Om er släkt hade bråkat på er om ditten och datten i fyra år, jag har ringt och åkt på alla sätt visat att jag vill ha kontakt med dem men det tycks lönlöst. De visar inget tecken på att de bryr sig om mig utan bara styr mitt liv. Nu senast jag var upp kallade min styvfar mig egoist för att jag valde att engagera mig i funktionshinder problem, han tyckte att ville jag engagera mig för någon som hade det sämre så skulle jag börja med dem som inte hade en rullstol i andra länder Mitt tålamod börjar minst sagt på att tryta efter fyra års ständiga påtvingade försvarstal om mina val av man, stad och så vidare... Redigerat 2006-08-01 21:39
Jag har lärt mig att den enda person som man kan förändra, det är sig själv. Genom att man ändrar på hur man själv agerar förändras andras agerande. Med detta vill jag säga, har du i fyra år stridit med din släkt utan att få dem att först hur du tänker, måste du ändra sätt. T ex måste du ha deras godkännande när det gäller. val av man, bostadsort och ditt engagemang i sk "funktionshinderproblem"? Håll inga långa försvarstal utan ryck bara på axlarna. Krama om dem och ta en fika med dem och åk sedan hem till dig utan att gå in i någon diskussion.
Allt som oftast så undviker jag att diskutera sånna saker med mina mindre förstående släktingar, men om dom envetnas med att dra upp diskutionen, så säger jag till dom att vi har pratat om detta förut. Ni kommer inte fatta vad jag säger förren ni själva sitter där.
Anonym skrev: Jag behöver inte deras medhåll men däremot skulle jag behöva deras förståelse och respekt för att jag är jag. Tyvärr lär du nog inte få det om du fortsätter som förut - eftersom det inte fungerat hittills. Så antingen bryt med dem om du upplever dem alltför jobbiga eller, som jag skrev ovan, förhåll dig annorlunda till dem. För även om jag inte bangar för konfrontation själv så har jag märkt att det fungerar ofta ännu bättre med likgiltighet inför besserwissrar.
Det är inget att göra åt, när man har släktingar som inte fattar bättre. Bry dej inte.
Stå bara på dig, vad du väljer att engagera dig i är ditt val. Man måste inte älska sina styvföräldrar. Kan du inte prata med din mor, säga till henna att du inte orkar umgås med dem eftersom han bär sig så ohyfsat åt och om hon vill träffa dig är hon välkommen att hälsa på, ensam.
Till sidans topp
jag har en stilla undran över varifrån benämningen "brukare" kommer och varför det används flitigt inom den psykiatriska dagverksamheten.. finns det nån som har svar på detta?
nej, det är bara "brukare".. och det är personalen/vårdarna som kallar personerna dom arbetar med/för just "brukare"..
Man brukar, använder en tjänst i detta fallet Personlig Assistans, Ledsagning... Daglig verksamhet. Man är en brukare, användare. Redigerat 2006-07-27 13:50
åååhhh vilket töntigt uttryck.. riktigt komunalgrått tycker jag det låter..
Brukare betyder ju användare, hur tråkigt det än låter.
varför inte bara använda orden person, tjej eller kille. kvinna eller man.. jag tycker det låter lite överprofesionellt när man använder sådana titlar.. hur som helst får folk säga det dom vill och jag får tycka det är hur töntigt som helst..
När det gäller assistans kanske man skulle kalla "brukarna" för arbetsgivare istället? Det hade väl varit ok?
helt klart, det håller jag med om..
Om jag bestämt menar att begreppet funktionshinder klingar bra mycket värre i mina öron än vad just "skröppel" gör, vad säger ni då? enligt mitt sätt att se på det så är 100% av jordens befolkning funktionshindrade. på ett eller annat sätt, fysiskt som psykiskt.. alla har någon "defekt" enligt mig. om jag får spekulera lite i hur man har kommit fram till hur en "icke funktionshindrad person skall vara så kanske man använde sig av nån form av normalitetsskala när man bestämmer vad som är normalt att en människa ska klara av. den som inte klarar av något eller några av dessa funktioner, är således funktionshindrad.. det finns ett amerikanskt begrepp som heter TAB. (temporary able body - tillfälligt funktionell kropp) det grundar sig på teorin om att vi föds funktionshindrade, utvecklas därefter till en viss grad av funktionalitet för att senare bli gamla och funktionshindrade igen. det jag undrar lite över är om det finns några medelvärden om hur pass funktionella eller till vilken nivå vi egentligen förväntas nå upp till under denna mellanperiod i livet. på det fysiska planet är det nog ganska så enkelt att se vilka funktioner som finns/inte finns och som ev. borde finnas. däremot så tvivlar jag på att psykiska funktionshinder är möjligt i dagens läge att konstatera.. med det menar jag att vi är alla olika, ingen är den andra lik.. just därför så hävdar jag att 100% av jordens befolkning är funktionshindrade mer eller mindre på något vis.. motbevisa mig gärna!
Är en Astronaut funktionshindrad? På vilket sätt? Utveckla gärna. Det verkar vara ett knepigt sätt att se på det, men aningen intressant. Vad utmärker ditt sätt att se på funktionshinder? Är rädsla för höjder ett funktionshinder t.ex.?
ja, en astronaut kan mycket väl ha sina skavanker.. han eller hon kanske har en lilltå som inte går att röra på. (vad nu den funktionen ska vara bra till) höjdrädsla är också ett funktionshinder enligt mig..
Jättebra skrivet! Har tänkt mycket på detta själv, och jag känner att jag mår mycket bättre när jag tänker så, jag känner mig inte så annorlunda. Exempel på funktionshinder/handikapp: Totalt ohändig i köket Höjdrädsla Känslig för sol Tondöv (eller att ha absolut gehör kan vara skitjobbigt) Att inte klara av att se blod Och det finns så mycket mer exempel. Detta kanske låter som knäppa saker men vad jag menar är att alla människor har någon slags avvikelse elller dyl som gör det svårt för dom. Alla människor är lika olika. Alla är bra eller dåliga på olika saker, har styrkor och svagheter. Vem har egentligen befogenheter att avgöra vem som är funktionshindrad eller inte? Vad är ett funktionshinder? Håller däremot inte med om att skröppel är ett fint ord. Jag tycker det är ett fruktansvärt ord. När jag tänker mig ett skruppel ser jag ett sklett framför mig! *skrattar*
nä, skröppel är väl egentligen inget fint ord utan det är bara ett slanguttryck för alla facktermer som finns när det gäller den dysfunktionella världen.. om någon skulle be mig definiera betydelsen av handikappad, funktionshindrad eller skröppel mm. så är det första som flyger upp i mina tanke, en bild på en individ som är i stort sett ett kolli. dvs. en person som är totalt oförmögen att utföra någon somhelst handling.. kanske det just därför som jag ogärna sätter in mig i nått av dessa fack med någon politisk korrekt benämning.. visst, jag har brytit min rygg på ett flertal ställen, två gånger dessutom och jag är lam i mina ben, bål och lite i min högra hand, inkontinent som en gamling på långvården, men inte fan känner jag mig handikappad för detta.. stöter jag på något hinder (vad det nu än må vara) så hör jag någon djävul skricka inom mig, "lös problemet!!" min rullstol kör jag fan så mycket bättre än gemene man, vilket oftast dom oinvigda har svårt att hantera och acceptera i olika situationer. trappor t.ex. nåja, nog om detta.. det här är min uppfattning av det hela..
Vad tycker ni är svårast med att leva med ett funktionshinder? Jag tycker att det som är allra värst är att bli ifrågasatt typ: av pa, att man inte alltid fattar att vi är ju rätt "normala" när det väl gäller. Tråkigt för dem ibland men så är det! Att bli ifrågasatt av kommun/`FK varför kan de inte bara fatta att jag/ vi har samma behov som övrig befolkning Annars har jag inte några större problem med mitt funktionshinder förutom att jag hatar att bli ifrågasatt
Att inte orka allt som jag vill.
Jo det också, har haft en kanonhelg på västerhav men.. nu får jag lida för jag inte har vilat tillräckligt
Fast ibland är det värt att lida efteråt för att få ha riktigt skoj, eller hur?
Så sant, jag hade en kanonhelg på västerhav! Men samtidigt lite deppigt när man inser att man inte orkar...
Att jag som privatperson aldrig blir behandlad eller betraktad som vuxen och att jag inte känner att jag har ett eget livsutrymme ( mentalt alltså).
Utan tvekan att min mentala och kroppsliga energi är i total obalans...
Dom är i olika galaxer. Mitt fysiska jag, mitt psykiska jag... Enda gången dom möts är när min depression är på botten. Och mötet blir aldrig särskilt bra.
Riktigt kasst när man planerat något med barnen som man sedan inte orkar. Det blir en besvikelse för hela familjen, inte bara mig.
Det svåraste tycker jag nog är att be om all hjälp man behöver, att inte kunna göra saker själv. Plus att man måste vara så j****a tacksam hela tiden.
Svårt för mig att vara vråltrevlig *skrattar*, jag har bara liksom inte de förutsättningarna. Jag tycker ALLT är svårast. Har inte funnit mig tillrätta efter alla år som gått. Jag bara inte pallar tanken på att inte gå, greppa, springa, böja mig, sträcka mig, klättra etc etc. Och så dessutom att träffa på dessa egendomliga människor ........ Men jag har fått finna mig och har i vissa fall "gjort det bästa" av tillvaron men .... jag är aldrig nöjd med min kropp. Att ens kropp svikit/sviker en är nog bland det värtsa man kan råka ut för. Ett sorgearbete som inte riktigt accepteras. Redigerat 2006-06-02 17:52
Moon; Jag kan heller aldrig acceptera min skada, även om jag tycker att jag oftast försöker göra det bästa av mina nya förutsättningar. Det är för starkt ord för mig att säga att jag accepterat, som att ge upp! Jag har absolut inte gett upp men jag försöker tänka sunt och realistiskt.
Mycket intressant, förklarar i mångt och mycket hur du tänker.
Tycker också att det är självklart att man villmå så bra som möjligt och det har väl inte bara med funktionshindret att göra. Man tränar om man kan, äter nyttigt, slutar röka eller snusa, annars är man ju destruktiv och vill må dåligt, förstöra sitt liv.
Jaja, ok, behåll det. Fast jag är avis, slutade för snart två år sen (med cig) och lääääängtar än.
Nietzsche! Jag tror att du skulle må bra av att få samma sorts hemtjänst som Morticia. Då får du känna på hur det känns att inte få allt serverad på ett silverfat som bra assistans innebär. Du får gå på toa när du behöver utan att behöva ringa minst en timme innan du känner behovet, du kan få komma ut i friska luften när du behöver - inte vänta flera dagar på att ev. få en ledsagare, få mat 3 gånger om dan och slippa leva på mackor eftersom hemtjänsten inte har tid att hjälpa dig med annat, Sist, men inte minst - du kan få vara spontan. Har man hemtjänst kan man aldrig vara säker på att få något av det. Ibland måste man vara tacksam för det lilla man får eftersom klagomål an orsaka att all hjälp dras in.
Äh, nä, till att må bra.
Nietzsche! Det jag försökte att beskriva var varför vissa av oss måste visa tacksamhet för saker vi borde räkna som naturliga. Men om du hellre ville att jag nämnde mitt eget fall så gör jag så gärna det. Vad god och läs i min dagbok här eller i min blogg/hemsida. Jag skulle så gärna byta både liv och sjukdom med dig, men jag tror faktiskt inte att du pallat med att leva mitt liv, inte ens en dag.
Har ni alldrig kännt som om kroppen bara är ett skal som du bor i men du själv är ett mentalt väsen som orkar och kan hur mycet som ehelst. Ibland kan jag nästan se mig själv som en ande ovan för mig när jag ligger i sängen, tänk om det vore som i "liftres guide till galaxen" där en lever utan sin kropp, kroppen lever ett liv och "hjärnan" ett annat. Även om det kanse inte låter så så är min kropp en del av mig själv. även om jag och min kropp inte alltid är så samstämmiga så måste vi sammarbeta...
Man kan visa tacksamhet på så många sätt, däremot tycker inte jag att ni skall tacka för allt pa gör...man kan ju vara vänlig när man pratar men man behöver inte be, dom är ju till för att hjälpa eder....
Det finns mycket som är svårt...om man är på det humöret, vilket man ju är ibland. I mitt fall är det att personer i olika befattningar i samhället inte fattar att jag vill leva mitt liv precis som de! Jag vill inte behöva rättfärdiga varför jag vill ha dammsugit 2 gånger om dan, om jag nu vill det eller varför jag inte kan duscha på måndagar när hemtjänsten har tid eller nåt...nuförtiden har jag PA så just den biten är ordnad för mig, men det finns andra saker, t ex när man går i klädaffärer och hittar nåt man vill prova och blir erbjuden att prova på lagret eller nåt i den stilen för att de inte har anpassade provrum! Det är SÅ kränkande!! En annan sak som är jobbig, som är av mer personlig karaktär, är ibland när jag behöver hjälp av min partner med mer intima grejor, som toa (är till viss del inkontinent) och är man mitt uppe i en intim stund så är det INTE roligt, det kan jag försäkra! Min partner säger att det bara är jag som har problem med det, han har liksom "köpt" hela "paketet" med mig, men det knäcker min kvinnlighet när det händer i alla fall och den intima stunden blir ofta abrupt avslutad i såna lägen. Så vad han säger och hur han reagerar är inte alltid detsamma.... Men det finns ju saker som är bra med att vara funktionshindrad också tycker jag. Jag är helt övertygad om att min syn på livet och människor inte hade varit densamma om jag inte haft mina erfarenheter som funktionshindrad. Inte heller hade jag per automatik fått träffa många av mina närmaste vänner, som finns i denna "världen" Redigerat 2006-06-02 16:54
Att bli trött och ha ont är nog värst och att inte kunna sova när man har ont. Irritationen över att bli bemött kränkande och över otillgängligheten i samhället. Kampen med myndigheter. Och sist men absolut inte minst min egen frustration över att inte kunna göra saker så snabbt som jag vill och kunde förr.
visst finns det bra saker med att vara Fh! Man får vara ifred från påträngande människor som har krav på att man ska vara himla normal.. Mika
Inte speciellt skumt. Hade ni inte haft funktionshinder hade ni varit helt annorlunda som personer. Ganska logiskt.
Tyvärr ligger det nog mycket i det... Märker ju bara på de jag träffar i olika sammanhang, att de som inte tar en notis om ens funktionshinder och är helt naturliga inför det är de som har själva eller har erfarenheter av funktionshinder på något sätt. Jag har ju också tänkt på det- det verkar vara en klassiker bland oss funkisar, att hur hade jag varit och resonerat om jag inte haft min a funktionshinder? Vad hade jag valt för vägar i livet t ex?
Lotta - litegrann tycker jag det varierar, beroende på hur dagsaktiviteterna ser ut. Mina fysiska rörelsehinder är jag "van" vid, och dem har jag liksom förlikat mig med. Det jobbigaste tycker jag nu för tiden är att smärtan hindrar mig i vissa lägen. Att vilja mer än vad kroppen/smärtan tillåter...
Passa dig. Jag kommer och piskar dig om du inte tar det lugnt!!!
att acceptera situationen det har ja svårt med
Jobbigast tycker jag är folks blickar! Och sen att inte hänga med när jag är ute och går med flera. Hamnar alltid på efterkälken hur jag än kämpar, so fucking frostraited!!! Och detta ständiga ifrågasättande från alla håll som ni beskriver. Att bli misstrodd och att jag känner ibland att en del har lägre krav på mig än på andra. Vad gäller synnedsättningen så är det detta ständiga letande och irrande runt som tar så förbannat mycket tid *trött*. Visst, jag kanske skulle kunna ansöka om ledsagartimmar, men jag är nog lite stolt.... vill ju klara mig själv, kunna vara spontan. Och så på senare år har då mitt psyke börjat tryta mer och mer, vilket förvärrar allting....
Dessvärre tror jag att Emma gör en korrekt tolkning av Nietzsche. Han brukar nämligen vara av den åsikten att de som är funktionshindrade är bättre än människor utan funktionshinder. Varför? Därför vi tillhör ett folk - de funktionshindrade - och att vara funktionshindrad är det normala... En högre stående "ras", helt enkelt! Har vi hört det förr??? *ytterligare kommentarer överflödiga* // A E
Jag böjer mig för majoriteten. Är väl en sådan person att jag hellre friar än fäller, men ni verkar ju känna personen ifråga så därför säger jag inget mer om saken.
att alltid behöva ha med mig assistent överallt. och att jag kan bryta ihop för ingenting när någonting går emot mig för att jag inte klarar av en del saker
Att mitt dåliga psyke drar ner min fysiska förmåga och gör att jag inte orkar utföra vardagliga sysslor som städning, och att jag då måste förklara hela tiden för omgivningen att det inte är p g a mina fysiska funktionshinder som jag inte "kan" städa. För visst måste jag anstränga mig mer än en som inte har något fysiskt funktionshinder, men mår man bra så orkar man ta det, då accepterar man det och kör på. Men är psyket i botten så orkar jag inte anstränga mig, min uthållighet blir noll... Jag känner att jag har högre krav på att jag ska ha ett perfekt hem just därför, och mår jättedåligt när jag inte pallar... blä!
Har kommit fram till att en av de funktionerna jag saknar mest är förmågan att ge någon en kram. Jag avskyr att se personer som mår dåligt, och det gör ont i mig när jag inte ens kan ge dem en kram.
Måste bara säga...det var bland det vackraste jag hört! Tror nog att din medkänsla och tröst ändå når fram!
Jag vet precis vad du menar, och kanske i synnerhet om det är någon som också sitter i rullstol.
jag håller också med helt och det är härligt när man får en kram det värmer i hela kroppen
ja men det är svårt om man inte kan ge en kram om man hade viljat.
Jag förstår dig, för det är något jag själv drömmer om - att få en kram av Kevin. Men han ber nu om kramar och han lutar huvudet mot mig när han kramas tillbaka, så jag tror han gillar mig i alla fall
Själv kan jag ge en kram, men det blir lite klumpigt ibland när man sitter och inte är så stark i armarna. Det är mycket lättare när jag står upp. Har ståfunktion på rullstolen.
Hej! Förstår dig också. Det var en av de saker vi skrev i det brev alla föräldrar / barn fick när Nicole började dagis. Att hon liksom många andra gillar att få en kram, men att det kanske krävs att man kommer till henne istället. Vi har också pratat med henne om att hon måste använda sin röst och säga till vad hon vill.
Håller med helt o hållet. Blev väldigt påmind om den saken i somras när min morfar låg döende. Jag ville så gärna ge honom en kram o verkligen visa att hur mkt jag älska honom o hur mkt ja skulle sakna honom. Det gjorde riktigt ont!
Håller med fullt ut. Jag saknar så mina söners kramar....Men jag kramar dom och jag känner att dom älskar mig lika mycket som jag älskar dom. Niclas är mer kramig än storebro...han ber om kramar i ett.....Kan verkligen förstå er. Om inte jag skulle kunna kramas, skulle jag be om kramar hela tiden, med risk för att bli tjatig.... KRAM till er alla.............
Jag kan bara hålla med. Jag önskar att jag klarade av att krama om dem jag älskar, men precis lika mycket klara av att bli kramad av andra. Behovet finns och ökar ständigt, men den konstanta smärtan överallt i kroppen gör att ingen vågar eftersom de ibland har sett tårfyllda ögon av smärta hos mig när de kramat om mig. Även om jag säger att jag behöver beröringen trots smärtan vågar de inte.
Det här kanske är att gå ifrån ämnet, men jag kan känna osäkerhet när jag är med vänner som inte kan krama mig tillbaka. Men nu har jag börjat krama dem i alla fall, de svarar ju, fast på ett annat sätt. Ibland när jag sitter i permobilen och har åkpåsen på mig så att jag inte kan ställa mig upp, känner jag att det är väldigt krångligt att ge någon en kram. Om personen sitter rullstol måste man trixa lite för att nå, och om personen är gående så kan jag ofta inte svara tillbaka på kramen jag får, därför att personen befinner sig högre upp än mig och jag kan inte luta huvudet bakåt pga svag nackmuskulatur och jag kan inte titta uppåt pga att mina ögonlock hänger ner (ptos). Så jag känner mig begränsad för jag kan ofta inte titta folk i ögonen. En gång när jag hade en date så bad jag killen i förväg att ställa sig på knä när han ville krama mig, så att jag kunde se honom i ögonen och svara. Det funkade utmärkt! Med vänlig hälsning Esmeralda
Det tycker jag med, men jag saknar ändå spontanitetskramarna jag kunde ge tidigare i livet.
Det förstår jag.
Jag har inte tänkt på det faktiskt. Kanske för att jag är en öppen person som gärna rör vid folk som jag tycker mycket om. Jag älskar att pilla hår, hålla om, visa min kärlek och uppskattning med beröring. Jag kan ju inte rå för att alla människor e så jäkla söta å goa ju, hähähä . Den som har "otur" kan få både en och två pussar på pannan hähähähähä -
Jessma - jag känner igen mig och förstår vad du menar! Jag tycker ofta att det gäller - ja, vad ska man kalla det? - spontan beröring över huvud taget, så att säga. Jag känner också igen mig i det Esmeralda skriver: svag nacke = svårt att se folk i ögonen = frustrerande. Och framför allt detta att inte vara "i jämnhöjd" med folk gör ju att det blir svårt med spontaniteten. Och i de fall någon de facto böjer sig ner känner jag mig nästan löjligt liten i stället, och ibland känns det som att jag blir mosad snarare än kramad, vilket får konsekvensen att min egen återkram - jag älskar att konstruera egna ord! - blir "tafflig". Det här med att instruera folk om att sätta sig ner är nog en bra idé. Jag gör det inte särskilt ofta, men det borde jag nog... Fast det känns nästan "oartigt" i vissa lägen. Jag har förresten varit med om motsatsen: en av mina bybekanta träffade mig på vår bymarknad, och satte sig spontant ner när hon pratade med mig. Jag tänkte inte särskilt mycket på det då, mer än att jag slapp det bekanta grodperspektivet, så jag kommenterade det inte. När samma bekanta pratade med min mor över telefon några dagar senare bad hon min mor hälsa till mig och be om ursäkt "ifall jag hade tagit illa upp"! Där ser man, vilken osäkerhet det ändå finns...! Jag antar att hon blev lugnad när jag tvärtom försäkrade att jag uppskattat gesten. Slutsatsen borde väl då bli att instruktioner är det bättre att få för många än för få av...
Jag tycker det är svårt att be om kramar. Mina föräldrar, brorsor och släkten spontankramas - och givetvis min man. Vissa vänner spontankramas emellanåt också, men ibland kan ju jag faktiskt känna för att spontankrama dom! Det är väl som vanligt att man får ta till orden...men det känns ibland som att orden sabbar mer än gör nytta. Situationen kan kännas "tillgjord". Innan jag gifte mig och jag "dejtade" andra människor så hände det emellanåt att jag ville kasta mig runt halsen på någon - så innerligt att jag höll på krevera - MEN det gick ju inte. Är man då lite blyg också... Nu för tiden tittar jag på min man och lutar mig lite framåt så fattar han att frugan vill ha en kram, det händer dock att jag får be om en kram men det känns inte alls konstigt med honom.
Jag kan ju halvkramas, få upp ena armen lite halvdant sådär, men att luta sig mot känns med ok för mig. Jag lytar mig mot gubben min och han får sköta kramandet. Jag är ju i lagom höjd för att få armen runt baken på honom och kan knipa till, kan vara rätt trevligt det med,
Här kommer en fundering som kommer komma i min kommande bok. <<< "De som sämst utnyttjar sin tid är de första att klaga över dess kortvarighet.” -- Jean de la Bruyère. Är det alltid därför den ”friske” beklagar sig över livets kortvarighet och drömmer drömmar om evigt liv, medans den dödligt ”sjuke” förlorar sin tidsuppfattning och blir en mästare i att ”binda sin tid”?
Så är det, utan tvekan! Det ser jag nästan varje dag i min omgivning.
Ett bra citat. Men... varför citera andra? Kom gärna med något eget... /T
Ska du skriva bok? Intressant . Det där citatet lever jag själv efter, för mig är det självklart. När jag har mina deppiga dagar och inte orkar göra nåt så kan jag ibland bli oerhört stressad, frustrerad och rastlös över att jag inte har gjort det som jag borde, inte utnytjade tiden "jag har ju haft flera veckor på mig att göra det där..." t ex. Men det har blivit mycket bättre nu än det var innan. Mycket p g a mottot "bättre sent än aldrig" som också är bra. Självklart ska man inte skuta upp saker för länge, man vet aldrig vilka vändningar livet kan ta, eller när det tar slut. Men jag upplever att många är stressade och ålderfixerade "du börjar ju blir gammal nu, är det inte dags att du bestämmer dig för vad du ska göra nu" t ex. Det finns en slags norm i samhället att man ska ha uppnått vissa mål och gjort vissa saker i en viss ålder. Jag har slutat att leva efter den, jaja jag försöker iaf... hehe. Jag mår så mycket bättre då.
En gång för alla nu diskuterar vi selektiv abort, utan att blanda ihop det med abortfrågan. Respektera detta. Min inledande fråga: Är inte den selektiva aborten ett hot mot oss med genetiska sjukdomar och medföda funktionshinder, kommer inte den resulterar i att undergräva vår identitet?
Selektiv abort låter i mina öron som dödshjälp. Skillnaden är den att selektiv abort dödar man i ett tidigare stadium. För mig är alltid frågan om pengar. Ger man läkare rätt att döda, sparar samhället en massa pengar. Med selektiv abort sparar man mycket mer eller hur? För mig är det alltid fel att döda folk på grund av funktionshinder. Jag vill i så fall ha "hjälp" för att leva och inte för att dö. Sedan kan man säga: inget liv = ingen identitet osv. Alberto
Selektiv abort låter lite som utilitarism, dvs. att alla som är ickeproduktiva, sjuka och till belastning för samhället, inte har rätt att leva.
Hej! Ibland hänger jag faktiskt inte med i alla "djupa" inlägg som skrivs på detta forum. Min första reaktion blev "sen när är våra sjukdomar detsamma som vår identitet? " Sedan är det väl i och för sig ett intressant ämne att debattera om. Jag tror inte att det går att avgöra generellt om det hela är bra eller dåligt. Det finns så många olika sjukdomar och prognoser och det finns dessutom så många föräldrar som inte skulle klara av att ta ansvaret för ett handikappat barn med allt vad detta innebär. De flesta föräldrar älskar sina ungar med alla ev skavanker inräknade (är själv mamma till 2), men det finns faktiskt dem som inte klarar av att se sitt barn dö i förtid, eller att ta det stora ansvar som det innebär och det tror jag att man måste respektera. Personligen hade jag önskat mig fler barn än de 2 jag har idag, men valde när jag fick min diagnos att sätta stopp för fler. Visserligen är mina barn friska, men de ärver sannolikt genen för SMA och jag kände att det var onödigt att sätta fler barn till världen pga av detta. Dock hade jag aldrig gjort abort om det visade sig att jag trots allt hade blivit gravid igen, och jag kommer heller inte att avråda mina egna ungar att skaffa sig barn. Dock kan de ju alltid ta beslutet själva att kolla upp om deras framtida partner också bär på genen. Jag tror att det är viktigt att visa ödmjukhet i den här frågan. Min personliga uppfattning är att den selektiva aborten inte i första hand används för att skapa något "elitsamhälle" utan för att stoppa ett ev lidande som inte alla inblandade parter klarar av att hantera. Hoppas att jag inte trampade nån på tårna nu! MVH Lise
Jag håller med dig Alberto. Tycker "selektiv abort" och "dödshjälp" är helt fel. Det är att värdera mänskligt liv efter en grym måttstock. Det för tankarna till skräckexempel som t.ex. nazi-tyskland och sovjetunionen. Nazisternas övergrepp mot funktionshindrade glöms ofta bort. Accepterar vi selektiv abort hamnar vi ett steg närmare ett sådant samhälle. Det är min åsikt iaf.
Har SMA. Vet ej om vad mina ev. barn skulle ha för risk att drabbas av SMA (någon som vet?). Jag skulle be min fru/sambo att kontrollera om hon har SMA genen och i fall hon hadde den så skulle jag inte vilja skaffa barn fast om det ändå skulle hända skulle jag vara emot abort. Jag vet ändå att det är mammans beslut.
Så om jag får barn med någon som inte bär anlaget för SMA är det ingen risk trots att jag har SMA?
Däremot lär dina barn bli bli anlagsbärare, men det ser jag som ett mindre problem. Risken finns ju att dina barnbarn får SMA men bara OM de får barn med en annan anlagsbärare. Men sannolikheten för det är relativt liten. Skulle det ändå ske har ju ditt barn växt upp med en SMA-förälder och har både dina och egna erfarenheter till stöd i att ta hand om ett barn med SMA. SMA får ju folk ändå, jag har ingen tidigare i släkten som haft det vad jag vet. Folk bär på massa anlag till otäcka sjukdomar utan att ha en aning. Jag själv skulle gärna ha barn även om det inte är aktuellt nu eftersom man måste vara två om det. Ärftligheten ser jag inte som ett problem men jag skulle nog inte göra det om tjejen ifråga har anlag eller har SMA själv.
Tyvärr går det inte svara på den frågan utan att diskutera abort i stort. Vi vill inte bli behandlade annorlunda pga att vi har funktionshinder, eller har jag fel. Varför skulle vi göra det när det gäller oföddabarn? Jag är för livet!
När jag väntade min förste -76, var fostervattenprov rätt nytt och väldigt populärt hos alla läkare. De var fullkomligt förkrossade över att jag inte begärt något sådant så jag hade haft chansen att ta bort mitt ev. funktionshindrade barn. (Man visste då inte om min sjukdom var ärftlig) Jag valde dock att inte göra några prov av den enkla anledningen att jag inte skulle kunna göra abort oavsett vad det handlat om och varför skulle jag då leva några månader med förvissningen och oron över att få ett funktionshindrat barn. Har aldrig haft några tankar på att det skulle vara fel att skaffa funktionshindrade barn, jag har haft ett bra liv, ett rikt liv och varför skulle inte mitt barn få detsamma. MEN jag tycker också att var och en ska få välja, om någon känner att jag klarar inte det här så ska vi inte dömma.
Min syrra gjorde ett fostervatten prov när hon väntade sitt första, och enda barn. Jag frågade henne varför hon gjorde det och i samma andetag, gjorde du det pga mej? Hon hävdade att så inte var fallet, men nu vet jag sen tidigare, och senare att hon ljuger minst lika mycket som vår morsa så det tror jag inte på. Hon har också sagt att hon inte på några vilkor skulle acceptera att hennes egen son skulle få barn med en kvinna som inte gjorde fostervattensprov, för några ungar som våran brors barn ville hon inte ha i sin familj. Redigerat 2006-05-23 18:34
Släkten är värst, eller.
Mmmmmmmmm, åtminstonde min närmsta familj.
Det finns en berättelse som heter "Välkommen till Holland" som beskriver just föräldrars kamp vid beskedet om ett funktioshindrat barn, sorgen man känner och chocken äver att det inte blev som man hade tänkt sig, men att det sen i de allra flesta fall leder till många vinster på det mänskliga planet som man inte hade fått annars. Tyvärr vet jag inte författaren men det kanske nån annan här vet.
det man glömmer här är val. ven har sagt att "din" eller "min" eller "vår" åsikt måste vara den gällande?oavsett selektiv eller vanlig abort. Jag själv att en levande abort eftersom man 1969 inte fick göra abort. Om mamma då hade kunnat hade hon säkert gjort det, vilket hon naturligtvis har sin fulla rätt att vilja. Själv hamnade jag på barnhem och har aldrig träffat henne. Även jag själv är far till två aborter ochjag och mina dåvarande flickvänner hade inte kunnat ta hand om barnen, oavsett skadat foster eller ej vårt värde bestäms inte av om våra framtida gelikar aborteras i en selektiv utrensing. det bestäms av våra handlingar här och nu. kommer då våra liv vara värda så mycket att vi anses att vi behövs sker där ett uppvaknade. Detta nniebär att det krävs av oss att se till att detta sker om vi t. ex ställer oss utanför gängse regler och gällade åsikter, i ett funktionshider autonomt tänkande där få förstårbåra åsikter blir detta till ett ohållbart syfte och enligt mig bakvänd innåtvänd fascism Redigerat 2006-08-01 00:23 Redigerat 2006-08-01 00:25
Jag har aldrig tänkt på frågan på det sättet, men du har fan rätt. Många av oss är ju för kvinnans fria val till abort, i andra sammanhang. Det är självklart att det är tabu att prata om viken anledning man har till att göra abort, men vad är det som säger att valet ska vara mer socialt accepterat om man inte uttalar sin anledning, över huvud taget? Jag tror att ett sätt att påverka blivande föräldrar är att vi blir mer synliga, och att vi visar att ett funktionshinder inte innebär att livet blir mindre värt att leva - varken för barnet, eller för dess familj.
Jag tror att om man "messar" för mycket med den "naturliga gången" så kan världen gå riktigt snett. Dessutom, hur kul skulle det va med ett designer samhälle där alla har bästa förutsättningarna, f*n, det är juh som att fuska i datorspel. xD
förvisso men men jag anser att jag inte kan tvinga någon eller en grupp till någonting, än mindre stoppa seletiv abort det finns lika mycket tankar på hur man får och inte får som det fin individer. det är lätt an generalisera oavsett håll
Nä, nu är det väl ändå på tiden att vi invalider börjar diskutera lite, så jag tänkte posta en av mina aforismer till och börja med så får vi se vad vi hamnar. "Kulturell radikalism. - Funktionshinderkulturen är ett yttryck av en kulturell radikalism eftersom den stärker vår, de funktionshindrade folkens - vilja att artikulera våra egna tankar och ge yttryck för våra egna känslor. Den radikaliserar oss på ett sådant sätt att vi både i grupp och individuellt bättre kan förstå och bemästra vår verklighet!" Källa: http://adryan.blogg.se/ Alla åsikter är välkomna...
Eh... Å på svenska som vi vanliga förstår vill du ha sagt vaddå?
Haha, ja du - det som står
Jag håller verkligen med Anonym i detta!!!
Jag också!!!
*Suck* Men svara på detta då, har vi invalider en egen kultur? Är vi ett eget folk? Ni får väl tänka lite...
Att använda ordet folk är ju att se ett vi och dom tänkande. Jag ser människor som indivder där alla är olika med sina starka och svaga sidor. Vi tillsammans bildar ett kollektiv där alla bör vara lika behandlade. Tyvärr är vi inte där än utanförskapet är stort och att se sig en folkgrupp med gemensam kultur ökar ju bara klyftan. Detta med att funktionshindrade skulle ha någon gemensam kulturkodex blir ganska komplext. Detta bygger jag på att den funktionshindrade möjligheter är olika i olika länder inom vissa kulturer är funktionshinder ett straff eller man skäms och gömmer undan sina funktionshindrade. För att inte tala om de eknomiska olikheterna. Hur kan vi då ha en gemensam värdegrund att stå på? Har jag samma bakgrund som funktionshindrade i Afrika tror inte det. Man kan väl vara radikal som individ utan att behöva en gemensam kultur. Ser kampen för ett lika samhälle som politisk inte som kulturel radikalism. Förresten uttrycket kulturel radikalism föddes väl med modernismen. Men du får gärna utveckla dina tankar. Läst lite i din blogg du har även intressanta idéer i ditt tänkande.
Tack för ditt inlägg. Men hur har judarnas kulturella och folkgruppsmässiga sammanhållning varit möjlig, när de som oss - finns i alla länder, i alla sammhällsklasser, i alla yrkeskategorier, respresenterar alla kön och har som du säger "olika förutsättningar"? De är ju fortfarande judar och tillhör det judiska folket - som jag ser det så befinner vi, funktionshindrade, oss i samma situation som vårt syskonfolk judarna och vi har samma förutsättning som dem till en kulturell och folklig gemenskap.
Men det skapar väl ändå ett vi och dom tänkande judar ser sig om offer för omvärldens syn på dem. Tycker du att vi ska acceptera att bli behandla som judarna. Här har du visserligen en poäng att folk är eller känner sig förtrycka skapar starka kultrella band mellan människor med liknande bakgrund. Men är vi verkligen förtrycka eller är det bara något vi vill att vi ska verka. Jag anser att förtryckta är vi snarare kan man kännas motarbetat av samhället. Men lika värde har jag nog i ett socialt perspektiv. Sen finns det orättvisa men den måste minska för alla och samhället ska vara till för alla och inte indelat i grupper.
På sätt och vis är vi väl det... på samma sätt som ryssar eller eskimåer. Eller. Alla är ju olika och alla tillhör en viss typ av grupp liksom. Så är det ju bara. Vi gör det varken mer eller mindre, för att vi är funktionshindrade. Har vi en egen kultur? Det där är intressant. En bekant ska iväg till London nu på en funktionshinder-filmfestival. Ska bli mycket spännande att höra vad han har att säga berätta när han kommer hem! Gay´s och döva har ju kan man säga en "egen kultur". Nu menar jag inte kultur, i den bemärkelse som t ex turkar har, med alla sina traditioner, seder och bruk. Utan mer att vi "gaddar ihop oss" mot övriga samhället och gör vår egen grej för att visa att vi kan, för att vi har svårt att komma in i den vanliga kulturen och så. -SRF´s projekt Kulturkraft, synskadade artister går samman i ett nätverk, gör skiva och egen melodifestival. -Teaterpjäserna "När lillan kom till jorden" och "Mohikan med vita strumpor" (som visserligen inte spelas av äkta funkisar men behandlar ämnena på ett bra sätt). - Nätverket defekta journalister - Funktionshindrade stå-upp-komiker, cp-magasinet - Funktionshinder-skildringar i tv, film och böcker Därmed inte sagt att jag tycker det är helt i sin ordning att vi "stänger in oss i vår egna lilla lilla värld av blommor" och accepterar att det är såhär. Nej! Jag är övertygad om att det bästa sättet att nå acceptans och likvärdighet i samhället är att synas och höras överallt, på ställen där man minst anar att vi skulle vara. Så att folk vänjer sig. Nu vet jag Adryan att du inte håller med om det, och jag förstår din tanke till viss del...
Trasdockan: Nej, jag ser inte funktionshinderkultur som något som är lika med att isolera sig, den bara finns där oavsett man brukar den eller inte. Detta gör att jag faktiskt inte har någon indvändning att vi invalider kan eller ska synas överallt. Vi med funktionshinder har ju fördelen mot icke-funktionshindrade att vi har möjligheten och rätten att existera inom funktionshinderkulturen och icke-funktionshinderkulturen samtidigt, det jag menar är att vår kultur inte är sämre eller uppkommit bara för att vi tvingats in i den. Då är inte "Mohikan med vita strumpor" ett yttryck av funktionshinderkultur, då det finns vissa regler för den. Funktionshinderkultur är: 1. Kultur av och med personer med funktionshinder. 2. Kultur för och om personer med funktionshinder.
Jag tror att de flesta människor som avviker från normen, de som får större anledning att reflektera över sin situation och hur andra ser på dem, blir mer eller mindre radikala. Man får upp ögonen för orättvisor man kanske bara ryckt på axlarna åt annars.
Inlägget ovan är svar på det första inlägget.. Lite förvirrande.
Nä, jag tyckte ditt svar var bra - för på något sätt berör du just det jag menar. Att vi funktionshindrade med våra kroppar automatiskt radikaliseras, om vi på allvar skulle fockusera på vilka vi verkligen är.
precis, vi föds in i en medvetenhet om orättvisor och fördomar. Det vore märkligt om vi inte reagerade en aning militant på allt vi ser ur denna synvinkel.
Jag har länge funderat hur världen skulle se ut om vi började styra den , med vår erfarenhet av utanförskap och orättvisor, är jag överygad att vi hade gjort ett bättre jobb. Vad tror du?
Jag tror inte att vi hade gjort ett bättre jobb rent generellt.. inte ensamma. Men om man kunde samarbeta mer och om minoriteterna kunde få dela med sig av sina viktiga erfarenheter tror jag att man skulle komma långt. Ett exempel, åtta av tio rörelsehindrade äger en unik kämparglöd och medvetenhet medan bara två av tio friska har samma tankesätt. Därför kanske fler rörelsehindrade automatiskt söker sig till ställen att göra sina åsikter hörda och därmed borde inte minoriteter vara minoriteter i sådana sammanhang. Men att låta funktionshindrade helt styra över friska tror jag skulle fungera lika dåligt som det fungerar nu när friska styr över funktionshindrade.
Är vi funktionshindrade och sjuka verkligen en minoritet?
Det beror ju på hur man definierar funktionshindrade. menar man alla i rullstol så är de en minoritet jämfört med de utan rullstol. om man tänker på det sättet så skulle inte ens jag kunna kallas funktionshindrad. Men menar man alla som avviker från normen så är ju de en majoritet.
Då kanske det är så vi måste tänka - att alla som avviker från normen är funktionshindrade och "sjuka".
Men om de avvikande är i majoritet, blir ju det plötsligt normen. De normala blir onormala.
Bra skrivet Jessma! Vem som är funktionshindrad respektive inte är nog en hårfin gräns, som säkert ofta kan påverkas av en själv. Exempelvis kan en väldigt överviktig person se sig själv som funktionshindrad - man hittar inte passande kläder i affärer, man har svårt att komma in på toaletter, man har svårt att gå i trappor o.s.v. En överviktig kanske känner sig väldigt begränsad när en annan inte gör det. Ekonomi kan ju även innebära hinder - man har inte råd att vara mera ledig, äta det man vill, resa... Psykiska besvär kan ju också innebära hinder för att fungera i ett samhälle; man kanske har panikattacker, tvångstankar, ångest, social fobi o.s.v. . Så, var går gränsen mellan funktionshindrad och normal? Vad ränkas som normalt och som icke normalt? Är det så att de flesta människor till syvende och sist har funktionshinder av olika slag? I så fall blir det ju så att de som funktioshindrade är i majoritet och därmed utgör normen i ett samhälle...
Jag tror att alla är mer eller mindre funktionshindrade, beroende på vilken situation det gäller..
Att vara funktionshindrad, "sjuk", svag - ja till och med döende eller död är enligt mig det som är det mest mänskliga tillståndet att befinna sig i. Någon som har en indvändning mot detta påståndet?
Det kan man ju fundera på... Nästan alla människor har ju någon "defekt" (eller hur man nu ska säga, kom inte på nåt bättre ord...) Ingen är perfekt. De som man tror är så perfekta och lever så bra liv, ja då kan man ge sig fan på att det kommer fram att de kanske har haft en svår sjukdom, har ont i benet när det är kallt p g a brott, eller vad som helst. Så nej, att säga att vi är en minoritet känns fel tycker jag... fast det beror ju på vad man definierar som funktionshinder och sjukdomar... alla definerar olika.
Allt är relativt, därför finns inte "sanningen", inte som något absolut i alla fall.
Permoman: Ska vi bilda ett militant invalido-gansta hip-hop crew????
Dina bästa låtar är "Tranbärsås" och "Conspiracy of what?" med EasyCash - de är mest tighta när det gäller beat och lyrics...
A. Den typen av inlägg passar ypperligt i var och ens gästbok. En sån får man när man är reggad. Självklart FÅR man skriva sånt även här, men jag ville ändå påpeka det.
Sorg över sin/sitt barns sjukdom har diskuterats förr här. För mig har det inte tidigare funnits, men... Följande är ett stycke ur ett mail jag skrev igår till en av mina ass (som jag kommit väldigt nära... för nära kanske...) "Jag har aldrig känt någon sorg över mitt funktionshinder som sådant. Irritation, ja... men det har mest varit på omgivningen. Eller sorg över folks inskränkthet (eller okunskap, vad det nu är). Aldrig funktionshindret som sådant. Det har alltid funnits där, för mig finns inget annat. Nu... kom plötsligt sorgen. Sorgen över att funktionshindret finns där. Den resa som jag egentligen helst av allt vill göra, går aldrig att göra. Visst, en resa går att göra. En bra resa. En rolig. Osv. Men inte DEN resan. Hela mitt liv kommer vara ett substitut för DET livet. Bara för att jag hade oturen att födas, 1 på 40 000, med SMA. Jag vet att sorgen går över. Det går inte att sörja något man inte kan göra nåt åt. Livet blir inte bättre än vad man gör det. Men... att plötsligt känna sorg över något man levt med i 26 år och trott sig acceptera. Det är omvälvande... och kräver lite tid... för ny acceptans..." Jag insåg detta under tiden jag skrev. Sorg... så totalt inte mig... känns konstigt...
Just det där, att ens liv är ett substitut för just DET livet, det håller jag med om otroligt mycket.
*funderar* Tänk vad livet kan ge efter hand. Har en liknande erfarenhet som du just nu Jessma, en frustration och ilska och sorgsenhet. Som ALDRIG funnits där innan. Handlar i mitt fall inte om att resa, utan att bilda familj.
Kände en stor sorg över mitt funktionshinder när jag blev beroende av PA. Jätteviktigt att få tala om det att vi faktiskt känner sorg ibland över det vi har "drabbats" av. Många tror "är man bara född med det" så har man det bra. Det är inte alltid så , konsekvenserna med ex SMA är i bland rent ut sagt ******** Många gånger när man möter hinder finns det andra saker man kan hitta på men ibland så vill man verkligen just det som man inte kan pga av SMA
Undrar... De flesta av oss känner oss ju inte sjuka. Vi är inte vår sjukdom. Vi är en person, helt oberoende av den. Tidigare har vi diskuterat hur vi ogillar att se oss själva i spegeln, på kort och film. Kanske för att den vi ser inte överensstämmer med vår inre bild av oss själva. Vår inre bild är kanske en kopia av den vi skulle ha varit utan vår sjukdom. Det är därför det känns som ganska lätt att säga vad man skulle ha gjort om man kunnat (allt från att hålla på med kampsport till att alltid hälla ut vatten ur vattenkokaren). Men det gör också att när man kommer på att man vill något stort så tänker man sig in i situationen utifrån den inre, "friska" bilden av sig själv. Iaf till en början. Sen när man inser att så inte är fallet, då blir det tungt. Man tvingas inse att en inre bild aldrig kommer bli verklighet. Man får dras med sitt skal, även om ens själ inte passar det. Lite som Platons skuggvärld... för de av er som läst filosofi... Sent på kvällen är det... blir alltid lite djupare då... undrar om nån förstod...
Förstår precis... känner igen... mkt bra formulerat!
Det där med foto och film känner jag igen...
Vad lustigt, vår filosofilärare tog upp platons ideér om världen på lektionen i onsdags. Min första tanke var att det förhållandet är likadant som förhållandet mellan mitt inre, osjuka jag och mitt yttre jag.
Ja, det låter lustigt måste jag säga!
Ava: Fråga om Platons inställning till funktionshindrade. *s*
Jag vet, den är störd. Men det är väl all form av elittänkande.
Ava: Har du läst "Staten" av Platon?
Nej, men jag vet ungefär vad den bygger på.
Ville bara säga att det var bra skrivit! känner igen mig såå mkt med det där som du säger att man inte gillar sig själv på kort/film "De flesta av oss känner oss ju inte sjuka. Vi är inte vår sjukdom. Vi är en person, helt oberoende av den. Tidigare har vi diskuterat hur vi ogillar att se oss själva i spegeln, på kort och film. Kanske för att den vi ser inte överensstämmer med vår inre bild av oss själva. Vår inre bild är kanske en kopia av den vi skulle ha varit utan vår sjukdom. Det är därför det känns som ganska lätt att säga vad man skulle ha gjort om man kunnat (allt från att hålla på med kampsport till att alltid hälla ut vatten ur vattenkokaren)"
Oj, så mycket jag kände igen. Jag kände heller ingen sorg när jag var ung och starkare än nu, ilska, frustation och irritation kände jag men livet fungerade. Nu med assistans när jag egentligen har mindre ont och kan vila kroppen mer kan jag känna sorg över att inte kunna damma själv, att inte orka lyfta upp barnbarnet själv utan att någon måste lägga honom till mig, sorg över att inte klara att "passa" honom själv och som ni andra säger sorg över allt som man faktiskt inte klarar att uppleva. Som de flesta andra här tycker jag inte om att se mig i speglar eller på kort, blev nästan sotis på dig Ninnie, du är vacker på kort. Men har också hört många "friska" säga samma sak för att de inte ser sig själv som tjocka, smala, gamla eller vad det nu handlar om, så det är kanske inte ett funktionshinder problem utan ett kvinnoproblem. Vet ni vad jag sörjer allra mest? Jo, det som jag skulle ha kunnat hunnit med under tiden jag kunde gå och orkat men som jag sköt upp på framtiden.
Jag har ryggmärgsbråck. Jag har heller aldrig känt någon sorg över mitt fuktionshinder som sådant. Men för ett par månader sen så kom en konstig känsla över mig som jag inte riktigt förstod mig på. Jag frågade så min kurator vad det kunde vara. Hennes svar blev livet har hunnit ikapp dig. Du har inte sett några problem tidigare i livet men nu helt plötsligt har du insett hur mycket du har fått kämpa för att orka med. Har aldrig sett mitt funktionshinder som ett hinder men har helt plötsligt insett att jag kan inte göra det och det osv vilket inte är någon rolig upptäckt. Gråter väldigt ofta för att jag inte kan göra det eller det och det känns orättvist.
Jag känner också igen det här med sorgen. En väldigt speciell känsla av ilska, ledsenhet, frustration osv.... Att inte duga, att inte kunna bidra som alla andra.... Varför just jag osv... Att försöka fokusera på vad man klarar av istället för tvärtom, funkar ibland, men inte alltid. Tror att man måste tillåta sig att släppa på ventilen ibland för att lätta på trycket.
Jag tror att det är ett resultat av en bristfällig barnhabilitering. Vi får alla tänkbara insatser som barn men så fort vi fyller 20 tas allt ifrån oss. Jag föreslår att barnhab. engagerar funktionshindrade som faddrar för att underlätta övergången till vuxenhabilitering - om det ens finns en sådan att prata om. När vi är 20 ska vi kunna allt och de flesta är helt oförberedda. Det är också när motgångarna kommer som man på allvar förstår att funktionshindret kommer finnas med en hela livet och svårigheterna likaså. Problemet är extra stort för de som föds med sitt funktionshinder (tvärt emot vad de flesta tror) eftersom de som föds med sitt funktionshinder har inget att hitta tillbaka till. De som skadar sig senare i livet har ofta något att kämpa tillbaka till. Jag tycker mig se också att de som är skadade senare i livet får bättre jobb och får ett bättre socialt kontaktnät. Det är t.o.m så att vissa medfödda funktionshinder anses mer eller mindre tillåtet att håna. Det pågår en pennalism inom handikapprörelsen som ingen vill tala om. Det är också de som föds med sitt funktionshinder som mobbas mest. Detta är givetvis bara vad jag tror. Jag har inget bevis för det men se er omkring och avgör själva. Det finns en period i livet när man är ca. 5 år och har ett funktionshinder. Man tror då att man ska bli frisk en dag och kunna klara allt som andra klarar av utan problem. När denna period slutar så uppstår en depression många gånger. Jag tror tyvärr att det daltande som görs av barnhab. upprätthåller denna period så att depressionen inträffar först när man blir vuxen. Det tror jag är anledningen till varför ni mår dåligt just nu.
Sorge arbete är svårt, upp och negångar är vanligt. Det vikdigast tycker jag att man arbetar sig ur sin sorg på ett "normalt" sätt
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh