Hej! Jag heter Petra och jag läser produktdesign vid Malmö Högskola. I mitt examensarbete ska jag fördjupa mig i ämnet identitet, rullstol och produktdesign. Vill någon som är rullstolsburen kunna uttrycka sin identiet o personlighet genom rullstolen eller en produkt i nära samband med rullstolen? D.v.s. man vill inte ha en svart rullstol utan ha möjlighet till färgglada ekerskydd eller, mönstrade säten...(bara ex). Skulle någon vilja ställa upp på intervju? Du behöver inte vilja uttrycka din identitet genom rullstolen utan bara vilja diskutera kring detta med mig. Intervjun kan göras via mail, telefon, chatt eller ett personligt möte runt Malmö med omnejd. Med tack p.braadli@gmail.com Redigerat 2012-01-29 20:27
Lämna dina kontaktuppgifter om du vill öka chanserna att hitta folk. Jag deltar gärna per mail (eller telefon) eftersom jag bor i Stockholm. Stor applåd för att någon intresserar sig för ämnet! Det finns mycket att säga om det här.
Tack för tipset tänkte inte så långt. Jag kontaktar gärna dig. p.braadli@gmail.com
Hur ska designen ändras och vilka färger?
Nu har jag inte rullstol själv utan hörapparater. Visserligen är funktionen viktigast, men att få välja en färg som man trivs med är inte oväsentligt. Personligen har jag hellre en snygg färg som syns än beige eller någon hårfärg. Tyvärr har fortfarande en del tillverkare mest tråkiga färger att välja på om man t.ex. inte vill ge upp möjligheten att ansluta externa ljudkällor såsom FM-mottagare mm direkt till hörapparaten utan att gå via T-slinga.
Hej, För det mesta använder jag min svarta Panthera för att den matchar alla kläder Jag har en turkos också, men använder den mest på sommaren, brukar ha jeans då för att matcha Deras Spider Wheels är snyggast, men skulle önska sådana i andra färger också! Sedan brukar jag alltid ha en väska bak på rullstolen (Stomi & kateterpåsar behövs alltid) Jag brukar ha Ad*das, Bj*rn B*rg, C*nverse i olika färger (risk för smygreklam ) Jättekul att du intresserar dig för detta!
Äntligen någon som intresserar sig för det estetiska med rullstolar och tillbehör. Jag har köpt nya blå däck till min rullstol. Det känns som ett lyft, och rätt snyggt till min svarta stol. Jag är på en hel del möten och konferenser och till det behövs det rejäla väskor som rymmer pärmar o.d. Jag gillar Hi-Di-Hi väskorna. Tuffa och praktiska! Jag har äntligen hittat ett nackstöd till min rulle, som inte syns framifrån. Litet och smidigt, men väldigt funktionellt.
Till sidans topp
Ett utanförskap i samhället upplevs av många av oss funktionshindrade. Men på vilket sätt och varför? I en miljö som är dåligt anpassad är ett fysiskt utanförskap en självklar effekt. Skulle inte denna vara obefintlig när målet om tillgänglighet för alla skulle varit uppnått 2010 (eller som det har blivit i Göteborg, 2011)? Utöver den offentliga otillgängligheten finns också otillgänglighet hos privatpersoner. Som till exempel att inte kunna gå på en fest med kompisarna för att lokalen eller hemmet inte är tillgängligt för alla. Att känna sig utanför är hos mig en känsla av underlägsenhet, att inte räcka till eller att inte duga. Tankarna kan bli många och svåra. Vem är det som tycker att jag inte duger? Och varför tycker någon eller några att jag inte duger, jag som vill vara alla till lags. Kanske gör detta att min personlighet bleknar och jag blir mindre intressant eller attraktiv? Men måste jag vara alla till lags! Jag vill tro att jag som person är rolig, intressant och tilltalande. Men när det väl gäller sviker mitt självförtroende, som då också belastas med mitt funktionshinder. För vem vill bjuda någon i rullstol? Nu har vi julen framför oss och med den, umgänge med familj och vänner. Julen är ju mer än något en högtid som de flesta vill fira tillsammans med andra. Nu är också extra känsligt att inte kunna vara med och fira på grund av ett funktionshinder. Kanske skulle vi kunna ändra vårt eget beteende? Istället för att inte alltid kunna bli bortbjuden kan ju faktiskt vi bjuda hem andra till oss. Och sedan får vi inte glömma möjligheten att delta i Stadsmissionens julfirande, som inte behöver innebära gudstjänst utan bara god mat och trevligt sällskap. Tyvärr verkar det vara det enda offentliga alternativet på julafton i år. Men det kanske finns flera mindre kända alternativ, till exempel i föreningar eller gårdsfester. Före julhelgen ökar köplusten men hur mycket kan vi delta i julhandeln? Jag har inte varit inne i Göteborg på länge och TV-bilderna lockar heller inte till besök. Kanske är det min egen känsla av oförmåga att köra rullstol i trängsel. Min erfarenhet av människor i trångt folkmyller är inte heller positiv. Många blir väldigt irriterade över att behöva ta hänsyn till mig och min rullstol. Men denna irritation möter nog många andra också, till exempel en del med barnvagn eller med välfyllda shoppingkassar! Detta föranleder också ett slags utanförskap och kan väl bara förändras genom att vi blir mer närvarande och ”hamnar på kartan” i samhällsmedvetandet. Hur kan vi då synas mer bland de icke funktionshindrade i samhället? Möjligheterna har ökat när äntligen vår kollektivtrafik har blivit mer tillgänglig. Bara det faktum att vi inte behöver åka enbart färdtjänst underlättar. (Färdtjänsten är förresten en otäck bov i dramat om ett ökat utanförskap – i bussarna sitter vi och tittar ut, men ingen vågar titta in!) Den kommande julen behöver vi i Göteborg inte bli inlåsta i hemmet, snön lyser med sin frånvaro. Det kommer nog bara att regna och det gillas bara av några få med eller utan rullstol. Jag ser faktiskt fram emot en grön jul, tänk att kunna gå ut på juldagsmorgon och ta en promenad utan att slira i snömodd eller stoppas av höga snövallar! Apropå utanförskap och jul, jultomten är utanför hela året utom på julafton. Då släpps han in. Låt oss göra julen lika tillgänglig och mysig för oss alla, som firar jul. God Jul! Ulrika Båhlerud http://www.gil.se
Vad jag tycker om God mat kött, öl och whiskey Människor som visar intelligens och respekt för andras åsikter och livs val Vetenskap, speciellt historia, astronomi, psykologi och filosofi Sökande och forskning, yttre och inre sökande, mysticism, healing Yttre och inre resor, kroppberöring Tillfälligt sex Blues och 60-tals musik Motion, gärna natur promenader ensam, möjligen med någon som förstår mig mycket Film Teater Riktiga vänner som respekterar än Fungerande föreningsliv Vad jag inte tycker om: Översitteri Okunskap Inskränkthet Maktfullkomlighet Påtvingade åsikter Att bli styrd/ kontrollerad Fasta förhållanden Techno, hiphop, spenat soppa, viss fisk Att tvingas görasaker jag inte vill När jag skadar mig själv genom att göra något mot min vilja och känsla Vad jag vill göra: Jag vill följa min egen vilja när det är möjligt och inte skadar någon annan Jag vill arbeta bland bildade människor som jag kan ha utbyte av att prata med och som respekterar mig och privatlivets integritet Jag vill ha en rent sexuell relation med en as-kvinna eller psykiskt labil kvinna eftersom dessasaknar den agressivitet och bestämdhet som får mig känna mig styrd Jag vill resa både yttre och inre resor Jag vill läsa Jag skriva, spela teater Jag vill ha nya vänner jag vill träna Jag vill utmana mig själv, hitta och lära mig sätta mna gränser Jag vill ha en riktig terapeut som kan AS
Jag har börjat frigöra mig från mina förtryckare. Nu ska jag bestämma i mitt liv, INGEN annan. Jag vill ha ett nytt arbete och ha mitt nuvarande som fritid. Jag ska återuppta min träning, läsa en bra bok, skaffa nya intressen, något som verkligen stärker min självkänsla. Sist men inte minst ska jag själv bestämma exakt vem jag umgås med och varför och återerövra bestämmanderätten över vem jag älskar. Denna rätt togs i från mig för tre år sedan. En ny tid gryr, tiden för min revansch!
Jag vet inte om jag är inne på rätt forum nu och skriver. Men det lär jag väll märka.... det jag söker och frågar efter är dels tips och råd om arbetslivet och hörselskada. Om det fins det någon bok i ämnet så tar jag gärna i mot tips eller om det fins någon bra sida så tipa gärn!!!!
Ibland kan det rent av vara en fördel att vara den som tar anteckningar. Beroende på om man vill styra eller bli styrd.
Om du är 30+, så är det Hörselskadades riksförbund (HRF) som gäller här i Sverige. För barn och ungdomar upp till 30 finns Unga Hörselskadade (UH) som är en jättebra förening (tycker jag, men jag är nog rätt jävig). Blir du medlem i någon av föreningarna så får du HRFs medlemstidning Auris varje månad som brukar ha olika teman och ibland med extra fokus på t.ex. arbetsliv. I de flesta städer finns det ingen speciell förening för yrkesvarsamma. Den enda sådan jag känner till finns i Stockholm, men det behöver inte betyda att det är dåligt ställt i din kommun för den delen. Beror mycket på vilka som är aktiva i styrelsen. Sen finns en del engelskspråkiga communitys på nätet, men i takt med att Facebook fått många andra nät-forum att stagnera, har även de somnat in allt mer. Har du några direkta frågor står jag gärna till svars. Jag har inte jättelång arbetserfarenhet men har jobbat ett drygt år iaf sen jag tog min examen.
Insåg nu att tråden faktiskt ligger under forumkategorin Identitet. Kan det vara så att det kan vara rätt knepigt beroende på hur grav hörselskada man har att veta var man "hör hemma"? Är man helt döv så är det väl oftast teckenspråk som gäller, antar jag. Jag vet att min släkting väntade väldigt länge med att skaffa en hörapparat för att det kändes pinsamt att ha en sådan. När så väl en sådan införskaffades av nöden tvunget, så insåg h*n hur dumt det varit att inte ha gjort det tidigare. Att en massa pinsamheter pga missförstånd undveks istället . Vad det gäller arbetsmarknadsåtgärder så finns det ju faktiskt "coachingsystemet", där man kan få hjälp och stöd hur man ska ta sig ut i arbetslivet. Det kan säkert fungera bra om man ser till att man får tag i en vettig person som "coachar". Vet inte om HRF möjligtvis kan ge råd vad det gäller det?
Har nyligen börjat få hjälp via hemtjänsten med bla promenader 1 timme 2 ggr i veckan där dom kör ut mig i rullstolen en tur. Känns skönt att komma ut och det är ju ändå blandade känslor. Har nu harf detta i 1 månad tror jag det är och det är nya personer varje gång vilket e så jävla jobbigt för mig Det känns ju jobbigt nog som det är att vara så "utsatt" och lämna över sig i främlingars händer, och för mig är det pga mina svårigheter ännu svårare med detta med nya personer hela tiden. Kan ju tillägga att vi bett om att det ska vara så få personer som möjligt som har med mig att göra just för att göra det så bra som möjligt för mig. Jag vill bara kunna känna mig bekväm och koppla av, men det funkar inte. Idag kände jag mig som ett jävla offer Va inte alls kul. Redigerat 2011-05-12 17:12
E muskelsvaghet/uttröttbarhet som gör att jag måste ha stolen så armarna funkar lika kass som benen. Redigerat 2011-05-28 13:12
Kanske hade kunnat vara något faktiskt med elstol. Hur "svårt" är det att få en sån? E det som man får köpa själv eller kan man få via kommunen? Har tittat lite på små elscootrar också. Tänkte att det kanske kan vara ett alternativ också. Såna kan man ju hitta för en rätt billig peng. Känns svårt bara det här. På ett sätt så skulle jag kanske skaffa elstol lite även om en del i acceptansen och så. Och samtidigt så är det ju skönt om man hade kunnat slippa för det blir så "uppenbart" hur sjuk man är då.... Redigerat 2011-05-28 14:05
Jag föddes med mitt fh, o det är säkert mycket lättare... Men, varför inte använda de hjälpmedel som finns för att få mer tid/ork över till det man vill göra?
Kan bara hålla med Anna, jag har också varit gångare men fick en permobil så jag kom ut i skog och mark igen samtidigt som jag fick livet tillbaka så inte bara negativt med rulle/elrulle.
Ja det är ju så.... Jag vet att jag bara borde älja att se fördelarna med det, och förhoppningsvis så kommer jag dithän... Tror det på sätt och vis hade varit lättare om man helt enkelt inte kunde gå. Att det liksom inte fungerande alls. Nu funkar det fast olika hur mycket och länge och det ger ju konsekvenser att göra det :/ Tänk att det ska vara så svårt med acceptans... Ni som vet, hur pass får man "välja" vilken typ av hjälpmedel man får?
Jag vet inte om det är lättare att inte kunna gå, men jag vet att bland döva och hörselskadade finns motsvarande situation. Alltså att i vissa avseenden har vi hörselskadade kanske det bättre så till vida att vi kan höra men samtidigt blir det svårt för omvärlden att förstå vilket merarbete det innebär att lyssna i olika situationer. I bland utan problem och ibland med mycket trötthet som följd. Idag tror jag inte någon skulle be en döv att skärpa till sig och försöka höra (även om det tyvärr var vad som hände tidigare under 1900-talet) Jag vill inte påstå att det är *inga problem* i något fall, men det finns skillnader i tydligheten mot omvärlden. Lämnar däremot över frågan kring hjälpmedel till någon med mer relevanta erfarenheter för ditt funktionshinder. Kan nog dock säga att det kan ha betydelse om de har hunnit införa "fritt val" i ditt län för den delen av sjukvården ännu eller ej, samt vad som fritt val gäller - är det val av mottagning eller det ett system där man får en påse pengar som fritt kan disponeras. Det första behöver inte ha så stor inverkan utan där gäller nog precis som i den "ofria" vården att den som läst på och gör sin röst hörd får oftare det den vill än de som bara tar vad som erbjuds.
Uttryckte mig nog lite halvdumt i mitt senaste inlägg. Hoppas ingen tagit illa vid sig eller så. :/ Menar kanske inte precis att jag skulle vilja vara förlamad för det är klart att jag ändå är glad över den funktionsförmåga jag har. Tänkte nig att just acceptansbiten blir något lättare när det är så. Kan man inte tex gå så kan man inte. Tror acceptansen för mig är svår också för att min sjukdom inte är 'rikigt accepterad' av vården heller. Allt som oftast möts jag av okunskap och ovilja att förstå för att detta är något annar än dom är vara vid. Att få en läkare att godkänna en elstol när han egentligen tycker att jag nog ska försöka röra mig lite mer. Och om jag sen gör det så blir jag bara sämre och allt brakar hemma. Vet inte hur bra läkaren är på att faktiskt bara höra det som sägs istället för att titta på en och tycka att man ju ibte ser så sjuk ut och jag kan ju gå osv. Ja inte helt lätt, men kanske hade kunnat gå. Kanske bara jag som målar fan på väggen. Gällande att prata med andra med sjukdomen så finns det nog tyvärr inte mycket att hämta där. Tror att någon kanske har permobil, men jag är nog en av de få som 'kräver' hjälpmedel. Men sen till nästa problem. Pratade med min mamma och hennes första tanke var, hur ska man lösa det där du bor nu. Vart skulle du ha stolen? Och ja, så långt hade jag inte ens tänkt. Bor ju på 2e våningen utan hiss så lägenheten e ju inget alternativ. Och vindsförråd :/ Ni som har elstol eller permobil, hur har de praktiska bitarna lösts?
Inser att jag låter otroligt negativ och bara ser problem med är nog vest villrådig. Brukar vara sån som ser lösningar istället för problem. Kommer väl dit igen Men tills dess uppskattar jag allt ni skriver.
Jag behövs inte, ingen skulle egentligen bry sig om jag inte fanns. Jag är inte oumbärlig någonstans, ingen älskar mig och jag skulle underlätta livet för mina anhöriga om jag dog.
Munken snälla gör inte d. Alla vi som känner dig här inne skulle bli jätteledsna om du försvann & vi skulle fråga oss "Varför gjorde han det?" Ingen av oss skulle förstå.
Tycker att det där med ringa polisen lät rätt bra. Vi är flera som skulle sakna dig bårde här och IRL.
Ja Moon, precis så är det!
Sök hjälp! Kontakta spes hjälptelefon eller psykakuten. Ingen ska behöva må så dåligt. De efterlämnade får kämpa så otroligt mycket sedan. Tro mig jag har varit med om det själv!
Hjälp till vilken nytta. Alla styr mig och att jag ska vara dem till lags, tjäna deras syften, ingen bryr sig om mig och lyssnar egentligen på mig. Det finns INGEN som skulle sakna mig på riktigt. Så vad är jag att spara?
Finns väldigt många i detta land som har samma tankar och funderingar ang livet som dig, bland annat mig själv ett tag. 2004 krossade jag nacken i en älgolycka, låg i Uppsala i ca 4 månader och flyttades efter det till falun där jag låg i 2 månader, blev rullstolburen i amband med olyckan och jag levde ett fantastiskt liv med sambo, jobb mm. Allt var bra hon stod verkligen vid min sida hela tiden och talade så vackert om att det var hon och jag. Hade även några få riktiga vänner också som stöttade mig. Efter lite efter 2 år så märker jag att inte allt står rätt till. Till slut så tar jag min dåvarande sambo & en av mina bättre vänner på bar gärning. Då brast allt för mig. Livsgnistan och precis allt.. Men nånstans hela tiden så har jag lyckats peppra mig själv genom att ej ge upp och tänka att det blir bättre. nu för ca 3 månader sedan blev jag utbjuden på "dejt" via vänner, hon som ville träffa mig hade varit intresserad av mig en längre tid trots hennes vetskap ang min situation om assistans 24h/dygnet.. Det jag bara vill få fram är att det finns nån för oss alla som gör det värt att leva för, det är bara det att vi själva bara inte vet när det sker.. Stå på dig killen
Jag behöver ett nytt liv, nya mål, nya vänner så jag kan återfå min självkänsla. Jag har mått så dåligt så länge, jag måste bort vissa personer börja om. Det kommer aldrig att gå
HEJ..God fortsättning på nya året..Hur har det börjat för Dig..?? Vad har Du för tankar och funderingar över vad som skä hända 2011..?? Ha det gott..
Nej tack inga karlar och inga kvinnor över 45.
Nu får sunshine tänka sig för lite vad som sägs...!
Jag skrattar med er tokar...! För dåligt betalt...!!! Ni trodde Ni skulle få titta på då,eller? Glöm det..!
Jag önskar att jag vore på den andra sidan, efter livets slut. Där blir jag lycklig i balans och får den förståelse, bemötande och uppskattning bara kuratorer kan ge mig i detta liv.
kallar komikern Jonas Helgesson sin bok.En löjlig titel tycker jag.Vad är ett CP-liv för något?
Driva med begreppet "cp" antagligen och att komma med en titel som uppmärksammas.
Han vill väl visa att man kan leva ett bra liv trots en CP-skada vilket inte många verkar tro. Jag är själv CP-skadad, lever med en CP-skadad kille och har ett jättebra liv
samma här. Men våra liv är människoliv och inga CP-liv. Haqr svårt för folk som kokettterar med sina funktionshinder. Det betyder kanske att de låter funktionshindret ta för stor del av deras tillvaro. Det kommer man inte långt med om man samtidigt ska snacka om normalitet, full delaktighet mm.
Jonas titel är ok i sitt sammanhang men jag kom på ett namn på en blogg som jag tyckte kändes fel och den hette "CP-morsan". Likadant reagerade jag på en föreläsare där mamman kallade sin familj "CP-familjen" (ett av barnen hade fh). Tanken var säkert den samma som Jonas har, att återerövra begreppet "CP" men i motsats till Jonas titel på sin bok kändes detta fel.
Det är enligt mig fel att ifrågasätta något du egentligen inte vet vad det är. Du vet ju inte vad han vill nå ut med titeln förs du läst boken, alltså kan du inte ifrågasätta titeln förs du läst boken. Ursäkta om tidigare inlägg blev lite fel svar på fråga, var trött, om det är en ursäkt.
Det är det ingen som sagt. Bara att man ska veta vad man pratar om innan man uttalar sig.
tror jag kommit till en punkt nu när jag har en kris. Har mått ganska bra ett tag och känt att saker börjar vända, livet har sett superljust ut. I måndags var sambon på praktikintervju och i onsdags började han. Allt gick så supersnabbt, de ringde på torsdagen och frågade om han kunde komma på intervjun. Nu ska han gå där i 3månader och det lutar åt att han sen får anställning där. Jättebra både för honom och för vår ekonomi. Men jag har varit själv hemma nu 2 hela dagar, har börjat inse mina begränsningar. Förut så gjorde jag saker som jag egentligen inte borde för jag visste att han fanns där för att plocka upp mig när jag föll, eller dra händerna rätt när de hoppade ur led. Jag behövde inte tänka på att vara försiktig, visst det gör ont att hälla tevatten över sig och hela golvet men han fanns ändå där för att torka. Jag chansade en massa. Nu måste jag tänka på vad jag gör, det finns ingen hemma dagtid som plockar upp mig ur sängen om kroppen låst sig, som kan hjälpa till vid överförflyttningar, bära tunga saker så jag inte häller tevattnet över mig osv. Igår skulle jag ta bilen och hämta honom på praktiken så vi kunde åka och köpa mat. Hade vilat hela dagen för jag hade lite ont, foglossning nu också så det är extra ont i kroppen. Hissen ner gick bra och ut till garaget, så skulle jag ta upp stolen i bagageluckan. Men den är tung och annars så står jag lutad mot bilen och lyfter, ibland går det ibland går det inte. Men nu tänkte jag till. Arbetsterapeuten som vet allt och kan allt utan att ha ens tittat på mig när jag lyfter har tjatat om att jag ska sätta mig i bagaget och plocka isär hjulen från stolen och sen lyfta. Så nu gjorde jag så för då blir den ju lättare. Men det gick åt h-vete. Halvvägs när jag lyfte och skulle vrida in stolen så händer något i skuldebladet, smäller till och gör fruktansvärt ont. Av adrenalinet så lyckas jag få in stolen och ligger brevid den i bagaget och tårarna rinner av smärta och känsla av misslyckande. Tillslut får jag in hjulen också och kan långsamt släpa mig till förarsätet. Sitter och gråter av smärta och efter ett tag kör jag iväg, tur att det är så nära han har praktiken. Bryter ihop totalt på parkeringen. Känner mig så värdelös just nu, som inte ens kan få in stoljävlen i bilen själv, jag som varit så självständig tidigare. Jag kör tills jag har tegelväggen i skallen och sen lite till. Nu känner jag mig som en belastning. På det har folk från andra forum börjat ifråsasätta om jag verkligen kan bli en bra förälder om jag inte ens klarar av enkla saker. Har försökt förklara att jag är lovad viss hjälp och ledsagning och att vi kämpar för mer. Att foglossningen och avsaknad av mediciner gör allt aningen värre. Själv tror jag att det är stor skillnad att inte få sova på nätterna för att bebis skriker än att själv ligga och skrika av smärta på nätterna. Allt gick lite för fort för mig, visste att sambon inte skulle vara där hela tiden, han hade jobb på gång i sommar men nu hann jag inte med alls. Livet går ju upp och ner och det kanske är ganska naturlgt nu att jag mår skit och funderar på om vi gjort rätt val, vi har tänkt igenom detta med barn mycket när beskedet kom, har pratat med min läkare, barnmorskan och läkaren på mödravårdcentralen och alla tror på oss. Det gör flera här också det har jag fått höra, men ändå. Nu ska vi se till att lägga massa energi på att snabba på insatsen från boendestöd och ledsagning, senast i maj ska det börja men komunen är långsam. Sen ska vi se om min läkare kan fixa så jag får en ny arbetsteapeut, jag har frågat landstinget om hur jag ska göra men får svar att jag inte får byta utan måste ha möte med enhetschefen. Mitt ombud har pratat med enhetschefen flera gånger och jag har mailat men får bara svaret att det är samma bedömning oavsett vem man träffar... då kan jag tycka att jag borde få byta men icke... Vi ska flytta och då blir det lite större utrymme för mig också, pratar med komunen för att se om jag kan få mer anpassning också, men då måste arbetsterapeuten skriva intyg och hon har inte sett mig röra mig på 2år och går efter det hon trodde då... så det känns lite hopplöst. Varför ska allt vara så svårt? Drömmen nu är ett mer anpassat kök, i alla fall en spis jag kan nå upp till och en permo så jag slipper sitta här på dagarna helt själv isolerad. Sånt knäcker väl även den bäste antar jag. Vill nog bara skriva av mig, är så knäckt nu. Funderar på att se om de har en kurator på min vårdcentral, vet att mödravårdcentralen har det. Får se vem jag kontaktar, tror jag behöver få prata med någon nu. Min barnmorska sa att jag troligen kommer hamna i en liten identitetskris nu och hon verkar vara en klok kvinna. Tack för att ni finns ändå.
Kuratorn på mödravårdcentralen ringde igår, min barnmorska hade pratat med henne om situationen som är nu. Och vi ska prata mer imorgon på telefon för hon kan hjälpa till så läkaren där skriver intyg om det behövs. Går säkert lite fortare än om bara min läkare skriver intyg. Sen ska jag få komma dit och prata, var hon som sjäv tog upp det. Hon verkade ha lite koll på detta med föräldraskap och funktionshinder lät så i alla fall. Det är jätteskönt så kanske jag blir lite bättre rustad i framtiden, för jag lär nog bli ifrågasatt flera gånger. På ett annat forum jämförde man mitt kommande föräldraskap med Bobbys föräldrar... de som hade ihjäl honom. Så värdelös är man tydligen om man har funktionshinder. Är så glad att jag fått kontakt med några här som gått igenom en graviditet och är superbäst föräldrar, det ger mig mer självförtroende.
I all hast vill jag bara skriva att jag tycker det är oerhört ansvarsfullt att ta itu med de känslor och tankar som dyker upp. Allt det nya (i kombination med rusande hormoner) är ingen lätt match. Bra gjort, klappa dig själv på axeln!
Tack, men ni ska ta åt er endel av äran också. För hade jag inte läst tdigare trådar om andra som tänkt liknande tankar så skulle jag nog aldrig vågat ta upp det med vården. Speciellt inte med tanke på vad vården tidigare sagt när jag försökt prata om hur sjukdomen påverkat mig psykiskt. Men mvc borde inte ens få räknas in i samma kategori som den andra vården. Så underbart folk så det är otroligt
familjeliv... och mer behöver jag kanske inte säga. Blir väl lätt så när folk sitter och tycker och tänker utan att inse att det alla inte är "caffelattemorsor" som springer på öppenförskola och babysim timmarna efter att ungen ploppat ut. Synd bara att folk faktiskt lever i tron att om man inte kan klara sig helt själv så får man inte skaffa barn. Några har haft åsikten att man faktiskt inte ska få ha assistans som hjälper till. För sånt vill de inte att deras skattepengar ska gå till osv. Få inser att många faktiskt har en respektive som kanske är helt frisk, en idiot tyckte att min sambo borde fundera på att lämna mig istället för att nu få slita ut sig med sin praktik och sen komma hem och få plocka upp och ordna saker åt mig. Visst har jag vetat att dessa åsikter finns i samhället men trodde inte att vuxna människor kan med att skriva sånt på allvar till andra. Eftersom jag inte landat ens i min sjukdom, om man nu någonsin kan göra det så blir det svårt att försvara sig mot dessa fördomar nu. I förrgår hade jag ont i händerna igen, handleden hoppade ur led som den gör lite då och då. Så jag tränade lite på att lyfta upp kaninen med ortoserna på. Även om en bebis inte är som en kanin så väger de ungefär lika mycket och klarar jag av henne då kan jag säkert få upp en bebis. Som sambon sa, när den blir större och kan gå och stå så blir det ju lättare eftersom du slipper lyfta på samma sätt. Det har han nog lite rätt i även om varje ålder har sina svårigheter, men jag läser bla. ninnis blogg och hämtar inspiration därifrån. Har även 2 vänner som är gravida nu och har egna funktionshinder, inte lika stora som mina men ändå. Man får nog ta och söka sin kraft från andra. Jag kanske aldrig kommer kunna springa och spela fotboll med ett barn, men krama det är jag en jävel på Som jag skrev till ett gäng av dessa personer "hellre en förälder som har upplevt livets tuffa sida som är ödmjuk och insett vad som är viktigt i livet, än någon som tror sig veta att allt och kör över alla andra i sin väg att komma högst upp"
helt rätt... finns några bra trådar som jag hållt mig till, men tyvärr så blev det pannkaka i en tråd. Nu så skriver jag bara i några trådar där vi pratar graviditet helt allmänt. För där får nog ett troll det svårt att ta sig in. Tragiskt att se att det finns så många som lever i sin fluff-värld och tror att molnen antingen är rosa eller blåa.
Jag tycker du är väldigt klok som tänker efter som du gör och testar saker och ting. Då vet du på ett ungefär vad du klarar och det som är svårare kan man söka lösning på. Sen blir man som en tusenkonstnär när babyn kommit. Man kommer på lösningar på det mesta. Jag gjorde på mitt sätt när jag fick vårt första barn. Har inte alls gjort som mina väninnor men mitt sätt fungerade för mig och deras för dom.
Precis jag tror att det om man släpper tanken på att göra som alla andra så kommer man på lösningar. Måste säga att jag ändå har tur som har fått hjälp från er här att inse den saken. Även om jag gjort på mitt sätt tidigare så känns det känsligare nu när det gäller barn, finns knappast någon som inte har åsikter om hur man ska göra, men mitt sätt är inte sämre än någon annans. Pratade bärsele med några kvinnor som ratade det helt för man skulle ha sjal, det eller inget. Men jag kom fram till att bärsele troligen funkar bäst för mig, lätt att ta på och lätt att ta av. Har hittat en teknik som gör att det nog ska gå även med ortoser. Men det gnälldes massa på att sele var så dåligt för ryggen och man orkar inte bära så länge, men jag ska inte bära länge, det lär jag inte orka vad jag än har, om man så tejpar fast barnet på bröstkorgen på mig. Och prio måste vara att jag kan förflytta mig och få på den själv. Annars kan det ju lika gärna kvitta. Så vi hittade en billig begagnad sele och börjar prova där. Funkar det inte ja då får man tänka om, men jag kan inte jämföra mig med mina vänner som är starka och friska.
Absolut! Är man orolig så är det ingenting som är så bra som att prata med någon som har varit med om samma sak.
Boendestöd och ledsagning? Jag tycker det låter som om du behöver assistans!
jo... men komunen tycker inte det. Så efter 2år bråk så sänkte vi kraven för att få igenom något alls. Egentligen så var vi hos handläggaren för att söka boendestöd åt sambon för hans utredning var klar. Men återigen så såg de oss som siamesiska tvillingar, fast med skillnaden att vi bägge fick egen tid med boendestöd och ledsagning. Så nu håller vi på att försöka få fram hurvida de har klassat mig i LSS eller inte, eftersom man måste tillhöra LSS för att få boendestöd i våran komun. Ska få svar idag men har tagit kontakt med några assistansbolag som kan hjälpa mig att bråka med komunen. De senaste 2 gångerna jag har försökt söka så har de trollat bort mig med en massa paragrafer och besked. Vi trodde att de fick göra så men i efterhand så visade det sig att de dels lämnat tillbaka ansökan utan att ens ge avslag, hade ingen anning om att man skulle kräva avslag. Gången efter så ändrade de ansökan om LSS och assistans till boendestöd, som blev ändrat till hemtjänst... helt sjukt att man kan bli lurad så mycket. Så nu vill jag inte göra ett nytt försök förrens jag får hjälp med ansökan. Hade det pågång i sommras, men det bolaget hörde inte av sig som lovat och jag tappade helt förtroendet. Har 2 bolag nu som ska höra av sig och vi ska prata om vad de kan erbjuda och sen ska jag välja ett.
Handläggaren för hemtjänst var precis här. Jag sa som det var att jag just nu behöver akut hjälp med matsituationen. Resten får gå som det går. Hon undrade om det var matlåda jag menade men jag sa att det är hjälp för att koka potiatis, ris, pasta eller liknande och värma upp något tillbehör. Hon tyckte att det inte skulle vara något problem. Vet inte hur mycket tid jag får men jag har tex. 20min för plock när de ska ta ut återvinning och packa diskmaskin och på 20min så hinner man fixa endel. Särskillt om jag förbereder. Äter heldre överkokt potatis än något som värmts i micron. Så nu väntar jag på att hemtjänst ska ringa och bestämma tider. Har bestämt att jag testar och ser om det fungerar. Dietisten ringde också och jag ska dit på fredag, känns jättebra så jag får hjälp att kolla så jag får i mig tillräckligt. Känns bra att jag får en chans att testa om det funkar med hemtjänst, så jobbar jag vidare med assistansbiten samtidigt. Hade en ordentlig depp i helgen. Tappade all ork och var nära på att ge upp, men man kanske måste få ha sådana dippar för att komma vidare. *Edit* Jag fick svar från min läkare i fredags också, han vill skicka mitt mail där jag skriver om den fajt jag haft med rehab och arbetsterapeuten till enhetschefen för rehab på sjukhuset. Dit jag vill egentligen men måste ha specialremiss för att komma och ingen har varit villiga att skriva en sån, för jag har alltid varit någon annans problem. Visserligen så frågare primärvårsrehab för snart 2år sedan om jag fick komma till sjukhuset men de ansåg att jag var för komplicerat fall och remitterade vidare till grannstaden. De lovade att fixa in mig på sjukhuset istället för där kan jag få hjälp med alla bitar, men sen ändrade man sig när jag ifrågasatte deras utredning. Man ska ju hålla käft och niga inför läkarna. Så jag hoppas att enhetschefen kan göra ett undantag och ta in mig ändå. Där har de kuratorer som kan problematiken med funktionshinder som är större än ett brutet ben, och framförallt så kan de hjälpmedel och träning. Så nu har jag många trådar ute och hoppas att det ska nappa så jag kan komma vidare. Redigerat 2010-03-15 14:42
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
