Vad behöver man tänka på när man som har funktionshinder letar efter resmål och aktiviteter i Sverige? Har ingen egen erfarenhet gällande funktionshinder så tar tacksam emot saker som man stöter på, problem osv. /P
Lite för tunt frågat, vad menar du?
Till sidans topp
Hittade en site angående detta: Konflikthantering för familjer Välkommen till min sajt om konflikthantering för familjer. Här får du tips och råd om hur du löser de problem som kan uppstå i de flesta tonårsfamiljer. Du får hjälp med hur du bäst kommunicerar med dina familjemedlemmar. Du har också möjlighet att ställa personliga frågor till mig som jag besvarar allt eftersom. http://www.konflikter.info/ Den är gjord av någon människa som heter Kersti Hilding Hansen. Redigerat 2011-08-12 09:09
Jag vet inte. Känner inte till henne, tänkte att någon kanske kunde hitta något intressant. En del frågor kan ju vara ganska allmängilltiga även om man har en funktionsnedsättning. Det står att man kan ställa frågor gratis och det kan ju vara bra ibland .
Allstå jag fattar det inte. MÅnga släktingar på min mammas sida verkla frysa ut mig & mamma. en kallade mig nått jag inte gillar & den andra ska vi nog inte tala om. Jag kände mig hatad. Mamma fattar lika lite hon. Jag har de på min pappas siad i alla fall
Släkten blir man inte klok på.
Nej verkligen inte! Känns som att jag måste be om ursäkt för att jag äar handikappad. Vad ska jag göra?
Det är ingen ide tt försöka. Jag vet sen förr att man inte får ett ord ur dem
Bara för att man är släkt behöver man inte umgås. Är de elaka mot dig strunta i att träffa dem. Att förändra taskiga människor är svårt, de gillar ju vad de gör så det enda man kan göra är att hålla sig borta.
Jag och min man har varit tillsammans i snart ett decennie. Jag har en funktionsnedsättning som är progressiv så jag var mycket "friskare" när vi träffades även om han visste att jag var sjuk. Nu har vi ett barn ihop och han vill ha ett till. Jag vet inte om jag orkar, speciellt med tanken at han redan tycker att han måste göra mycket trots att vi delar på allt som vhar med barnet att göra. Senast han var lite på lyset började han snacka på väldans om att han flera gånger funderat på att lämna mig men alltid kommer fram att han älskar mig. Om jag inte vill skaffa ett till barn kanske han skaffar det med nån annan. Jag tog det inte på så stort allvar då men nu i efterhand känner jag mig skiträdd. Vi jobbar på en ansökan om personlig assistans så jag är livrädd för hur det ska gå om jag får avslag. Blir det droppen som får bnägaren att rinna över? Lämnar han mig då? Jag är så jävla trött på att stå i underläge till alla bara för att jag behyöver deras hjälp. Ska jag behöva känna så för min egen man? Att han lämnar mig om jag inte uppfyller hans önskningar till fulla. Gud, jag tror jag deppar ihop totalt.
Vilken jobbig sits! Hoppas att det ordnar upp sig! Tycker att du ska fråga honom vid ett lugnt tillfälle hur han känner. Om man inte pratar om känslor är det lätt att man förstorar dem eller läser in fel saker.
Om han lämnar dig för att ahn tycker att ahn gör för mycket är det inte sann kärlek tycker jag. Min man får tyvärr göra det mesta här men inte drar han för det! Ok vi har inga barn men han sköter ju det mesta i hushållet
Nu är min mormor rolig. Först skällde hon på mig att jag ibland har rullstol eller permobil för det behöde jag inte. Nu när jag häldsade på henne på sjukhus & kom gående skällde hon på det. Hur ska hon ha det? Hon säger att jag måste ha den men då kunde jag ju gå
Jobbigt av dig att inte vara konsekvent i ditt hjälpmedelbehov (ironi)
Men enligt henne är det inget fel på mig eller mamma. Bara på 2 andra i släkten
hej! jag ser att fler har diskuterat ämnet graviditet. jag har en skelettdysplasi och har väldigt dåliga höfter och en ordentlig skolios som opererats ett antal gånger. jag har stålstag i ryggen och de senaste stagen har det inte varit några problem med. jag väntar på att få byta ut båda mina höfter och det skulle jag absolut vilja ha gjort innan jag försöker mig på en graviditt. jag har igentligen för länge sedan uteslutit den tanken och snarare tänkt adoptera. men nu börjar jag fundera igen. men jag har ju väldit känsliga nerver i ryggen och kring ländryggen, de kommer ju i kläm vid minta väderförändring. när det stiger från lågt tryck till högt tryck ute på natten vaknar jag och känner mig som ett paket cornflakes som någon trampar på. så jag undrar, är det någon med liknande problem som har varit gravid? hur skulle man klara en graviditet?
oj då, det var en sak jag inte alls tänkt på. att höra av mig till specialmödravården. tack så mycket för tipset, det hade jag aldrig vetat om jag inte fågat här. jag har nämligen sedan länge beslutat själv att det nog inte är en bra idé att vara gravid men har ifrågasatt mig själv på slutet. ja, snitt är såklart det enda alternativet men det hade jag redan tänkt. som sagt, man kan ju inte sätta en ryggmärgsbedövning när man ör stelopererad. tack tack!
Ryggmärgsbedövning är väl inget måste.. Så för den delen tycker jag att det är onödigt med planerat snitt..
Hej! Det kanske finns någon som är intresserad av bra böcker om autism/Aspergers. Jag har startat bokbloggen Annorlundapappan, som riktar sig till föräldrar med barn som har autism/Aspergers syndrom. Bloggen görs i samarbete med Folkbiblioteken i Lund, så alla böcker som jag skriver om ska finnas till utlåning. Ta en titt och lämna gärna kommentarer eller egna boktips! http://annorlundapappan.wordpress.com/
Är det någon som har jobbig släkt när det gäller ett funktionshinder? Nu är min mormor igång igen
Hur menar du jobbig? Jag har muskeldystrofi medfördd och min mamma har alltid förringat den "inte så bescvärligt" och "ingen värk" osv dvs experet utan att ha den själv då jag ärvt den av pappa som dog endast 38 år gammal. Jag har bestämt att jag är min egen expert och ingen annan vet vad jag upplever. MEN ditt problem är kanske ngt annat, berätta gärna
mormor säger att det onte är fel på min rygg & ben! Fast mamma säger det & det är läkaren som säger det inte vi
Min pappa säger att jag inte kan göra saker pga mitt handikapp som att gå ut om det regnar.
jag vet inte. han tror väl att bara för jag är handikappad,så kan jag inte göra ett skit och när jag frågar varför han säger så så skrattar han bara bort det. men så är han med allt som har med mitt handikapp att göra, jag tror inte han orkar engagera sig .
Det känns ju lite som att det kvittar nu när jag är såpass gammal som jag är. Han lever i ett nytt förhållande och vi träffas inte alltför ofta bara för att han jobbar så mycket som han gör. Han skulle ändå inte hinna åka med mej på de sjukhusmöten som det skulle bli isåfall, det har han aldrig hunnit.
Jag får leva med mormrps anklagelser men jobbigt är det. Ifta när mammaåer fir åker jag inte med & mamma vet varför & förstår mig
Jadu, det där är ett ständigt gissel... Har ju varit rysligt överbeskyddad genom hela uppväxten och ända upp i vuxen ålder har mina föräldrar, speciellt mamma, hållit på och trampat på mina drömmar och grusat mina förhoppningar med sin pesimism och välvilja att "ta ner mig på jorden och få mig inse att jag är handikappad (hennes ord). Nu har jag dock lärt mig att känna av när det är på gång, vad som triggar igång hennes beteende och undvika att prata om det. Jag har blivit duktig på att starkt markera var min gräns går, att hon inte har med vissa saker att göra mm. Jag har slutat att gabba emot för det tjänar ändå ingenting till, det tar bara energi både från mig och henne och skapar osämja. Så även om det är svårt, så försök att ignorera din mormor. Hon vet ju uppenbarligen inte vad hon pratar om och då ska hon inte säga något. Visa att det är du som bestämmer over din kropp, inte hon . Och bästa sättet att visa det är tyvärr inte alltid att tjafsa emot utan bara att ignorera det.
hejsan jag har LGMD 2A. och nu är det så att jag vill skaffa barn. men jag är rädd att min kropp inte ska orka . så jag undrar om hur det är för andra med muskelsjukdomar att vara gravid. och hur ni gjorde när ni skulle föda... iaf tack i förväg
Hej! Jag har SMA III som också är en muskelsjukdom. Jag födde mina barn 1988 och 1990 och då visste man väldigt lite om muskelsjukdomar och graviditet. Jag födde mina barn vaginalt, men fick problem med svaga värkar vilket tydligen är en mycket vanlig komplikation. Min kropp orkade helt enkelt inte föda fram barnen på egen hand, utan det fick bli sugklocka. Med facit i hand så skulle jag egentligen valt snitt. Graviditeterna gick bra, förutom att det blev tungt mot slutet. Jag var gående då, så jag har ingen erfarenhet av graviditet i rullstol, men det vet jag att fler här på forumet har. Lycka till!
Jag har AMC, också en muskelsjukdom, har tre vuxna barn, satt både i rullstol och kunde gå lite under mina graviditeter. Mådde jättebra i kroppen alla tre gångerna men känner nu när jag blivit äldre att både graviditeter och lyftande/bärande på barn slitet hårt. Fick alla med snitt, ett sovande och de två sista vaken.
Hej En muskelsjuk mamma till Jag har FSHD som är en muskeldystrofi med försvagning av alla kroppens muskler. Jag fick barn för 8 år sedan var då gångare men idag rullstol. Vaginal förlossning ville jag inte ha då man gav mig 50/50 chans att det skulle fungera, jag fick kämpa en del för att få snitt men till sist gav de med sig. Graviditeten var kanon inga problem alls och jag jobbade hgela tiden ut även om jag av min läkare hade en "vilande" sjukskrivning men jag mådde kanonbra. Efter förlossningen fick jag ett skov och flera nya muskelgrupper dvs som ej varit så svårt angripna blev det. Jag har en sällsynt sjukdom så inget är fastställt men för mig har skov kommit vid hormonförändringar som puberteten och graviditeten. Graviditeten var som sagt bara bra men det var svårt att vara muskelsvag och ha småbarn men hon lärde sig tidigt att kravla i och ur vagn själv osv så det gick Lycka till och satsa på att bli förälder för det är det bästa som finns och allt underbart man får vara med om överträffar alla besvär 100 ggr om.
Jag är gravid nu och ska snittas på tisdag, har ingen muskelsjukdom vad de vet. Läkarna är mer inne på bindvävssjukdom men mina muskler är påverkade och blir lätt uttröttade och jag behöver längre återhämtningstid än en "frisk". Mådde jättebra i början när hormonerna kickade in, hade knappt ont alls. Men de sista månaderna så har det blivit riktigt tufft. Är gångare inomhus och har rullstol utomhus och kan rulla själv men det har varit många tillfällen som jag behövt knuffhjälp även på köpcentrum. Jag upplever att min kropp inte orkar längre, när magen blir större och alla förflyttningar blir lite svårare så tär det mycket. Jag har inte gått upp mer än 3kg den första tiden och nu de sista veckorna 4kg på 2 veckor så det har nog påverkat att jag blivit mycket sämre under den tiden. Planen var igångsättning efter 40 veckor så jag inte skulle behöva gå över tiden, dock med noggran övervakning så jag inte skulle bli helt utmattad. En frisk person kan orka bättre. Men i veckan så togs beslut att det blir snitt istället, för min kropp har ingen energi kvar alls nu och det värsta som kan hända är att de testar att sätta igång och jag får gå flera dagar med värkar och inget händer, sen att det blir snitt ändå. Sen får vi se hur jag återhämtar mig, jag hoppas att det kommer bli bättre när bebisen är ute, tidigare erfarenheter från rehab så har jag några veckors återhämtningstid innan kroppen är "normal" igen. Så jag tror att så länge man funderar och får stöd från vården så går det bra. Men man kan inte räkna med att det kommer vara en dans på rosor, även om man inte ska räkna med att må dåligt heller. Mödravården har varit helt fantastiska och gett oss otroligt mycket stöd hela vägen. Även om jag mått och mår fruktansvärt just nu så är jag övertygad om att det är värt det. Så lycka till
Jag och min blivande sambo har funderingar på skaffa barn när vi bott ihop ca ett år. Planering krävs extra eftersom jag har mycket medeciner jag behöver sluta med samt att jag behöver se att min mesns blir regelbunden först, så även att samboskapet fungerar. Problemet vi har är att jag vill vara hemmafru och hemma mamma. Jag har en son på 8år som bor hos sin pappa och jag träffar på helgerna. Ha alltid hafft en dröm om att mina barn skall slippa dagis och fritids. Att jag och mina barn skall gå till kyrkansbarntimmar och andra barnvänliga saker innan de börjar skolan. Samt att när de börjat skolan att jag skall vara hemma och se till hemmet så det ät i ordning när dom kommer hem. Jag och min man är inte alls främmande för detta. Problemet är dock ekonomin. Samhället kräver att man har ett jobb båda två eller att den ena har väldigt bra betalt. Min man är vanlig industiarbeteare och om jag endast får aktivitets ersättning blir det ca 6tusen och min man har 13-16. Klara en barnfamilj sig på det? Och vad kommer samhället säga om jag en dag inte klassas som sjuk längre? Räknas jag då som lyckosökerska eller undergiven hemmafru för att jag frivilligt inte jobbar? Måste man jobba? Varför får man inte satsa på gfasmiljen istället?
visst får du satsa på familjen! & om ekonomin är dålig får du ju helt enkelt tänka över det & sen avgöra vad du vill göra. man måste inte jobba men det är slitigt att ha lite pengar, barn eller ej
Men om du har full aktivitetsersättning så får vi ju anta att du inte KAN arbeta, alltså finns det inga alternativ. Det är klart ni klarar er på de pengarna om ni får en liten men givetvis måste utgifterna anpassas till inkomsterna. Så det hela hänger på hur mycket utgifter ni har.
Jo nu kan jag ju inte jobba men är under rehabilitering. Visst jag kan tänka mig att rehabiliteras för att må bättre, men samhället verkar bara vilja ge mig rehab för att jag en dag skall kunna jobba. Visst jag kan tänka mig att jobba 25-50% när jag mår bättre. Men inte mer om jag skall skaffa fler barn. Min man jobbar tvåskift och på eftermiddagsveckorna ser man honom knappt. DEtta vill jag kompensera genom att själv vara hemma mer. När det gäller pengar är jag van vid att ha lite mindre. Jar har under de senaste 6åren levt på aktivitetsersättning på garanti nivå. Blir ca 3tusen kvar efter mina räkningar på hyra el tel mm. Jag får ju bostadstillaägg. Förr fick jag bostadsbidrag för barnfamilöjer. Men flyttade till en 1a och då får jag inte det. Och mig gör det ingen. Varför skall jag få en massa bidrag för min son när han knappt är hos mig? Finner jag onödigt. Men jag vill e dag påbörja en ny familj. Och då vill jag kunna finnas där på ett vis jag inte kan för min son. Han fick flytta till sin pappa när jag mådde som sämst. DEtta var mitt beslut men hans pappa vägrar nu se att jag mår bättre och därför bor han kvar där. MIn son har en helt underbar pappa så han far ju inte illa där. Min son saknar dock en mamma, han har sin styvmor men vet mycket väl skillnaden. På helgerna har vi dock jätteskoj som mor och son och däremellan ringer vi varann och ibland nått vykort.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh