Enkätundersökning Hej, jag heter Liselotte Svelander och studerar Industridesign i Sundsvall. För tillfället håller jag på med mitt examensarbete och behöver din hjälp för att få svar på några frågor. Tänk dig att du har en Ipod, hur viktiga skulle dessa egenskaper vara för dig? Ange med siffror från 1 - 5 hur viktigt eller oviktigt de listade egenskaperna/funktionerna skulle vara för dig om du använde dig av en Ipod. 1= inte viktigt 5= mycket viktigt 1.Den är enkel att förstå _____ Kommentar ____________________________________________ 2.Den har ett modernt utseende _____ Kommentar ____________________________________________ 3.Den syns/utmärker sig _____ Kommentar ____________________________________________ 4.Den är nedtonad _____ Kommentar ____________________________________________ 5.Den kan göras personlig _____ Kommentar ____________________________________________ 6.Den är tålig _____ Kommentar ____________________________________________ Kryssa i de alternativ du föredrar på en Ipod: 7.Jag föredrar: Små knappar Stora knappar 8.Jag föredrar att knapparna: (du kan välja flera alternativ) Lyser upp då jag trycker på dem Låter då jag trycker på dem Känns då jag tar på dem, exempelvis genom upphöjning 8.Jag föredrar: Få knappar Många knappar 9.Jag föredrar att min Ipod styrs med: Knappar Rörelser 10.Om du valde rörelser, vilka föredrar du?: Stora rörelser Små rörelser 11 Jag föredrar: Display Ingen Display 12 På knapparna föredrar jag: Text Symboler Både text och symboler 13. Om jag fick välja färg på min Ipod skulle jag föredra: ____________________________ Jag som svarat är: Man Kvinna Ålder _____ Jag har följande funktionsnedsättning: ___________________________________________ Jag kan tänka mig vara med som testperson senare i projektet: Ja Nej Namn :___________________________ Adress:____________________________ Telefonnummer:_______________________ Tack för din medverkan!
Till sidans topp
Hej alla! Jag studerar Industridesign med inriktning på HumanCare (Design för alla) Just nu Arbetar jag med mitt Examensarbete på "Permobil" i Timrå. Uppgiften är sådan att jag ska ta fram ett modifieringssystem där kunden ska kunna välja färg och formelement på chassi-delarna som ska kunna säljas separat och monteras av kunden.(Innefattar även utbytbara delar såsom klistermärken) Därför vänder jag mig till den som brukar en Elrullstol men även den som skulle kunna tänka sig att skaffa en. Om du inte vill svara här går det bra att maila mig på atte80@hotmail.com alla svar är välkommna. För få fram olika skissförslag att arbeta vidare med behöver jag svar på det som kan uttrycka just din personlighet. FÄRG (Vilka färger/kombinationer brukar du använda dig av, Vad inspireras du av?) T.ex., Signalerande(Starka lysande färger), Neutrala(Mörkare dova toner) färgkombinationer, Inspiration. FORM (Vilka former brukar du uttrycka dig med, Vad inspireras du av?) T.ex. Häftig, Lugn, Fartfylld, Inspiration(bilar) MÖNSTER (Vilka mönster/motiv du brukar använda dig av,Vad inspireras du av?) T.ex. Enkelt(linjer, prickar, rutor), Motiv(Djur, träd, byggnader). Vilka är dina Intressen? Vad gör du på fritiden? Ålder och kön Mail eller telefonnummer (inget måste) men kommer behövas för en utvärdering av skissförslag. Tackar på förhand. Arturo Thorsell, Industridesign. Sundsvall
Eventuella svara på detta inlägg hänvisas till forumskategorin Funktionshinderrelaterat -> Hjälpmedel och tråden Hjälp med utseende på Elrullstol.
Till alla som förvärvat sin skada i vuxen ålder. Tyck till om ni vill! Man vänjer sig vid att bli annorlunda bemött från den ena dagen till den andra. När jag skadade mig för 5 år sen, var det inte rullstolen och själva fysiska skadan som var det värsta. Ärligt talat, jag tyckte det var a piece of cake att acceptera och förhålla sig till. Men att möta, och fortfarande möta, en helt annan attityd, ett helt annat bemötande, från 95% av sin omgivning... det var en chock. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att bli utstirrad och klappad på huvudet av främlingar, men jag har vant mig. Och jag har blivit expert på att koppla bort omgivningen. Om jag inte avskärmade mig skulle jag fan aldrig palla med livet i rullstol.
Jag har förvisso haft min skada sedan födslen, men jag tycker själv att det är hemskt att bli bemött på ett nedlåtande sätt, som klappad på huvudet osv.
Konstig att just rullstolar föder detta knäppa beteende hos folk, jag har ju gått, men dåligt, med hjälp av stöd i hela mitt liv, fram till för 8 - 10 år sedan, och skillnaden är otroligt stor på bemötande. Använde ju rullstol som ung med vid längre sträckor och att jag då skulle bli en annan person för någon timme borde väl folk fatta att det är absurt, men ändå blir bemötandet ett annat.
Det är ofta attidyderna som man möter som är svårast - även om jag aldrig kan förlika mig med att min kropp svek mig så totalt. Rullstol är verkligen stigmatiserande. Den är ju själva ikonen för "handikapp" och i den sitter vi och blir själva ursymbolen för svaghet och beroende. Vi sitter nedanför synfältet på stående människor, de kan undvika att se oss (vilket är lika obehagligt som de som stirrar ut oss). Men att folk inte vänjer sig, det tycker jag är egendomligt. Man ser ju i större städer folk i rullstol överallt. Det är något annat än exponering som skall till.
Ett förtydligande: Diskussionen vänder sig alltså till dem som levt ett fullt friskt liv, varit vana vid att vara "som alla andra", jobbat och varit helt självständiga, och sedan plötsligt en dag fått ett varaktigt funktionshinder. Jag menar inte att det skulle vara mindre jobbigt att bli klappad på huvudet etc för den som har ett medfött funktionshinder -- men det är en annan diskussion.
Själv är jag ordentligt trött på att bli behandlad som en mindre vetande och att jag skulle vara dum i huvudet bara för att jag sitter i stol. Alla gånger jag tar mig på bussen själv och får en klapp på axeln, ett leende och någon kommentar typ "så duktig du är som klarar det där själv" Dem gånger jag går istället och sliter som ett djur för att ta mig upp på bussen, nästan faller för den står för långt bort från kanten, inte får sitta för att folk vägrar flytta på sig osv. Dem gånger är det ingen som "tycker synd" om en. Tar heldre ett lende och en klapp på axeln dem gångerna när jag faktiskt behöver hjälp, än när jag har stolen. Har alltid haft personer i stol runt mig så själva tittandet har gått över från "åh, så snäll hon är som knuffar den där i rullstol" till "stackars henne och så duktig hon är" Men det handlar nog om att folk inte vet hur dem ska förhålla sig. Har haft stol i snart ett år nu, och grannar, dem i kiosken, på ica och vårdcentralen mm. dit jag går ofta har slutat titta och fråga om jag behöver hjälp. Nu kan jag få handla och sträcka mig efter varorna utan att ha en personal som smyger bakom och ska hjälpa till så fort dem tycker det ser jobbigt ut. Busschafförerna, dem som kör min linje vet att dem inte behöver ta ut rampen om dem bara kör nära. Dem ser till att jag kommer av och låter det ta den tid det tar. För dem har vant sig vid mig. Försöker ignorera alla korkade kommentarer folk säger och inte ta det till mig. Men ibland är det svårt. Inte säger man till andra 27åringar att dem är duktiga när dem kan gå på en buss själv... Tror det är något man få acceptera och försöka att genom att vara den man är få folk att inse att det inte är något konstigt att sitta i stol. Ena gubben på statoil har gått från att han utan att fråga plockade ner mina varor i en påse och gav mig till att nu fråga "ska du ha grejerna i ryggsäcken som vanligt" Tror det var ett stort steg för honom.
jag skadades för 2 år sedan.. Jag har alltid varit en sådan där aktiv rackare, och det är väl det som varit det jobbigaste för mej. jag har tävlat på elitnivå både från hästryggen samt med mina hundar, varit instruktör och uppfödare. en sådan de flesta i bekantskapskretsen kunnat be om råd hos och alltid fått hjälp, mina valpköpare hade vant sig vid att får gratis hjä'lp dygnet runt. Precis när jag var nyskadad var det väl ok att jag var inaktiv, sedan märkte man att omgivningen tröttnade på min krymplighet, de ville ha tillbaka det vanliga Trollet. Jag skulle ju komma tillbaka, så stark som jag var! jag behövde ju bara kämpa, och skulle jag nödvändigt sitta i rullstol skulle jag väl vara en duktig handikappad som levde på samma sätt som innan. och jag försökte verkligen, men då kom de helt plötsligt på hur jobbigt det var att släpa på en tung rullstol i skogen. och då började man bli jobbigt bihang. Efter ett halvårt bortvaro från klubben, fick jag en chock, från att vara den man tekniskt frågade om frågor, talade man till mej som ett barn, vill du ha en macka trollepolle?? typ! jag trodde jag vant mej vid att alla tycker jag e lite efter för att jag rullar, men att folk som kände en innan trodde det samma var hårt! Jag kollade på en film för ett par år sedan som heter livet e en shlager, där finns världens bästa kommentar, vid frågan pratar han då, svarar han , nej det gör han inte han kör playback!! den använder jag ofta! annars kan jag tycka det e ganska kul när folk hoppar högt bara man öppnar munnen. det e ju inte alltför sällan jag hör folk mumla att de skulle sätta den stackars människan på diet, det kan ju inte vara bra för henne, eller dom där som bara stirrar. då tycker jag det e kul när jag väl talar o se hur förlägna folk blir, en tappade mobilen i pur förvåning, för hon hade ju stått o tyckt det var så hemskt att min assistent hjälpte mej av med glass pappret,, jag som e så tjock, så när jag öppnade munnen i en vanlig kommentar tillmin Pa for telefonen i golvet. visst blir man trött. men samtidigt gäller det ju att ha lite kul eller hur?? jag har en tröja där det står, nej jag e inte dum i huvudet jag kan bara inte gå, vad är det för fel på dej? den brukar jag ha under typ en munkjacka, när nån stirrar liteväl mycket så öppnar jag jackan lite, och jag brukar snabbt slippa den blicken då.. Jag tror det handlar mycket om att acceptera ödet, jag har insett att dette är resten av mitt iv liv. när jag tycker det e fördjävligt med alla dessa främlingar så tänker jag ju att de vet inte allt jag har, de vet inte att jag har en gubbe som avgudar mej, en underbar totter, 2 underbara hundar, de vet inte, och de behöver inte veta det heller, för de som spelar roll i mitt liv vet det... Sedan jag blev funkis, har jag varit tvungen att städda lite i bekantskaps kretsen, för de kunde inte acceptera mina nya begränsningar, de skämdes över mej, jag led hårt av det, men en daginsåg jag att det inte var min förlust utan deras.. Ännu en gång tänkerjag på Jonas Karlssons rollfigur, han svarar vad han inte kan göra, tja inte springa 100 meter häck, inte kirurg, du vet det e det där med blodet.. Jag e fortfarande jag, lite skröpplig, men fortfarande stark, och för dom som räknas e jag fortfarande Trollet, resten är förbipasserande.. vad de tycker tror vet är ganska oviktigt,, då tycker jag attityder man får av de man måste umgås med är värre typ AT, hmc osv
Hej Jag heter Liselotte Svelander och studerar sista året Industridesign i Sundsvall. Jag ska göra mitt examensjobb på Permobil, och har då en chans att förbättra elrullstolar. Vill jättegärna ha hjälp med vilka problem brukarna och de anhöriga har med elrullstolen. Vilka problem skapas i det sociala livet? Finns det någon funktion ni saknar? Är det något speciellt i vardagen som inte fungerar med en elrullstol? Är stolen bra designad? Önskas mer personliga färger? HUr fungerar det när ni går på biografen eller simhallen? mm Mycket tacksam för svar Mvh Liselotte Svelander britt_peter@hotmail.com
Svar på detta inlägg hänvisas till tråden http://funktionshinder.se/index.php?Zm9yY2Vfc2lkYT1abTl5ZFcwdWNHaHdQMW96U2pGalNFRTVZbE5hZVUxVU1EQk5hbGx0WVROU2JsQlVUVDA9 (finns under Hjälpmedel med samma namn som denna)
min son har precis börjat på dagis igen, efter ca 1 ½ års frånvaro. han är tre år men pratar inte och är "sen" samt rörelsehindrad (ingen rullstol). Jag har hört de andra jämnåriga barnen kalla honom för bebis, har bett personalen prata med barnen och förklara men är ändå orolig för hur min son tar det. Det går tyvärr inte att fråga honom, han förstår nog men kan inte svara. Jag försöker även vara noga med att ta på honom tuffa kläder, så att han kan hävda sig på det sättet. Gör jag rätt då? Eller ska jag bara ta och slappna av?
Det är väl ingen mer än din son som kan svara på om du gör rätt eller fel. Men jag hade nog gjort samma. Det är ju något alla får lära sig, att alla utvecklas olika. Och barnen på min dotters dagis i alla fall är väldigt förstående om saker och ting. Förklarar man för dom så tror inte jag att dom dömmer. Och lita på dig själv, det är du som känner dit barn bäst.
Det går ju framåt iaf då?
Det är ju underbart! Nu är det din och din mans uppgift att etabllera samma sorts igenkännande hemma! Sedan blir det svårt, för det finns ingen hjälp att få så vitt jag vet. Alla är personliga och det gäller så vitt jag vet att vara lyhörd, lyhörd lyhörd utan att visa besvikelse... bara glädje och nyfikenhet. Lycka till i det annorlunda arbetet Jorm
Assistentyrket domineras av kvinnor.Hur reagerar du/ni som har en gravt handikappad ung son när han blir erbjuden personlig assistent av motsatt kön för att hjälpa till med intimhygien, toalettbesök etc? Tänker ni på hur den pojkens manliga identitet kommer att formas?
Ehum. Varför riktar du frågan till blott föräldrar? Verkar ju bakvänt. Finns säkert vuxna män här som haft kvinnliga assar sedan barndomen. Är inte de en bättre informationskälla? Jag menar, frågan är ju såhär en aning ledande ställd - tycker jag.
det vet jag. Och frågan är ledande! det har du rätt i Thomas! Men jag vill att folk ska tänka på att ungar blir vuxna även om de har fh!
Har du lust att utveckla ditt resonemang?
Jag tänker på hur han ska kunna relatera till en kvinna som sexualpartner om han ständigt blir "intimt omskött" av kvinnor....
Skriver anonymt för att skydda min kille från påhopp från olika ställen. Är en sak jag funderat länge över, jag sitter i stol sedan ett tag tillbaka. Min kille har alltid tyckt att det var ok, annars hade jag inte gått vidare med honom. Han har fått låna en stol för att köra, jag tycker det är viktigt att han får uppleva hur det är för mig, han har fått följa med och träna det jag tränar och då självklart i stol. Han har tyckt det var ok, men sen låtit mig få fortsätta själv. Han har under hela tiden vi varit ihop haft diverse problem med sitt självförtroende. Han har även epilepsi och kan falla ihop när som hellst pga. anfall och då sett stolen som ett sätt att komma iväg någonstans till viktiga möten trots att han kanske känner sig snurrig eller att ett anfall nog är pågång. Han träffade en av mina vänner som sitter i stol och är väldigt självsäker och min kille blev genast imponerad av denna kille och pratade ofta om honom. Många samtal vi haft handlar om ifall min kille blir sjuk/skadad och måste använda stol så skulle han ta det bra. Det skrämmer mig lite. Känns ibland som om han VILL hamna i rullstol och tror att han kanske får en identitet genom den. Att folk ser att han har problem, hans nuvarande handikapp är ju osynligt tills anfallen kommer. Han har varit på en massa läkarbesök och pratar alltid om att han ska försöka få utskrivet stol så han kan klara sig även om han haft anfall. Villket är sant, det skulle bli mycket lättare för honom att ta sig ut ur lägenheten efter anfall om han hade rullstol. Så på den punkten är det inget att prata om. Men jag är rädd att han fejkar eller vill så mycket att huvudet gör att han blir sjukare än han är. Han har den senaste tiden gnällt på att han har ont i benen och att han inte känner dem ibland. Han haltar massa hos läkaren och säger att det är så jämt, men hemma så kan han emellanåt hoppa och gå normalt. Såfort något blir jobbigt så får han dock jätteont. Vet inte om han vill ha uppmärksamhet, kanske är det så att allt han har fått kämpa för tidigare i livet, han har haft det skittufft innan, gör att han ser att sitter man i stol så blir man behandlad lite anorlunda och man blir sedd... Vet inte rikigt hur jag ska tackla detta, han kanske har ont på rikigt, eller tror att han har ont. Finns det någon man kan vända sig till, hans Ep-läkare kanske? Är bara rädd att den ska säga något och han ska tro att jag inte vill hans bästa. Kanske är det något som går över när han får chans att bygga på sitt självförtroende och märker att det är jobbigt att sitta i stol. Jag vet inte, någon som har tips eller tankar, för lämna honom gör jag inte. Han älskar mig och det vet jag. Men har nog fått en romantiskt bild av rullstolar...
Som du berättar upplever jag det som att en rullstol skulle synliggöra för andra att han inte mår bra, att man i rullstol blir accepterad som funktionshindrad och inte ifrågasatt. Han kanske dessutom ser dig som den av er som har bra självförtroende + den här kompisen du har, och någonstans säger hans omedvetna att det får man när man har rullstol just för att man accepteras och man slipper förklara att man helt plötsligt kan trilla ihop i ett anfall. Kan det vara så att det känns tryggare att sitta i stol när man får ett ep-anfall (inte så långt att ramla och något som tar emot fallet.
Jo, han upplever en trygghet i stolen. Speciellt när han har så många anfall som han har nu. Då han trillar på govlet, klart att jag kan förstå att det måste vara tryggare att redan från början sitta. Får han ett anfall ute så är det inte hela världen om han sitter ner, men om han står är chansen stor att han skadar sig igen. Har blivit ett par stukade händer och sånt innan. Så stol är säkert bra för honom på den punkten, är bara lite orolig att tex. arbetsterapeut ska förstå det. Den stolen han har nu är bara på låns från en vän, och den är hans trygga punkt när vi är ute ibland. Han har tittat på modeller och vet vad han vill ha, känns som om han kommer bli ännu mer isolerad om han inte lyckas få en stol utskriven. Kanske är det inte helt konstiga tankar han har om att han vill ha stol, jag tror att han senare när/om han får sina kramper under kontroll med rätt medicinering osv. vågar gå ut utan stol. Men tiden fram tills dess så behöver han en. Jag försöker stötta honom så mycket jag kan, men är orolig att han ska tro att allt blir bra och han får all hjälp han borde ha bara han använder stol. Kanske är jag orolig i onödan. Men vill inte att han ska bli besviken och fråntagen chansen att komma ut igen och börja jobba på att våga vara ute själv. Får se vad läkaren kommer fram till, hans onda ben kanske släpper när EP:n kommer under kontroll. Nu känns det som om han skyller på att han är snurrig och att benen är konstiga för att slippa göra saker. Kanske är han så dålig som han säger... Önskar att jag kunde få träffa någon kurator och prata om hans ep utan honom med någon som kan. Jag har aldrig träffat på någon som haft EP innan så allt är så nytt.
Nu kan jag själv inte så mycket om ep men jag vet att det finns olika typer och att man kan slå sig när man har ett anfall. men om han nu sitter i rullstol när han får anfall så kan han ju även då slå sig. Han kan ju tex ramla ur rullstolen eller tippa baklänges när han får det. Men samtidigt så syns det ju inte på en person att hon eller han har ep men sitter personen i rullstol så är det liksom mer synligt.
Precis, folk tar mer hänsyn. Som det hänt många gånger när bussen är full och han är snurrig pga. anfall så flyttar folk sig inte och ger sittplats. Har man käpp eller rullstol så syns det. Hans anfall är sådana att han ofta kan sitta, han trillar inte rakt ner om han är i sittande läge. Står han så faller han rakt ner. Det börjar i benen och sprider sig, så när det händer sittandes så hinner man med och ta emot huvud dem få gånger han faller ihop totalt. Tänkte på att han själv faktiskt aldrig träffat någon som lever med EP som har ett "vanligt" liv. Ska nog påpeka det för läkaren och se om det finns någon träffgrupp. Han skulle nog behöva det, jag också.
Anonym du får gärna maila mig så kan jag skicka en länk om ep.
Ursäkta att jag frågar men vad menar du med"vanligt" liv? Både jag och min man har ep så jag kan berätta en hel del om hur vi lever som vanligt
Jag har oxå EP lever helt normalt liv. Men det beror nog på hur "svår" EP man har jag har turen vara anfallsfri äter dock medicin varjedag
Med vanlig liv menar jag att man går ut och gör saker trots att man kanske får anfall utomhus. Som det är nu vågar han inte ens gå ut på gården om det inte är tvingat, och absolut inte själv. Villket är förståligt. Åka och handla har han inte gjort på veckor. Han låter sin rädsla för anfallen ta över och isolera honom totalt. Även om han en dag är anfallsfri och mår bra så gör han inget mer än att vara hemma. För hemma är han trygg. NÄr vi pratat om att han måste försöka komma ut så kan han bli kinkig som en treåring och vägra pga. 100 olika orsaker. Men det kan nog en psykolog och EP-team hjälpa till med att vända. Förut hade han också anfall men lät dem inte ta över allt. Nu tar rädslan över.
Självklart vet jag att ingen här kan svara på det. Så eg. är detta inlägg helt onödigt... Mina problem är: Balanssvårigheter Nedsatt känsel i händer + fötter Trötthet Depression Ångest Jag har just nu en make och en 3 årig son. Bor på 2:a våningen i ett hyreshus i en 4:a. Med 1 hund liten ras, en katt och ett marsvin. Nu ska jag och maken troligen separera pga hans otrohet. Jag är så rädd att jag inte klarar av vardagslivet utan hjälp...
Oj. Stackars dig. det låter fruktansvärt. Har du vänner eller familj att vända dig till i denna svåra situation?
Jag har 1 vän men ingen familj i närheten..
ingen hjälp alls utom makens
Ja, man klarar sig. Jag lämnade inte min man under många år för att jag var rädd för att inte klara vardagen (det var på den tiden jag inte hade assistans) med tre små barn. När jag väl kom till skott blev mitt liv hundra gånger bättre, att ta emot hjälp från någon som sårar en och gör en illa gör bara att man mår sämre. Även om du inte är berättigad till assistans kan du få hemtjänst, eller annan hjälp.
vännen vännen vare sig du kan gå eller inte är du värd att älska. min man säger att jag är hans gudinna. det har fortsatt efter att jag blev funkis. däremot har jag varit tvungen att sjösätta viss vännskap. som förvandlades när jag blev annorlunda. det gör ont. man sörger man tror man ska gå i tu, men sedan vaknar man en morgon o vet att de som är runt om en är riktiga personer som finns för att du är värd att älskad.. du kommer klara dej, det kommer bli tufft men du går starkare ur det kram på dej
Bästa vän! Jag vet inte med vilka ord jag skall kunna hjälpa dig, men..till slut vänds det onda till något gott...och då skall du se att du blir stolt och glad över dig själv, för jag tror du har styrkan nånstans. Mina tankar finns hos dig, all lycka till!!!!
Kolla om det finns möjlighet för dig att få ett sk Personligt ombud. Det är bra för det är en person som är en "medmänniska" som är ser till dina intressen och kan hjälpa dig och i kontakter med tex sjukvården och myndigheter som F-kassa och annat. Min erfarenhet är att dom lyssnar mycket bättre på mitt ombud än på mig, och att ha ombudet med på möten hos myndigheter och sjukvård mf får dem alltid att bli lite mer tillmötesgående och flexibla i mitt ärende, eller åtminstone ge en begriplig förklaring om något inte går att fixa. Personligt ombud är fristående från myndigheter och är riktigt bra på att lyssna och sätta sig in i din situation utifrån ditt perspektiv och ni tillsammans kommer överens om en plan hur ni ska göra. http://www.personligtombud.se http://www.brackediakoni.se/index.php?level1=utbud&level2=content/utbud/psykiskt.php&level3=content/utbud/psykiskt_ombud.php Tyvärr är det svårt att få tillräckligt mycket hjälp av ett personligt ombud, men den hjälpen man får är å andra sidan väldigt bra. Den är inte byråkratisk utan löser faktiskt problem och hittar framkomliga vägar. Assistans på vanligt vis kan tyvärr vara väldigt svårt att få beviljat. Och hur hemtjänsten fungerar kan variera så det gäller att ha lite tur, så man inte får betala en massa pengar för ett jobb som inte görs alls eller med rimlig kvalitet. Ha tillit, våga tro att det kommer att ordna sig för dig till det bästa, även om du inte förstår hur. Försök se det positiva och håll enträget fast vid det, så de automatiska tankarna om som snurrar på om den negativa versionen om allt får får mindre plats. Det är lättare sagt än gjort. Fast de tankar som berättar den dystra hopplösa skrämmande versionen av tillvaron bokstavligen dränerar en på energi. Energi som man bättre behöver till annat. Redigerat 2008-03-03 20:48 Redigerat 2008-03-03 23:23
Jag har egentligen ett "lätt funktionshinder", jag är hyffsat rörlig och framkomlig och det jag lider mest just nu av är smärta. Jag föddes med klumpfot och efter operationerm skenor, gips och hela baletten så var jag vid 4 år ålder redo för livet utan för sjukhuset - sjukgymnastik - ortopedtekninska osv. I höstas fick jag väldiga smärtor i foten och efter många långa köer till ortopeder både i Sverige och Danmark fick jag förklaringen. Min mellanfot har kolapsat. Bland annat har naviculare benet smultats sönder på grund av att blodtillförseln försvunnit på grund av den belastning en alldeles för kort hälsena gör. Jag ska stelopereras, dem ska försöka förlänga hälsenan mm. Men jag kommer alltid ha en nedsatt funktion i foten och här kommer det in. Hur jag och min kompis foten ska hitta tillbacks till varandra igen? Kryckor kommer antagligen även i fortsättningen vara en del av mitt liv och smärtan kommer nog minska orentligt men antagligen inte försvinna helt. Det är som jag trots att jag tycker i huvudet att jag accepterat läget inte hittar mig själv riktigt och foten känns som den tillhör någon annan. Är jag bara fjantig eller känns det igen? Redigerat 2007-08-01 13:27
Jag känner inte igen det, eftersom jag själv inte har den typen av funktionshinder, men fjantig skulle jag inte vilja påstå att du är. Alla upplever vi saker på olika sätt, på gottt och ont, och jag hört om andra (dokumentärer på TV bland annat), som har liknande upplevelser dom du, så du är nog inte speciellt ensam om det heller. För vissa funktionshindrade finns det organisationer, där man kan få kontakt med andra i liknande situation. Då kan man få stöd och tips och råd. Om man har ett mer ovanligt funktionshinder, så kanske det inte finns någon stödorganisation, och då är det inte lätt. Det är många som känner sig som om de vore ensamma i hela världen med sitt funktionshinder, och det är nog inte så roligt. Själv kände jag mig rätt udda, och har gjort i hela mitt liv, tills jag fick kontakt med andra som har samma och liknande funktionshinder. Mitt råd till dig är att försöka få kontakt med andra, med smma eller liknande funktionshinder, för att se om de har liknande upplevelser som du. Räkna dock inte med att alla med samma funktionshinder upplever det på samma sätt, men det kan ju finnas några som har liknande upplevelser i alla fall, och då slipper du känna dig ensam med dina upplevelser.
jag har inte heller samma typ av funktionshinder som du, men känner igen mig. Ibland känns det som om någon bytt ut min kropp och gett mig en annan. Blev sjuk och sämre på några månader. Förhoppningsvis så kan man bearbeta det och bli ett med sin kropp igen, jag har bara börjat den processen. Så något mer än att du inte är ensam med kännslorna kan jag inte säga. Hoppas att du lyckas få ihop allt
Jag vet att man eg. inte ska sätta folk i fack men ibland vill jag sitta i ett fack. Sen jag blev sjuk så har de flesta sagt att jag inte är funktionshindrad och jag själv tycker jag är det. Detta är mina problem: Känselnedsättning i händer + fötter. Funktionsstörning i fötterna (använder skenor eftersom jag har "tuppgång"?) Överkänslig mot smärta Balanssvårigheter utan kryckor. Dessa fack har jag kommit på *Frisk *Funktionshindrad *Sjuk frisk *S* * Frisk funktionshindrad
Lätt funktionshindrad kanske?
Du kanske helt "enkelt" är så frisk, att du inte ses som funktionshindrad trotts att du känner dej allt annat än "frisk"? Väldigt frisk för att känna dej sjuk?
jag har liknande "symtom" som anonym, och vissa tycker jag är funktionshindrad i ochmed att jag använder rullstolen utomhus. Dem gånger jag går så tror folk oftast att jag bara stukat foten eftersom jag går konstigt, eller handen om dem ser handortosen. Och då anser dem inte att jag är funktionshindrad utan frisk eller i vissa fall sjuk. Så i allmänhetens ögon tror jag att man är funktionshindrad om man sitter i rullstol. Har man kryckor så känns det som om folk tror att det är tillfälligt och att man bara är lite skadad/sjuk. I mina ögon så är man funktionshindrad när man hindras från något man skulle vilja göra just pga. skadan, sjukdomen man har. Dem dagar jag kan gå och röra mig hyffsat så ser jag mig inte själv som funktionshindrad, men när kroppen säger nej och inte orkar eller kan då anser jag att jag är funktionshindrad.
Jag är handikappad har jag fått höra. Frågan är bara varför? Ok, jag har en kronisk genetisk nervsjukdom. Den har lett till att jag blivit av med hörseln. Jag har ingen balansnerv kvar. Den enda bit som egtentligen gör mig handikappad är väl sjukdomen jag dras med?
Oj, detta ord funktionshindrad kan te sig "stort" för många, tyvärr. Man kan faktiskt vara funtionhindrad utan att det INTE syns. I mitt fall är det så att det inte direkt syns, men ibland använder jag mig av min elmoppe....gissa om grannarna undrar!!! Jag orkar inte bry mig alls, det lägger jag inte ner energi på, det är absolut inte värt det. Samtidigt kan jag ändå le åt det, att folk i allmänhet är så okunniga och klumpiga! Alla muskelsjukdomar t.ex syns inte, men de känns...
Handikapp och funktionshinder är inte samma sak. Du är möjligen funktionshindrad. Ett handikapp uppstår i en viss situation. T.ex om sitter i rullstol, och inte kan gå, så är det ett funktionshinder. Du har en nedsatt funktion i dins ben, eller annat, som gör att du inte kan gå. Om du kommer till t.ex en tunnelbanestation, och det finns fungerande hissar, så kan du ta dig fram, utan hjälp av andra. Du har då bara ett funktionshinder, men inget handikapp. Om hissen däremot inte fungerar, så måste du be andra om hjälp med att bära dig och rullstolen ned- eller uppför trappan. Du blir då beroende av hjälp från andra, vilket är en handikappande situation. Många blandar dock ihop begreppen funktionshinder och handikapp, för att inte tala om de som fortfarande använder ord som "invalid" (som betyder ogiltig), och var vanligt på den tiden då många funktionshindrade blev omyndigförklarade (invaliditetsförklarade). Som tur är blir man inte längre omyndigförklarad pga funktionshinder, men det finns fortfarande mycket okunskap om funktionshinder och handikapp i samhället.
Jag undrar lite över detdär om funktionshinder. Både för egen och anhörigs del. Är man funktionshindrad om man har så dålig syn att man inte hittar glasögonen utan att ha dem på sig om de är längre bort än armlängds avstånd? Är man funktionshindrad om man är allergisk mot viss mat och blir allmänpåverkad om man får i sig fel saker? I detta fall är det i alla fall ett socialt handikapp (eller säger man socialt funktionshinder) eftersom jag aldrig kan hänga med och äta utan att antingen vara den som väljer matställe eller hålla på och tjafsa med kökspersonalen och krångla med att få läsa innehållsförteckningar och sådant. Inte för att det spelar så stor roll om jag/anhöriga är funktionshindrade eller inte men jag bara kom att tänka på det... Egentligen är nog detta ett rätt meningslöst inlägg men jag är ändå lite nyfiken på hur andra egentligen kan tänkas tänka om att jag alltid krånglar när man ska nånstans och äta tillsammans, några suck har man ju hört. Hmmm....
Jo, jag skulle allt kalla det för ett funktionshinder. Det hindrar ju dej i din vardag av att ha dessa hinder iom att du inte kan äta vad som helst. Knappast nått om du inte vet med säkerhet vad som finns i maten. Samt att du måste förbereda mat att ta med dej om du är bortbjuden till nån.
Jag har själv Asperger syndrom, och har även en syster som har samma diagnos. Hon har varit ute och föreläst om detta. Hon är också närsynt (myopi). På en föreläsning så sa hon "Jag har Asperger, ADHD och myopi". Inte många i publiken visste va myopi var, så hon berättade vidare. De flesta trodde nog att myopi skulle vara värre än Asperger och ADHD tillsammans. Hon sa (dock inte ordagrant): Myopi är detsamma som närsynthet. Är jag då funktionshindrad? Ja, det är jag, för jag ser ingenting utan mina glasögon. Många av er i publiken har glasögon, men hur många av er känner er funktionshindrade? Hur många av er tänker: Jag ser lite dåligt, så jag ska nog gå till en ögonläkare och få en diagnos, så att jag kan få hjälpmedel (glasögon). Att ha glasögon idag är så vanligt så folk tänker inte på det, men har man andra diagnoser, så är man konstig i folks ögon. Vad min syster menade var att det inte är värre att ha Asperger syndrom eller ADHD, än att ha myopi. Det handlar bara om vilka förutsättningar man har i övrigt. Att få glasögon ser inte folk som att det är ett hjälpmedel för en funktionshindrad, men det är ju lika mycket ett hjälpmedel för den som har synfel, som rullstolen eller permobilen är, för den som har svårigheter med att gå. Det konstiga är bara att för att man ska få andra hjälpmedel, så måste man gå igenom en massa med habilitering, arbetsterapeut eller liknande. Kanske också ortoped eller andra läkare på sjukhus. Det kan vara flera månaders utredningar, men glasögon får man rätt snabbt efter en synundersökning hos en optiker. Man behöver inte gå ner på knäna och be dem på hjälpmedelscentralerna om att få glasögon, vilket man måste göra för nästan alla andra hjälpmedel. Varför är inte alla hjälpmedel likställda med att få glasögon?
Funktionshindrad eller inte? Jag tycker inte att man ska låta andra stoppa in en i ett fack. Om du själv känner att du har en funktionsnedsättning, som innebär svårigheter i din vardag, så upplever du det säkert själv som just ett funktionshinder. Det är inget fel med fack eller grupperingar, om det är man själv som har valt dem. Däremot blir det fel om någon annan stoppar in dig i ett fack, där du själv känner att det käns helt fel. Kontentan är alltså att det bara är DU själv, som kan avgöra om du är funktionshindrad eller inte.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh