Funktionshinder.se logotyp.
Klicka för att komma till startsidan!
Anpassa utseendet på Funktionshinder.se. Fråga Fh:s panel. Se de senast publicerade texterna indelade i olika kategorier. Till forumet. Se de senaste medlemstexterna och information från administratörerna. Klottra på planket. Sök på Funktionshinder.se efter texter, medlemmar, länkar eller foruminlägg. Länkarkiv - Sök efter länkar till andra sajter.
Sponsra Funktionshinder.se. Kontakta oss som driver Funktionshinder.se. Hjälp / Vanliga frågor. Prylshoppen. utfyllnadsbild
 
fh sponsorer Besök Livihop Besök Atlas Assistans AB Besök Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) ledig sponsorplats
 
Funktionshinderrelaterat
Filosofi & Psykologi (747 inlägg)

Hoppa till första nya inlägget!

Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Orkens källa
Av: Yoni 2007-07-07 Kl 05:42
huvudinlägg

Hejsan
Jag försöker desperat finna källor där orken finns. Finna energin till att ta sig igenom dagen som den är, att kunna känna energin i sig så man kan göra något vettigt.

Jag har vant mig vid mycket, kanske accepterat så mkt som eg skulle kunna gå att ändra men som i dagsläget får mig att slappna av och tappa hoppet succesivt. Det är svårt att förklara.
Ligger mkt, lever själv, tystheten fyller hela dagarna, finns ingen mat på bordet och energi att göra något kreativt det finns knappt.
Har frågat mig om det handlar om lathet men i min situation finns inte ens ork att vara "lat" så att säga.

JAg vill mkt, envisheten finns, projekt i skallen existerar men ständigt konfronteras jag med faktumet att mer och mer inte går att genomföra längre.
Allt det jag brukar finna energi och ork i är så sällan det går att aktivera sig med.

JAg har accepterat att min kropp är sjuk och på många sätt hindrad, har till stor del accepterat att bygga upp ett annat slags liv än önskat. Trodde det inte fanns mer att göra än så som det är nu med 2 timmars hemhjälp i veckan.
Nu verkar det finnas hopp för att kunna söka för PA, men kampen och den långa vägen att få allt att ordna sig det skrämmer mig. Bara tanken får hjärtat att rusa, jag måste ta hand om allt själv, dvs intygsjagandet osv.
Men jag har inte orken, den sinar för var månad och jag är ärligt rädd att den sinar så mkt att jag lägger mig ned och inte finner ngn anledning till att ta mig upp igen och försöka.
VAd gör man i denna situation!? jag vet en mkt svår fråga, men jag ställer den varje dag.
JAg har kurator, hon vill hellre snacka politik och har ingen kompetens för mina problem. JAg har ingen i kommunen som förstår sig på problmeatiken kring insjuknandet som jag nu går igenom och allt ekring det, hjälpmedel och allt det.
Jag har mina djur, dem får en att kämpa lite för dem behöver matte varje dag, och det är en del jag saknar men allt går inte att få i ett fingerknäpp, det förstår jag.

VArt finner man nu orken att ens kunna orka!?
JAg vill ut i naturen men det närmaste jag kommer är att titta ur fönstret, skådar allt som lever utanför och det ger lite. Jag skriver när jag orkar, målar mkt sällan, kikar runt lite på datorn helt beroende på hur ryggen mår. Men det är på snudd allt.
Finns det ngn liten källa man glömt som finns framför näsan på en i vardagen!?

Jag är desperat efter ngn slags energitillskott i mig, mentalt och kroppsligt. Hur kan man gå tillväga när man knappt kan lämna lgh själv, när man inte har en ekonomi för att ta sig till större ort för träff med människor.

Det måste ju finnas någon ljuspunkt, ngt hopp för att sådant kanske kan ändra sig!?
MAn blir inrutad i sitt tänkande och även i orden, det blir högljudda tankar spec när man lever rätt irolerad "mot sin villja".
När de praktiska lösningarna nästan tar slut, vad får en då att bli övertygad om att det finns ytterligare ngr gömda!?

Det blev en hel del tankar nu, och jag är mkt nyfiken på hur ni andra hanskas med såna här situationer om dem uppstått förståss. Kanske finns det ni som funnit lösningar eller orken i något som kan vara till hjälp för andra?

Finns det fler källor där orken kan "skördas" för att få en att gå vidare?

Mvh Li Glad smiley

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Orkens källa
Av: Berghman 2007-07-07 Kl 12:26
 

Ibland kan livet kännas väldigt svårt och jobbigt. Själv orkar jag göra jättemycket i huvudet, men ibland säger kroppen ifrån.

Med PA och rätt hjälpmedel blir livet mycket bättre.
Ge inte upp bara.

Redigerat 2007-07-07 12:26


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: KarinSch 2007-07-07 Kl 19:21
 

Tyvärr är det nog så för de flesta med fysiska funktionshinder, huvudet och själen lever på som innan man blev sjuk och sen blir man så frustrerad när inte kroppen orkar.
Tycker inte ens att man slipper den känslan om man har assistans. Igår bakade vi kanelbullar och äpplekaka, men det är ju inte JAG som bakar, känns det som. Inte jag som har greppet i degen, som känner när den är färdigknådad osv.
Man får lära sig leva i huvudet så att säga, hitta nya vägar, det gör man men ibland blir det jobbigt och man blir depig och frustrerad. Att använda datorn i sängen t.ex. Går bra om man har skärmen på ett rullbord och sen sladdlöst tangentbord och mus på bricka i sängen. Då kan man göra saker och ändå spara på de resurser kroppen behöver till annat. Man får prova sina gränser och hitta nya vägar.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: Darkman 2007-07-07 Kl 19:31
 

spara krafter så är mitt tips att sätta upp trådlöst nätverk hemma sen koppla upp sig via laptopen som du lägger på ett rullbord vid sängen, men funkar lika bra ute på gården i solstolen Tunguträckande smiley mm beror på vad du har ute Blinkande smiley Jätteglad smiley .

PS glöm ej ha nått o smutta Tunguträckande smiley Jätteglad smiley på i solen o solskyddet Cool smiley såklart.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: KarinSch 2007-07-07 Kl 19:34
 

Ja men du, alla har inte råd till vare sig laptop eller trådlöst nätverk och då är är min variant billigare. Blinkande smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: Darkman 2007-07-07 Kl 19:45
 

trådlös enhet 500 kr en bra laptop 2-3 000 kr de kan man säkert skrammla ihop efter ett tag..


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: Jessma 2007-07-07 Kl 20:50
 

Ja, det är inte lite jag skulle ha gjort ifall mina muskler hängde med i mitt sinnes tempo. Men... jag har ibland fått höra att jag ibland har ett större tempo, och gör mer saker, än de med full fysisk förmåga. Kanske stämmer det...

Och... ja, jag lever mycket genom huvudet. Det är JAG som bakar, inte min assistent. Iaf om det är en bra assistent som jobbar, en assistent som genom sitt beteende får en att känna så.

Tror det också är viktigt att fundera över. Vilken trötthet kommer från mitt funktionshinder, vilken som är normal trötthet och vilken som kommer från en ev begynnande depression eller liknande.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: KarinSch 2007-07-07 Kl 22:27
 

Jessma skrev:

Och... ja, jag lever mycket genom huvudet. Det är JAG som bakar, inte min assistent. Iaf om det är en bra assistent som jobbar, en assistent som genom sitt beteende får en att känna så.


Jag vet att man ska försöka känna så, men det kan jag inte, kanske är det skillnad om man alltid gjort saker med assistans. Jag som förut gjort allt själv tycker ju inte att jag gjort något själv som assistenter gjort oavsett om de inte ens lyfter ett finger utan att jag sagt det, det känns liksom inte så i min kropp eftersom min kropp vet hur det ska kännas när man knådat en stor deg till 100 bullar, då kan liksom inte den sortens nöjdhet i armar och kropp kännas efter t.ex. ett bullbak eller efter att ha städat. Det kvittar liksom hur mycket delaktig jag är muntligen, det jag saknar och vill ha är den kroppsliga känslan av att ha varit duktig och städat/bakat/sytt gardiner eller vad det nu handlar om.
På något sätt tröttar den känslan ut mig mer än själva funktionshinder svagheten. Att aldrig vara nöjd med det gör eller rättare sagt inte tycker mig göra. Jag känner mig mest korkad när jag ska (vi kan fortsätta med bullbaket som exempel, men det gäller många saker) baka bullar med assistent, de flesta vuxna kan läsa recept och själv baka bullar, men ingen kan baka mina bullar, de sitter i precis mitt sätt att ta en nypa, att knåda, att känna precis när jag tycker degen är lagom knådad, det går inte att förmedla. Alltså säger jag bara idag ska det bakas bullar och så sitter jag med och säger typ till om hur mycket kanel och socker det ska vara och hur stora de ska vara, men jag bakar inte bullarna, det gör assistenten. Och självfallet har jag ju mycket mer ork att "göra" saker än vad jag hade när jag kunde gå och kunde göra sakerna själv. Då blev ju även jag normalt uttröttad efter att ha bakat ut bullarna och städat upp i köket. Men jag har likspm på något sätt glömt och kan tycka att assistenter och mannen är långsamma och slöa, fattar på något sätt inte att det går mycket lättare och fortare i mitt huvud att göra saker än vad det gör att faktiskt utföra det och att när det är utfört så är man trött och kan inte kasta sig över nästa stora projekt.
Som muskelsjuk så handlar ju tröttheten inte om att man jobbat sig trött, musklerna vill inte alls, de är ju overksamma från dagens början inte tröttare för att bullarna är knådade och kavlade.
Det är så svårt att förklara den känslan, är som att säga att jag kör bil fast assistenten gjort det. Kör assistenten kan jag ju faktiskt sova jag behöver inte hålla koll på vare sig trafik eller bil, lika lite kan jag med mina armar längre ha koll på hur degen känns, eller känslan av att lyfta tung, blöt och kall tvätt från tvättmaskinen, skaka den och släta ut den när man hänger upp den och sen rfter tvättdagens slut känna den sköna tröttheten i armarna och benen och kroppens nöjdhet efter att ha gkort något bra.
Tröttheten jag känner kommer oftast från frustrationen att inte kunna göra saker och att inte orka plus smärtan. Att inte ha ork gör en mycket tröttare än att göra saker hela dagen. Det är en massa saker jag inte längre gör, just för att jag inte kan själv. Baka gör jag nu, fast det var 5 år från att jag inte kunde själv längre till att assistenterna fick och det gäller bara bullar och äpplekakor, sånt som alla klarar. Men varför skulle jag be assistenten t.ex. sy en dress till mitt barnbarn, det hade ju aldrig kunnat bli en dress jag sytt, möjligen designat och valt färger men den skulle aldrig varit sydd av mig. Däremot kan jag ju använda assistenter till att sy upp gardiner och laga saker för det är liksom sånt som inte är personligt att göra.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: Yoni 2007-07-08 Kl 03:17
 

Darkman skrev:
spara krafter så är mitt tips att sätta upp trådlöst nätverk hemma sen koppla upp sig via laptopen som du lägger på ett rullbord vid sängen, men funkar lika bra ute på gården i solstolen Tunguträckande smiley mm beror på vad du har ute Blinkande smiley Jätteglad smiley .

PS glöm ej ha nått o smutta Tunguträckande smiley Jätteglad smiley på i solen o solskyddet Cool smiley såklart.



Jadu om allt vore SÅ enkelt,för ett år sen köpte jag mig en sprillans ny dator i stationärt "skick". Men då kunde jag vara mer aktiv, ALLT var annorlunda då. På ett år har min kropp blivit mkt dålig.
Jag kan inte jobba, hur skall man då ha råd till en massa tekniska prylar som långt ifrån ger mig den motivation som att träffa livs levande människor. Få inspiration från saker som inte alltid är så långt borta som i datorn.

Nätet är bra, men det kan liksom inte ersätta ens sociala liv. Jag är isolerad i min lgh, kommer inte ut. HAr ingen hjälp med det.

Någon lapptop tänker jag inte köpa igen, för mkt trassel med dem spec när man inte är ngn datakunnig person.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: Yoni 2007-07-08 Kl 03:36
 

KarinSch skrev:
Tyvärr är det nog så för de flesta med fysiska funktionshinder, huvudet och själen lever på som innan man blev sjuk och sen blir man så frustrerad när inte kroppen orkar.
Tycker inte ens att man slipper den känslan om man har assistans. Igår bakade vi kanelbullar och äpplekaka, men det är ju inte JAG som bakar, känns det som. Inte jag som har greppet i degen, som känner när den är färdigknådad osv.
Man får lära sig leva i huvudet så att säga, hitta nya vägar, det gör man men ibland blir det jobbigt och man blir depig och frustrerad. Att använda datorn i sängen t.ex. Går bra om man har skärmen på ett rullbord och sen sladdlöst tangentbord och mus på bricka i sängen. Då kan man göra saker och ändå spara på de resurser kroppen behöver till annat. Man får prova sina gränser och hitta nya vägar.


Jo mkt det du säger känner jag igen, absolut.
Vet inte hur mkt i huvudet som fortfarande lever på som "vanligt". Å idag vill jag byta gardiner, hmm undrar om jag skall tapesera om....eller varför inte mublera om hela lgh. TAr alltid en bra stund innan jag kommer på att det liksom inte funkar, inte alltid som det känns jättejobbigt. Men det var ju det som fick en att känna sig "levande" på ett slags vis förut då allt funkade mkt bättre.

Om min mor slavar med disken, eller kånkar ett ton sopor ur min lgh som denna lördag.....inte känner jag att det är jag. JAg vet ju hur jobbigt det var och hur nästan omöjligt det är idag att genomföra såna saker, jag känner bara ett starkt dåligt samvete. Självklart är dte något man får lära sig men tufft är det när man inte för länge sen kunnat gjort ALLT själv, alltid kunnat trotsat smärtor osv.

Synd att jag har en hel del extrena enheter inkopplade in min dator som jag använder nästan varje dag. Är lite det som gör min dator i princip "icke rörlig", men klart tanken är bra.

Ideer börjar ta slut nu över lag, köper små hjälpmedel så fort jag kan men med dem kvärs oxå en del handlag för att det skall klaffa. Nu hare mer blitt att man ligger i sängen, smärtorna tar bort möjligheterna till att ens försöka många gånger eller att finna nya lösningar.

Det är banne mig inte lätt Ledsen smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: KarinSch 2007-07-08 Kl 10:28
 

Men du Yoni, det blir bättre. Jag kände som du då när jag blev sämre och helt plötsligt inte kunde någonting själv. Men till slut hittar man de där nya sätten att göra saker och fast man så att säga inte gör det själv med assistans och fast man kanske plockar bort mycket man bara gjorde tidigare så blir det mycket bättre eftersom man lär sig hur man ska hushålla på sina krafter, man lär sig att det är bättre att ha en massa trevliga kontakter datavägen och orka umgås med dem än at ha vanliga sociala kontakter hela tiden för det tar för mycket ork. Rätt vad det är så kommer det en dag som man är nöjd med igen, istället för att baka bullar och städat så har man lyckats få en kompis som var jätteledsen att skratta, visserligen kanske bara över telefon, men man lär sig se nya glädjeämne i tillvaron.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: Garnet 2007-07-09 Kl 21:01
 

Jessma skrev:
Ja, det är inte lite jag skulle ha gjort ifall mina muskler hängde med i mitt sinnes tempo. Men... jag har ibland fått höra att jag ibland har ett större tempo, och gör mer saker, än de med full fysisk förmåga. Kanske stämmer det...

Och... ja, jag lever mycket genom huvudet. Det är JAG som bakar, inte min assistent. Iaf om det är en bra assistent som jobbar, en assistent som genom sitt beteende får en att känna så.

Tror det också är viktigt att fundera över. Vilken trötthet kommer från mitt funktionshinder, vilken som är normal trötthet och vilken som kommer från en ev begynnande depression eller liknande.


Jag har känt igen mig en del i det du skriver. För allt har liksom ramlat över mig på 2 år ungefär. Man vill så mycket i huvudet men man orkar ej p g a att man är nedstämd ta sig för med något mer än det vardagliga, som att laga mat och tvätta sig och så tvätta kläder. Men ex städning och sådant som man borde göra blir det inget av. För man tänker att det hinner man ta i morgon när man ändå inte har något annat som man gör på dagarna. Men det blir inget av det alls. Blir liksom trött på mig själv. För tidigare så gjorde jag saker när jag såg det blev stökigt. Men jag tar mig ej för numer.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: Garnet 2007-07-09 Kl 21:05
 

Det är inte det i mitt fall så sett att det är handikappet som gör att jag ej orkar. Det är bara det att jag ej känner igen mitt sätt att vara nu som jag var tidigare. Jag var mer energisk och kunde ta mig för med saker på egen hand och gjorde mycket med glädje. Men något konstigt har hänt som jag ej tycker om hos mig själv och jag önskar jag kunde peka på vad som förändrats hos mig.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: Yoni 2007-07-10 Kl 00:02
 

KarinSch skrev:
Men du Yoni, det blir bättre. Jag kände som du då när jag blev sämre och helt plötsligt inte kunde någonting själv. Men till slut hittar man de där nya sätten att göra saker och fast man så att säga inte gör det själv med assistans och fast man kanske plockar bort mycket man bara gjorde tidigare så blir det mycket bättre eftersom man lär sig hur man ska hushålla på sina krafter, man lär sig att det är bättre att ha en massa trevliga kontakter datavägen och orka umgås med dem än at ha vanliga sociala kontakter hela tiden för det tar för mycket ork. Rätt vad det är så kommer det en dag som man är nöjd med igen, istället för att baka bullar och städat så har man lyckats få en kompis som var jätteledsen att skratta, visserligen kanske bara över telefon, men man lär sig se nya glädjeämne i tillvaron.


Ja jag hoppas dte verkligen. Man bli kluven efter ett tag, som sagt mkt kan jag acceptera, sjukdomarna iaf till viss del som man har diagnostiserat och mina hjälpmedel. Att sitta i rulle är liksom som en befrielse, känner mig fri som aldrig förr och längtar nu som jsutton tills min lättare variant blir levererad.
Men mitt mående blir sämre i rasande takt och man kan inte låta bli att oroas, är sånt som läkarna liksom inte bryr sig om. Sånt gör en frustrerad när man vet att mkt finns att göra åt problemen.

Jag bor ju själv utan PA, knappt ngn hjälp alls. Det är det tyngsta, jag börjar nu senaste månaden skita i saker och det känner jag inte igen. Kan inte urskillja om det är saker mna slutar bry sig om för man är så nedsatt av sjukdomarna eller för man prioriterar annorlunda!?

Jorå att få den kontakten , känna sig behövd trotts dåligt mående det är GULD VÄRT. Har lite av den vara nu och det är glädjande stunder, och man försöker hålla positiviteten upp men det är svårt när det mesta av tiden och orken liksom handlar om att stå ut med 5 olika smärtor, handikapp, funktioner som håller på att landa i soporna. Ja det är så mkt, känner mig ändå trots det ändå "stolt" att ha pallat med allt hitills. Vet kanske låter som om man är självgod eller så men får inte mkt om ingen alls feedbak från min omgivning....ingen som påminner det som man är bra på.

Hoppas allt blir bättre om och när jag får PA, jag vågar inte ens hoppas. Att få det är som att mitt liv retuneras i dörren, jag ser idag många möjligheter att kunna vakna till liv mentalt. Om jag klarar det kan jag ta att en funktion efter en annan liksom tynar bort....bara jag känner mig levande. Levandes här och nu, levandes med andra människor. Skirvit listor över allt som kommer att bli möjligt att genomföra och det är som drömmar, så långt borta. Men hoppas det gör jag.

Vet inte kanske en liten del av tröttheten och orkeslösheten idag kommer ifrån att jag MÅSTE lösa mkt praktiskt annars funkar inget i ens vardag, hemma i lgh. Pressen är för stor för mig fysiskt att klara av....jag får inte slappna av, ingen del av dygnet.
Sjukdomarna tar extremt mkt ork, likaså alla 10 medeciner...
Den ena påverkar den andre mer....tempot måste sänkas annars hamnar min kropp på bårhuset rätt snart.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: MissIndependent 2007-10-21 Kl 01:09
 

Jessma skrev: Det är JAG som bakar, inte min assistent.


Så, om assistenten bränner bullarna, är det DU som har bränt bullarna då? Blinkande smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: Magnus 2007-10-21 Kl 13:59
 

MissIndependent skrev:
Så, om assistenten bränner bullarna, är det DU som har bränt bullarna då? Blinkande smiley


ja, självklart ...varför skulle det inte vara så?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Orkens källa
Av: Ninnie 2007-10-29 Kl 19:16
 

MissIndependent skrev:
Så, om assistenten bränner bullarna, är det DU som har bränt bullarna då? Blinkande smiley


Utan tvekan!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Orkens källa
Av: Lena K 2007-07-24 Kl 03:14
 

Kropp och själ hänger ihop och blir man sjuk/skadad i sin kropp så påverkar det så klart själen också.

Förr kände jag mig lat om jag inte hela tiden höll igång tills jag mer eller mindre stupade. Nu vet jag bättre, lathet är något annat. Det är inte lätt att finna balansgång på livet när man kanske inte vet riktigt vart man befinner sig i sin nya sittuation.

På något vis måste du iaf försöka finna någon glädje i livet och försöka börja leva efter dina nya förutsättningar. Säger inte att detta är lätt men det är nödvändigt. Det är också viktigt att du löser så många praktiska bitar som möjligt. Försök få en kurator till hjälp. Har du möjlighet att få komma till något rehabcentra? Det kan vara en bra vändpunkt.

Jag hör till de som inte klarar av att säga att jag accepterat min skada men jag har lärt mig leva med den.

Försök få hjälp att komma ut i friska luften, det är en källa till livsglädje och till ny energi.

Håller tummarna för dig!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Orkens källa
Av: MissIndependent 2007-10-21 Kl 01:12
 

Så kan det vara... Alla har vi våra dagar, det går upp och ner. Vissa perioder är det bättre, andra sämre. Jag har känt mig jättetrött och hängig sista tiden, men det är många som känner så nu i och med detta vädret (dessa jävla temperaturskiftningar som kan gå på en timme, är NÅGOT energikrävande!) och förkylningar mm. Många funkisar (bl a jag själv) får ju stora kroppsliga påverkningar av kyla och värme. Det här med att "spara" sin energi funkar ju om man är hemma på dagarna.
Mina tips är iaf att utnytja de bra dagarna när man har mycket ork och energi till att t ex göra storkok så att man har färdigt att bara värma upp de dåliga dagarna. Har man inte assistans eller annan hjälp kan man ju be någon vän som har tid att komma över så kan man laga mat tillsammans, det är dessutom roligt! Glad smiley Nyttig och allsidig kost är ju viktigt för att man ska må bra och undvika näringsbrist, liksom att komma ut en stund varje dag.
Vidare får jag mycket energi och inspiration av bra film och musik! Är jag lite seg men känner att jag borde komma igång och göra en sak, då tittar jag på något avsnitt av Stefan & Krister eller nåt annat kul då jag får skratta mycket, då blir jag piggare!

Djur och barn är också rena energikällor iaf för mig! Så fort tillfället är det rätta, så ska jag köpa mig en hund. För taktisit: Fastän jag är extremt morgontrött så får ett litet gny eller en buff från en blöt nos mig att vakna till som om jag var en ny människa, även om kl är fyra på morgonen! Tro mig, jag var hundvakt åt en riktig goding och hon ville ibland gå ut sådär tidigt. Vi gick ju och la oss igen när vi hade kommit hem, men ändå, inte fan går jag ut kl fyra frivilligt annars! När sotarn pringade på dörren vid denna tidpunkt för någon vecka sedan, gissa om jag var irirterad? Sadister... Blinkande smiley

Redigerat 2007-10-21 01:28


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Pskyloger och kuratorer
Av: Leffe.look 2007-06-23 Kl 03:10
huvudinlägg

Jag beklagar jag har inget fötroende för denna yrkesgrupp vad är det säger att bara för att dom har läst i många år och fått legitimation vad är det som säger en då att dom hjälpa när dom flesta har problem
själva .Vad är syftet med att söka hjälp naturligtvis få
hjälp till självhjälp en del klarar av det en del inte alls
förhoppningsvis kommer det väl en förbättrig men där
det kan dröja .Tack för ordet leffe.

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Pskyloger och kuratorer
Av: Lilleman 2007-07-04 Kl 08:48
 

Leffe.look skrev:
Jag beklagar jag har inget fötroende för denna yrkesgrupp vad är det säger att bara för att dom har läst i många år och fått legitimation vad är det som säger en då att dom hjälpa när dom flesta har problem
själva .Vad är syftet med att söka hjälp naturligtvis få
hjälp till självhjälp en del klarar av det en del inte alls
förhoppningsvis kommer det väl en förbättrig men där
det kan dröja .Tack för ordet leffe.


Jag tror att vi ofta har lite för högaförhoppningar om vad en psykolog/kurator kan göra. Vi glömmer ofta att ansvaret för vår egna psykiska hälsa ligger hos oss själva. Det går inte att skjuta över på andra. De har inga mirakelmetoder som botar depression på en kvart. Däremot kan de ge metoder och praktiska tips på vad du själv kan göra för att må bättre. Jag inte man ska se det som att det i första hand hänger på psykologen. Vi kan inte ge bort ansvaret för vår egen mentala hälsa (om det inte handlar om personlighetsstörningar som är så svåra att du behöver vård dygnet runt).
Jag tycker attpsykvården får ta mycket onödig skit. De kan inte göra mer än att se till så att man får lära sig en del metoder som kan hjälpa en själv och i enstaka fall behövs det medicinering. Men inte ens där kan läkaren eller psykologen verkligen kolla så att du tar din medicin när du är utskriven.
Jag skulle önska att man istället gick till en s k livscoach. De lär ut hur du ska hjälpa dig själv. Hur du ska tänka för att inte hamna i kris och de jobbar förebyggande när du är mottaglig för hjälpen (vilket man sällan är under t.ex. en depression). Tyvärr så belastas psykvården av många människor som inte hade behövt gå där.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Pskyloger och kuratorer
Av: KarinSch 2007-07-04 Kl 11:09
 

Jag använder kuratorn på vuxenhab som ventil, eftersom jag har samma utbildning och gör samma jobb som hon känns det inte som hon kan "hjälpa" mig, däremot är det bra att få ut jobbiga tankar, inte alltid låta sambon höra allt jobbigt, få bekräftelse på eller ibland få veta att man tänker fel. Har dessutom en handledare knuten till jobbet om jag där måste ta itu med jobbiga saker som jag sen kan prata med. Tror som Lilleman att det är bättre att förebygga, då kanske man slipper trilla ner i mörka hål. Fick ju panikångest och blev väldigt nere när jag hamnade i rullstol men som sagt det kvittade ju hur mycket medicin eller samtal de erbjud mig, frisk blev jag ju inte förrän jag själv sörjt färdigt och bestämde mig för att gå vidare i livet, fast på hjul.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Pskyloger och kuratorer
Av: Lilleman 2007-07-04 Kl 16:09
 

KarinSch skrev:
Jag använder kuratorn på vuxenhab som ventil, eftersom jag har samma utbildning och gör samma jobb som hon känns det inte som hon kan "hjälpa" mig, däremot är det bra att få ut jobbiga tankar, inte alltid låta sambon höra allt jobbigt, få bekräftelse på eller ibland få veta att man tänker fel. Har dessutom en handledare knuten till jobbet om jag där måste ta itu med jobbiga saker som jag sen kan prata med. Tror som Lilleman att det är bättre att förebygga, då kanske man slipper trilla ner i mörka hål. Fick ju panikångest och blev väldigt nere när jag hamnade i rullstol men som sagt det kvittade ju hur mycket medicin eller samtal de erbjud mig, frisk blev jag ju inte förrän jag själv sörjt färdigt och bestämde mig för att gå vidare i livet, fast på hjul.


Ja det jag menar är att man inte ska skjuta över ansvaret för sin mentala hälsa på någon annan. De ska användas just som "ventiler" eller "strukturerare" i brist på något bättre ord. De kan alltså ge dig metoder för hur du ska gå vidare men om en individ bestämmer sig för att det inte finns något positivt alls att plocka fram så kan inte psykologerna göra något. Därför måste man först börja jobba med sig själv och ta ansvar för sin egen inställning till livet.
Här tycker jag psykvården får ta onödigt mycket skit. Det ÄR en svår vetenskap. Vi har mycket kvar att lära om psyket. Men tills psykologerna har alla svaren på det största mysteriet i universum - hjärnan - så fortsätter jag hävda att den bästa psykologen för mig själv är jag.

Många gör grundfel i läkandeprocessen. De pratar med vänner om sina problem vilket skapar ett avståndstagande och till sist ensamhet. En vän har inte kunskapen att klara av sina egna OCH mina problem. Därför måste jag avstå från tillfällen då jag egentligen vill prata om det. Då är det bättre, tror jag, att göra något kreativt. Måla en tacla, skriv en bok, träna, etc. När vi gör det övar vi hjärnan i positivt tänkande. Vi försöker skapa något, försöker utveckla vår talang och vi vill berätta något. Det är den bästa terapin som finns.

Jag tror som du, att om man har något svårt man känner att man måste prata om så ska man göra det med någon proffessionell. Annars kan det lätt tära på relationer. Men jag tror att vi ofta underskattar vår egen förmåga att ta oss igenom kriser eftersom vi är så vana vid att andra fixar det åt oss.

Jag tycker att den riktigt goda hjälpen vore att folk får lära sig, i "lyckligt tillstånd" då man är mer mottaglig, metoder för hur man ska hantera de kriser som alla människor råkar ut för ibland. När det däremot gäller post-traumatisk stress och andra allvarligare problem så ska man givetvis vända sig till psykvården men ändå inte glömma sin egen förmåga att läka. Det jag menar är att man inte behöver gå till en psykolog för att man känner sig oälskad och tror att det beror på att man sitter i rullstol. Ingen psykolog skulle kunna få en på bättre tankar. Det ansvaret måste var och en själv ta. Ofta tror jag att det finns en psykisk hypokondri också. Vi hör så mycket om psykisk ohälsa att vi inte kan lita på att vi verkligen mår bra. När vi sen känner oss olyckliga så är vi rädda för att "spåra ur". Det blir en stress i sig en slags självförverkligande profetia.
Därför tror jag att vi västerlänningar måste generellt lära oss att spänna av, ställa mindre krav under perioder både på oss själva och vår omgivning och lära oss att tänka positivt. "Om livet bara ger dig apelsiner så gör lite saft".


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Pskyloger och kuratorer
Av: Anonym[1] 2007-07-09 Kl 21:12
 

Sedan är det så också som jag för min del upplever det med dom nära, det är ingen som är mottaglig för att lyssna om man behöver prata. Och kan ej riktigt ta att jag som alltid varit så positiv har hamnat i en svacka. Bara dom som är i samma sits som en själv. Inte för att jag är sådan som vill prata om mina problem så med mina nära och kära, men jag tycker när och om man vill berätta något om varför man är på det humöret som man är utan egentlig anledning att något hänt just den dagen, för att ej behöva höra att man är grinig utan egentlig anledning så vill det ej riktigt lyssnas på när man försöker starta en konversation.

Redigerat 2007-07-09 21:14


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Pskyloger och kuratorer
Av: Leffe.look 2007-07-13 Kl 02:35
 

Det är fanktiskt att blir en psykisk sjuk så påverkar detta hela familjen hur konstigt det en låter och därför
är det viktigt att man går i genom detta med sin sambo
eller allt vad det nu heter .Psykologi handlar ju om själen
och där i genom känslor kontra hela människans väsen.
Jag har so utgångs läge att tro på varje människa tills
dom visar mig motsatsen.Jag beklagar vi har i dag väldigt många människor som har en dubbell natur som
påminner mig om långfilmen dr,Hyde och dr jakyl.Tack ska du ha för inlägg .leffe.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Pskyloger och kuratorer
Av: Lilleman 2007-07-15 Kl 00:52
 

Anonym skrev:
Sedan är det så också som jag för min del upplever det med dom nära, det är ingen som är mottaglig för att lyssna om man behöver prata. Och kan ej riktigt ta att jag som alltid varit så positiv har hamnat i en svacka. Bara dom som är i samma sits som en själv. Inte för att jag är sådan som vill prata om mina problem så med mina nära och kära, men jag tycker när och om man vill berätta något om varför man är på det humöret som man är utan egentlig anledning att något hänt just den dagen, för att ej behöva höra att man är grinig utan egentlig anledning så vill det ej riktigt lyssnas på när man försöker starta en konversation.

Redigerat 2007-07-09 21:14


Jag tror inte att du ska prata med dina nära och kära om dina problem. Det räcker med att låta de veta att du befinner dig i en svacka. Gå hellre undan själv om du mår dåligt. Du kan inte räkna med att folk orkar lyssna när du mår dåligt. De vill säkert hjälpa dig men de har ingen utbildning på det här och kan inte göra så mycket. Det blir till slut bara klagande som de till slut inte orkar höra på. Då tar de avstånd och då kommer du må ännu sämre.

Man kan ju tycka att vänner ska kunna lyssna på ens problem men verkligheten är sån att det är svårt för andra att hjälpa till när man mår dåligt psykiskt. Ofta förändrar också vår öppenhjärtlighet till våra nära och kära deras bemötande mot oss. "Där går han som är bitter", typ. Då har du skapat en omgivning som är tvärtemot vad du behöver: medlidande och kanske bortstötande.

Vårda de relationer du har. Var snäll mot dig själv och ta de problem som du själv upplever som allvarliga till någon som har rätt utbildning att hjälpa dig. Du kanske bara behöver prata av dig men gör det med någon som klarar av att bära det. Annars är ni två som mår dåligt.

Ett förslag som jag själv inte riktigt testade på är meditation. Men det rensar tankarna på samma sätt som kreativa aktiviteter och musik gör. Vi är kanske inte så inspirerade att göra sånt när vi mår dåligt men det handlar om att DU måste ta första steget. När man väl börjat så tror jag att det kommer att kännas lättare. Jag själv testade aldrig meditation men jag skriver en bok och planerar ett biståndsprojekt. Det är sådana grejer som fått mig att avstå från negativa tankar och börjat tro på mig själv. Jag har dock gått till en lugn plats ibland och försökt att bara sitta och tänka på ingenting. Det hjälper faktiskt. Ju mer man tänker på sina problem desto större blir dem - och växer i antalet. Det skapar ångest vilket gör att man förstorar upp det ännu mer.
När man är deppig ska man egentligen göra precis tvärtom mot vad man känner att man vill göra för när det har gått en tid styrs din kropp av dina negativa tankar. Det är därför en psykisk ohälsa till slut drabbar den fysiska hälsan. Så försök avbryta utbecklingen innan du når dit.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Pskyloger och kuratorer
Av: Anonym[2] 2008-05-01 Kl 18:41
 

Hej Lilleman.
Här håller jag med dig fullständigt. Jag vill dock göra ett litet tillägg när det gäller psykvården. Här handlar det om egen erfarenhet,även om den ligger ett större antal år tillbaka i tiden-bör poängteras! En trist erfarenhet jag gjort är att psykvården är lite väl snabb att lämna ut recept på piller i stället för att ge människor som är nere i depression eller på väg ner stöd i att stoppa eller vända den negativa känslotrenden.En korttidsmedicinering kan visserligen vara viktigt i vissa fall,men oftast (om det inte ligger någon psykossjukdom eller liknande bakom) är verktyg att vända tänkandet samt få möjlighet att prata av sig och finna konstruktiva vägar bättre på längre sikt vid psykisk ohälsa.Tyvärr finns det förmodligen för få utbildade (psykologer, psykoterapeuter med till exempel KBTinriktning osv) dock, men i allafall.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Kontroll
Av: Jessma 2007-05-10 Kl 23:31
huvudinlägg

Slogs av en sak när jag läste "Doktorn kunde inte riktigt laga mig"... Christina skrev att kontroll är viktigt för funktionshindrade barn, eftersom de tappat så mkt kontroll genom sitt funktionshinder. Den kontroll de kan få ser de till att få, t ex genom att vägra äta annan mat än den de trodde att de skulle få.

Jag är extremt kontrollberoende... kommer det från nåt liknande? Och ska man släppa kontrollen, mår man bättre då? Eller är det bra att hålla fast vid den kontroll man kan ha?

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Kontroll
Av: KarinSch 2007-05-11 Kl 10:26
 

Jag tror att det beror på det, är ju också kontrollfreak, men inte på samma sätt som du.
Vet att jag kunde bli tokig om mina saker inte låg rätt när jag var liten, älskade att sortera och organisera saker. Är likadan nu, alla mina scrap och stämpelsaker är militäriskt organiserade, jag blir ofta vansinnigt arg om mannen bestämt något som inte passar in i min struktur. Däremot har jag noll koll när det är möten, tider och annat så jag är inte så inom allt.
Sjukt eller sunt?? Vet inte, om det blir tvångsmässigt är det ju inte sunt men samtidigt om man inte kan göra så mycket fysiskt är det ju onekligen bra att ha den psykiska och mentala kollen annars gör man ju inget alls, eller?
Fast om man har ett tvångsbeteende som går ut över assistansen så blir det ett arbetsmiljöproblem, och då måste man ju göra något.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Kontroll
Av: Berghman 2007-05-11 Kl 11:40
 

Alla människor eftersträvar kontroll över sin tillvaro.

Att ha ett f-hinder innebär ofta att man förlorar en del kontroll. Då tror jag man kompenserar det genom att åtminstone försöka ha full kontroll över det man kan.

Jag ser inget fel med det, så länge det inte blir tvångsmässigt.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Kontroll
Av: Moon 2007-05-11 Kl 12:55
 

Ofta är det ju ett måste att man har stenkoll om man skall få logistiken att fungera med asspass, färdtjänst, arbetstider, barnaktiviterer etc etc. För många av oss funkar det ju inte att slänga på sig en kofta och springa iväg och fixa något som är glömt utan det krävs noggrann planering för att det skall gå ihop och ofta att kunna lösa problem på distans.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Kontroll
Av: Christina 2007-05-11 Kl 18:01
 

Kul att ni pratar om kontroll som i mitt arbete kommer fram som ett livstema för barn med funktionshinder. Och jag tycker det är bra med kontroll, vi behöver kontroll, förutsägbarhet. MEN - när barn bara har ett enda sätt att ta kontroll på räcker inte det. Då behöver barnet flera strategier. Och om barnet tar kontroll genom att skrika, med ett besvärligt beteende, med alltför mycket tvång behöver barnet hjälp att få andra sätt, andra strategier för att få kontroll. Det går att skapa kontroll genom att fråga, kontroll genom att skaffa sig information, kontroll genom att berätta och få berättat för sig. I boken "Doktorn kunde inte riktigt laga mig" finns i berättelsen om Sara, som har en cp-skada hur hon försöker få kontroll genom att ständigt få uppmärksamhet och kontroll genom sitt beteende då hon bl.a slår sig. Sara behövde läsra sig andra sätt och när hon gjorde det ökade hennes frihet och möjligheter.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Kontroll
Av: Jessma 2007-05-11 Kl 18:06
 

Min fråga då... är det ett livstema för vuxna funktionshindrade också? Vet du?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Kontroll
Av: Christina 2007-05-11 Kl 22:55
 

Du vet. Vuxna är inte mitt område så det kan jag inte svara på. Om du mer allmänt frågar vuxna om livsteman och viktiga frågor så handlar det om relationer, att känna sig behövd, att ha en känsla av sammanhang -
Antonovsky som skrivit boken Hälsans mysterium pratar om att tillvaron är begriplig, hanterbar och meningsfull.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Kontroll
Av: Jessma 2007-05-11 Kl 23:08
 

Jag vet ju det... synd för oss vuxna... Glad smiley Du verkar vara väldigt klok...

Ska kanske snoka runt lite bland litteraturen...


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Kontroll
Av: Christina 2007-05-13 Kl 18:49
 

Har du läst Aaron Antovskys bok Hälsans mysterium - är en bra bok om synsätt på hälsa. Anders Engquist skrev för många år sedan en ganska kul och lätt-tillgänglig bok som heter "Att växa som vuxen" kan vara ett annat tips. En nyare bok som mer beskriver terapi med vuxna och som kom förra året är Lotta Landerholms bok "Hjälp mig den som kan" - lite mer åt fackbokshållet. Bra i sitt synsätt - att vi faktiskt alla sitter i samma båt.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Allmänhetens bemötanden
Av: Jack worm 2007-04-21 Kl 09:28
huvudinlägg

Jag skrev mycket av denna "tråd" i ett tidigare inlägg, men kom på att den mer borde tillhöra en egen tråd.

"Mitt liv" har varit väldigt kaotiskt fram till dagens läge.
I min ungdom drack jag ofantligt mycket. Minst tre ggr/vecka, i ca 7 år. Mycket berodde på kompisarna jag hade under min ungdom, som alla rack ungefär lika mycket som jag. Varje helg osv. Allt detta ledde till sist att jag tvingades flytta, av egen självbevarlesedrift.
Det i sig ghjorde givetvis att alla mina dåvarande kompisar blev chockade, eftersom deras favoritsuput inte skulle vara kvar längre. (Ja, jag blev en riktig värsting ett par år) Visst kunde jag ha bott kvar, och fortsatt supa. Men jag insåg länge att det aldrig skulle vara hållbart i längden. En av de gamla kompisarna har i stort sett samma dryckesvanor än idag, fast det var ca 10 år sen det var som värst. Enligt egen utsago dricker han "högst en gång i månaden" just nu, men jag vet att han förmpodligen ljuger en smula undermedvetet. Som "alkoholist" kan man sällan ha konytrtoll över sitt drickande, och det innebär att man fortsätter år ut och år in. Vilket i detta fall leder till honom. Nog om det.

När jag äntligen hade flyttat bort "från skiten" åkte jag fortfarande hem varje helg, för att fortsätta supa. Tiden det tog att resa satte dock stopp för helka eländet efter ett tag. Två timmars resa enkel väg var aldrig direkt lockande, om jag säger så. Inte ens för att "komma hem" igen, jag fick nog helt enkelt. I och med det trappade jag ner väldigt myýfcket på ganska kort tid. I slutet blev det kanske en helgs festande!

Istället blev jag "belönad" av mina föräldrar genom den stora bedrift jag hade gjort. Valfritt inköp av kläder, brekostade av dem etc. Självfallet kände jag mig värd allt, mest pga det är väldigrt svårt att sluta dricka, när man väl har varit lika i så många år jag faktiskt höll på att supa arslet av mig.

Tack vare detta valfria inköp av kläder blev jag en typ av klädsnobb, omedvetet. "Kolla in den där välklädde killen!" typ så tyckte de flesta i min omgivning skulle jag tro. Av mina lärare blev jag "den stilige killen, som alltid hade finare kläder". Just den benämningen hade jag förtjnat, enligt mitt tycke. Bedriften ni vet.

En dag kom beskedet jag så länge oroat mig för, dvs vetskapen om att behöva gebnomföra en operation som skulle göra mig döv! Min högra neurofibromatos typ 2 tumör hade vuxit sig till den smått bisarra storleken av 5 cm i diameter! Aklut operation måste därmed utföras, vilket i sig ledde till att jag tvingades sluta att plugga totalt. Efter att jag blev opererad trodde ingen att jag skulle ha någon större lust att återvända till staden en gång till, för att slutföra det jag höll på med innan mitt avbrott. Att ta datakörkortet, ECDL. Men, det gjorde jag ändå! Behöver ens nämna att ALLA blev oerhört imponerade över vad jag beslöt mig för att göra? Föräldrar, syster, mina kvarvarande kompisar, lärare, klasskompisar you name it...

Klarade jag ECDL? Självklart! Med ganska god marginal dessutom. Jätteglad smiley

Nu vill jag gärna veta om det finns fler som har lyckats med "det omöjliga"?

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Allmänhetens bemötanden
Av: Kjell 2007-05-02 Kl 22:44
 

Jack worm skrev:
Jag skrev mycket av denna "tråd" i ett tidigare inlägg, men kom på att den mer borde tillhöra en egen tråd.

"Mitt liv" har varit väldigt kaotiskt fram till dagens läge.
I min ungdom drack jag ofantligt mycket. Minst tre ggr/vecka, i ca 7 år. Mycket berodde på kompisarna jag hade under min ungdom, som alla rack ungefär lika mycket som jag. Varje helg osv. Allt detta ledde till sist att jag tvingades flytta, av egen självbevarlesedrift.
Det i sig ghjorde givetvis att alla mina dåvarande kompisar blev chockade, eftersom deras favoritsuput inte skulle vara kvar längre. (Ja, jag blev en riktig värsting ett par år) Visst kunde jag ha bott kvar, och fortsatt supa. Men jag insåg länge att det aldrig skulle vara hållbart i längden. En av de gamla kompisarna har i stort sett samma dryckesvanor än idag, fast det var ca 10 år sen det var som värst. Enligt egen utsago dricker han "högst en gång i månaden" just nu, men jag vet att han förmpodligen ljuger en smula undermedvetet. Som "alkoholist" kan man sällan ha konytrtoll över sitt drickande, och det innebär att man fortsätter år ut och år in. Vilket i detta fall leder till honom. Nog om det.

När jag äntligen hade flyttat bort "från skiten" åkte jag fortfarande hem varje helg, för att fortsätta supa. Tiden det tog att resa satte dock stopp för helka eländet efter ett tag. Två timmars resa enkel väg var aldrig direkt lockande, om jag säger så. Inte ens för att "komma hem" igen, jag fick nog helt enkelt. I och med det trappade jag ner väldigt myýfcket på ganska kort tid. I slutet blev det kanske en helgs festande!

Istället blev jag "belönad" av mina föräldrar genom den stora bedrift jag hade gjort. Valfritt inköp av kläder, brekostade av dem etc. Självfallet kände jag mig värd allt, mest pga det är väldigrt svårt att sluta dricka, när man väl har varit lika i så många år jag faktiskt höll på att supa arslet av mig.

Tack vare detta valfria inköp av kläder blev jag en typ av klädsnobb, omedvetet. "Kolla in den där välklädde killen!" typ så tyckte de flesta i min omgivning skulle jag tro. Av mina lärare blev jag "den stilige killen, som alltid hade finare kläder". Just den benämningen hade jag förtjnat, enligt mitt tycke. Bedriften ni vet.

En dag kom beskedet jag så länge oroat mig för, dvs vetskapen om att behöva gebnomföra en operation som skulle göra mig döv! Min högra neurofibromatos typ 2 tumör hade vuxit sig till den smått bisarra storleken av 5 cm i diameter! Aklut operation måste därmed utföras, vilket i sig ledde till att jag tvingades sluta att plugga totalt. Efter att jag blev opererad trodde ingen att jag skulle ha någon större lust att återvända till staden en gång till, för att slutföra det jag höll på med innan mitt avbrott. Att ta datakörkortet, ECDL. Men, det gjorde jag ändå! Behöver ens nämna att ALLA blev oerhört imponerade över vad jag beslöt mig för att göra? Föräldrar, syster, mina kvarvarande kompisar, lärare, klasskompisar you name it...

Klarade jag ECDL? Självklart! Med ganska god marginal dessutom. Jätteglad smiley

Nu vill jag gärna veta om det finns fler som har lyckats med "det omöjliga"?


Bravo!
Lycka till med fortsättningen av ditt liv. Ros


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: muskelsvaghet och rädd att ramla
Av: Johnny 2007-04-03 Kl 08:37
huvudinlägg

vet inte om detta är rätt tråd men jag undra hur ni upplevt det där då benen blir svagare och man börjar vara rädd att om man ramlar då man är ensam så kanske man inte tar sej upp eller kanske blir liggande tills någon kommer.

hur upplevde ni det första gången när ni inte kom upp efter att ni ramlat eller satt en på något för lågt?

är det någon som utveklat en överdriven räddsla för att liksom inte komma sej upp igen?

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: muskelsvaghet och rädd att ramla
Av: Sunshine 2007-04-03 Kl 08:45
 

Det är en befogad rädsla, precis som icke funktionshindrade som kan gå, så händer det att kroppen försvagas förr eller senare. Det gäller ju även dom av oss som redan från början har funktionshinder, kroppen tar slut förr eller senare, alla drabbas vi av olika sjukdomstillstånd förr eller senare oav hur det såg ut från "början"


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: muskelsvaghet och rädd att ramla
Av: Lise 2007-04-03 Kl 10:12
 

Hej Johnny! Känner igen mig på pricken! Kommer iof inte ihåg allra första gången jag inte lyckades resa mig själv, men det har hänt många gånger vilket har lett till dråpliga situationer och en enorm frustration och ilska hos mig. Senast det hände var jag ensam hemma och låg och kravlade på golvet en halvtimme innan någon kom hem. Har numera en sk booster hemma som hjälper mig upp ifall jag ramlar. Jag får kräla mig upp på plattan som bara är några centimeter hög och sen kan jag hissa upp mig till stående. Dessutom så har jag börjat använda mer hjälpmedel utomhus och på offentliga platser för spara kraft och minska risken för fall. Det hjälper också mot rädslan, eftersom man helt enkelt känner sig säkrare.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: muskelsvaghet och rädd att ramla
Av: KarinSch 2007-04-03 Kl 16:13
 

Jag har ju aldrig kunnat komma upp från golvet om jag trillat, inte ens på den tiden då jag bara gick och bara använde rulle vid långturer. Inte kunde man gå omkring och vara rädd hela tiden, det blev man först när man trillade omkull och konstaterade att man inte nådde telefonen för man hade lyckats lägga den längst upp på bokhyllan.
Blev bättre när mobilerna kom, brukar alltid ha den nära, se till att ha larm och att ha nycklar utplacerade hos folk som finns nära dig. Man vänjer sig vid det mesta och det är mycket jobbigare att vara rädd än att faktiskt trilla och inte komma upp.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: muskelsvaghet och rädd att ramla
Av: Johnny 2007-04-04 Kl 20:03
 

kul att flera svarade!
Det här med att leva på gränsen mellan att kunna ta sej upp och inte kunna komma någonvart då man ligger på marken. hur envisa har ni varit med att frivilligt sätta sej på marken? det är säkert väldigt olika från person till person hur envis man är men skulle vara kul att höra lite hur andra tänker. om man tappar något eller av annan orsak för ett behov av att gå ner på knä kryper ni ner utan att tänka eller funderar ni länge på att om man kanske kan ta sej upp eller undviker ni det till varje pris? men som sakt det beror ju mycket på allt runt. som t.ex om man har ont eller om man bara är svag i muskler.

Lise: hurdana dråpliga situationer har du råkat ut för och kan du förklara varför du blir arg? är det så där på grännsen om du klara det eller?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: muskelsvaghet och rädd att ramla
Av: Lise 2007-04-05 Kl 19:07
 

Hej Johnny! Ja, ett av de senaste dråpliga fallen inträffade i somras i en fullpackad hotellvestibul. Föll handlöst i golvet och dessvärre var min käre make inte i närheten för han hade gått iväg för att parkera bilen. Naturligtvis kom det fram en massa människor och ville hjälpa mig upp. Det ser alltid väldigt "farligt" ut när jag ramlar enl andra, så jag brukar skrämma upp folk ganska rejält. Tyvärr så kan jag inte resa mig själv överhuvudtaget, inte ens med en framsträckt hand, utan jag behöver bli upplyft med en särskild teknik som tex min käre make och son behärskar till fullo. Vågar helt enkelt inte låta främmande människor lyfta upp mig i rädsla av att det blir fel. Så där satt jag i vestibulen, mitt på golvet i ca 15 minuter och var tvungen att förklara mig för var och varannan människa varför jag satt där. Efter en stund kom det en hel liten grupp med ungar och började ställa nyfikna frågor..... När min make äntligen dök upp, så var jag minst sagt lycklig!

Arg blir jag oftast för att jag känner mig maktlös, det känns så himla pinsamt att ha allas blickar på sig helt enkelt. Undviker alltid situationer som kräver att man går ner på knä just av det skälet. Kan inte heller resa mig själv från en vanlig stol och har börjat undvika sådana också. Tror att det är viktigt att inse när det är dags att börja använda hjälpmedel som tex rullstol när fallrisken börjar bli väldigt stor. Som muskelsvag så kan man bli omkullstött hur lätt som helst. Det är verkligen inte roligt att gå omkring och vara rädd hela tiden.

Må så gott!

Lise


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: muskelsvaghet och rädd att ramla
Av: A-nette 2007-04-08 Kl 10:44
 

Hej..

Än så länge kan jag med svårighet ta mig upp om jag ramlar.... Vid fukt & kyla är det svårast... Visst har man hamnat i situationer då det blir pinsamt! (men jag brukar kunna se det roliga i situationen).....
Jag har bl.a blivit sittande ute i ösregn en kall midsommarafton, då jag ENVIST bara skulle klä vår lilla midsommarstång!
Jag satt på en mkt låg pall, & kom sedan INTE UPP!!!!!! Regnet öste ner, mina nära & kära hade glömt bort mig, och där satt jag LÄÄÄÄÄÄÄNGE........
Till slut, när jag lyckats mobilicera all kraft jag bara kunde hitta klarade jag av att resa mig, in & kom jag blöt kall och stel, men ett gott skratt fick vi! Stången blev självklart JÄTTEFIN!!!!
En annan gång halkade jag i snövallen utanför min brors port, tillika granne med puben O"learys.... En krypande 40 -åring sänder ju vissa signaler utanför en pub......
Min syster & jag skrattade hysteriskt medans jag krypande försökte hitta lite nivåskillnad att ta mig upp på......
Hjälpsamma människor vill gärna hälpa mig upp om jag ramlat, men jag har ingen styrka & kraft att hjälpa till med, så jag känner att jag själv måste samla all min kraft från huvud ner till tårna, & göra jobbet själv... Det har många lite svårt med att förstå....
Visst finns rädslan att jag en dag har tappat all förmåga att resa mig upp....
Jag vill inte gå miste om känslan av att ligga på en filt på stranden vid havet och bara njuta... Men när och om den dagen kommer får jag hitta en lösning...., för till stranden ska jag!!
Numer dansar jag ytterst sällan då jag har ramlat på dansgolvet mer än en gång..... Att krypa runt bland massor av dansande människor ÄR INTE något att rekomendera!!
Vad det gäller att sätta sig på golv osv. föröker jag att tänka till & göra det, men det är klart att jag väljer tillfällen då jag är trygg......
Anette


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: muskelsvaghet och rädd att ramla
Av: Lise 2007-04-08 Kl 17:43
 

Hej! Jag kunde inte låta bli att le när jag läste om din olycka utanför puben! Det fick mig att tänka på en gång när jag lyckades välta med min elmoppe utanför systembolaget och låg och krälade bland en massa vinflaskor jag hade köpt till min 40-årsdag! Jag var absolut helt nykter, men hade lyckats få upp ena hjulet mot en betongkant när jag skulle vända. Gissa om jag har fått höra om den historien många gånger Blinkande smiley

Visst är det skönt att man ändå kan skratta åt eländet ibland?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: muskelsvaghet och rädd att ramla
Av: Hjulia 2007-04-08 Kl 11:05
 

Johnny skrev:
vet inte om detta är rätt tråd men jag undra hur ni upplevt det där då benen blir svagare och man börjar vara rädd att om man ramlar då man är ensam så kanske man inte tar sej upp eller kanske blir liggande tills någon kommer.

hur upplevde ni det första gången när ni inte kom upp efter att ni ramlat eller satt en på något för lågt?

är det någon som utveklat en överdriven räddsla för att liksom inte komma sej upp igen?


Jag har ramlat miljoner gånger i mina dar. Första gången jag ramlade och märkte att jag inte kunde ta mig upp själv var fruktansvärd!
Jag satt på golvet i mitt eget kök och var helt handfallen, jag storskrek och katterna gick oroligt runt mig och undrade vad som pågick.
Efter ett antal misslyckade försök att komma upp så lyckades jag ta mig till telefon och ringde min sambo som kom hem från jobbet och lyfte upp mig. Snacka om personligt nederlag!

Sen ca 4 år tbax sitter jag i rullstol på heltid och ramlar inte lika ofta så klart. Vid några tillfällen har jag dock ramlat ur stolen... men nu är det inte lika jobbigt att inte klara sig upp själv - man vänjer sig.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: muskelsvaghet och rädd att ramla
Av: DodeN 2007-04-08 Kl 11:49
 

nu är jag inte muskelsvag, men får låsningar i höfterna och benen viker sig så jag trillar ihop iblan om jag inte får tag i en vägg. En gång hände det i köket, sambon var i ett annat rul och lyssnade på musik, efter att ha försök ta mig upp själv men insett att det inte gick och att han inte hörde sin mobiltelefon, jag fick tag i hemtelefonen och ringde. Så försökte jag med viljekraft få kaninen som var lös i köket att förstå situationen och hämta husse. Hon fattade inte min avsikt och satt och slickade mig i ansiktet istället. Men det var lite läskigt, tänk om jag varit ensam hemma. Då hade jag legat på golvet tills han kommit eller jag lyckats släpa mig upp

Efter ett tag så kom sambon ändå och skulle kolla vart jag tagit vägen. Numera så är han mer medveten och har jag varit borta länge så går han ett varv och kollar.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Yrkesval.
Av: DirtyDiaana 2007-02-21 Kl 11:25
huvudinlägg

Vet inte om detta är rätt forum, men what a heck. Jätteglad smiley

Har ni som är funktionshindrade valt yrke efter förutsättningar rent fysiskt, alltså är ni väldigt begränsade? Jag tänker lite såhär, kan man bestämma sig för ett yrke som är skitkrångligt med funktionshinder men bara av envishet ändå klara det?
Jag är frisör i grunden men la ner det när jag skadade mig. Samtidigt känns det piss att ha lagt ner tid på att bli det och sen bara ge upp... Ledsen smiley

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Yrkesval.
Av: Vejron 2007-02-21 Kl 13:06
 

DirtyDiaana skrev:
Vet inte om detta är rätt forum, men what a heck. Jätteglad smiley

Har ni som är funktionshindrade valt yrke efter förutsättningar rent fysiskt, alltså är ni väldigt begränsade? Jag tänker lite såhär, kan man bestämma sig för ett yrke som är skitkrångligt med funktionshinder men bara av envishet ändå klara det?
Jag är frisör i grunden men la ner det när jag skadade mig. Samtidigt känns det piss att ha lagt ner tid på att bli det och sen bara ge upp... Ledsen smiley



Jag tror att det är olika från person till person; hur mycket jävlar anamma man har kanske....I mitt fall så har min dröm alltid varit att bli brottmålsadvokat, men jag varit för lat för att plugga och använda vassa armbågar Blinkande smiley I stället utbildade jag mig inom socialt arbete, som iofs också alltid har intresserat mig. Men jag har vänner med funktionshinder som både är präster, sjuksköterskor och inspelningstekniker...och jag vet att flera av dem under utbildning verkligen fick kämpa mot fördomar och folks tvivel, men de gav sig inte och är mina stora förebilder!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Yrkesval.
Av: KarinSch 2007-02-21 Kl 13:10
 

Svår fråga, jag var ju funktionshindrad från början, dock inte så mycket som nu, men var från barndomen rätt klar över att jag ville arbeta med människor på något sätt. Valde då att arbeta med missbrukare och det ansågs väl som urbota korkat av många. Frågeställningar som, vad gör du om de slår dig eller sticker ifrån dig, var väldigt vanliga. Mitt svar brukade vara , vad gör icke funktionshindrade? Sen skulle jag väl inte komma på tanken att bli ambulansförare, det känns liksom lite omöjligt att kräva att döende själv tar sig ner för trappor för jag inte kan komma upp och hämta dem. Så länge det inte är omöjligt att lösa praktiskt så ser jag inga hinder att jobba med vad som helst, sen får man ju ta hänsyn till vad ens kropp orkar.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Yrkesval.
Av: Jessma 2007-02-21 Kl 14:22
 

Det gäller ju att hitta en balans mellan att inse sina begränsningar och inte begränsa sig för mycket...

Man klarar i regel mer än vad man tror, och med en jävlar anamma så går det. Och påhittighet, man är ju lite av en uppfinnare som funktionshindrare...

Vet fortfarande inte riktigt vad jag vill jobba med, trots över 200 poäng på universitet. Det finns så mycket roligt... så jag gör det som faller mig in för stunden.

Men visst, hade jag haft fysiken hade jag nog kämpat för att bli veterinär... men att undersöka en ilsken katt funkar liksom inte.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Yrkesval.
Av: KarinSch 2007-02-21 Kl 14:35
 

Säg inte det Jessma. För många år sedan kom min gamla, och totalt helknäppa, katt hem efter en trevlig tur i närmsta bondgårds matsilo. Han luktade fan, det var så illa så när han skulle tvätta sig kunde han inte ta in tungan i mun igen. Jag var själv hemma med fyraårig dotter, inte något man släpper uräcklig katt till. Så det var bara att kavla upp ärmarna, intala sig att man är starkare än kattskrället och trycka ner honom med våld i badet. Då fick jag klart för mig att jag nog inte var den stora djurvän jag alltid trott mig vara, men trots att det egentligen var ett omöjligt företag så blev katten ren. Dottern följde allt med största intresse och det var svårare att lära henne av med alla nya svordomar hon lärde än att bada katten. Själv kom jag undan med livet i behåll, så även katten även om vi inte var de bästa vänner på mycket länge. Katten blev så småningom 21 år så han tog ingen skada av min något omilda behandling. Jätteglad smiley
Det här var väl inte så otroligt funkisrelaterat men trots allt visade det mig att allt går och att man inte behöver göra på samma sätt som alla andra.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Yrkesval.
Av: Hjulia 2007-02-21 Kl 14:40
 

KarinSch skrev:
Säg inte det Jessma. För många år sedan kom min gamla, och totalt helknäppa, katt hem efter en trevlig tur i närmsta bondgårds matsilo. Han luktade fan, det var så illa så när han skulle tvätta sig kunde han inte ta in tungan i mun igen. Jag var själv hemma med fyraårig dotter, inte något man släpper uräcklig katt till. Så det var bara att kavla upp ärmarna, intala sig att man är starkare än kattskrället och trycka ner honom med våld i badet. Då fick jag klart för mig att jag nog inte var den stora djurvän jag alltid trott mig vara, men trots att det egentligen var ett omöjligt företag så blev katten ren. Dottern följde allt med största intresse och det var svårare att lära henne av med alla nya svordomar hon lärde än att bada katten. Själv kom jag undan med livet i behåll, så även katten även om vi inte var de bästa vänner på mycket länge. Katten blev så småningom 21 år så han tog ingen skada av min något omilda behandling. Jätteglad smiley
Det här var väl inte så otroligt funkisrelaterat men trots allt visade det mig att allt går och att man inte behöver göra på samma sätt som alla andra.


Alltså... detta inlägget var det lustigaste på länge. Glad smiley Jag inser att jag kanske kan klara av att kamma min sanslöst griniga katt Saga när hennes päls vuxit ut igen. Just nu är hon nästan helrakad. Glad smiley

Admin: jag föratår om inlägget flyttas. Glad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Yrkesval.
Av: Jessma 2007-02-21 Kl 14:27
 

För övrigt...

Beroende på hur högt din skada sitter, och hur väl fungerande dina armar är ser inte jag nåt hinder att du inte skulle kunna arbeta som frisör. Det är ju inte med benen du klipper liksom... Ja-smiley, med tummen upp

När jag gick gymnasiet var det en praktikant bland assarna... som satt i rullstol... Visst, han kunde inte lyfta nån... men skrivhjälp klarade han ju helt ok... och mycket annat... Glad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Yrkesval.
Av: Vejron 2007-02-21 Kl 14:36
 

Jessma skrev:
För övrigt...

Beroende på hur högt din skada sitter, och hur väl fungerande dina armar är ser inte jag nåt hinder att du inte skulle kunna arbeta som frisör. Det är ju inte med benen du klipper liksom... Ja-smiley, med tummen upp

När jag gick gymnasiet var det en praktikant bland assarna... som satt i rullstol... Visst, han kunde inte lyfta nån... men skrivhjälp klarade han ju helt ok... och mycket annat... Glad smiley



Och jag har jobbat på dagis...sommarjobbade där 3 år i rad. Har även jobbat på ett gruppboende för psykiskt funktionshindrade.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Yrkesval.
Av: Terinon 2007-02-21 Kl 20:23
 

Jag har erbjudits sommarjobb som vårdare på daglig verksamhet och fixar även lyften och toabesöken på egen hand. Det är bara viljan och fantasin som kan stoppa oss.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Yrkesval.
Av: Ninnie 2007-02-21 Kl 14:28
 

Jag vill egentligen bli kock, men tror det skulle funka dåligt rent fysiskt. Så jag håller det på hobbynivå i stället! Blinkande smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Yrkesval.
Av: KarinSch 2007-02-21 Kl 14:53
 

Vadå!!
Lyxkockar kastar bara ut befallningar och provsmakar vad deras underlydande gjort. Det hade väl varit ett superjobb, kruxet är bara att hoppa över alla stegen upp till lyxkockspositionen. Även jag har haft kockdrömmar men nöjer mig med hemmamatlagning.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Yrkesval.
Av: DirtyDiaana 2007-02-21 Kl 15:38
 

Tack för alla svar!!

Hrum, jag har pissdålig handfunktion så det går nog inte... Får ägna mig åt att plugga ett tag.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Yrkesval.
Av: Becky 2007-02-21 Kl 18:23
 

DirtyDiaana skrev:
Tack för alla svar!!

Hrum, jag har pissdålig handfunktion så det går nog inte... Får ägna mig åt att plugga ett tag.


Det behöver ju inte vara helt fel att plugga heller Jätteglad smiley
Förhoppningsvis hittar du nåt nytt kul som du vill göra. Jag tror att man får tänka lite smart i sitt yrkesval, även om det behövs en hel del jävlar anamma ändå. Jag funderade på läkare eller jurist när jag gick ut gymnasiet. Jag valde juridik mycket för att jag inte skulle behöva känna mig begränsad i min yrkesroll. Min kropp blev mycket sämre året efter gymnasiet, så det var en jäkla tur att jag valde som jag valde. Nu är jag inne på termin 2, och inte en endaste gång har jag känt att mitt funktionshinder är ett hinder, förutom när jag ska flytta på lagboken förstås. Jätteglad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Yrkesval.
Av: Moon 2007-02-21 Kl 19:02
 

DirtyDiaana skrev:
Vet inte om detta är rätt forum, men what a heck. Jätteglad smiley

Har ni som är funktionshindrade valt yrke efter förutsättningar rent fysiskt, alltså är ni väldigt begränsade? Jag tänker lite såhär, kan man bestämma sig för ett yrke som är skitkrångligt med funktionshinder men bara av envishet ändå klara det?
Jag är frisör i grunden men la ner det när jag skadade mig. Samtidigt känns det piss att ha lagt ner tid på att bli det och sen bara ge upp... Ledsen smiley


Jag har nog tur att jag var/är intresserad av admiistrativt arbete och det passar ju när man är bra att skriva och prata och sitta vackert bakom ett skrivbord.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Yrkesval.
Av: ElinW 2007-02-21 Kl 19:26
 

Så länge man sitter vackert och inte protesterar är allt frid och fröjd. Ja-smiley, med tummen upp
Jag har tidigare i mitt yrkesliv arbetat som administratör på en hk-org. Efter 1,5 års pluggande är jag nu utbildad läkarsekreterare och tycker att det är världens roligaste jobb. Men skulle jag komma på att jag vill göra något annat kommer jag inte låta mitt fh hindra mig


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Yrkesval.
Av: Lena K 2007-02-22 Kl 00:55
 

Det finns säkert de som absolut vill fortsätta med ett jobb som kanske inte ger bästa praktiska förutsättningarna. Det beror väl på hur mycket inspiration och kraft man har och om det överhuvudtaget är möjligt. Att vara frissör med dålig handfunktion, är ju inte så enkelt och genomförbart. Det skulle förmodligen ta alldelses för lång tid att klippa om du inte öppnade en snaggsalong där alla blev klippta med maskin Blinkande smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Psykolog
Av: Anonym[1] 2007-01-14 Kl 21:56
huvudinlägg

Jag börjar fundera över om jag inte borde gå till en psykolog eller liknande (coaching är ju trendigt), för att få lite mera ordning på mig själv.

Men var hittar man något sånt i Stockholm, gärna med någon erfarenhet av funktionshinder? Finns det billiga alternativ, eller har alla ett timpris på 1000 kr? Och är det en väntetid på ett halvår man har att vänta sig?

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Psykolog
Av: Legoprinsessan 2007-01-15 Kl 11:27
 

Tja det beror kanske på vilket funktionshinder du har? Vad jag menar är att jag t ex är synskadad, och gick därför gratis hos en jättebra psykolog på Tomtebodaskolan, det som numera är spec.pedagogiska institutet.

Så finns ju den häringa psykoterapimottagningen för funktionshindrade vuxna, man kan läsa om den på http://www.habilitering.nu
Annars finns det ju prykologer på habiliteringarna, man kan ju ha tur att hitta någon bra där, och dom har ju garanterat erfarenheter av funktionshinder Jätteglad smiley

LYCKA TILL


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Psykolog
Av: Wheelwoman 2007-01-15 Kl 11:59
 

Anonym skrev:
Jag börjar fundera över om jag inte borde gå till en psykolog eller liknande (coaching är ju trendigt), för att få lite mera ordning på mig själv.

Men var hittar man något sånt i Stockholm, gärna med någon erfarenhet av funktionshinder? Finns det billiga alternativ, eller har alla ett timpris på 1000 kr? Och är det en väntetid på ett halvår man har att vänta sig?


Hej!

Jag går hos en psykolog på Linnéstastadens Psykoterapi Institut (Gbg) finns även Gbg Psykoterapi Institut. Fick tips av en vän. Jag går hos en som håller på att utbilda sig till pykoterapeut, & pga det betalar jag bara 150 kr/gång. Istället för ett pris på 600/gång. Tycker det funkar för mig. De är inte specialinriktade på funktionshinder, men upplever att den jag går till har förståelse både för mig & mitt funktionshinder. Å det hon inte vet frågar hon ju naturligtvis. Inga konstigheter...

Jag fick vänta några månader innan jag fick komma intill, men det kan ju variera. När du fått en plats, så ringer hon/han du kommer att gå till & frågar litegrann varför du vill prata med någon, bara för att de ska bilda sig en uppfattning om dig. Efter det bokar ni en tid som passar.

Kanske värt att kolla upp om det finns nåt liknade i Sthlm? Sök på Stockholms Psykoterapi Institut kanske? Lycka till


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Psykolog
Av: Lena K 2007-01-15 Kl 23:43
 

Jag har träffat psykolog och det gick på högkostnadsskyddet. Nu var jag bara där ett par gånger, då jag inte kände för detta. Jag var bra på teater så psykologen tyckte inte att jag behövde komma mera. När jag senare själv ville samtala med någon så ville jag göra det med någon som hade träffat många i liknande min sittuation och då valde jag en kurrator på rehab istället. Det var toppen bra.

Det borde ju inte kosta mer att få rehabilitera själen än kroppen.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: Helna 2007-01-16 Kl 20:01
 

Lena K skrev

Det borde ju inte kosta mer att få rehabilitera själen än kroppen.


Tyvärr måste jag säga att min erfarenhet är den att psykologer och psyklogkliniker prioriteras inte lika högt, som övrig läkarvård Ledsen smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: Legoprinsessan 2007-01-16 Kl 21:07
 

Näe precis... det är skitsvårt att få det via läkarvården. Men testa hab, som jag sa. Förutsatt att du tillhör den då vill säga...


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: Lena K 2007-01-16 Kl 23:03
 

Helna skrev:
Tyvärr måste jag säga att min erfarenhet är den att psykologer och psyklogkliniker prioriteras inte lika högt, som övrig läkarvård Ledsen smiley


Jo så ser verkligheten ut men den borde inte se ut så. Alla vet att kropp och själ hänger ihop men ändå läggs krutet på den fysiska kroppen. Titta bara på hur många sjukgymnaster och arbetsterapeuter det finns på ett rehabcentra och hur många kurratorer och psykologer om det nu finns några.

Detta måste vi hjälpas åt att höja rösten för även om man själv inte känner eller har behov av själslig rehabilitering.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: Helna 2007-01-17 Kl 13:23
 

Lena K skrev:
Jo så ser verkligheten ut men den borde inte se ut så. Alla vet att kropp och själ hänger ihop men ändå läggs krutet på den fysiska kroppen. Titta bara på hur många sjukgymnaster och arbetsterapeuter det finns på ett rehabcentra och hur många kurratorer och psykologer om det nu finns några.

Detta måste vi hjälpas åt att höja rösten för även om man själv inte känner eller har behov av själslig rehabilitering.


Precis bara för att det fysiska syns betyder det inte att det är det enda som är viktigt för en människa, en människa måste ju ha båda delarna (fysiskt och psykiskt) för att må bra! Glad smiley

Redigerat 2007-01-17 13:25


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: Vejron 2007-01-17 Kl 15:21
 

Jag gick i psykoterapi i 4 år hemma i Halmstad och fick det på högkostnadskortet, men det var bara för att en psykiatriker råkade vara anställd på just den vårdcentralen...borde vara självklart hos alla tycker jag. Samhällsekonomiskt skulle det garanterat kosta mindre om det blev lika självklart att gå till doktorn för själen som kroppen - och om det var lika tillgängligt för alla oavsett plånbok.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: KarinSch 2007-01-18 Kl 13:50
 

Jag fick med hjälp när jag hamnade i rullen och fick panikångest, fick gå hos sjuksköterska med KBT utbildning, i princip tills jag själv avslutade det. Det var jättebra, för man har en massa extra i bagaget när man har ett fysiskt funktionshinder, allt man upplevt som barn, all frustration när man blir illa behandlad och inte får hjälpen man behöver osv.
Borde vara en rättighet för alla.
Nu får vi handledning genom jobbet om det behövs, också jättebra eftersom det ibland blir tungt.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Psykolog
Av: Carina66 2007-01-23 Kl 09:08
 

Jag fick hjälp av min vårdcentral och det var inga som helst problem.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Psykolog
Av: Lilleman 2007-02-10 Kl 02:34
 

Anonym skrev:
Jag börjar fundera över om jag inte borde gå till en psykolog eller liknande (coaching är ju trendigt), för att få lite mera ordning på mig själv.

Men var hittar man något sånt i Stockholm, gärna med någon erfarenhet av funktionshinder? Finns det billiga alternativ, eller har alla ett timpris på 1000 kr? Och är det en väntetid på ett halvår man har att vänta sig?


Tänk efter om du verkligen behöver det först. Om du mår dåligt så rekommenderar jag i första hand öppen-vården. De kan därefter remittera dig dit de anser att du ska vända dig. Men är du säker på att en psykolog är vad du behöver?
Har du försökt andra möjligheter? Får du ingen hjälp genom någon förening?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: _Anna_ Elisabeth 2007-02-10 Kl 10:50
 

Lilleman skrev:
Har du försökt andra möjligheter? Får du ingen hjälp genom någon förening?

Om man mår så pass dåligt att man inser att man måste ta tag i det, då är nog inte "att få hjälp genom någon förening" Förvånad smiley knappast ett alternativ!

// A E


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: KarinSch 2007-02-10 Kl 12:29
 

Knappast genom öppenvården heller. Jag arbetade tidigare inom Sv Ångestsyndromsällskapet som ombudsman och såg många verkligt sjuka som snarast blev sämre av den offentliga psykvården än bättre, för långa väntetider, för korta behandlingstider, nonchalant beteénde var vardagsmat för medlemmarna. Har du möjlighet så försök få remiss från min distriktsläkare och sen kan du välja privat terapeut som är ansluten till FK och behöver bara betala upp till högkostnadsskydd.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: Lilleman 2007-02-18 Kl 12:28
 

_Anna_ Elisabeth skrev:
Om man mår så pass dåligt att man inser att man måste ta tag i det, då är nog inte "att få hjälp genom någon förening" Förvånad smiley knappast ett alternativ!

// A E


Det är svårt för både dig och mig att avgöra. Men jag vet att det finns flera psykologer som säger att deras klienter inte egentligen behöver en psykolog.
Man måste också själv avgöra vad det finns för alternativ. I grund och botten så ligger hela ansvaret på sig själv. Om man då tror att psykologen ska fixa problemen så kanske man blir väldigt besviken. En psykolog KAN vara till nytta om man behöver det. Men det kan också ses som en sista utväg där man i efterhand inte kände att man fick ut så mycket av det.

En psykolog remitteras man till om man behöver det. Men jag tror inte på att det är nyttigt att, som i USA, gå till en psykolog så fort man misslyckas med ett recept i köket.
När jag läste det första inlägget här så kändes det mer som han behövde en slags motivation och en "spark" i rätt riktning. Det är något jag ofta ser bland funktionshindrade och har även varit i den situationen själv. Jag gick då till en psykolog och började känna mig som ett offer. Att hon sen läste kristna dikter och fick mig att tänka på döden kanske inte spelar någon roll. Jag hade kanske bara otur att träffa fel person. Men Jag kände en slags maktlöshet när jag gick till psykologen. Som att hon skulle lösa mina problem och inte jag. Det gjorde mig passiv, som ett offer, och ännu mer deprimerad när det inte gick. Till slut sa jag till mig själv att sluta tycka synd om mig själv, jag började träna, sov om nätterna, skaffade ett jobb, körkort och bil. Sedan dess har jag inte varit i en lika låg svacka. Så det jag ville påpeka var att man ska inte se på psykologer som några övermänniskor som kan säga till dig exakt hur du ska göra och sen blir du en lycklig människa. Det krävs att man själv ger sig tiden att fundera över vad man vill och vad man tror skulle vara bra för en själv. Utan att ha frågat sig de två frågorna är ett besök hos psykologen helt meningslöst.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: KarinSch 2007-02-18 Kl 12:40
 

Trist Lilleman att du skulle få en så taskig upplevelse men att hitta rätt terapeut är lika svårt som att hitta man/maka.
Jag har ju haft besvår med ångest pga. otrevliga händelser på sjukhus när jag var barn, de känslorna kom i form av panikångest när jag blev sämre och hamnade i rullstol. Jag fick faktiskt snabb hjälp men hos en terapeut som inte kunde hjälpa mig för jag visste ju varför och det hjälpte ju inte så mycket med skattningslistor när det faktiskt var fakta att jag blev sämre och att jag hade svårt att andas för att musklerna blev kassare o kassare. I stället fick jag kontakt med en tjej inom jobbet som är terapeut inom psykosyntes och hon har hjälpt mig jättemycket, bara genom att bekräfta att mina känslor är ok. Nåja, det var väl lite förenklat men hon har låtit mig få känna och berätta om allt som hände och låtit mig få sörja klart, så var aldrig rädd för att söka hjälp, men se till att få konstruktiv hjälp så det händer något.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: Lena K 2007-02-18 Kl 22:01
 

Lilleman du har helt rätt att man själv måste vilja jobba för att komma vidare om man är i en svacka. Oftast tror jag vi människor också fixar detta på olika sätt. Grejen är den att är man i en djupare depretion så kan det vara svårt att se klart och då är det fint att ha någon att prata med. När man väl kommit till insikt så gäller det att själv fatta beslut i rätt riktning.

Det måste nödvändigtvis inte vara en utbildad person som är van att samtala men det är ingen nakdel (om kemin stämmer).

Jag har haft mycket nytta av samtal med min kurrator på rehab. Ibland kan det vara skönt att få tala med någon utomstående. Det finns inte heller något som säger att bara för man besöker en psykolog/samtalsterapeut så ska man själv sluta jobba för förändring. Just dessa samtal kanske är starten dvs det kan mycket väl vara konstruktivt att samtala om svåra saker. Fast att älta samma gamla grejer dag ut och dag in är något annat, det blir man bara bitter och nedbruten av. Att rehabilitera själen är något annat, något bra Glad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Psykolog
Av: Esmeralda 2007-05-29 Kl 01:39
 

Hej!

Jag vet själv hur svårt det är att hitta psykologer. Dessutom är jag väldigt trött på sjukvårdens psykologer som tror att de vet saker och försöker sätta en diagnos på mig och tala om hur jag ska göra. Vad jag vill ha är någon att prata med som har ett öppet sinne, och jag tycker därför att det bara är bra om psykologen inte är inriktad på just funktionshinder.

Psykoanalys kan låta skrämmande men här är en bra text om vad det är: http://www.psykoanalys.se/swedish/om_psykoanalys/v
uxna.html


"Svenska psykoanalytiska föreningens mottagning kan kontaktas för information och förmedling av psykoanalys och psykoterapi. Här finns det möjlighet att få gratis vägledning och hänvisning till vilka som har lediga platser för psykoanalys och psykoanalytisk psykoterapi." (text från deras hemsida)
http://www.psykoanalys.se/swedish/sok/soka.html

Psykoanalytisk psykoterapi är grundad på samma idér som psykoanalys. Men den är inte lika intensiv och man går i samtal ca 1 gång i veckan. Lite mer som hos en vanlig psykolog alltså. Med skillnaden att den man pratar med är utbildad psykoanalytiker.

Jag har sökt och funnit en psykoanalytiker via Psykoanalytiska föreningen och jag ska börja gå i terapi till hösten. De flesta analytiker är privata och tar mycket betalt, men det finns psykoanalytiker som är leg. läkare och där gäller ofta högkostnadskortet som man använder på sjukhus.

Det kan vara långa väntetider och man får vara beredd på att deras mottagningar inte är handikappanpassade. Hos den jag ska gå hos är det en liten trappa så jag får ta med mig ramper varje gång. Om nångon undrar så går självklart assistenten ut under samtalen. Min assistent brukar gå och fika.

Med vänlig hälsning
Esmeralda

Redigerat 2007-05-29 01:42


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Psykolog
Av: Leffe.look 2007-06-24 Kl 15:10
 

Jag brukar inte i regel svara på sådana här saker eftersom det är så induvuellt men jag gör ett undantag.Jag tycker dina tankar men ta detta som en sista utväg om det går .Varför jo.Jag tror inerst inne att
alla människor kan lösa sina demoner som finns inom en .Jag föreslår att du granskar var i från början problemet började och anylysera grund orsaken till varför just du har det och det problemet. Det är ingen lätt match det kan jag säga men du kommer att må mycket bättre när du kommit till insikt om orsak och verkan .Jag vet av egen erfarenhet.Men obsavera detta
avgör du själv .Har man enjobbig tragisk bakgrund är råden inte alltid lätta att ta för man vet inte alltid vad som är rätt och fel men som sagt jag tror du klarar av det hur du en gör du har ju redan börjat genom denna
sajt när du frågar om hur du ska gå till väga .Jag önskar
dig verkligen lycka till och hoppas verkligen att du klarar
av det av hela mitt hjärta .EN som verkligen vet hur det
är att kämpa .Jag får ochså tacka för att jag fick ta din tid i anspråk .Lycka till leffe och kram på dig. Frågande smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Psykolog
Av: Damptjejen 2008-03-03 Kl 16:44
 

Det jag har erfarenhet av det är att jag går på barn o ungdommshabiliteringen och pratar med en psykolog som är liksom expert på mitt funktionshinder DAMP.

nu vet ju jag inte hur gammal du e och om du har kontakt med vuxen habiliteringen alternativt barn habiliteringen.

lycka till


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Ina.p 2006-12-20 Kl 11:25
huvudinlägg

Hej på er!
jag är ny här men det känns som jag hittat en sajt som berör mig mycket.
jag lever med värk i kroppen dagligen, men det syns inte. vet tror på mig!?
jag lever med ångest som sköljer över mig i vågor som gör att mitt hem blivit min borg, det syns inte heller,, vem tror på mig!?
det är så jag känt de senare åren som gör att jag drar mig för att träffa folk. jag har oxå märkt att har jag mina kryckor då undrar de om jag skadat foten el dyl,, pust stön har ingen lust att berätta om alla mina åkommor när de igentligen inte vill höra.
jag har haft två hel,,, år med op, inlagd på psyket, min pappa dog i våras. mina barns pappa dog i september. vilken jul vi har framför oss. vill inte vara med men måste orka för mina barns skull. skulle vilja åka till varma breddgrader och bara "vara" Låter det knäppt,, det är iallafall så jag känner.

Redigerat 2006-12-20 11:27

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Carina66 2006-12-20 Kl 13:07
 

Hej. Nej jag tycker absolut inte det låter knäpp. Förstår dig mycket väl. Jag kan berätta att jag har också ångest även om jag inte har värk men det är inget kul alls.
Hör gärna av dig om du vill prata och lätta på trycket.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Ina.p 2006-12-21 Kl 12:10
 

tack för ditt svar Glad smiley ,,, nu har jag fått ny medicin så håll tummarna att det funkar,, det är inte lätt med ångest, den greppar en så man tappar all kontroll över sig själv, Ledsen smiley usch ja


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Carina66 2006-12-21 Kl 14:13
 

var så god Glad smiley ...jag lovar hålla tummarna så hårt jag bara kan...vad är det för medicin du har fått? Svara om du vill.. Glad smiley ....nej det är verkligen inte lätt med ångest,, som sagt den greppar en så man tappar all kontroll över sig själv..... hör gärna av dig om du behöver någon att prata med...är alltid lättare att prata med någon som varit där själv om du förstår....Håller tummarna att det löser sig för dig så småningom... Ja-smiley, med tummen upp


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Wheelwoman 2006-12-22 Kl 12:16
 

Ina.p skrev:
Hej på er!
jag är ny här men det känns som jag hittat en sajt som berör mig mycket.
jag lever med värk i kroppen dagligen, men det syns inte. vet tror på mig!?
jag lever med ångest som sköljer över mig i vågor som gör att mitt hem blivit min borg, det syns inte heller,, vem tror på mig!?
det är så jag känt de senare åren som gör att jag drar mig för att träffa folk. jag har oxå märkt att har jag mina kryckor då undrar de om jag skadat foten el dyl,, pust stön har ingen lust att berätta om alla mina åkommor när de igentligen inte vill höra.
jag har haft två hel,,, år med op, inlagd på psyket, min pappa dog i våras. mina barns pappa dog i september. vilken jul vi har framför oss. vill inte vara med men måste orka för mina barns skull. skulle vilja åka till varma breddgrader och bara "vara" Låter det knäppt,, det är iallafall så jag känner.

Redigerat 2006-12-20 11:27


Hej Ina P!

Appropå att beröra så berörde din text mig. Kan tänka mig att det varit jobbigt med två dödsfall på raken (plus allt annat utöver det.) Jag vet ju inte alls din bakgrund, men det låter på dig som att du "stängt in dig" ganska länge? (Eftersom du skriver att ditt hem blivit din borg menar jag.)

Är medveten om att det ena inte är likt det andra & att olika saker/händelser tar ut sin rätt på olika sätt hos människor. Jag har också ångest då & då. Dock kanske inte på samma sätt som dig, men ångest som ångest...

I dagsläget går jag till psykolog för att jag känner att jag vill förändra en del saker hos mig, utvecklas. "Släppa taget" om vissa saker jag burit länge på. Det jag burit på sitter i sedan jag var yngre, & dels beror det på en osund relation för 2½ år sen. Personen ifråga utsatte mig för psykisk misshandel. Fick mig att känna att jag inte dög som jag var osv. I början av relationen var det ok, men sen började säga att han önskade att jag kunde gå, att jag inte kunde vara med på de saker han ville göra.

Vi var tillsammans i bara fyra månader, men det hann ändå sätta spår. Idag har jag kommit över det värsta, men är fortfarande lite reserverad när det gäller killars humör eller hur de är till sättet. Men jag försöker släppa lite på det också, & tänka: "alla är inte likadana.

Jag har mycket att jobba med, men det går framåt. Jag vill inte låta mina tankar & känslor utplåna mig på ett negativt sätt... Vad jag vill säga är att självklart har du rätt att känna det du känner & tänka det du tänker. Men låt det inte utplåna dig! Jag vet att det är lätt för mig att säga så här på andra sidan skärmen. Men tänk på allt du har som är bra, dina barn, vänner, bekanta. Som du skrev, var stark för dina barn över jul (så gott det går) & sen när julen är över så tycker jag att du kanske kan slå en pling till en vän (någon du litar på & tycker om) som kanske kan peppa dig till att våga gå ut lite mer. Om du inte orkar vara bland folk, så kan ni ju gå nån annanstans. Vem vet, samma person kanske kan följa med dig på resan du vill göra?

Sist, men inte minst hoppas jag att du inte tagit det jag skrivit som något "överhurtigt" snack, för det var inte alls menat så. Utan snarare allmänt peptalk Blinkande smiley God jul & Gott Nytt år!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Munken 2006-12-22 Kl 18:07
 

Wheelwoman skrev:
Hej Ina P!

Appropå att beröra så berörde din text mig. Kan tänka mig att det varit jobbigt med två dödsfall på raken (plus allt annat utöver det.) Jag vet ju inte alls din bakgrund, men det låter på dig som att du "stängt in dig" ganska länge? (Eftersom du skriver att ditt hem blivit din borg menar jag.)

Är medveten om att det ena inte är likt det andra & att olika saker/händelser tar ut sin rätt på olika sätt hos människor. Jag har också ångest då & då. Dock kanske inte på samma sätt som dig, men ångest som ångest...

I dagsläget går jag till psykolog för att jag känner att jag vill förändra en del saker hos mig, utvecklas. "Släppa taget" om vissa saker jag burit länge på. Det jag burit på sitter i sedan jag var yngre, & dels beror det på en osund relation för 2½ år sen. Personen ifråga utsatte mig för psykisk misshandel. Fick mig att känna att jag inte dög som jag var osv. I början av relationen var det ok, men sen började säga att han önskade att jag kunde gå, att jag inte kunde vara med på de saker han ville göra.

Vi var tillsammans i bara fyra månader, men det hann ändå sätta spår. Idag har jag kommit över det värsta, men är fortfarande lite reserverad när det gäller killars humör eller hur de är till sättet. Men jag försöker släppa lite på det också, & tänka: "alla är inte likadana.

Jag har mycket att jobba med, men det går framåt. Jag vill inte låta mina tankar & känslor utplåna mig på ett negativt sätt... Vad jag vill säga är att självklart har du rätt att känna det du känner & tänka det du tänker. Men låt det inte utplåna dig! Jag vet att det är lätt för mig att säga så här på andra sidan skärmen. Men tänk på allt du har som är bra, dina barn, vänner, bekanta. Som du skrev, var stark för dina barn över jul (så gott det går) & sen när julen är över så tycker jag att du kanske kan slå en pling till en vän (någon du litar på & tycker om) som kanske kan peppa dig till att våga gå ut lite mer. Om du inte orkar vara bland folk, så kan ni ju gå nån annanstans. Vem vet, samma person kanske kan följa med dig på resan du vill göra?

Sist, men inte minst hoppas jag att du inte tagit det jag skrivit som något "överhurtigt" snack, för det var inte alls menat så. Utan snarare allmänt peptalk Blinkande smiley God jul & Gott Nytt år!


Kan bara instämma. Har var bara någon att ventilera och bearbeta sin ångest med kan man resa sig ur sin situation som en ny starkare människa. Wheelerwoman det finns många bra och kanske alldeles för snälla män som vill behandla kvinnor väl som det krävs en starka och intelligenta kvinnor att upptäcka. Jag tror du är på väg att bli sådan kvinna*ler*


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Wheelwoman 2006-12-22 Kl 19:12
 

Munken skrev:
Kan bara instämma. Har var bara någon att ventilera och bearbeta sin ångest med kan man resa sig ur sin situation som en ny starkare människa. Wheelerwoman det finns många bra och kanske alldeles för snälla män som vill behandla kvinnor väl som det krävs en starka och intelligenta kvinnor att upptäcka. Jag tror du är på väg att bli sådan kvinna*ler*


Kan bara tacka & ta emotGlad smiley Ja, jag känner att jag så att säga är på väg tillbaka... Men det är jättejobbigt ibland! Som just nu tex. skulle jag inget hellre vilja vara hos F (som jag skriver om på msn då & då.) Appropå "ångest" så har jag kommit på att i mitt fal så blir det värre när det är mycket annat runtomkring, samt längtan till den här personen som jag bara lärt känna på krogen & tel. Men ska till honom i jan. Det är också ibland vissa dagar jag tvivlar, & då står det ibland som det står på msn. (Du vet nog vad jag menarGlad smiley)

Hur går det för dig, går du & pratar med någon?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Ina.p 2006-12-26 Kl 13:23
 

Jätte mycket tack för era svar. Nu ska jag försöka svara er!
Jag är tydligen inte så knäpp i allafall, det är skönt att veta Glad smiley

Carina66
Hör gärna av dig om du vill prata och lätta på trycket.


det kommer jag säkert att behöva, tack så mycket, just nu är jag inne i en döskrivarperiod. har inte lust och orkar inte skriva så mycket, förmodligen för jag sover så dåligt och aldrig känner mig utsövd. Känner ni igen det?

Carina66
vad är det för medicin du har fått?


jag har fått Efexor och jag tycker den verkar okej, ska höja dosen allteftersom, sedan har jag fler för deppresion och ångest, värk, magproblem och sömn m,m,
Det kaske inte är rätt ställe att skriva om det. Tala gärna om var ni tar upp det.

Carina66
Håller tummarna att det löser sig för dig så småningom...


Tack, jag känner att jag börjar komma tillbaka till livet


Wheelwoman
Kan tänka mig att det varit jobbigt


ja, det har varit jobbigt, jag har varit hemma sedan -95 då min kropp inte orkade med både jobb, barn, värk m,m
och en man som tryckte ner mig på många sätt, tyvärr tycker jag det går bara utför men jag kämpar, precis som ni andra

Wheelwoman
osund relation för 2½ år sen. Personen ifråga utsatte mig för psykisk misshandel.


psykisk misshandel är precis lika jäv, som fysisk, jag har upplevt bägge delarna och nog sätter spår. Det spelar ingen roll hur länge man blir utsatt för det, det lämnar men vilket fall

Wheelwoman
Jag vill inte låta mina tankar & känslor utplåna mig på ett negativt


jag kämpar på för inte ska utplåna mig! jag vill absolut inte bli bitter, jag har varit i det svarta hålet och jag valde livet och då får jag ju ta det onda med det goda

Wheelwoman
Sist, men inte minst hoppas jag att du inte tagit det jag skrivit som något "överhurtigt" snack, för det var inte alls menat så. Utan snarare allmänt peptalk


helt okej, jag tog inte illa upp och det känns bra när man får lite andra vinklar så det var ett jätte bra peptalk Ja-smiley, med tummen upp

Munken
Har var bara någon att ventilera och bearbeta sin ångest med kan man resa sig ur sin situation som en ny starkare människa.


tyvärr hjälper det inte mig utan mediciner, jag har för låg serotonin halt i hjärnan och signaler fungerar inte riktigt som de ska. men det blir mycket bättre om jag får rätt medicin, men det jäv,,, är att när man fått en som funkar så tar det bort den ur sortimentet och så får man börja prova nya, det är shit Ledsen smiley

Detta var en del om mig, det blev längre än jag tänkt mig. Tack för ni orkat läsa Glad smiley

Redigerat 2006-12-26 13:25


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Morticia 2006-12-26 Kl 16:07
 

Jag har tagit Efexor Depot sen 11/9-2001
Och jag mår bra.
Redan efter någon vecka kunde jag ta bort ett annat smärtstillande läkemedel.
Och har klarat mig sen dess.

Sen får man sköta munnen extra bra. För även om man inte alltid märker det själv så får man mindre salivmängd. Och det räcker med en liten förminskning för att tänderna ska börja må dåligt.

Jag får höja dosen ibland någon vecka för att komma ikapp. Ibland märker jag det själv. Ibland får någon säga till.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Legoprinsessan 2006-12-27 Kl 22:42
 

Efexor är ju en antidepressiv medicin. Menar du att den hjälper även mot smärtor alltså? Visserligen så säger de ju att smärta kan vara psykosomatisk, och att om man mår dåligt i själen och har värk sedan innan så blir det ännu värre. Ganska logiskt. Ska till psyk den 12 för att jag ska byta medicin. Borde inte denna tråden ligga i hälsoforumet förresten?

Redigerat 2006-12-27 22:47


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Morticia 2006-12-27 Kl 23:00
 

Legoprinsessan skrev:
Efexor är ju en antidepressiv medicin. Menar du att den hjälper även mot smärtor alltså? Visserligen så säger de ju att smärta kan vara psykosomatisk, och att om man mår dåligt i själen och har värk sedan innan så blir det ännu värre. Ganska logiskt. Ska till psyk den 12 för att jag ska byta medicin. Borde inte denna tråden ligga i hälsoforumet förresten?


Ja, Eftersom smärta kan uppstå när hjärnan in kan ta upp serotonin.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Ina.p 2006-12-28 Kl 06:20
 

när hjärnan har brist på serotonin fungerar inte signalsubstanserna ok, detta kan visa sig på många sätt. Ledsen smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Hjulia 2006-12-28 Kl 21:24
 

Legoprinsessan skrev:
Efexor är ju en antidepressiv medicin. Menar du att den hjälper även mot smärtor alltså?

Redigerat 2006-12-27 22:47


Jag tar Tryptizol mot nervsmärta - det är en tablett som förr användes vid depression. Det funkar sisådär, men bättre än inget.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: KarinSch 2006-12-28 Kl 21:28
 

Jag tar med Efexor depot, fick dem för panikångest för många år sedan men helt klart var att de hjälpte mot smärta med så nu kommer jag att ta dem livet ut.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Hjulia 2006-12-28 Kl 21:31
 

KarinSch skrev:
Jag tar med Efexor depot, fick dem för panikångest för många år sedan men helt klart var att de hjälpte mot smärta med så nu kommer jag att ta dem livet ut.


Ep-mediciner funkar också mot smärta... vissa sorters smärta iaf. Knepigt hur tabletter är användbara på fler områden egentligen. Fast alla har de ju gemensamt att de trubbar av nerver... vi är nog lite avtrubbade hela högen! *sagt med glimten i ögat och värme i hjärtat*


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Terinon 2006-12-28 Kl 21:51
 

Att använda antidepressiva mot smärta har det forskats en hel del om, men det många läkare missar är att det inte fungerar för alla med smärta. Ibland verkar det som om att man som smärtpatient alltid har serotoninbrist eller har depressiva symptom. Lite synd tycker jag eftersom det säkert finns fler än bara jag som blivit irriterad över att det ofta är den enda hjälpen som erbjuds bortsett från panodil. Vad jag istället skulle vilja var att man accepterade patientens svar gällande vad som fungerar eller ej. Ett bra bemötande och en vilja att acceptera att man inte kan medicinera bort allt med SSRI skulle jag vara oerhörd tacksam för. Jag kan stå ut med min smärta, den är en del av min vardag och jag blir tom orolig för försämringar i mitt tillstånd om jag inte hara min vanliga smärta. Läkarkårens bemötande av den kan jag däremot utmärkt vara utan.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Hjulia 2006-12-28 Kl 22:48
 

Terinon skrev:
Att använda antidepressiva mot smärta har det forskats en hel del om, men det många läkare missar är att det inte fungerar för alla med smärta. Ibland verkar det som om att man som smärtpatient alltid har serotoninbrist eller har depressiva symptom. Lite synd tycker jag eftersom det säkert finns fler än bara jag som blivit irriterad över att det ofta är den enda hjälpen som erbjuds bortsett från panodil. Vad jag istället skulle vilja var att man accepterade patientens svar gällande vad som fungerar eller ej. Ett bra bemötande och en vilja att acceptera att man inte kan medicinera bort allt med SSRI skulle jag vara oerhörd tacksam för. Jag kan stå ut med min smärta, den är en del av min vardag och jag blir tom orolig för försämringar i mitt tillstånd om jag inte hara min vanliga smärta. Läkarkårens bemötande av den kan jag däremot utmärkt vara utan.


Det är ju allmänt känt att dagens svenska vård inte alltid handskas så bra med smärtpatienter. Allt för ofta får folk höra att deras smärta är antingen inbillad eller inte alls så svår som de säger.
Smärta ä r svårt att handskas med, det syns inte i provsvar och på röntgenbilder och alla upplever det olika.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Lena K 2007-01-15 Kl 01:28
 

Jag knaprar neurontin för närvsmärtor och det lindrar en aning och så har jag en inopererad variant av tns längst upp i nacken och det lindrar också en del men tyvärr inte allt.

Jag fick åka på en smärtutredning på Akademiska i Uppsala, kanon bra! Där granskades jag till både kropp & själ av alla möjliga som neurokirurg, psykolog, rehabläkare mfl. Har man kronisksmärta som man ej kan få bukt med borde man få göra en utredning som min. Jag har iaf mindre smärta nu även om det finns en hel del kvar att leva med.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Ericab 2009-05-31 Kl 18:06
 

Jo jag vet också mycket väl om vad ni pratar om. Mitt beror till stor del på mina funktionshinder. skönt att ha någon att dela tankar och kännslor med Jätteglad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Icus 2009-10-26 Kl 17:43
 

Har levt sedan hösten 06 med värk i rygg, bäcken & ben ibland så svår värk att jag inte kan gå.
Just nu använder jag inte mina kryckor pga av problem i hö hand ( carpateltunnelsyndrom).
Men ska ta fram dom igen.
Har alltid en kompis m mig då jag är ute, för jag måste hänga på henne, då jag inte min kraft tryter.
Ångest oja, mycket, låser mig helst inne då det är skitväder ute.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Värk och Ångest!
Av: Pontus__mamma 2009-12-08 Kl 23:15
 

Känner mycket väl igen mej i det du skriver. har ständig värk och ångest Ledsen smiley Hör gärna av dej


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Värk och Ångest!
Av: _Anna_ Elisabeth 2009-12-09 Kl 16:19
 

Pontus__mamma skrev:
Känner mycket väl igen mej i det du skriver. har ständig värk och ångest Ledsen smiley Hör gärna av dej

Första inlägget skrevs 2006(!!) så uppmaningen kanske inte är så aktuell längre. Visst kan andra vara intresserade Glad smiley men trådstartaren själv har inte varit inloggad sen 2007...

En tanke bara, att ha i bakhuvudet när man aktualiserar trådar som är flera ÅR gamla! Ros

// A E


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Ännu en mörk period...
Av: Legoprinsessan 2006-12-12 Kl 22:39
huvudinlägg

Mörkret har inte bara fallit utanför, utan också i mitt hjärta... igen Gråtande smiley
Okej här är en liten summering av de senaste dagarna...

ONSDAG
Arbetsförmedlingen. Förnedring. Ångest. Vem är jag, vad vill jag, vart ska jag...? Gjorde upp en handlingsplan som jag inte kommer att följa för jag är nämligen ett mongo som inte klarar nånting. Skulle visst vart där förra tisdan...? Har inget minne av Förvånad smiley
Senare på kvällen--- uttråkad, sugen på nåt gott. Borde plugga. Måste ha bränsle för att orka med. Går förbi vivo, kliver på tunnelbanan. Köpa nåt gott i Skärholmen, på coop? Inte systembolaget, INTE. Men... lite glögg vore ju inte fel. Vinglögg. Nej starkvinsglögg, det är lika bra. Osså ett par cider. Köper lite snaskig mat. Åker hem. Dricker upp ciderna och värmer på lite glögg. Orkar inte plugga, kollar på film istället. Somnar.

TORSDAG
Går upp vid kvart i två, går ut i köket och värmer på resten av glöggen till frukostmackorna. Seg som fan. Kommer iaf nästan i tid till songwrightingkursen. Habiliteringen, kuratorn- när skulle jag vara där? IDAAAAAG Jävla faan skiiiiit! Att jag aldrig kan komma ihåg tider, den satt ju för fan på anslagstavlan men mongot Linda kan tyhdligen inte läsa innantill nu heller, bissart. Skriker rätt ut, biter mig i armen, inte hårt men sådär som jag brukar, det känns så skönt.

FREDAG
Lyckades jag ganska bra med till en början, kom i tid till det möte jag skulle på sen följde jag med en vän hem. När jag skulle därifrån tänkte smarta jag att jag kan åka till blåsut och ta bussen dirket hem till mig sen. Kan ni gissa hur länge jag irrade omkring i blåsut innan jag hittade till bussen, eller rättare sagt innan jag gav upp och gick till tunnelbanan igen? Näe det kan ni nog inte för det kan nog ingen. Säkert över en timme!!! Fy faan så patetiskt eller hur? Osäker smiley En normal människa går väl för fan inte, eller ja stapplar snarare, inte omkring så där och inte vet var hon är??? Frågade massa folk men jag är ju som sagt ett mongo som inte fattar nåt. Fick panik. Började skaka, hata, var nära att skrika!!! Varför måste jag vara ehsam! När jag kommer på tunnelbanan ringer jag till en kille jag träffade i tisdags, han var skittrevlig. Men han vill förståss inte träffa mig å vet ni varför? Eller jag tror iaf att jag vet... han tyckte att jag var konstig för jag ville inte kyssa honom! Så då va det bvara att åka hem å sup a istället då.

HELGEN
Hände inte så mycket. Sov mäst och satt vid datorn, på kvällen satt jag inne hos nya grannen som nte dricker alkohol, det varnog bra. I söndags skulle jag hem till kompisen från i fredags och baka pepparkakor och klä gran men jag orkade inte, jag bangade för att jag va trött.
var som en zombie hela dan.

MÅNDAG
Lyckades faktiskt vakna kl 9 och ringde några samtal från sängen. Fick en tid hos läkaren här nere på vårdcentralen kvar i elva, inga problem att komma då sa jag. Men gissa vad, jag kom försent såklart... receptionisten va skitsur och frågade varför jag var sen och då sa jag som det var att jag har noll tidsuppfattning å det verkar ju stämma... fick iaf träffa en sköterska sen men de hjälpte inte... Fick tag i psykläkaren iaf och förklarade att jag mår inte bra så jag måste komma dit och han ska höra av sig, hoppas han gör det snart!!! Skulle bli i januari iaf bra att veta det så överlever jag kanske julen... Kommer hem från vardcentralen deppig och rädd, rädd för mig själv. Gör iordning en grogg, sveper och ringer ett samtal,. Ska ner till Malmö nån gång nästa år och föreläsa, det va en tjej som jobbar på en idrottsförening som sett min hemsida, men skit i det nu vi tar det en annan gång. Iaf, så drack jag bara den där enda groggen men ändå var jag jätteseg hela dan igår. Tvingade mig själv att gå ut en sväng men benen lydde knappt.

IDAG
Hörde telefonen ringa nån gång vid nio antar jag, men jag orkade inte svara för jag va så borta. kom på senare att det måste ha vart från AF jag skulle ju dit idag!!! Att jag alltid missar tider... Fy faan, hur i helvete ska jag kunna leva ett normalt liv, hur i helvete ska jag kunna sköta ett jobb om jag aldrig kan komma i tid...? Jag är rädd för mig själv. Varför är jag såhär? Jag kan inte ta hand om mig själv, jag kommer att supa ner mig och jag kommer att sabba allting, ingen kommer at6t vilja hjälpa mig tillslut. Vem vill hålla på och ge chanser och boka nya läkartider åt någon som inte dyker upp??? Jag vågar inte rikga min handläggare för jag skäms så in i helvete. Kommer jag att klara skolan? Nähe, det tror jag fan inte. Jag hade iof godkänt fastän jag inte gjort dom sista två uppgifterna för det har jag fan inte orkat. Fick 7 rätt av 15 på provet = dåligt Ledsen smiley

Jag orkar inte detta mer, inte ensam. Vad ska jag göra? Har tagit koffeintabletter och är nu på gogg nummer tre för jag tänkte att jag kanske skulle få inspiration nog att måla klart min tavla så har jag åtminståne gjort NÅT vettigt idag... Men den förbannade yrseln gör det svårt att fokkussera, yrseln beror på att jag inte tagit mina antidepressiva idag, det i sin tur beror på att de är slut och jag skulle hämta receptet hos psyk idag men kom inte iväg, är ju så förbannat lat... så det är ju mitt iget jäla fel då kan jag gott ha det inte sitta och klaga...

Ojs vad detta blev långt. Borde ha blivit ett dagboksinlägg istället men då kan ju inte ni kommentera det och tycka synd om mig ju Blinkande smiley

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Ännu en mörk period...
Av: Rooto 2006-12-13 Kl 00:11
 

Det är inte lätt o va männska, döh! Blinkande smiley.Ett mindre intag av alkohol kan förbättra minnet lite(ska jag säga :P)


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Ännu en mörk period...
Av: Rosetta 2006-12-13 Kl 18:57
 

Känner igen det där.Förra veckan var jag hemma från jobbet i två dar bara för att jag inte ORKADE kliva upp ur sängen- skyllde på maginflensa, för vinterdepression är ju ingen riktig sjukdom, utan man borde skämmas när man har det så bra och ändå känner det så här.
Jag tycker att det här klimatet är för björnar, inte för människor. Vill vara en björmunge som kryper ner under filten och mumsar mig fet på Guldnougat i oktober och i mars kan jag vakna igen, smal och vacker, ha ha! Var hos min husläkare i dag, och hon sa att hon kände det ungefär likadant. Sen fick jag recept på en halv Cipramil per dag under perioden oktober-februari.
Den ska återstlälla serotoninbalansen i hjärnan. Undrar vad som är nyttigast, godis eller Prozac - Båda har med serotonin att göra.
Om vinterdepression är ett funktionshinder så finns det en jäkla massa funktionshindrade i Sverige den här årstiden.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Ännu en mörk period...
Av: Thomas 2006-12-14 Kl 03:07
 

Låter som att du har det lite jobbigt, ja. Det händer nog dem flesta - fast det är nog föga till tröst. Jag kan nog hålla med om att man kan bli lite piggare av att lägga groggarna åt sidan. Vill du ändra på dig kan du, enklast är att koncentrera sig på en sak i taget och verkligen satsa. Int är du nu så dålig som du verkar tro.
Jag känner med dig dock, ibland kan jag också tycka att allt bara är åt skogen och undra vad sjutton jag pysslar med. Men jag tror mycket är en fråga om inställning också; lyckas man på ett eller annat sätt se sig som hyfsat bra så blir man ofta det också - om än efter lite ansträngningar.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Hjälp
Av: RakElo-97 2006-09-16 Kl 14:07
huvudinlägg

Jag har många psykiskt sjuka som är mina förebilder.... Jag var 5 år när jag började skära mig, ganska ungt. Och jag började få ångest i 7-årsåldern. Och i 8-årsåldern har jag fått utbrott som att gråta och vara apatisk, och i 2:an så fick jag utbrott och började ropa till folk: Jag ska döda dig om du inte lyder. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Alla tror jag skämtar, men de säger att jag upplever det så. Ibland i skolmatsalen sticker jag in gaffeln i i huden. Och jag vill bara dö!!! Ingen tar mig på allvar, jag vet. Det är inte vanligt att barn brukar få utbrott och så, men nu de få som har det problemet, kan de inte respektera mina problem.??

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Hjälp
Av: _Anna_ Elisabeth 2006-09-16 Kl 14:26
 

Du behöver prata med någon!
Ring till Barnens Hjälptelefon - alla under 18 år får ringa och prata med en vuxen om vad som helst. Det är gratis och det syns varken på deras telefoner eller på din telefonräkning att du har ringt. Du behöver inte tala om vem du är och du bestämmer själv vad du vill prata om.

Barnens Hjälptelefon har öppet vardagar kl. 15 – 21 samt lördag, söndag & helgdagar kl. 15 – 18.
Telefon: 0200 - 230 230

// A E

Redigerat 2006-09-16 14:27


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: RakElo-97 2006-09-17 Kl 10:55
 

Fast det är liksom Psykologer som fattar detta, men tack ändå


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Hjälp
Av: Legoprinsessan 2006-09-17 Kl 21:52
 

Men...

Att ingen liksom reagerar på hur det står till med dig! Jag blir mörkrädd... och ARG! Att ringa hjälptelefon och liknande är bra för att få prata av sig, men tycker att du ska försöka gå till skolkpsykologen eller kuratorn och prata, så att du får hjälp. Att ingen märker... kan inte fatta det! När du skriver att du brukar sticka in gaffeln i huden i matsalen, märker ingen det?!? Och dina föräldrar borde väl märkt att du hade sår på armarna när du var fem år?!?

Näe detta är så overkligt, och så hemskt. Blir så lessen. Fattar inte.

*skakar på huvudet*


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: RakElo-97 2006-09-19 Kl 20:44
 

Mm jag har försökt all hjälp men inget ändras! DET BÄSTA SÄTTET ÄR ATT DÖ!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: Thina 2006-09-20 Kl 20:48
 

nope
är det inte alls det

mycket kan gå fel ,och jaghar sett flera självmordsförösk som gick fel o det r inget kul at t tex sitta med förlamade händer för att man skar av nerverna....

Det här är inte riktigt rätt forum att skrika på hjälp då vi inte vet vad du heter eller var du bor o därmed inte kan hjälpa dig

Å andra sidan -måste-du ställa till med ett helvete så folk får upp ögonen för hur du mår. du är inte ensam,du känner rätt många i din bekantskaskrets vågar jag påstå som går med samma ångest och tankar som du....

du varken kan eller får ge upp nu,men dte är viktigtatt du låter någon hjälpa dig.

Om du går i skolan så är dte marsch till skolsköterskan el kurator i morgon,skulle allt annat skita sig så ring kommunen eller polisen

lycka till
kämpa på


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Hjälp
Av: Thina 2006-09-19 Kl 19:38
 

Jag har en mycket nära vän som liksom du var psykiskt störd frånd et hon var barn. på den tiden tror jag inte de kunde se det på samma sätt som nu,och nu är tyvärr inte sjukvården kanske fullkomlig alla gånger.

nu har hon fått diagnos,och har kämpat på med sitt liv på ett oerhört sätt,jag ser nästan månad för månad hur hon utvecklas och kanhantera det bättre.

för dig är dte jätteviktigt att få en vuxen som kan föra din talan.

tom jag,som är nästan 40 år,behövde det nu när jag blev jättesjuk och ingen hjälpte mig med det de var skyldiga att hjälpa mig med,inom vårdne o kommunen.

jag säger inte att det blivit supermycket bättre,men jag slapp åtminstone ta kraft o bli arg själv,fast jag fick ta i ändå

jag vet ju inte riktigt dina problem,men det finns för dte första listor o siter på nätet där många är som har erfarenhet,jag vet tex en lista där det är med en amerikansk psykolog,dne är för borderlines tror jag.

sen finns det balans,en förening min kompis tipsade mig om,verkar mkt bra

riksföreningen för social och mental hälsa finns också,de har massor av erfarenhet.

jag vet ju inte riktigt om du skäms o därför inte vågar prata med föräldrar eller omd e helt enklet inte finns där för dig,men det som jag o min kompis kommit fram till(jag har grava hjärnskador o är rätt borta o virrig o tokar till det på all amöjliga sätt) är att man får sluta skämmas o föröska acceptera at man just nu är sån här.
vissa saker kan man förbättra,andra inte.

att ha en psykiskt störning eller sjukdom är ju egentligen som viken sjukdom som helst(men svårare i mina ögon) och det eror ju på signaslubstanser man ändå inte kan kontroller aså då behöver man ju inte skämmas

att skära sig i armarna är betydligt bättre sättatt släppa ut ångesten och få hjärnan in på andr a banor än att göra ngt annat destruktivt som att föröska ta livet av sig(tänk om du inte lyckas o allt blir -ännu-värre,så den vägen kan du glömma,det är inte säkert att göra så) eller köra full eller så

inte för attt det är -bra-att skära sig,men det är mindre farligt än mycket annat.

Gör så gott du kan med det duhar,ha lite tålamod med dig själv och förösk att hitta källor där du kan få vet amer,och få eta hur andra löst de problemen som kommer med en sjukdom/störning.

se också tillatt du vänder dig utåt,till andra,för att få hjälp.

världen blir en mycket fattigare plats om du ger upp
kämpa på


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: RakElo-97 2006-09-21 Kl 19:22
 

JAG ÄR INTE PSYKISKT SKADAD! ISÅFALL SÅ SKULLE MAMMA REDIT UT DET!!!!!!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: *Inget ämne*
Av: Anonym[1] 2006-09-21 Kl 19:26
 

INLÄGGET HAR RADERATS AV ADMINISTRATIONEN!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: Thina 2006-09-22 Kl 18:58
 

du vill inte ge ut din adress säger du

det tog mig under 10 minuter att hitta vem du var och var du bodde och gjord e med ledning av det du skrivit på din personliga sida här och på Blip bla.

Har inte din mamma eller kontaktperson pratat med dig om hur-farligt-det är att lämna ut information så du kan spåras?

Jag spårade dig av ren omtanke,jag trodde du höll på att ta livet av dig och kände att gick det för långt så kund ejag åtminstone kontakta någon i din kommun,du är ju inte så gammal och ibland är livet inte så lätt.


Jag förstår om du säger att du inte är psykiskt skadad-men det är ett ord för att man har varit me dom jobbiga saker eller känner jobbiga saker.

jag förstår att du vill att någon lyssnar och ser dig ,men det här är fortfarande inte rätt ställe att skriva om självmord och att skada sig själv på
Det gör folk oroliga och som jag,ville se vem somskrev det och om jag kunde göra något.

jag förstår om du har problem,men återigen,vänd dig till vuxna,till din dietist i värsta fall,eller din kontaktperson.hon sitter jumed vid datorn obland,visa henne detta!

lycka till


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: RakElo-97 2006-09-23 Kl 17:36
 

Men vadå hur hittade du mig då??? Men de säger att ADHD är en psykisk grej! Det påverkar ju andra saker, som tex att hjärnas leder går inte fram till vissa organ! Det gör så at tjag inte är så "ohh happy day"...


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: Helna 2006-09-24 Kl 13:02
 

RakElo-97 skrev:
Men vadå hur hittade du mig då??? Men de säger att ADHD är en psykisk grej! Det påverkar ju andra saker, som tex att hjärnas leder går inte fram till vissa organ! Det gör så at tjag inte är så "ohh happy day"...


Har läst igenom tråden och jag tycker verkligen att du ska söka stöd i de vuxna som finns runt dig, sök dig till en person som du känner att du kan lita på. Det behöver inte vara din mamma just, huvudsaken är att det är en person som du litar på.Det är många som har utryckt sin oro över dig här på forumen och det bevisar ju att det finns människor som bryr sig!

Det viktiga är att du pratar med någon om hur du känner med någon som du vet lyssnar på dig och förstår dig så att du kan få hjälp med självmordstankarna och dig själv. Sen vill jag också säga att det är inget fult att be om hjälp med såna här saker, det är jättefin grej som du bör göra för din egen skull Glad smiley *Ta hand om dig*


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: RakElo-97 2006-09-25 Kl 13:57
 

Helna skrev:
Har läst igenom tråden och jag tycker verkligen att du ska söka stöd i de vuxna som finns runt dig, sök dig till en person som du känner att du kan lita på. Det behöver inte vara din mamma just, huvudsaken är att det är en person som du litar på.Det är många som har utryckt sin oro över dig här på forumen och det bevisar ju att det finns människor som bryr sig!

Det viktiga är att du pratar med någon om hur du känner med någon som du vet lyssnar på dig och förstår dig så att du kan få hjälp med självmordstankarna och dig själv. Sen vill jag också säga att det är inget fult att be om hjälp med såna här saker, det är jättefin grej som du bör göra för din egen skull Glad smiley *Ta hand om dig*


Men om jag skulle berätta att jag skärde mig för mamma så skulle hon bli arg! Och at tjag biter mig också. Och..


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: Helna 2006-09-25 Kl 16:26
 

RakElo-97 skrev:
Men om jag skulle berätta att jag skärde mig för mamma så skulle hon bli arg! Och at tjag biter mig också. Och..


Det viktiga är som sagt inte att du berättar just för din mamma utan att du börjar med att berätta det för någon som du litar på! Glad smiley

Sen förstår jag inte hur din mamma inte kan märka det själv du måste ju ha skärsår o bitmärken? Arg blir hon inte och blir hon det, så blir hon det därför att hon blir rädd . Som sagt vänd dig skolpsykologen eller skolkuratorn eller någon annan vuxen som du känner att du kan prata med, sen kanske du och till exempel skolpsykologen kan prata tillsammans med mamma *Lycka till*


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: RakElo-97 2006-09-26 Kl 20:12
 

Ok men när jag berettade första gången så blev hon sur... Jag vågar inte.
Litar inte på någon. Om jag inte har känt den i typ 3 år.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: Carina66 2006-09-27 Kl 15:19
 

Hej. Jag tycker du ska prata med mamma. Jag är säker på att mamma kommer att förstå dig om ni sitter ner i lugn och ro och du berättar för henne hur du mår och vad du känner. Jag kan gärna hjälpa dig och prata med henne om du vill för jag känner ju henne. Fundera på mitt förslag och hör av dig när du känner för det.
/Carina


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hjälp
Av: RakElo-97 2006-09-28 Kl 17:10
 

Öhh nä tack! Men tack ändå!!!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp

Till sida nr: 1 2 3 4 5 [6] 7
Visa trådindex

Forumkategorier, rubriklogo

fh sponsorer Besök Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) Besök Atlas Assistans AB ledig sponsorplats
 

© Copyright 1999-2020 Funktionshinder.se
Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh