Jag mår egentligen ganska bra men har drabbats en hastigt påkommen längtan efter föränding, kärlek eller död jag vet inte. Jag trivs helt enkelt inte med livet hjälp mig!
Ska jag preciera min livsångest?
Som du vill Jack worm. Jag känner mig instängd i mig själv, längtar efter mening med mitt liv, att uppnå NÅGOT som gör livet värt att leva.Att bli uppskattad, älskad av en kvinna göra någon som jag att jag känner mig nöjd med livet. Om jag inte uppnår detta snart behöver jag inte finnas!!
Då har jag en form av "lösning" för dig. "bryt lite mot lagen" och uppsök en prostituerad... typ.. Hon uppskattar dig verkligen, iom att du isåfall ger henne en form av försörjning. Eller gör något helt annat. Ge dig in på något med kropp och själ. Låt inget och jgen hindra dig förrän du själv är beläten med vad du har presterat. Annat funkar inte. Elwah har dock rätt, du måste precisera det du vill ha hjälp med.
Kan bli svårt. Det som gör mig deppig är min livssituation. Känner mig instängd av alla människor sopm skyddar mig och säger jag inte kan. Det handlar inte om att rensa ut paper utan att invänta att massa människor försvinner på naturlig väg vilket kommer att ta årtionden.
Det är inte så lätt.
Låter intressant, skulle behöva resa bort ett tag se något nytt. Psykologer och kuratorer har jag fått nog av harv gått i terapi sedan jag var sex år.
Det skulle kunna vara så, att du inte är så instängd som du tror. Vad är det som hindrar dig från att ställa dig i bostadskö/söka förtur i en närliggande stad? Ta en paus från dem som gör att du känner dig instängd, om än bara för en period.
Du har så rätt Lizzy, det är nog mest min egen rädsla och fördomar både mig själv och andramänniskor. Bostadsförtur kan jag inte få tyvärr, men i bostadskö kan jag ställa mig.
om du gått i terapi sedan du var 6 år,har dte hjälpt? det verkar kanske inte alltid så i och med att du verkar sitta fast i ett negativt tänkande som går i samma spår? kanske kunde kognitiv beteendeterapi ara ngt för dig? där arbetar man ju målinriktat och jag tror du kan behöva få känna att du når mål och lyckas
Det kan du säkert ha rätt i!
Jag vill ha råd, vissa råd har varit bra andra riktigt dåliga. Låter folk svara Moon.
Ett gott råd är väl att du hyr ut i andra hand, hyr ett ställe i stan på et år och hugger av de kontakter som du inte står ut med.
Jag gjorde ett livsviktigt val för ett par år saen. Pga avb min alkholiserade kompiskrets valde jag att flytta tyill en annan stad helt enkelt. Allt för att slippa fortsaätta vara ilag med mina s.k "kompisar". Ja, jag var beroende av alkohol faktiskt. Åkte tillbaka varje helg för att kunna fortsätta supa arsalet av mig. Efterhand la jag av helt, dels pga tiden det tog att åka tillbaka, dels pga ren insikt om att livsstilen jag hade inte skulle hålla i längden. Kan skriva en krönika om det valet...?
Skriv du en krönika om det. Jag behöver en nystart i livet av andra skäl känner mig instängd och känner mig lite överflödig i min bekantskapskrets i största allmänhet. Vill möta kärleken men det lär jag aldrig göra bl a de bekanta jag har nu. Därför bl a behöver jag nya.
Skrev en krönika om det för ett par dagar sen. Har bytt umgängeskrets till en viss del åtminstone.
En annan sak är att man måste försöka säga till sig själv att man mår bra även när man inte gör det. Det är som att träna när man har träningsvärk. Man vet att man behöver det även om det gör ont. Om man säger till sig själv att man inte tänker nedbrytas så tror jag att man för andra framstår som mer intressant och du kan då e världen ur andra ögon än när du är deppig. Givetvis får man må dåligt ibland och kanske hjälper det här inte för alla. Men så blev jag av med min depression. Jag sa till mig själv "nej nu ska jag minsann inte vara deppig längre". Då började jag planera min resa, söka jobb, ta körkort. Jag behövde tvinga mig till det för att orka skaffa mig dessa förutsättningar till ett nytt liv. Börja drömma. Försök se slutresultatet och och gör upp delmål längs med vägen.
Alla har vi livskriser, oavsett om man har ett funktionshinder eller ej, men sen jag hamnade i rullstolen har nog det stora problemet varit att man har svårt att få ut känslan ur kroppen. Att gå eller simma eller sparka på en dörr är faktiskt väldigt skönt när man är frustrerad och ledsen. Jag fick panikångest under några år och gick först hos en KBT terapeut, kruxet var att jag redan låg före honom i tänket och det gav inget. I stället började jag gå hos en tjrj som sysslar med psykosyntes och det gjorde nytta, otroligt mycket nytta. Hon visade mig andra redskap än kroppen som utlopp för ilska och frustration, hon lärde mig att se hela mig, kom på varför jag var så otroligt rädd för sjukhus och läkare. (Hade inte så mycket med just läkare att göra utan med övergivenhet och det var där på sjukhuset jag blivit övergiven) Idag mår jag bra psykiskt men det betyder inte att man inte är ledsen, arg och frustrerad ibland. men att få hjälp att seperera tankarna och inse att jag är inte ledsen för att jag sitter i rulle utan för att jag är ovän med mina barn och att det inte jämt handlar om just vårt funktionshinder utan om andra saker i vårt inre. Det blir lätt en vana att skylla på sitt funktionshinder och ännu lättare just för att omgivningen så gärna gör oss till offer för omständigheterna, typ AT, fk, kommunhandläggare osv som trycker ner oss och omedvetet berättar att vi inget kan eller klarar av, det tar ju psyket till sig och då är det lätt att tro att ens livskris faktiskt handlar om att man är funkis. Så skaffa en bra terapeut, en som ser helheten och inte bara en funktionshindrad person.
Hur kan du uttrycka din ångest? Den kan ibland omvandlas till kraft och energi. Kan du måla, skriva, dansa, spela musik? Det brukar klarna när man ger ångesten någon form av uttryck...
Det kanske jag kan. Jag tycker om att måla och dansa, gör bådadera allt för sällan.
Även jag har varit deprimerade blivit mobbad och baktalad. Sa till mig själv då jag tyckte hela livet var pyton. Jag unnar ingen den glädje att se mig knäckt eller försvunnen för alltid. Jag reste ensam ut i världen som turist. Glömde alla så kallade vänner. Fick nya bekantskaper och så småningom även mitt självförtroende tillbaka. Upptäckte att jag är lika värdefull som alla andra. Strunta i alla som säger att man inte klarar det och det. Nu har jag jobbat som chaufför vilket alla sa att jag inte skulle klara. Tro på dig själv och strunta i vad andra säger och tycker. Om inte annat så byt miljö. Hälsningar Svante. Redigerat 2007-06-16 16:52
Till sidans topp
Är du döv? Vill du gifta dig borgerligt? Kollar på det teckenspråkiga programmet "Perspektiv" just nu. Första reportaget handlar om ren diskrimination mot oss döva. I Stockholm finns det 12 politiker som får genomföra borgerliga giftermål. Hur många av dessa kan teckenspråk? Noll? Korrekt uppfattat. En döv man, Christer Hovergren, ansökte om tillstånd att få viga par som gärna undviker att eller inte får/kan gifta sig i kyrkan (homosexuella bl.a) Han blev nekad!!! Bra pr för landet? Nej. Bra bevis för hur politikerna tänker? Ja. VÄRDELÖÖÖÖÖÖST!!!!
Svar: jag är hsk, o anv. hörapparater. Har grav ADHD och äv. Asperger/Autistiskt syndrom
Varför blev han nekad?
Hur tänker ni? Är det samma sak att acceptera sin skada som att lära sig leva med den? Jag anser att det är skillnad och jag väljer själv att säga att jag lärt mig leva med min skada och smärta.
Ja så kan man ju se på saken Jag kan inte acceptera att jag har så ont vissa dagar att jag inte orkar delta. Jag har på något otroligt vis ändå lärt mig leva med detta. Att plötsligt hamna i rullstol som du tar upp som exempel är nog jobbigt för de allra flesta, såvida det inte är tillfälligt. Det är väl knappast ingen som tycker att det är kul men som sagt man kan lära sig leva i stol också och få ett riktigt bra liv. Är det så att man livnärt sig på sitt utseende så är det ju mer som förändras, man måste må hända byta yrke. Det blir ju typ samma sak för en konsertpianist som blir av med en hand. Att acceptera sin skada när man vaknar upp på sjukhuset som du säger att du gjort låter ganska främmande för mig. Gillade du inte ditt liv innan, blir genast en tanke? Gjorde du det så borde det ju rimligtvis vara så att det tar tid och det är helt okej att det tar tid att lära sig leva med helt nya förutsättningar.
För mig är det med två olika saker, jag har accepterat mitt funktionshinder men inte fullt ut att jag blir sämre. Däremot har jag onekligen lärt mig leva med det och för mig innebär det att jag inte låter bli att göra saker pga mitt funktionshinder, t.ex. skaffa tre barn, ha stort hus och trädgård fast det onekligen skulle vara lättare med lägenhet, ha en massa djur osv. Enda gränsen är väl att jag försöker att inte utsätta kroppen för alltför mycket skadliga påfrestningar som gör ont och som ger inflammationer. Folks konstiga attityder och fördomar väljer jag oftast att strunta i, tar för mycket psykisk energi att ta illa vid sig, de är okunniga och det är inte mitt fel.
Då har jag en fråga till er alla.... om man accepterar sitt funktionshinder är det sammasak som att ge upp/kapitulera??
Jack_worm; Vi har alla olika referensramar och vi tycker att olika saker skulle vara det värsta som skulle kunna hända. För mig skulle det inte vara det värsta att förlora hörseln, jag är iofs hörselskadad sedan födseln så talar hjälpligt tsp, men för mig skulle synen vara det värsta att förlora som det känns nu, men samtidigt skulle jag nog sakna min känsel mest förutom då allting bara gör ont. Du kanske kunde välja att operera och bli döv eller att dö, men många har inte den valmöjligheten, och även om dom hade det så tror jag få skulle välja att dö framför att bli döva, så vida det inte är metastaser i hela kroppen och man vet att man ändå kommer att dö.
Jack; En ihoptryckt lillhjärna vet jag tyvärr ej vilka skador det ger, men däremot blödningar i lillhjärnan och och lillhjärnsskador p.g.a. trauma. Kan säga att jag för ett tag sedan hade två patienter, en som hade skadat lillhjärnan i en olycka samt en som fått en blödning där, och det var mest motoriska svårigheter som ingen balans, oförmåga att koordinera rörelserna och att få kroppen att lyda. Ingen medvetande sänkning i de delar som de två hade skador i. Sedan menade jag inte att det inte var allvarligt med en hjärntumör, och jag vet mycket väl att tumörer som trycker på lillhjärnan och hjärnstammen är mkt allvarliga. Ville egentligen bara ha fram att vi alla har olika referensramar. Kanske dövhet är värsta som kan hända någon, medan det värsta som kan hända någon annan är någonting helt annat. och om du missuppfattade vad jag svarade på så var det detta; "Anonym skrev: Alla har vi våra "värsta scenarion". Själv tror jag definitivt att jag skulle lida mer av att förlora min hörsel, än om jag hamnade i rullstol... Varför då? Är du en audist eller? Att bli döv är nämligen det absolut värsta som kan inträffa här i livet, det anser audister. Det var lite pga det jag frpågade om även du tänker på samma sätt?" Redigerat 2007-05-17 22:44
Att acceptera men inte med betydelsen att kapitulera inför sin nya situation.
Jag håller med Hjulia. Jag börjar bli bra på att leva med mitt handikapp, men jag kan aldrig acceptera det. Än idag undrar jag varför i h-vete jag skulle kasta den där löjliga stöveln.
Jag är född cp o döv. Vet bara hur det är att leva som döv o cp. Inget problem för mig och borde vara stark men ändå blev det en chock när jag drqabbade av en "försämring" av gångförmåga men det har skett under flera år utabn att jsg fattade dwt. Ändå dravbade jag av en livkris dvs en utmanimngsdeppression jag som borde ha varit stark men....Det är en förändring alltså o det var jobbigt att acceptera den. Det sägs att det tar 2-5 år innan man blr vän med förändringen. Jobbigt ibörjan var omgivningenb....tog vett bra tag för dem att förstå att jafg ej längrte kan gå utasn stöd....rn massa konflikter med förälrna om den sak men nu efter 2 år tänker de ej ens på det o de ser hur elmoped o rollator underlättar klivet för mig. Poängen till det här att man måste låta tid gå sin gång tar ju nå¨gfra år innan man är nöjd o trivs med livet vgen. mvh marie
Personligen tror jag att man måste aceptera sitt funktionshinder, för kunna leva sitt liv fullt ut varesig det är gravt eller ej. Tror det lättare aceptera det när man född med skadan för då vet man ju inget annat, tror funktionshindet formaren med värderingar exp utan vårt funktionshinder hade vi kanske inte haft den kunskap vi ha idag. Men jag kan tänka mig att har man en skada som gör att man blir sämre o sämre att det riktigt svårt att aceptera. eller att man blir svårt skadad vuxen ålder då man vet vad man missa men det ju bara vad jag tror
Jag är född med mitt funktionshinder, det svåraste för mej är att acceptera att andra inte kan accptera att jag är funktionshindrad med allt vad det innebär.
Här är en krönika som jag skrev för länge sen på detta tema: http://www.funktionshinder.se/index.php?Zm9yY2Vfc2lkYT1ZWEowYVd0bGJDNXdhSEFfWVZkUk9VNTZTVDA9
Jäkligt bra! Det skulle behövas fler debattartiklar i ämnet.
Det är skillnad på att lära sig leva med sitt funktionshinder och att acceptera det. Delvis känns ordet acceptera som att ge upp, men på ett annat plan gör det inte det. Det jag menar med det är att jag sedan länge har accepterat att jag har min sjukdom, och att jag inte kan göra någonting åt att den finns, men jag accepterar inte alla begränsningar den ger mig. Jag har lärt mig leva med smärtan, jag har lärt mig leva med hjälpmedlen jag behöver för att kunna klara av min vardag, men samtidigt så försöker jag så långt det går att använda så få hjälpmedel som möjligt, jag försöker så mycket jag kan att inte låta sjukdomen vinna över saker, för det gör den så ofta ändå. Samhället i sig underlättar inte precis genom att ifrågasätta i fall man verkligen klarar saker, och det gör att jag måste bevisa för dem att jag kan mer än vad de tror, och det gör det svårt att acceptera alla fysiska begränsningar man har. Ursäkta om det blev rörigt, hoppas ni förstår hur jag menar.
Jag tycker också det är 2 skilda saker. För ävenom jag haft mitt handikapp hela livet så finns det vissa saker jag ej accepterar med det
Är det fler än mig som tycker att en del nyskadade ser ner på oss som är födda med våra handikapp? Typ att vi är dåliga som har assistans och inte tränar flera timmar om dan. Jag tycker det känns så ganska ofta...
Jag kan hålla med den generaliserade bilden av nyskadade vad gäller att kämpa på i alla lägen och undvika assistans av andra när det inte behövs. Även när det gäller gnälligheten över otillgänglighet står jag på den sidan med tanken "gör nåt åt det då"! Många gnäller på kammarn med sin sjukersättning när det saknas arbetskraft. ALLA kan jobba, studera osv. Många som fötts med sitt FH har inget att jämföra med och tar därför till sig det passiva beteendet man möter. På ett läger med unga rörelsehindrade möttes jag ständigt av påtryckningar om att ansöka om assistans - jag trodde att Unga var intresserade av att man skulle kunna leva självständigt. Jag var den enda som åkte kollektivtrafik dit. Många hade kunnat leva ett fullgott liv utan assistans. Det är dax att ni visar vad ni går för om ni vill bli accepterade samhällsmedborgare. Allt gnäll om studielån och hur fattiga ni blir om ni börjar studera - bullshit! Lägg ner LSS eller strama åt riktlinjerna.
Man ska nog inte generalisera på det viset. Däremot kan jag se en viss tuff attityd hos t.ex. Rekryteringsgruppen. Att man har "gett upp" om man har assistans osv. Och även att man har svårt att ta till sig att träning kan vara skadligt (som för mig).
Tycker nog att det är den svåraste biten, att man inte som skadad förstår att funktionshinder kan yttra sig på olika sätt. Jag tycker inte att det ska vara någon "tävling" om att man är en duktig handikappad om man genom att slita muskler sönder och samman för att få på sig sina kläder. Men jag har ju kunnat allt det där själv och förstört min kropp genom att göra det själv så jag vet att priset är högt. Den inställningen kan förstöra för många som kämpar med allt för att de tycker att de inte duger om de får hjälp, man duger ju till så mycket annat och hellre lägga krutet på det som man är bra på och som ger resultat än att ta ut sig på vardagssysslor.
Den mentaliteten som många i RG har (inte alla, finns sunda människor där också) har skördat mer än en förslitningsskada. Det är korkat att inte tänka praktiskt och sunt men självklart måste man få sträva efter oberoende. fast det finns gränser. Att prata ned om människor som har assistans för att höja sin livsklavitet är mycket illa! Vill någon själv avså från ass så är det väl deras ensak men att andra vill få ut mer av livet än att precis orka hålla huvudet övanför vattenytan är inget att skryta med. I mina ögon är det korkat.
Jag tror många människor behöver folk som är sämre, som man kan se ner på, för att inte själv känna sig misslyckade. Om det gäller handikappade mer än andra vet jag inte däremot. Men om man skadat sig och känner sig knäckt för att man inte klara saker som man kunde innan kanske det piggar upp att man minsann kan klara saker själv och utan assistans till skillnad från de slappa genmuterade eller förlossningsskadade. Man mår helt enkelt bättre av att känna sig bättre än andra och för att det ska gå måste man se andra som sämre. Eller? Tillägg: Kanske bäst att nämna att de flesta ryggbrötna och andra jag träffat vart bra folk och jag inte upplevt att de sett ner på mig. Redigerat 2007-04-01 16:53
Jag tycker fortfarande det är svårt med all påklädning och toalettbesök. Men även efter att ha varit skadad i drygt två år stoppar det mig inte från att ta emot hjälp. Jag är inte så mycket för "duktighetsprincipen", utan känner att det får ta den tid det tar att komma dit jag vill.
Det är svårt med att behöva ha hjälp på toa och med kläder, det är svårt att inte kunna duscha själv, det är jobbigt att behöva ha andras händer på sin kropp jämt och ständigt, det blir alltid jobbigt och obekvämt. Alternativet är ännu jobbigare, att vara smutsig och slita som ett djur för att ta sig till toa, dricka för lite och få dåliga njurar för att man inte orkar ta sig dit mer än två gånger per dag. Alltid ha för stora kläder för att de är lättast att ta på, kanske inte orka ta av sig på kvällen för att det gör för ont. Nä, då är det ett litet pris att betala, den obekväma känslan av att alltid vara beroende, om man jämför vilket värdigt liv det ger.
Och vad menar Beron med"slappa genmuterade"??? Börjar så smått titta runt efter lite glas, för att skära till en liten likkista att förvara en sån i androm till varnagel. Problemet med RG (var med i mitten på 80-talet) är att de som personer fastnar i sina ideal (men vem gör inte det) Att det sedan blir förslitningsskador är ju tråkigt, normalare vore ju att få dem i handel, industri eller sjukvård som friskisar! Det större problemet är att lyssna på sin egen kropp när man tränar, jag tror att det är lite socialt även hos oss. Det "känns" bättre att ta i lite mer "det skall kännas" vilket är helt fel. Sjukgymnaster brottas med problemställningen var dag och i stort sätt med varje patient. Träning är oerhört inviduell så det gäller att kunna sin kropp. Många personer med medfödda skador har från början ett "felaktigt" rörelsemönster, dvs ett sätt som skadar. Så det gäller att politiskt se till att utbildningen blir vad den var. Tyvärr är det lika för nästan alla yrkesgrupper.... Och vad det gäller gnällande nyskadade så ere bara att plocka ned dem på jorden. De flesta tycker jag synd om när de möter sina egna fördommar
Är väl kanske på plats med ett förtydligande. Jag blev provocerad av den anonyme som gapade om att avskaffa LSS och ville provocera lite tillbaka. Samtidigt som jag ibland kan bli lite trött på alla politiskt korrekta uttryckssätt. Jag har själv aldrig upplevt mig nervärderad av förvärvshandikappade eller vad man ska kalla dem, men sett flera här som menat att de upplevt det så. Då funderade jag helt enkelt på varför medfödda nedvärderas av förvärvade och intrycket är att de är slappa som har assistans, åker färdtjänst, inte tränar som besatta osv. Sen försökte jag filosofera över varför och anser att det kan bero på komplex för sin egen otillräcklighet, men att man känner sig duktig genom att titta på dem man är bättre än. Och ska man se sig själv som bättre blir nån annan sämre och ibland går det till överdrifter i form av självgodhet och förakt. Det där med träning vet jag inte så mycket om men du har säkerligen rätt.
Man har ju helt olika bakgrund. Har man sitt funktionshinder med sig från födseln har man ju fått en helt annan uppväxt och bemötande från sin omgivning. Det har ju både positiva och negativa konsekvenser beroende på hur omfattande funktionshindret är och hur familjen fungerat. Man har ju också vuxit in i sin identitet, också det på gott och ont. Att som vuxen få ett funktionshinder är ju en jäkla omställning. Många saker måste omvärderas. Man kanske inte kan fortsätta jobba med det man gör eller hade tnkt arbeta med. Man kanske har en massa fördomar mot människor i rullstol och så sitter man där själv. Likså kan ens familj bära på alla dessa förutfattade åsikter och då måste man hantera detta. Att i denna krissituation tänka helt klart, är inte lätt. Man klamrar sig fast i stt gamla liv och det är verkligen inte roligt att vara beroende av hjälp. Sedan är väl ens omgivnings åsikter mkt tungt vägande och att ha assistans är ju ytterligare bevis för att man har fått ett bestående omfattnde funktionshinder. Likaså är det svårt attacceptera att man nu tillhör "de handikappade" och då är det lätt att ta avstånd från dem. Ingen lätt situation, helt enkelt.
hihih jag som trodde det var tvärt om. jag får oftast höra ska vi inte vänta med det hjälpmedlet du kan ju bli bättre, bara för att jag e skadad, jag väntade på min elrulle i 5 månader, om jag skulle bli bättre. hiss inne tog 6 månader det e ju inte säkert att du kommer behöva en... Att jag har assistans har inte alls förmildrat att jag kanske inte kommer behöva. jag har tom fått föreläsningar från sjukgymnast o arbetsterapeut om folk som brutit nacken och nu är såå friska som dansar hambo på heltid. Jag tycker varje möte innebär sträck dej utöver din förmåga för du har ju chansen att eventuellt förändras.. Ser ner på någon annan gör jag verkligen inte, inte avundas jag någon annan heller, jag försöker bara ta mig igenom detta på bästa vis hitta ett resept på lemonad jag kan använda mitt livs citroner till. När jag möter en annan handikappad hoppas jag vi kan prata om annat än jämnföra vem som har ondast, sjukast, diagnoser mm.. Visst finns det funkisar som jag undviker pga att de inte kan tala om annat än sitt handikapps orättsvisoer, där livet består av en diagnos, dessa personer är ju inte så intressanta. själv är jag mera intresserad av att lära mej vad jag kan göra i min nya sits.... Troll
På Rekryteringsgruppens klotterplank idag *surprise*: "....lite väl mycket folk som har assistans numera, fast det är en helt annan debatt, vad hände, varför kan folk inte klara sig själv lägre, vad gick fel...är rehaben så dålig, vad lär man sig på lägren eller kommer man inte med på ett läger. Fast som sagt en helt annan fråga"
Jag tycker det är konstigt att människor blandar in sina skador som nya och gamla. Skador som skador. Det känns som en underlig hirearkibildning bland dem få som har ett behov av att trycka ner andra.
Anledningen till att jag ens svarade på ditt inlägg var för att du citerade mig i ett annat sammanhäng (i detta fall ditt). (Eftersom diskussionen ändrade rikting i och med ditt inlägg, till skillnade från den besvarade frågeställningen, eller i mitt fall en problematisering av ovanstående frågeställning, där jag klargjorde varför frågan var problematisk.) Jag har inget emot att bli citerad. Det jag vänder mig emot är när jag blir citerad utanför sammanhanget jag förde diskussionen i. Mvh T.
Vad är skillnaden mellan att vara själv och att vara ensam?
Att vara själv är ett rumsligt tillstånd och att vara ensam är ett själsligt tillstånd....tycker jag. Jag menar, du kan vara i ett rum fullt av människor, då är du inte själv, men har du inget gemensamt med alla de där människorna så kan du likafullt vara, och känna dig, ensam.
Hmm... låter ju korrekt båda varianterna... undrar vilken som är den rätta... Jag skulle nog vilja säga att man väljer att vara själv eller göra nåt själv, men ensam är man om man inte har nåt val...
"Själv" är talspråk i detta sammanhang. Ofta säger man ju: "Jag vill vara själv" men det är fel - åtminstone om man vill vara språkligt korrekt. Den korrekta meningen är "Jag vill vara ensam". Ordet "själv" har ingenting med fysisk/psykisk närvaro att göra, utan handlar enbart om huruvida man kan göra saker utan assistans av någon annan eller ej. Man kan inte säja "Jag är själv" - [jo visst kan man, men...] - men om vi nu ska ha en språklig diskussion så heter det faktiskt "Jag är ensam" och inget annat. Däremot: "Jag kan inte borsta tänderna själv." // A E
Kan instämma med de föregående. Att vara själv är ofta självvalt, positivt medan ensamhet uppstått av omständigheter, inte är självvalt och negativt.
Personligen trivs jag med att vara själv. Jag har så mkt annat för mig, så det behövs inte fler personer än jag för att utvöva dem. Jag är däremot inte ensam, eftersom jag alltid har fok runt omkring mig.
För en gångs skull håller jag med dig Munken. Jag trivs med att vara själv och göra saker på egen hand, hade jag varit ensam hade jag mått dåligt av det tror jag. Om jag inte trivts med att göra saker och ting på egen hand hade jag nog känt mig ensam och övergiven.
låter aldrig mitt funktionshinder vara ett hinder för att leva livet. Allt går bara man är tillräckligt envis och det säger de som känner mig att jag är.
Exakt de orden står på min profil. Taskigt att skicka ett inlägg med kopierad text
Det är bra! Bara man inte övergår att bli dumdristig som jag var under en lång period då jag skulle visa hela världen och kanske främst mig själv att jag klarade allt. Visst jag fixade mycket och gör så idag också men man måste också tänka lite längre ibland, det kanske du gör men jag gjorde inte det då. Vilken nytta av mig har mina barn om jag sliter ut mig på helt onödiga grejer bara för att bevisa att jag minnsan kan? Med en nypa sunt förnuft och så klart positivt och kreativt tänkande når man långt. Jag har ett motto som jag gillar "Man måste våga misslyckas för att lyckas" det ligger lite i det men som sagt, man får inte glömma bort sunt förnuft. Fast gött att livet funkar bra för dig Har man fått ett liv så ska man ju leva det så bra det bara går
På vilket sätt är ditt inlägg hemmahörande i detta forum?
Men Mia vad exakt har den dystra rubriken (ensam) med denna positiva text att göra...??? Utveckla gärna!
Jag vet inte om detta är rätt forumkategori(som vanligt..hm), men i alla fall. Jag blir mörkrädd när jag läser om sånt här: http://www.expressen.se/index.jsp?a=900675
Likadant här: http://expressen.se/index.jsp?a=900090 men det var av en personlig assistent.
Lika illa vilket som faktiskt
Jag blev misshandlad av min far för 3 år sedan. En pers ass kan man bli av med men inte en förälder
Här står det med om människan som misshandlade en gravt utvecklingstörd man: http://www.corren.se/archive/2007/3/1/j3ilfvm1orgmtio.xml
http://www.dubbeltutsatt.se/ Vi har nu fått pengar att sjösätta detta projekt som skall leda till mer kunskap om, ge information till berörda och motverka övergrepp av alla slag mot kvinnor med funktionshinder. Detta är ohyggligt mycket vanligare än vad vi vill tro.
Superviktigt!
Det var väl det här projektet som kvinnojourerna inte kunde applicera på deras verksamhet och vars pengar till viss del hade hamnat i den vanliga verksamheten?
min fd fru slog mej om inte dagligen så ofta. detta pga att jag inte svarade upp till det jag lovat henne då vi blev tillsammans. Det var min manliga skyldighet ansåg hon. Mitt funktionshinder VAR INGEN GRÄNS MAN KUNDE TA HÄNSYN TILL. Jag har en cp skada sedan födseln när det hände inför vår äldsta son som skrek nej insåg sja att skillsdmässa var ända alternativet FLERA ÅR EFTER VARA JAG RÄDD att nar jag ensam öppnade min lägenhetsdörr, så skulle hon stå där och slå mig på käften jag har haft panikångest och depretioner men nu vågar jag iaf ringa henne ang barnen , som jag har varannan vecka Redigerat 2007-04-01 01:57
illa
Verkligen tragisk händelse. Att det sedan hade hänt en till likande sak bara några dagar tidigare i samms stad kanske borde läggas till, men iaf. Vissa rånare tycks inte bry sig om personen de rånar har något handikapp, eller är gammal. "Enklare att råna och skrämma skten ur". Jag vet inte om många av er läste nyheten om de båda männen nere i Malmö som kom i bråk för ett par månader sen? En av dem var blind, den andra döv. Ett par missförstånd ledde till att en av männen slog ner den andre. Nästan lika illa det som historien om killen som blev rånad i Hedemora....
Låter fruktansvärt!
Sånt här är så oerhört viktigt att prata om, så även om man blir ledsen varje gång man läser om något så är det bra att det uppmärksammas så mycket som möjligt. Jag ska på ett seminarium om detta den 28 maj.
Var någonstans?
Det var i Stockholm, men jag missade det Fick för mig att det var den 29:e istället för 28:e... *slarver*
Kom och tänka på en sak när diskussionen kom om betala eller ej på grönan osv... Jag är en otroligt envis, tålmodig och ibland FÖR snäll tjej. Jag är smart och allmänbildad, och väldigt hjälpsam och lojal mot mina nära och kära. ALLA som känner mig vet detta, det är detta de tänker när de tänker på mig. DETTA är jag. DETTA är min identitet. Mitt funktionshinder är INTE jag. Måhända kanske det format mig och min identitet, vad vet jag. Men, jag går inte dagarna i ända och grubblar över mitt funktionshinder. Jag kan därför inte bli kränkt av att slippa betala, gå före kön osv. Om nu anledningen råkar vara att jag sitter i rullstol, so what?! JAG är fortfarande JAG! Jag sparar pengar, jag slipper frysa. Alla mina icke-funktionshindrade kompisar avundas mig. Och jag håller med dem... Om nån säger att jag inte bryr mig om mina vänner. DÅ blir jag kränkt. Redigerat 2006-09-15 23:01 Redigerat 2006-09-15 23:02 Redigerat 2006-09-15 23:03 Redigerat 2006-09-15 23:04
Det var bra sagt. Jag försökte formulera det tidigare - men du gjorte det bäst!
Men är det inte att jämföra äpplen och päron? Man är ju naturligtvis sitt "jag" sin personlighet och kan bli förolämpad och kränkt av olika orsaker men .... ... att sedan vinna (eller förlora) sjukdomsvinster genom att man t ex sitter i rullstol har inte med varandra att göra. Jag blir förolämpad om någon tror att jag är lite koko (endast) för att jag sitter i stol likaså om de förutsätter att jag inte kan betala inträde. Denna diskriminering försvinner inte bara för att man blundar för den.
Knappast... min personlighet är ju inte beroende av mitt funktionhinder. Det är samma sak som att säga att personligheten ligger i om du har blå eller bruna ögon. På den nivån ligger mitt förhållande till mitt funktionshinder nämligen.
Håller såååååå med dig Jessma!
Jag håller med dig så mycket Jessma! Jag är inte mitt funktionshinder, därför kopplar jag inte vissa fördelar jag får till just funktionshindret... (face it, massor av andra människor slipper betala på krogen för att de känner vakterna) Varför är det alltid jag som lyckas fixa in mig och mina på fulla krogar, vip-hörnor och backstageområden? Kanske har jag en bra argumentationsteknik, kanske är det min attityd, mitt utseende, kanske är det min rullstol...Jag tackar, tar emot, men inte sjutton sitter jag och grubblar över det senare...
Tack jessma! det finns iallafall några som inte flippar ur. Det var ett stort j*la misstag att över huvudtage ge ett litet erfarenhets tips funktionshindrade emellan (det är ju bland annat tanken med FH.se) för det blev tyvärr ett väldigt rabalder. PS: ni negativa, räkna inte med svar
Så länge jag kan få förmåner så bryr jag mig faktiskt inte. Speciellt inte när det är företag som tjänar massor med pengar. Råkade sitta i närheten när en tjej på Seven11 fixade lattemaskinen. Hon gillade inte latte och frågade mig om jag ville smaka att den var ok. Sen fick jag den. Var det för att jag satt i rullstol, eller för att jag var i närheten. Who cares... jag fick en gratis latte. Klappar en gammal tant mig på huvudet, säger att det är kul att såna som mig kommer ut och vill ge mig en tia för glass... ja, då skulle jag nog tacka nej... Fast... om jag var pank, och väldigt sugen på en glass... what the hell, jag fick iaf tanten att tycka att hon gjorde en god gärning... Såna som jag förstör, inte sant?
Men hur ska man veta att det är "...av medlidande, dåligt samvete eller av "godhets skull"..." eller bara snällhet då?? Ska man behöva fråga var gång nån försöker va snäll; - e du bara snäll nu el är det för att jag sitter i rulle?? Redigerat 2006-09-17 23:56 Redigerat 2006-09-18 00:10
...för min del handlar detta inte om att jag skulle känna mig "kränkt" utan mer om vilken attityd vissa privata (bl a.) företag har mot fh-gruppen. Det har ju dividerats här på forumet om varför just "vår" grupp skulle få den tveksamma förmånen att gå in gratis. Det finns ett gäng andra grupper i samhället som förmodligen också tycker sig ha detta "behov" och då undrar man lite varför dom inte kommer i fråga? ....detta är ingen stor fråga för mig personligen men diskusionerna här på Fh har ändå väckt en hel del tankar och funderingar ang denna fråga.
Jag har heller inte tidigare tänkt så mycket på det här, bara när det hänt, typ Liseberg eller snälla tanten som klappar en på huvudet och undrar om man vill ha en glass. Nu har just det inte hänt på väldigt många år, antingen har snälla tanten blivit fattigpensionär och själv behöver en klapp på huvudet och en glass eller så har jag kommit upp tillräckligt i ålder för att inte längre bli klappad på huvudet. Att komma in på krogen genom att vara charmig/sexig eller något sådant är faktiskt något helt annorlunda än att bli tittad på med medlidsam blick och sen invinkad för att det är synd om en. Kanske är det t.om. så att det här är värre för oss som är lite äldre och som varit med under den tid då man faktiskt fick "allmosor" som funktionshindrad. När jag var liten fick man alltid godis och pengar av främmande vuxna, och man fick dem inte för att man var söt eller snäll utan enbart för att det var synd om en. Vad jag sett så är det inte så längre, så ni yngre har kanske en annan inställning, den här diskussionen handlar väl inte om vad som är rätt eller fel utan om vad var och en tycker och känner.
hmmm för två år sen så fick jag ett läppstift på åhlens när jag köpte en perfum, vi har så många o det passar dina ögon så bra sa expediten. eftersom jag då inte satt i rullstol kan man undra om det var för mina ståtliga 180 cm, att tantn var lite hot på mej eller tänk om hon trodde jag förbrukat alla mina pengar på en dyr perfum??? jag tog det som omtanke och att de hade en skål med läppstift som vissa fick av, de innan mig fick inget... jag blev glad o taxsam... nyligen fick jag gå in gratis på hundmässan. för du kommer inte kunna komma åt överrallt. särbehandlad ja självklart, de visste sina begränsningar i lokalen och jag inser mina med rullen.. Jag ger mig attan på att någon med rulle gjort dom medvetna på att det inte går att ta sig fram där ordentligt med rulle, tror nästan att denne kände sig väldigt särbehandlad som betalade fullt pris... men vad vet jag...
Jag har inga problem att få slinka in gratis på tex en nöjespark eller dylikt. Jag kan ju inte tillgodo se mig på samma sätt nu som före min skada. Det finns dock ett problem. Betalar man inte så kan man inte heller ställa samma krav på tillgängligheten. Jag betalar hellre om jag bara kan få valuta för pengarna. Annars ifråga sätter inte jag om jag blir bjuden på en drink eller vad det kan vara om jag är ute. Jag blev bjuden före skadan också, tror det beror på min enorma charm då blir jag inte kränkt utan smikrad.
ja ha då ska man svara på detta jag håller med jessma erkki oalla er andra om att blir personligheten kränkt...då jävlar om man då tar gröna lund har ja ju redan sagt min åsikt i krönikan i somras, och precis som erkki sa så kan d va så att de tycker att vi inte kan utnytta alla attraktioner och ser detta som en slags förlikning. DETTA förstår jag. å håller med!!!!!!!! D.v.s om jag inte kan åka någonting ska jag inte heller behöva betala SEN ATT JAG SOM FATTIG FÖRÄLDER INTE HAFT RÅD ANNARS ÄR VÄL ENLIGT ER, INGEN URSÄKT ...suck istället kommer utanföskapet. - detta som en ännu större kalldusch - att man in kan delta eftersom det inte är anpassat. eller att allt ska gå så jäkla fort, så vi tar plats, tar tid, är i vägen , kräver mer service..... you name it. Detta äfr en större kränkning att dina polare Jessma, har varit avundsjuka ser jag istället , att oki bra då får de veta hur det känns att inte få en favör. vilket vi nästan alldrg får, med speciallösningar hit, och dåliga handikapp platser hit.. Redigerat 2007-01-16 00:44 Redigerat 2007-01-17 02:58
Jag vet inte riktigt var detta inlägget hör hemma, men det borde vara här under "Identitet". Under större delen av mitt liv har jag brottats med ett dåligt samvete för att jag inte kan "hjälpa till" med olika saker. Jag är i den sitsen att jag inte kan använda mina armar eller ben och har i stort sett lärt mig acceptera det, men ibland gråter jag inombords för det är så mycket jag vill, men inte kan göra. Om en vas är på väg att ramla i golvet kan jag inte kasta mig fram och försöka fånga den, utan istället tvingas jag se den falla i tusen bitar (om ingen annan är snabbt framme). Min mamma har alltid varit en hårt arbetande kvinna, pappa "såg" aldrig vad som behövdes göras för att underlätta hennes vardag (t ex ta disken för en gångs skull) och jag såg hur hon slet dagarna i ända med städning, matlagning, disk och ta hand om oss barn. Hon var så trött att hon höll på att kräkas och ofta låg hon i migrän och jag...jag ville så gärna hjälpa henne, men kunde inte. Det kändes så hjärtskärande att inte kunna ge henne en hjälpande hand = dåligt samvete. Vi pratade/pratar ofta om detta jag och mamma och hon säger alltid "ha inte dåligt samvete Jennie, jag vet att du hade hjälpt till om du hade kunnat". Men det hjälper inte, jag känner mig ändå otillräcklig. Jag lever idag med en underbar man som även han är medveten om att jag vill hjälpa till med många saker, men inte kan. Om jag hade kunnat hade jag hållit igång 20h/dygn här i vårt nybyggda hus och målat fasaden, anlagt trädgård m.m. Har bekanta som hjälper till så ofta de kan och assistenterna gör ju en del, men jag känner en sån jävla frustration över att hjärnan vill så mycket, men kroppen kan inte!! Någon mer som känner frustration över att känna sig otillräcklig???
Det skulle lika gärna ha kunnat vara mina ord... Mina assistenter är införstådda med att jag är en oerhört energisk (och hjälpsam) person och de gör allt de kan för att underlätta för mig. De skulle aldrig ifrågasätta att jag vill åka hem till mamma eller en vän och avlasta. Senaste exemplet är en vän som skulle flytta och berättade att hon hade panik för att hon inte hann packa allt. Oki, jag kommer ner imorgon och packar ditt kök, sa jag. Jag har noll fysisk förmåga att hjälpa till i ett sånt läge, men assistenten fick vara mina armar. Även om jag inte praktiskt utför det själv så ger det mig en tillfredställelse att faktiskt få vara den jag är. Inuti!
Du skulle bara veta vilken helvetisk sommar vi haft... Under husets byggtid skulle vi börja måla fasaden. Jag sa till mina fyra assistenter att detta är något jag vill hjälpa till med. Självklart i deras egen takt och att de fick avbryta när de ville för att pausa, äta, gå på toa etc. Två av fyra sa "naturligtvis Jennie, vi gör ju det som du skulle gjort om du kunnat". De målade i sin egen takt och vi småpratade och skojade och jag kände att jag hjälpte till. Fine. Två av fyra sa "det ingår inte i vårt jobb, vi har pratat med facket och vi är inga målare, vi är assistenter". Så istället för att prata direkt med mig, springer de till facket! Följden blev att två assistenter hjälpte mig att måla, en assistent hjälpte motvilligt till lite grann och en assistent vägrade helt. Vi hade möte tillsammans med mitt ass.bolag som informerade de om vad assistans innebär, att de är mina armar och ben. Ingen hade något att tillägga och allt var frid och fröjd ett tag (bortsett från att den fjärde assistenten alltid slingrade sig så hon "slapp" måla). En dag sa jag till henne att vi skulle åka ut till huset och börja städa av kaklet på toaletterna eftersom det närmade sig inflyttning. Då säger människan "du vet väl om att facket inte tillåter oss att städa ditt hus så länge du bor här i lägenheten". Jag blev rosenrasande!! Jag sa upp henne och en månad senare hade hon ordnat ett fackligt möte pga att hon blivit uppsagd på "felaktiga grunder". Fatta vilken jävla sommar... Och där står min man och målar för brinnande livet (han var så slut att han var nära att svimma ibland) och hon och jag sitter bredvid och gör ingenting och jag känner hans irritation och min egen irritation och jag ville men kunde inte hjälpa till. Har aldrig känt mig så knäckt förut... Du som vet allt ... Hur mycket och vad får/ska en ass hjälpa till med? Vad kan jag begära utan att de blir "mina pigor" som facket uttryckte det?
Jag är här (vink vink) Liksom alla andra så känner jag igen mig i de känslorna, tror nog att de flesta med något funktionshinder gör det. Tyvärr så tror ju facket att PA är samma sak som hemtjänst och de fattar oftast inte vad som är poängen med assistans. Jag tror inte att det finns några fall som tagits till domstol om vad som gäller helt praktiskt. För mig är det självklart att hjälpa folk att flytta, renovera vårt hus, ta hand om mitt barnbarn, men aldrig mer än vad jag själv skulle kunna tänka mig att göra. T.ex. eftersom jag är kvinna och rätt liten skulle jag aldrig som icke funktionshindrad ge mig in på att bära ner soffer för trappor, så det behöver inte heller mina assistenter göra, däremot allt som jag skulle gjort och som jag vet hur man utför, det ingår. Tyvärr måste man nog vara otroligt noga med att förklara det från början, hur man lever och vad man gör i sitt liv. Men jag hade också utan tvekan sagt upp den här människan och tagit striden med facket för börjar vi ge efter på sådana saker så sitter vi snart med hemtjänst igen.
Ser man bara till att allt är arbetsmiljömässigt korrekt så att assistenterna inte skadar sig när de utför sina arbetsuppgifter, så ska de göra vad du skulle ha gjort om du hade haft de fysiska förutsättningarna. Som många andra här redan har sagt så är det viktigt att vara tydlig redan vid anställningstillfället, men jag själv har märkt att man kan ju inte täcka ALLA baser och ta upp precis allt som kan komma att hända i ens liv. Så har inte vi med assistans det och så har ingen annan det heller!
Jag som själv är fackligt aktiv, och mamma till en funktionshindrad son, tycker att många inom mitt förbund - Kommunal- har en väldigt ensidig bild av personlig assistans. Det kan nog bero på att man fokuserar på det som är dåligt för assistenterna, vi ska väl inte förneka att det finns dåliga arb givare precis som det finns dåliga assistenter men PA är ju till för brukaren! Jag förstår att du tyckte det var ojust att gå bakom ryggen på dig, det hade varit bättre att prata med dig innan man går vidare till facket. När det gäller vad man får och inte får göra som PA är det en öppen fråga om du inte specificerat arbetsuppgifterna i anst avtalet. Det heter ju att "arbetsgivaren leder och fördelar arbetet". Inom rimliga gränser förstås. Att som PA göra det som brukaren skulle gjort är en mycket bra arbetsbeskrivning tycker jag, mycket bättre än "att vara armar och ben". Jag skriver anonymt för att inte bli anklagad för att vara arbetsgivarvänlig Redigerat 2007-01-16 21:14
Självklart känner även jag igen mig men .... jag är en bekväm person nu och hade troligen varit en bekväm person om jag inte råkat ut för min skada. Så, man kanske överskattar hur man skulle levt sitt liv utan funktionshinder (lite tröst iallafall). Så tråkigt att du råkade ut för en så obehaglig assistent. Jag hade nog löst det med att hon fått följa med hem till lägenheten och ..... skurat toan, rensat avlopp, målat lite där ....... Hon hade mao fått äta upp sitt val.
Tack till er som (hittills) svarat på mitt inlägg. Känns i alla fall otroligt skönt att veta att jag inte är ensam om dessa tankar/känslor. Det är bara så jobbigt att bära de ibland... Jag skulle vilja veta om det står någonstans vad som faktiskt ingår i assistans? Har försökt läsa lagar och regler, men det känns luddigt. Skulle vara bra att ha någonting att luta sig mot när någon "krånglar". Sen skulle jag väldigt gärna vilja gå någon utbildning i detta, vill inte ta hand om min assistans helt själv + att jag trivs med det ass.bolag jag har, men lite vägledning typ. Vet att STIL t ex har sådana utbildningar, men då måste man väl vara medlem i STIL?
Precis som alla andra känner jag igen mig så otroligt väl. Jag är en person som verkligen bryr mig om mina nära och kära, och det gör så otroligt ont i mig när jag inte kan hjälpa till. Och frustrationen av att inte kunna göra saker ens åt mig själv, helt själv. Jag är så in i bomben envis att jag troligen fixat klart i min lägenhet nu, även tunga och svåra saker. Men... mina assistenter är inte lika händiga/logiskt tänkande som jag (tror jag skulle ha varit). Så vad gör man... Kan INTE rekommendera STILs utbildningar. De gav mig nada. Underbara Ninnie gav mig så mkt mer, när jag använde mig av BOSSE. Att vara tydlig från början är A och O.
Och även jag känner igen mig så väl... Speciellt när jag är i vår familjs sommarstuga. Det är alltid något som ska göras å fixas och oftast är det saker jag inte kan/ orkar göra. Eftersom jag inte har så mycket assistans och ingen assistent när jag är där så kan jag inte heller på det viset hjälpa till eller bli av med otillräckligheten. Men tänker på de här assistenterna som säger att det inte är deras jobb. Jag tror också det är viktigt att från början ha det väldigt klart för dom vad arbetet som assistent innebär och kan innebära. Och kommunikation. Hela tiden. Om hur arbetet funkar. Men inte minst att ha kontakt med andra arbetsledare för att bli säkrare i sin roll som ledare och även för att få kraft att stå på sig som i sådana situationer där det uppstår tveksamheter/ osäkerheter.
För mig gav STIL:s utbildning absolut ingenting heller... Inget jag inte redan visste, så att säga.
Absolut, men då visste jag inget... Det var en vecka efter att jag beviljades assistans. Men visst, finns säkerligen folk som gillar arbetsledarutbildningen på STIL.
Nu har jag ju inte gått STILs utbildning, men vår på HIL ändras från varje år. Vi själva lär oss ju av egna misstag och av det vi fått uppleva under året som gått från våra medlemmar. Jag som håller i det hela är aktiv här och lär mig av er vad som bör ingå. Tror att det är viktigt att se förändringarna i samhället för att hålla kurserna up to date. Ang den allergiske assistenten skulle jag nog hellre säga -Anställ inte en gräsallergiker om du har trädgård för det inskränker dina möjligheter att klippa gräset när du vill och även att vistas ute i parker och annat.
Enligt vad jag har hört verkar både HIL och GIL bättre på detta med kurser etc. Så det är ingen kritik till alla kooperativ som arbetar utifrån IL. Detta är min personliga kritik till STIL (som jag dessvärre vet att det är fler som delar). STILs kurser kanske utvecklas också, vad vet jag... man gick en kurs på 4x3 timmar och det var allt... ingen uppföljning under åren...
Men varför då inte se till att ALLA AL får gå på vidareutbildningar varje år? Om den nu ständigt utvecklas... fast nu är vi borta från ämnet, som jag fö tycker är väldigt viktigt att diskutera.
Hej! Jag instämmer med Ninnie! Det kunde också ha varit mina egna ord! Jag har aldrig lyckats acceptera mitt funktionshinder, hur mycket jag än försöker. Det är så fruktansvärt frustrerande att behöva känna sig till last, och att inte alltid kunna göra saker när man själv vill. Dessutom har jag alltid skuldkänslor för att jag tycker att familjen får lida. Mindre inkomster från mig som inte längre kan jobba så mycket, vilket påverkar tillvaron för alla och dessutom mer och mer saker vi inte kan göra tillsammans pga mig. Vi har också villa med saker som behöver göras, så jag förstår precis! Tror dock som många andra här skriver att detta får man nog lära sig att leva med. Själv fick jag nog en insikt när jag läste ditt inlägg och det var att det kanske börjar bli dags att överväga att söka hjälp utifrån nu via assistans. Tack för ett superbra inlägg! Varma hälsningar Lise
Tack snälla! Tar gärna emot all hjälp som går att få! Håller precis på att ordna med min mammas assistans och har förstått att det finns en hel del fallgropar!
funderar på varför jag oftast försöker dölja mitt handledsbandage/ortos. ska jag gå ut t.ex. så tar jag nästan alltid en långärmad tröja som räcker så man inte ser bandaget lika bra. som om jag skäms över att jag behöver det. trodde i början att jag skulle bli van att folk frågade vad jag gjort också. men är detsamma nästan efter typ 3 år. vet ju att bandaget är "en del" av mig numera men ändå försöker jag dölja handikappet. varför kan det vara så? någon som känner igen sig?
ja precis. tänkte att jag skulle acceptera och inte bry mig efter ett tag. men har knappt blivit någon skillnad. kanske för att jag försöker dölja det på något vis hela tiden. vet inte om det skulle bli bättre om jag kunde strunta i det och gå med kortärmad osv om det skulle gå snabbare då om ja "visade upp". men vet att folk bara vill vara snälla om de frågar om jag vill ha hjälp. men jag tar det nog som om dom tycker synd om mig pga funktionshindret.
om man t.ex. tar en sådan person som jag som helst plötsligt hamnar i rullstol vid 26 års ålder. då tar det X antal år innan man har accepterat sin nuvarande situation.. vissa gör det aldrig..
ja jag känner mig mindre handikappad med ortosen också. jag behöver ortosen så jag kan använda handen mer. jag undviker ibland mycket folk också. är jag och fikar eller så och ska bära något är jag alltid rädd jag ska tappa saker. brukar fråga om hjälp med t.ex. brickan om jag har en vän med. men är jag själv så blir det oftast att jag inte fikar. "vågar" inte fråga någon person ja inte känner om hjälp.
Lilleman; kan det kanske ha med att göra att du inte går så bra men rullar desto bättre!
jo jag har funderat på om jag kan ha som en finare sak utanpå ortosen. gjorde som en tygsak men lite stil. som jag hade utanpå men det blev lite för varmt istället
Måla den som en tatuering, då smälter det mer in i huden. Eller gör den extremt synlig, måla/färga den svart, och dekorera med breda svarta läderband. Få den att smälta in i din personlighet.
ja skulle gärna det. dock är ortosen inte av material som jag tror går att färga och som man nog inte borde röra så mycket :/
anonym var jag är rädd att det bara ser dumt ut att modifiera om den för min del
Jag försökte dölja delar mina problem. Med stora kläder, med heltäckande kläder... Men insåg för ett antal år sen att det var för jobbigt. Nu kan jag ha genomskinlig tröja med top under. Om det är inte sol... Täckande kläder skyddar ju huden mot solen. Men jag gömmer inte armarna längre. Kan även ha kläder där man ser att ryggen är böjd. Kan även använda stöden för händerna. Utan att ha så länga tröjor att det bara sticker fram några krokiga fingrar. Det såg liksom rätt knäppt ut... Smala ärmar och sen vita-lila krokiga fingrar längst ut... Men jag har haft många år att vänja mig... Och vissa delar kommer jag alltid att försöka dölja en aning. Men jag använder inte täckande kräm på armarna/händerna alltid. Utan väljer tillfällen där jag vet att det blir frågor... En del barn skräms väldigt när man ser alla blodkärl. Och jag väljer att maskera lite då. Tyckte själv det var skitäckligt att se farmors blodkärl när jag var barn.
Jag dolde också mina ortoser ibörjan, mest för att de såg så groteska ut med tumstöd och allt, men de var måsten för att klara av vardagen. De var såklart hudfärgade (vilket inte innebar min hudfärg), smutsiga och illaluktande för att jag inte hade några att byta med när jag tvättat dem. Efter ett tag vande jag mig dock och kunde ha dem oavsett klädsel. Speciellt skämmigt var det att va på orkesterarrangemang och stå längst fram med det minsta instrumentet och de där ortoserna. Nu har jag bara kul åt det och använder dem knappt, i och med rullstolens inträde har jag inte kunnat använda mig utav dem då jag aldrig fick grepp (eller om jag fick grepp, så gick plastpinnarna inuti sönder vilket inte möttes på något särskilt trevligt sätt).
Har haft mina handortoser i ungefär 1.5månad, har dem inte på ute, men hemma ibland och då har jag långärmat på, förutom när jag sover. Men ska jag ut och har ont så ligger dem i en påse i ryggsäcken. Men än har dem inte kommit upp. Känns som om jag heldre har superont och undviker att göra vissa rörelser än att ta på dem bland folk. Känner mig sjukare när dem är på. Mystiskt egentligen, för dem hjälper så otroligt mycket och minskar smärtorna. Men jag biter väl heldre ihop än att acceptera att jag kanske inte klarar allt själv.
© Copyright 1999-2026 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
