller "koncentrastionssvårigheter" osv, osv. Men att säga att ett barn är "sjukt" bara därför (och ge det en diagnos som t.ex. DAMP eller liknande) tycker jag är ganska lumpet. Vad är lösningen? Att ge barnet kemikalier? Det blir ett fint samhälle vi får där alla får kemikalier om det uppvisar lite udda fenomen. Jag har hört historier från USA där föräldrar förvägrats vårdnaden om barnet eftersom de inte ville att han skulle använda amfetamin. Mysigt... Ett ganska stort kapitel med psykiatri, psykologi och psykofarmaka finns med i denna bok. Jag tycker det är en jättebra bok som jag rekommenderar. Vill ni läsa kritiskt om psykiatrin och psykologin så har ni en sådan bok här. Med vänlig hälsning
Intressant! Jag ska nog ta och läsa dom Ja det är märkligt det där med amfetamin, men de här tabletterna man ger till bokstavsbarnen innehåller en såpass liten dos och det har visat sig att det ger motsatt effekt mot vad affe egentligen gör, dvs det är lungnande.
Nu ska vi ta och lugna ner oss lite. Det anfetamin man ger till personer med neuropsykiatriska funktionhinder är en sådan liten dos att det inte ger beroende. Utan precis som andra läkemedel så påverkar det signalsubstanserna och annat i kroppen och ger ett lugn. Det är inte bara barn som tar det utan även vuxna. Dock inte dem med bara AS, då det inte finns några mediciner för denna grupp. Självklart ska man vara försiktig med mediciner till barn överhuvudtaget, men att koppla ihop den medicin som personer med ADHD får med tunga missbrukare är så tråkigt. För om medicinen hjälper, och det gör den för många är det inte bra då? Det finns ju personer som missbrukar morfin, ska vi inte ge det till folk som har smärtor då? "Min kommentar: Hur vanligt är det inte med barn som t.ex. "hoppar från en aktivitet till en annan" eller "har läs- och skrivsvårigheter" eller "koncentrastionssvårigheter" osv, osv. Men att säga att ett barn är "sjukt" bara därför (och ge det en diagnos som t.ex. DAMP eller liknande) tycker jag är ganska lumpet." Ja, dem flesta barn har koncentrationssvårigheter och hoppar från en aktivitet till en annan. Men det handlar inte om det, det handlar om att man gör det så mycket att det blir ett handikapp. Gissar att du aldrig har träffat ett sådant hyperatktvit barn eller vuxen. Jag har levt hela mitt liv och trott att jag varit dum i huvudet och lat. För det är vad folk har sagt. Nu har jag fått min ADHD diagnos och äntligen förstått att jag är smart och inte lat. Jag har fått hjälp och kan plugga och skaffa mig ett liv. Ingen kan sätta sig in i hur fördjävligt det är att vara hyperaktiv och ha koncentrationssvårigheter. Jag kan inte sitta och titta på en hel film på tv utan att vara tvungen att gå upp och röra på mig etc. Inte säger man till någon som tex. har epilepsi att dem ska skärpa sig så försvinner anfallen, där ger man mediciner som kan ha värre biverkningar än ritalina och liknande. Jag är så trött på att andra människor inte vill förstå att dolda handikapp är precis som andra handikapp. Att det nu visar sig finnas ett läkamedel som hjälper som har missbrukats gör inte läkemedlet mindre viktigt. Sen får inte alla amfetamin, långt ifrån. Själv får jag annat stöd och det fungerar för mig. Sen är USA och sverige inte samma land... dem regler som gäller där ang. anfetamin gäller INTE här. Så tyck gärna saker om det men lämna attention ifred. Dem gör ett kanonjobb.
Längesen någon skrev nåt i denna kategori nu... Jag kom att tänka på en grej, när jag läste i en annan forumkategori att någon skrev att hon hade mognat tidigare än om hon ej haft fh. Och just det har jag läst av andra tidigare också. Så jag är bara nyfiken, hur menar ni rent konkret att ni mognat snabbare pg a ert funktionshinder?
Beror på hur du menar med mognat?! För rent fysiskt så utvecklas vi med ryggmärgsbråck tidigare och kommer t ex i målbrott och får mens tidigare än andra ungdomar. Men menar du med mognat att man kanske verkar ibland äldre och mognare i just den meningen att man kanske varit med om mycket i sitt liv, då kan jag ej riktigt hålla med för min egen del. För i det fallet tycker jag oftast att jag är på samma nivå som andra i min ålder och t o m ibland rätt osäker på mig själv.
Jag syftar främst på den psykiska mognaden, och det där med att " tvingas omvärdera saker i livet" funktionshinder, (citat från någon krönika jag har läst). Och detta med omvärdering kan jag ju förstå i de fall där man blir skadad senare i livet, men om man är född så och inte vet något annat? Då förstår jag inte riktigt hur man menar. Visst har vi med fh fått vara med om mycket och annorlunda saker i livet än ickefunkisar i vår ålder. Som läkarbesök, operationer och annorlunda möten. Men jag skulle nog hellere säga att det gett mig mer kunskap och erfarenhet än mognad. Fast, erfarenhet och kunskap är väl en väg mot mognad... hmm. När jag ser till mig själv och jämför mig med jämnåriga vad äller arbete, plugg, relationer, uppväxten, då får jag nog erkänna att jag är "omognare". - Uppväxten. Det ansvar man får hemma t ex städning, ansvar för pengar och förtroende att få göra saker, har enorm betydelse för den framtida mognaden. Jag var överbeskyddad och slapp ofta undan saker p g a mina funktionshinder. Ingen förväntade sig att jag skulle städa mitt rum så då gjorde jag inte heller det. - Skolan. Under grundskolan hade jag alltid assitenter som hjälpte mig och tog allt ansvar för mig, jag blev därmed förslappad, och tog inte mycket ansvar alls. Lyckligtvis kunde jag hantera övergången till högstadiet och sedan gymnasiet och det ökade ansvaret bra. Fast i nian hade jag en assitent som nästan satt i knät på mig under lektionerna, så jag FICK inte ta ansvar då jag väl ville visa att jag kunde det! - Arbetslivet. Jag har mycket dåliga arbetslivserfarenheter, och har p g a alltför kortvariga praktiker och anställningar aldrig kommit in i rollen som ansvarstagande arbetande. Genom sjuk- eller aktivitetsersättning är det lätt att man bara går omkring och "glassar runt" och man bekymrar sig inte över ekonomin då liksom. -Relationer. Vänner hade jag inte mycket av som liten och fick aldrig lära mig att handskas med vänskapens svåra hantverk. Har inte heller haft många partners. Nu i vuxen ålder har jag många vänner, sköter mitt hem och min ekonomi och har egen firma. Varför jag tog upp de här yttre faktorerna beror på att jag vet att det är såhär för väldigt många med funktionshinder. Så då känns det på något sätt lättare för mig att köpa om någon säger att de mognat senare... kanske låter hemskt att säga men... Om jag tvingats omvärdera saker i livet p g a mina fh det kan jag ju knappast säga något om eftersom jag har alltid levt såhär. Möjligen hade jag kanske haft körkort, och inte tänkt att "gud vad onödigt att folk ska nålla på och ha med bilen överlallt i stan etc, det finns ju kollektivtrafik för f*n!" Något annat kommer jag inte på. Om man då bortser från allt det som jag skrev och helt återgår till huvudfrågan: att mogna och omvärdera saker i livet. Skulle bara vara intressant att läsa era tankar och erfarenheter av det!
Svårt, jag mognade nog tidigt just för att min mormor och morfar (som jag bodde hos) insåg att det var extra viktigt att jag lärde mig att klara mig själv, fick själv städa och hjälpa till som alla andra barn. Att sen både de och min mamma dog innan jag fyllt 20 gjorde med att jag mognade, fanns liksom inget val. Däremot gjorde sjukhusbesök mycket omogen, de startade istället en ångest inom mig som gör att jag fast jag är 50 blir som en rädd barnunge varje gång jag blir sjuk, och fast mitt mogna vuxna jag säger att det inte är som när jag var barn förvandlas jag till en gråtande livrädd liten tös som känner sig totalt övergiven. Däremot om mogen innebär allvarlig och tråkig så kan jag tack och lov dementera att jag är mogen, men erfaren, klok och förstående blir man av upplevelser i livet, men om det har till följd av funktionshindret eller andra saker man går igenom vet jag inte.
Ja precis, vad är 'psykisk mognad'? Är det när man blivit förstörd?
Mognad kan ha olika betydelse. Om man har haft täta sjukhusvistelser, smärta etc kan man vara mogen på ett sätt men man kanske har misat den sociala biten om man har varit mycket ensam och fysiskt beroende av andra
Jag anser mig inte mognare än dem i min ålder - snarare tvärtom faktiskt. När jag var mindre minns jag att jag ofta tyckte att 'de andra' kunde bete sig fånigt men det gjorde jag med, om än på ett annat sätt. Numera funderar jag nästan på om jag inte halkat efter ordentligt på ett par plan, hehe. Men en sak är säkert: Jag är inte normal. Hur kan jag vara det med det jag fått gå genom? Jag har ju aldrig varit normal och kommer aldrig bli. Om det sen gjort mig mer eller mindre mogen vettetusan.
Jag tror att det kan vara svårt att mogna med alla dessa "experter" runt om sig som säger till vad man skall göra - om man t ex går på något av riksgymnasierna. Eller om man pga sitt funktionshinder inte kan hänga på sina kamrater (eller inte har några kompisar öht). Förväntningar från föräldrar och omgivning är oerhört viktig - är dessa att man inte klarar av ngt så är det nog väldigt svårt att hänga med i sin åldrsmognad.
Och var du funktionshindrad även då? Testa det på. http://www.hypnosissessions.com/past_life_regression.htm det funkar inte på min gamla dator så än har jag inte testat själv.
Enkelt. Den tyska filosofen Nietzsche. Jämnför hans dödsdatum med mitt födelsedatum o dra din egen slutsats: F. Nietzsche död: den 25 augusti 1900. A. Lindens födelsedatum: den 25 augusti 1980 Enligt de flesta rekarnationsteorier lär det ta cirka 60-80 år för en själ att "tanka ner" sig själv o förbereda sig för sin återfödelse, så vem vet? A-d-RYAN Linden
HA! Igår så tänkte jag faktiskt att Nietzsche var minsann ett ovanligt seriöst alias! Nu förstår jag varifrån du fick det!
Min dator är drygt 1 år och det funkar inte på den heller.
Så synd för i det forumen där jag såg denna länk - hade de sett en del fräcka grejer. De försatte sig i hypnos och fick se "sitt tidigare liv".
Ja Du Moon, vad gör man inte för att komma till rätt plats i livet? J
DVS vad skall Du bli i nästa liv? Det vore väl nåt att veta, eller hur. J
Kommer tyvärr inte in på länken överhuvudtaget, synd för det hade varit jättekul. Är personligen jättefaschinerad av detta med tidigare liv. För några år sedan kom jag i kontakt med en kvinna som påstod att jag var en äldre själ med 88 liv bakom mig, många avslutades ganska brutalt och våldsamt. Vi jobbade en del med frigörande andning och det var en häftig upplevelse med episoder från tidigare liv. Vet än i dag inte riktigt vad jag skall tro....... Det är definitivt inget jag förväntar mig att personer i min omgivning skall tro på..... Men helt klart har jag fått en del svar på frågor som jag gått och burit på.......
Lägg även till principen om den eviga återkomsten som jag, Nietzsche, pratade om innan jag dog... Då ska ju allt återupprepas om och om igen, på exakt samma sätt - så vart befinner vi oss nu kan vi ju fråga oss?
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
