Är det nån som sett Rekryteringsgruppens film "Lama lemmar och torra trosor"? Isåfall - vad tyckte du?
Nä, vi kan ju träffas själva, dricka lite och snacka sex. Så spelar vi in det, packeterar det och säljer.
Jag har den och tycker inte att det är den bästa filmen, men den kan nog ge en del till nyskadade. Annars tycker jag att det bästa är att man helt enkelt experimenterar sig fram med den man älskar och talar om för varandra vad man tycker om under kärleksakten.
minss bildbandet "nu kommer det" om att få känslan av orgasm inför en grupp människor när man provar vacuumpump. Den är tecknad av H-son, samma tecknare till "hound dögg" och gjord av Peter A och Thomas E jÄVLIGT KUL SEE DEEEEEN Kontakta thomas på KICK
Till sidans topp
En del killar som varit intresseade av mig vill inte vara ihop med mig för de tror inte att jag kan ha samlag om jag är handikappad! Är sex allt i ett förhållande? Jag kan ha sex me ser det inte som det viktigaste! Tillit är det viktigaste för mig
Kan ju inte påstå att sex är det viktigaste i vårt förhållande heller men vi har ju varit ihop i över 10 år. Tror att det är viktigare för män generellt sätt, (OBS inte för alla) vi kvinnor måste nog mer kunna lita på, ha närhet och kunna ha kul tillsammans. Sex är en bit av det stora hela men absolut inte det som man utgår från, vem vill ha en sexatlet med en hjärncell, typ. Om killarna du möter bara är intresserade av om du kan ha samlag så strunta i dem, de är inget att ha. En intressant kille tar först reda på vem du är, om han gillar dig som person och sen löser sig sexfrågan efterhand.
Jag har världens underbarasate kille nu. Och det är tillit & sex men allt fungerar ju
Jag som har svårt att läsa av signaler och är uppfostrad att inte lita på människor förstår Snowhite fullständigt, men jag har ju asberger precis som din pojkvän.
Vad innebär en sexleksak igentligen?? En som man kan ha sex med eller??+
En sak alltså, kan också skämtsamt användas om en person.
Ok, men är det en sak som man kan ha när man inte har man/kvinna???
Ja. Finns många olika saker. Både för män och kvinnor och för par av blandade slag. Sexleksaker: http://www.rfsu.com/default.asp?id=2004 Sexhjälpmedel: http://www.rfsu.com/default.asp?id=2005 Ha ett litet urval. Finns många butiker på nätet. Redigerat 2006-10-06 20:19
Det är väl svårt att ha sex när man är funktionshindrad. Men det borde finnas handikappanpassad sex. Bara för att vi har fel med något på kroppen så ska man väl inte diskrimeras heller!! Sex är till för alla... Och då ska det inte vara svårt att ha samlag när man är handikappad....
Vad vill du säga med detta frusterade inlägg?Det praktiska går alltid att lösa på olika sätt, hjälpmedel och alternativaaställningar o s v.
Kanske sex med handikapptången? Nej, jag bara skojade! Redigerat 2006-10-02 12:51
Ok, efter att jag har läst lite vad som skrivits i olika trådar tidigare tänkte jag komma med ett ”litet” inlägg. Vem är då jag, jo en 40 årig man med en tämligen bred livserfarenhet som lärt mig en hel del. Nyligen gift och utan barn. Det var kort om mig. Ok det var det, var börjar vi då. Jo, mansrollen kan vi starta med. Det kan vara svårt att vara man ibland och speciellt om vi ska lyckas uppfylla den idealbild av män som massmedia ger. Ok, nu säger vän av ordningen att kvinnor inte bryr sig om några såna idelabilder vare sig av sig själva eller män. Men då är frågan varför ska då kvinnorna sätta igång och banta så fort dom gått upp ett eller två kg. Jo, de har indirekt blivit så indoktrinerade av bilden av modellerna i massmedia att man nog väldigt omedvetet tror att det är så en kvinna ska se ut. Sen kan man med munnen säga annat men handlingarna motsäger det allt för ofta. Men samtidigt är det inte så konstigt att man tagit till sig bilden av modellen som idealbild av hur en kvinna ska se ut, massmedia exponerar ju den bilden så otroligt så vi får med oss den från den stund vi får ett medvetande om vår omgivning redan som småbarn och sen vidare upp i åldrarna. Ok, efter den utvikningen då, tillbaka till idealbilden som man hur ser den ut. Man ska vara muskulös, snygg alltså vara en ”hunk”. Det är den bilden som blåses upp och är man spinkig och tanig och tycker man ser rätt anskrämlig ut i jämförelse med Brad Pitt så får ju självkänslan en rejäl spark där det gör som ondast. En försämrad självkänsla ger ju en klart bilden att man inte duger, inte duger som man och inte som människa. Inte fanken kan en kvinna bli intresserad av mig är nog en väldigt vanlig tanke hos många män och jag tror helt ovetenskapligt att det är nog än vanligare hos män med ett funktionshinder också. Då är man ju ännu längre ifrån den där idealbilden av hur en man ska vara. Det här ger en ond spiral genom att självkänslan får sina törnar och försämras bit för bit när man inte klarar av att leva upp till kraven. Till slut kan man känna att man är fullständigt värdelös och oälskbar vilket blir en självuppfyllande profetia och man ger ett desperat intryck vilket inte gör en man till mer attraktiv för kvinnorna utan tvärtom. Ja, så det kan vara svårt att vara man. Nu menar vän av ordningen igen att det där är väl inget unikt för män, nä det kanske det inte är men eftersom jag nu själv är man så är det perspektivet jag känner till. Har ju bara varit man och inte prövat vara kvinna. Hur har jag nu kommit fram till det här då? Jo, jag har ju levt som man nu i 40 år och kan nog inte precis kalla mig någon kvinnokarl snarare tvärtom. Jag har mina lätta funktionshinder. Och i tonåren så var det min sneda rygg, jag är svankryggig och min lätta epilepsi som var de mer framträdande. Svankar man med ryggen så viftar man ju på häcken på ett kanske kvinnligt sätt. Aha, han är bög. Det var sånt man fick höra under högstadietiden. Jag kallades bög men det var ändå det lindrigare som hände under de här åren. Med andra ord, jag var utsatt för mobbning och då snackar vi grov mobbning. Det var grov fysisk mobbning i form av misshandel, toadopp mm mm och även grov psykisk dito. Det formade mig tämligen rejält. Den pojke som lämnade högstadiet var en sargad pojke med djupa sår i själen. Från att ha varit en öppen och pratsam person formades jag till en mycket blyg och osäker och tyst pojke. Och till detta kom mina funktionshinder. Dessa uppförstorade jag rejält och var ju säker på att jag absolut aldrig skulle finna en kvinna i mitt liv. Jag blev en ensamvarg med väldigt få vänner och även idag har jag få vänner även om det de sista åren har blivit lite fler men nära vänner till just mig är det ont om. Under gymnasieåren så upplevde jag hur mina jämnåriga klasskamrater var ute och festade och skaffade pojkvänner. Ja, jag gick i en mycket kvinnodominerad klass under gymnasiet därför var det pojkvänner som gällde, men jag såg även hur mina jämnåriga män dels festade och dels jagade tjejer. Själv var jag ju den där som inte passade in. Tyst och försiktig och festade inte. Blev aldrig bjuden på fester. Den slutsats man drar är än en gång. DUGER INTE. Och så blev det ett ytterligare ett par varv neråt på den där spiralen. För man var ju inte ointresserad av tjejer. Tvärtom snarare, oj vad jag förälskade mig allt för många gånger men alltid på avstånd. Var en mästare på den olyckliga kärleken för att ens nämna vad man kände, det gick ju inte. ”Inte kunde väl jag”. Samtidigt så fanns en sådan otrolig revanchlusta efter mina högstadieår inom mig. Jag skulle minsann visa dom att även jag kan. Men den energin la jag i politiken där jag engagerade mig mycket och hade under ett antal år där ett flertal förtroendeuppdrag inom såväl SSU som i partiet och även inom kommun och av någon anledning halkade jag in i kyrkofullmäktige agnostiker som jag var och fortfarande är. Fick ett fåtal vänner genom det här men på kvinnofronten intet nytt förutom fler olyckliga kärlekar på avstånd. Hade svårt få jobb, vem vill anställa någon som knappt säger något. Och mina betyg efter gymnasiet såg ut som en tipsrad ettor och tvåor, hade ju ingen ork att plugga med. All kraft hade ju gått åt till att överleva högstadiet. Tyst och tämligen rädd fortfarande, ständigt på vakt som ett bytesdjur, alltid redo till flykt. Det blev beredskapsarbeten som de facto fick mig att växa lite. Och efter ett par år så var jag redo för nya studier. Det blev folkhögskola i två år. Långt hemifrån, nya människor. Jag växte än mer. Men samtidigt så fanns ju där blygheten för visst blev jag kär även där och det rejält men tordes jag säga nåt, skulle inte tro det. Men efter folkhögskolan fortsatte studierna nu på högskolenivå och än längre ifrån mitt födelseort. Samma sak igen, man blev kär otroligt kär men olyckligt kär. Att våga säga vad man kände var ett steg som inte gick att komma över. Det var som och be en myra hoppa över en skyskrapa, alltså omöjligt men ändå vandrade jag lite framåt. Det hände att jag klarade av att bjuda upp någon till dans på kåren och bara det var ett jättesteg för mig även om jag inte klarade det varje gång men när jag vågade så fick självkänslan en knuff uppåt för en gång skull. Men under högskoletiden upptäckte jag för första gången Internet www som då var nytt och möjligheten att kunna chatta. Detta var något för mig, äntligen kunde jag slänga av mig min mask, den där blyga typen. Att i alla fall där våga vara den jag vill vara men inte alla gånger klarar av. Men jag tog så småningom min socionomexamen och efter ett tags jobbsökande blev det dags att packa väskan igen för flytt, nu neråt landet mot Skåne. Där köpte jag min första egna dator och hade snart hemska telefonräkningar, men jag hade inga andra laster, jag röker inte, dricker sällan och så vidare. Så jag hade råd och nu fick jag äntligen lära mig att våga ta ut svängarna lite. Nätprat till och med nätdating vilket var stort för mig. Jag skulle träffa kvinnor, men inte kan väl jag. Min självbild var usel så jag hade svårt att tro att jag kunde erbjuda kvinnor något. Och även om jag faktiskt fick höra från kvinnor jag träffade ”men du ser ju bra ut” så var det något jag inte kunde ta in. Men vandringen fortsatte. Och jag fortsatte vara den olyckliga förälskelsens mästare då de kvinnor jag fick känslor för dock mer ville se mig som vän och inte potentiell pojkvän och älskare. Men skillnaden för mig var ju att nu för en gång skull kunde jag i alla fall utrycka mina känslor. Även om det var i skriven form. Steg för steg var det men jag kände mig nästan säker på att jag skulle dö med svendomen i behåll om jag nu inte gick och köpte sex av någon prostituerad och nä, då fick det vara även om längtan efter närhet var enorm. Men till sist träffade jag henne, hon som blev min första. Det blev ett kort förhållande beroende på avstånd och en del annat men vår första natt i samma säng. Kan inte låta bli att le bara vid tanken på den. Tog igen mycket den natten, mycket som jag missat. För min svendom försvann ju inte vid 15 års åldern utan jag hann fylla 34 år innan det skedde. Men det gjorde något jävulusiskt ont när det tog slut. Det var väl till och med så att då bestämde jag mig för att nu skulle jag var singel resten av livet, för att inte riskera att göra illa mig så igen. Men en kväll på Lunarstorm kom jag in på en sida med en i mitt tycke söt tjej. Började skicka mess. Mest jag fick svar någon gång men långt ifrån varje gång. La in hennes ICQ nr och MSN men det var lite glidande svar men det tog ett par månaders tjat från min sida så började hon prata mer med mig och vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamt. Vi kom överens om att träffas och hon sa att hon satt i rullstol och hade en CP-skada och nu var det hon som trodde att jag skulle sticka och tycka att hon var ointressant för det. Men mitt svar var bara jaha, och? Det förändrade ingenting för mig. Så vi träffades och hade vår första date på Söder. Och allt kändes helt rätt, och att det fanns en PA med på daten upptäckte jag först efter ett par timmar, alltså det var en synnerligen proffsig PA för det läget. Detta hände för snart 5 år sedan och den kvinnan i rullstol är numera min älskade hustru Sahra. Så jag lärde mig att nätdating funkar och att livet är en vandring. Bit för bit kan bitarna falla på plats. Sen för att återgå till mansrollen som jag började det här numera mastodontinlägget med, ja jag har aldrig gillat se mig själv i en spegel men sen jag för drygt år sedan började träna och fått bra resultat. Allts jag har fått de där musklerna jag alltid önskat mig. Och numera kan jag se in en spegel och säga att jag faktiskt ser bra ut. Det handlar om självförtroende och självkänsla. Hoppas någon kan få ut något av det här svamlandet.
Ja- Min första tanke är att du måste se DIG först, inte ditt handikapp! (Åh,så jävla lätt att skriva så när man inte är handikappad själv, jag förstår att du kan se detta inlägg som ännu ett bli-mer-positiv-trots-ditt-handikapp= för troligtvis, antar jag, har du råkat ut för många av dessa välmenande själar genom livets gång.) Ja. Jag saknar funktionshinder. Men jag har en funktionshindrad förälder. Men jag hade en bra barndom och inga taskiga minnen... Jag vill inte vara elak mot dig, det enda jag vill påtala är att ingen annan än du kan ändra din självbild. För du kommer alltid att vara du.
Hej! Det finns säkert de som redan läst lite av vad jag skrivit tidigare men nu tänkte jag ta tag i det här en gång för alla. Jag har som sagt länge haft problem med att träffa tjejer. Är väldigt blyg och rädd för att aldrig bli sedd som en poteniell pojkvän. Antagligen beror mycket på det man tänkt själv. Att man inbillat sig saker och därför inte tagit kontakt. Nu hade jag dock tänkt fråga er lite allmänna frågor: A En del säger att majoriteten är väldigt ytliga och kräsna medans andra säger att de flesta inte är det. I mina ögon är det personligheten som räknas mest. (Vilket säkert de flesta håller med om) Säg 80% person och 20% utseende. Hur viktigt är egentligen utseendet kontra personligheten? Är alla andra precis lika "rädda" att de utseendemässigt inte ska räcka till? B Fick höra av en kvinna att man ibland kan verka för perfekt. Att om man verkar för perfekt som person så blir den andra rädd att inte räcka till. Att tjejen upplever att man har för stora krav. Dock är detta det löjligaste jag hört. Är man snäll så ska man ju inte bli mer elak. Man ska ju inte ändra på de positiva grundstenarna hos sig själv. Kan man verkligen vara FÖR perfekt för alla? En hel del tjejer jag pratat med på internet, även de som haft pojkvän har påpekat att jag är en underbar kille. Som de gärna hade sett fler killar vara. Har jag kanske varit för perfekt i tjejers ögon och därför har intresset uteblivit? C Man säger i folkmun att letar man så hittar man ingen, att desperation syns och att det löser sig själv. Kärleken är svår men, inte kan man bara sitta och vänta och tro att den bara ska komma. Samtidigt är det klart att man inte kan gå för desperat in. Sedan nämns det att man ska vara svårflörtad. Men vad är "svårflörtad"? Jag har svårt att förstå, jag vill ju inte spela något spel. Måste man verkligen vara svårflörtad? Vem har bestämt det? Och att vara öppen för nya kontakter är väl inte att leta? Vad är desperation egentligen? D Internet säger ju alla är en bra plats och jag har hört om många handikappade som träffat någon genom nätet. För egen del har jag träffat en men det höll bara 3 månader. I princip kan jag säga att jag pratat med minst 100-200 tjejer och bara träffat 3 stycken. En pratar jag inte med längre, en är mitt ex och den tredje är en vän. Jag tycker det är fruktansvärt dåliga siffror. Vad kan anledningen vara till att det gått så trögt? E Är alla ställen bra ställen? En del säger att krogen bara är ett ställe där folk är ute efter ett engångsligg och inget annat. Att krogen helt enkelt är ett dåligt stäle. På ett sätt kan jag hålla med men krogen är ju ändå det mest självklara stället för alla att ta kontakt. Ofta det första man kanske tänker på. Internet är också ett alternativt, men här har jag inte heller haft någon direkt framgång. F När ska man egentligen lägga in stötar på en tjej? Jag menar, självklart ska man göra det när det känns rätt och det är ju olika ifrån fall till fall. Dock är det något man kan fundera på. Räcker det att i princip vara sig själv utan att behöva vara värsta charmören? Att man inte behöver just RAGGA det första man gör. Utan låter tjejen lära känna en när man tar en fika eller någonting. Tjejer säger också att de inte vill känna sig pressade. Hur undviker man det? G Frågor till er alla tjejer, vad är bra egenskaper en kille ska ha? Eller som ni önskar att en kille gärna får ha. Personligen är jag en snäll, omtänksam, ärlig kille som alltid står för mina åsikter. Är mycket romantisk av mej och lyssnar gärna på andra + att jag stöttar alla i min närvaro. En glad kille med glimten i ögat som både kan vara skämtsam och seriös. Svara så gott ni kan! Ju fler åsikter desto bättre! Redigerat 2006-09-20 01:55
Hej, Jag tänkte svara lite på din sista fråga. Det jag söker hos en man är dels alla de saker du nämnde om dig själv men även att mannen i fråga ger mig en känsla av att han inte står och faller med mig. Jag kan inte ge mig in i en relation med en man och känna att om jag inte fullföljer detta på det vis han har önskat sig så förstör jag hela hans liv och hela hans tro på kärleken. Jag tror att man skulle kunna sammanfatta det med egenskapen självtillit eller självkänsla. Självklart är det så att varje uppbrott medför mer eller mindre skada för den som har det tvivelaktiga nöjet att bli dumpad, men jag känner ändå att det är viktigt att båda parter i ett förhållande är självgående och självsäkra individer. Hoppas du förstår hur jag menar. Det kan kanske verka lite hårt men jag tror ändå att det är viktigt.
WOW! Vilket inlägg! Lite tankar: A: Jag tror att utseendet betyder jättemycket. Vissa söker partner som en statushöjare och ståtar med Brad Pittar och andra snyggingar men även vi vanliga dödliga söker nog något som tänder oss i den andres utseende. Men det innebär ju inte att det behöver betyda traditionell skönhet men "något" måste det finnas. B: Jag tror nog att tjejen kan ha rätt. Allt för perfekta/snälla/PK människor kan vara skrämmande/avtändande/provocerande. Sedan är det ju ofta så att den snälle killen får gå hem ensam och killen med gitarren får tjejen. C. Det är jobbigt med människor som går för snabbt fram om man själv vill ta det lugnare. Då blir det pressat och många drar sig nog undan. Ett litet spel är det nog. D: Jag känner och känner till flera par som träffats via nätet och de de flesta fall håller det. Det gäller väl att söka på rätt ställen. E: Alla sätt är väl bra utom de dåliga ....... Jag har träffat mina killar via olika utbildningar, föreningar och faktiskt en gång via en kontaktannons. F: Bra fråga! G: Ja du! Egenskaper som man önskar att killar skall ha är en sak men sedan skall man ju stå ut med er också. Man måste ju vara sig själv, något annat funkar ju inte i längden. De egenskaper du nämner är ju fina men som Bruce sjunger: Det måste till en gnista för att starta elden ..... Redigerat 2006-09-20 20:40
Har funderat lite till på din första fråga....Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv....men såhär är det i alla fall för mig... Första gången jag såg min pojkvän tänkte jag bara att "han var väl inte så värst snygg...rent av lite för tjock och lite för tunnhårig"...så ja, utseendet spelar roll på ett plan.... MEN....efter att ha chattat med honom på internet ett litet tag träffades vi igen, och från och med det ögonblick han öppnade dörren till sitt hem och bjöd in mig har jag konstant tyckt att han är det vackraste, det sexigaste, och den mest attraktiva man jag någonsin haft glädjen att få sitta i samma rum som. Han är fortfarande samma kille som jag såg första gången, men jag ser inte längre det jag såg då. Så ja, för min del är det definitivt personligheten som är det avgörande och det som ger långvarig gnista. Oavsett hur man ser ut kommer vi alla åldras och med tiden förlora mycket av det vi har i utseendeväg idag, men vi kommer fortfarande att vara älskade för de vi är. Och ja, jag är nog också rädd att mitt utseende inte ska räcka till...till viss del, det är klart att jag vill att han ska tycka att jag är det vackraste i hela världen...men när han talar om vad han tycker är vackert hos mig så hör jag att han aldrig talar om mitt yttre nån längre stund...det är tydligen min personlighet han ser när han ser på mig.... Hmmm...vet inte om det var någe vidare svar på din fråga men ändå.... Och vad gäller frågan om att vara svårflörtad.... Jag har aldrig varit särskilt svårflörtad, antingen för att jag har varit för angelägen om att någon ska gilla mig eller helt enkelt för att jag inte riktigt tror på spelet som så lätt uppstår mellan två personer som försöker lista ut om de gillar varann på samma sätt. Livet är kort och jag har aldrig tyckt mig ha tid till att verka låtsas som att jag vill nåt annat än vad jag egentligen vill. Med det inte sagt att man per automatik ska ställa en massa höga krav på respons från den andra från allra första början, men jag tycker gott och väl att man kan redogöra för var man själv står i relationen och sen ge den andre tid och rum att ta reda på vad han eller hon känner. Men det är kanske bara så som jag fungerar. Alla gör olika, och olika saker funkar olika bra för alla. Huuu...vad långt det blev....
Jag tror att du tänker för mycket. Om man gör det så är det lätt att lura sig själv och, som du säger, inbilla sig saker. Jag tycker att man först ska fundera över hur man ser på sig själv. Hur vill jag vara och hur tror jag att andra uppfattar mig? Vad kan jag göra bättre? Vad är jag nöjd med? Då vet man också hur man ska gå till väga för att man själv ska må bra och för att andra ska se en på ett positivt sätt. Om du inte gått igenom denna rannsaken så blir det ofta de saker du inte är stolt över som du framhäver till det motsatta könet (eller samma kön för de som gillar det). Vi (vi människor) överdriver och överkompenserar gärna de brister vi har så att de blir extra tydliga. Jag är t.ex. bittert medveten om att jag inte är så populär utseendemässigt. Dock finns det flera som är fulare än mig. Men för att göra mig intressant så försöker jag då inte framstå som snyggast i världen utan som en kille som verkligen bryr sig om alla människor och som är humoristisk, snäll och flitig. Jag har haft en väldigt vacker tjej en gång. Jag förstörde det genom att tvivla på mig själv och bli bitter. Men så här i efterhand kan jag använda mig av att jag vet att jag kan få en tjej som får andra killar att vända sig om på stan. Jag behöver alltså inte känna mig underlägsen i situationer där kvinnor finns med. Jag tror inte att det går att ge någon procentsats på hur stor andel kvinnor tyr sig till utseende kontra personlighet. Att ens börja en sådan diskussion tyder på att du är lite bitter och då är det där du ska börja. Om du skulle få en tjej när du är bitter kommer du bara bli svartsjuk och det gillar inte kvinnor. Då går det för dig som det gjorde för mig. Men utseendet har stor betydelse för alla människor - åtminstone när det gäller nykärleken och att bli attraherad. Det gäller även de människor som påstår att utseendet inte har något betydelse. Men tänk då på att en leende människa är mycket vackrare än en människa som ser sur ut. Bara de centimetrarna som mungipan kan gå upp eller ner gör väldigt mycket. När du sen fångat hennes intresse så är det bara att vara humoristisk och att behandla henne väl. Jag tror inte att man kan vara för perfekt. Däremot så kan ens kroppspråk uttrycka att man inte är nöjd och att man bara älskar sig själv. Då får inte tjejen tillbaka någon respons eller mjukhet som man ju gärna söker hos någon man fattar tycke för. Visar tjejen att hon är intresserad så går bollen över till killen som då måste besvara (på ett lagom tydligt sätt) att han är intresserad. Annars tappar tjejen intresset. Att helt sluta leta tror jag inte är en bra lösning. Då ser man ju ingen annan än sig själv. Men man ska skynda långsamt. Man bör inte trötta ut tjejen genom dagliga träffar och olidlig telefonterror. Man måste låta tjejen ha tid att sakna en ibland och känna att hon är fri att umgås med andra. Men det ska heller inte gå för lång tid. Det handlar också mycket om var man träffas. På puben anses ju vara det ultimata stället att träffa en kvinna. Jag anser att det är helt fel. I berusat tillstånd, uppklädd och där hormonerna ryker i rummet i takt med cigarettröken är bara början till ett misslyckat förhållande. Ett annat missförstånd är internet. Min kompis fann sin tjej genom internet (han sitter i rullstol men inte hon) och de gifte sig för ett par veckor sedan. Men jag skulle ändå inte rekommendera internet som sökverktyg efter potentiella livspartners. Det påstås vara mindre utseendefixerat men jag vill hävda motsatsen. Min ringa erfarenhet av internetträffar är att man vet inom de första sekunderna om det blir något eller inte. Man har visserligen fått en chans att utbyta erfarenheter och känna av varandras personligheter på chatten men träffen kan vara det som slår spiken i kistan. Både killen och tjejen hoppas på att utseendet motsvarar förväntningarna och ofta blir det inte så. Då kan man sedan dra slutsatsen att personligheten gav mig en dejt men utseendet höll inte. När jag letar efter en "flört" så kollar jag på caféet, i affären, på idrottshallen, på stan, på Biblioteket, osv. Där är man i vardagen och helt naturlig och trygg. Man är sig själv och det är den bästa förutsättningen för ett bra förhållande. Du har helt rätt i att tjejer inte vill känna sig pressade. Det undviker man genom att ge tid och välja plats. Det finns också de killar som gärna berömmer tjejers intellekt men som ständigt tittar ner i urringningen. Gör inte det! Tjejer märker om ditt intresse för hennes person inte är äkta. Därför måste du veta när hon fyller år, vad hon vill arbeta med, vad hennes föräldrar jobbar med, osv. Slutligen tycker jag inte du ska fråga tjejerna vad de vill ha. Du ska visa vad de får! (fast kanske inte allt på en gång)
Själv tycker jag internet är alldeles utmärkt att träffa en partner på. Jag har träffat min kille där och vi har varit tillsammans i över ett år och det funkar hur bra som helst. Vi har båda handikapp.
Jag visste inte vad du hade funktionshinder. Nu när jag vet vad ditt funktionshinder innebär kan jag förstå att det är svårt att tolka sociala koder för dig. Det gör det ju hela mycket svårare eftersom kärlek är ett spel där det är den som kör med rätt taktik som vinner. Som jag förstår det kan du se konkreta saker men inte tolka sambandet mellan kroppsspråk, ansiktsuttryck och kommunikation. Då kanske det är bäst att inte alls använda sig av den delen. Ett exempel är när jag själv ska korsa en gata. Jag har bra hörsel men jag har svårt att välja vilket ljud jag ska koncentrera mig på. Därför tar jag det säkra före det osäkra och stannar och tittar istället (vilket man förstås ska göra ändå men ännu mer noggrannt menar jag). För det är ju som du säger att du kanske inte ser när en tjej är besvärad eller tror att hon är besvärad och går därifrån när hon egentligen uppskattar din närvaro. Skillnaden mellan att ha ett "kärleksleende" och att bara le för att vara vänlig är ganska hårfin. Jag vill hävda att uttrycket där sitter i ögonen även om jag säkert också missat det ibland. Så jag kan förstå att det ställer till problem. Jag skulle råda dig att prata med andra som har ditt funktionshinder. Att lära sig av hur andra gör är mycket värdefullt istället för att någon terapeut på habiliteringen som inte själv har ditt funktionshinder ska försöka ge dig råd. Det bästa är kanske att på ett tidigt stadium vara ärlig att säga som det är. Att ge henne chansen att behandla dig väl tillbaka och visa förståelse.
Oj så många frågor och tankar, satte mig och försökte tänka vad jag tycker. Som allra första intryck är visst utseendet viktigt, men det handlar inte om att vara vacker utan att ha "DET" och vad det är, är olika för alla. Jag har haft snygga män och förmodligen fula men i mina ögon var de vackra. Bamse som man kan se på bild här någonstans på bilderna från Sommarsol är allt utom bildskön men för mig är han det vackraste som finns. Underbara killar är väl trevligt men det är oftast så att man blir väldigt förutsägbar, och av någon anledning trillar tjejer oftare för spännande och farliga killar, dumt men sant. Jag vill ha både och, ingen tråkig medelsvensson som lever ett perfekt liv i en perfekt villa med perfekt jobb och perfekta barn utan någon som ibland är vild och farlig, som vågar stå på sig och sina åsikter. Desperation för mig är klistriga killar, som ringer hela tiden och som i princip andra kvällen frågar när man ska flytta ihop, det lyser ensamhet om dem och man blir rädd för att såra dem om det inte fungerar. Av nätet har jag ingen erfarenhet, har träffat mina killar och män på privata fester, kurser och inom arbetet, aldrig på krogen, förmodligen för att jag inte gillat att gå på krogen så mycket. Fast jag tror absolut att man kan hitta en partner även där, fast det krävs nog att man träffas i vardagen med innan man blir ett par. Visst kan man lägga in stötar meddetsamma men bara små som säger att man är intresserad, lite gammaldags uppvaktning så att säga, men aldrig vara framfusig eller pressa, det är för mig avtändande och tråkigt. Bra egenskaper är absolut ärlighet, självständighet, att vara trygg i sig själv och varm, artig och ärlig, hjälpsam gentemot andra, omtänksam men allt detta är viktigt när man har sitt förhållande, i början är det viktigast att han är intressant och har något att prata om som intresserar mig, att han verkar sympatisk och spännande. Man brukar ju oftast vara kompisar först och sen växer ett ömsesidigt intresse fram.
SKulle vilja ha era åsikter/tankar kring nät-dejting. *Ska man säga direkt att man har ett funktionshinder? *Ska man överhuvudtaget säga det? *Hittar man som funktionshindrad lättare en partner via nätet än på andra ställen? m.m.m.m....funderingarna kan göras hur många som helst. Vad har ni för erfarenheter och tankar ni vill dela med er av. Går bra att maila mig också om ni inte vill diskutera i öppet forum.
Vad betyder dramatiskt??
Jag har nät-dejtat ganska länge nu och testat båda sätten. Jag skriver inget om mitt funktionshinder i profilen för det tror jag skrämmer mer än vad det behöver. Däremot brukar jag nu mera berätta väldigt fort att jag sitter i rullstol... efter en dag eller två om jag är intresserad av killen. Jag försöker säga det så odramatiskt som det går och gärna flika in det på något sätt i det vi redan pratar om för stunden. Första månaden jag nät-dejtade berättade jag inget förrens efter ca 2 veckor, men det kändes som jag gav honom en falsk bild av mig själv även om jag aldrig ljög. Hade han frågat hade jag aldrig förnekat menar jag. Svårast tycker jag det blir först när det kommer till att träffas. Jag vill inte vara beroende av honom på första träffen men samtidigt vill jag inte ha med någon assistent. Det gäller att planera vad man ska hitta på som kräver minsta möjliga hjälp. Hittills har jag inte fått något riktigt napp på nätet men vad det har berott på är svårt att säga. Några riktiga dejter har jag i allafall lyckats få till så det är verkligen inte hopplöst Redigerat 2006-09-12 16:41
Att hitta dejter är inte svårt, det svåra är att få dom att vilja träffas igen...
Hej !! Jag för min del är rak och öppen med vad som är och för hur det är för mig, det kommer ju ikapp en senare förmodligen, så lika bra att ha det klart och färdigt tycker jag !! Sven
Jag träffade min man via nätet. Berättade direkt att jag har ett funktionshinder och han har berättat i efterhand att det (och annat förstås) gjorde honom nyfiken på mig. Vi chattade i ca 14 dagar och sen ringde han mig. Han berättade senare för mig att han fastnade för min röst (...) och sen var saken klar för honom. Efter att vi haft telefon/chattkontakt i ca 4 månader åkte jag upp till honom i Umeå och sen dess har vi varit tillsammans. Jag skickade fotografier föreställandes mig i min hemmiljö, även foton på mina hjälpmedel så att han skulle få en bild av mitt liv och min vardag. Min bror hjälpte mig även att filma mig och mitt hem (han zoomade in mina DiLeva posters så att han visste vad han hade att vänta hihi)... Så gick det till den första och enda gången jag nätdejtade.
Det är nog lättare om den andra också har funktionshinder får då är man i samma sits...
Ja det är sant! Jag har haft ene nda som varot fullt friks
Jag träffade min man via nätet efter flera mindre lyckade flirtar.. Jag berättade att jag sitter i rullstol ganska snart och förväntade mig att han, liksom många andra skulle försvinna. Men då hade han redan blivit kär så det spelade ingen roll.. Jag tror att ärlighet är viktig för att det ska funka om man vill träffas IRL..
En del jag träffat tar det dom vill ha & drar när den bättre dyker upp, men nu har jag hittat den rätta
Det låter ju trevligt för dig. kan tänkamig att det är mycket så för tjejer, tyvärr. Män är djur, tyvärr.
Ja det gör jag. Jag föraktar de kvinnoförnedrande attityder män traditionellt står för.
Citat: "Det låter ju trevligt för dig. kan tänkamig att det är mycket så för tjejer, tyvärr. Män är djur, tyvärr" Nu vill jag opponera mig. Att bruka sig av uttryck såsom "Män är djur" i betydelsen "alla män beter sig så som djur" - vilket innehåller det underförstådda budskapet att "alla män styrs av djuriska drifter" - är enligt mig inte bara en generell idiotstämpel på "alla män" utan upplevs för min egen person såsom kränkande. Den korrekta definitionen torde vara att det finns män som tillåter sig att styras av sina drifter utan att reflektera över detta. Vidare finns det män som tillåter sig att styras av sina drifter och ursäktar sig med pseudovetenskapliga ursäkter i form av "män är djur" och liknande uttryck. Det finns även män med drifter men som även har självaktning nog att inte låta sig styras av dessa, ej heller i bildlig mening sänka sig till nivån "jag är offer pga mina drifter". Slutligen finns även män som har avsaknad av drift. Dessa definitioner torde även stämma för det motsatta könet. Den konkreta tolkningen av "män är djur" såsom vetskaplig definition att människan är ett däggdjur tillhörande arten Homo Sapiens tror jag inte är relevant i detta sammanhang. ... och så finns de de som inte kan begränsa sig själva till att skriva korta inlägg *självironi* Om jag har formulerat mig klumpigt på så sätt att någon tar illa vid eller tar det som personligt påhopp så ber jag om ursäkt, det är/var nämligen inte min intention Redigerat 2006-09-19 10:15
Jag har bara lagt på minnet de negativa exempel jag sett under min uppväxt på mäns beteende mot kvinnor och låtit dem styra hur jag själv närmar mig kvinnor. Dessutom har jag blivit utbildad i Yvonne hirdmans könskrigsteorier vid Göteborgs universitet. Då tycker man att traditionella män är svin.
Där ser man vad utbildning är destruktiv!
Jag har träffat min särbo via nätet och jag sa direkt att jag har ett fh fick då reda på att han också är fh jag tycker det är jätte viktigt att säga det direkt för att inte skrämma iväg personen. Vi har samma handikapp vilket är ryggmärgsbråck enda skillnaden är att han går och jag sitter i rulle. Vi har varit tillsammans i drygt ett år nu och det funkar KANON BRA. Han är det bästa som någonsin har hänt mig.
denna fråga var korkad. vrid den 180 grader istället. en del handikappade kanske skäms över sig själv, men då ska man ju inte ut o hitta en date eller
har man något att erbjuda om man skäms över sig själv
tar man vad man får handlar det knappast om kärlek
då kan jag hålla med då är de tragiskt
Mmmmm, du har rätt ... Det går nog inte att jämföra. Men lite ändå ..... om jag skulle börja nätprata med en man, så vore jag ju mer intresserad av honom först, innan man går in på "detaljerna". Men å andra sidan så kommer det ju ganska naturligt att man berättar om sitt fh när man börjar prata mer ingående.
När jag träffade min sambo var det liksom inget problem, han hade sett bilder på mig där rullen syntes.
Jag tror inte på nät-dejting. Min kompis fann visserligen sin tjej genom internet (han sitter i rullstol men inte hon) och de gifte sig för ett par veckor sedan. Men jag skulle ändå inte rekommendera internet som sökverktyg efter potentiella livspartners. Det påstås vara mindre utseendefixerat men jag vill hävda motsatsen. Min ringa erfarenhet av internetträffar är att man vet inom de första sekunderna om det blir något eller inte. Man har visserligen fått en chans att utbyta erfarenheter och känna av varandras personligheter på chatten men träffen kan vara det som slår spiken i kistan. Både killen och tjejen hoppas på att utseendet motsvarar förväntningarna och ofta blir det inte så. Då kan man sedan dra slutsatsen att personligheten gav mig en dejt men utseendet höll inte. Om man tvunget ska ha en nät-dejt så bör man berätta om sitt funktionshinder innan. Andra är inte lika vana vid funktionshinder som du och jag. De kan lätt bli lite ställda och det kan förstöra hela dejten. Ge henne lite tid att förbereda sig på detta. Jag tror att bästa stället att hitta en partner är i skolan, på jobbet, i affären, på caféet eller på någon annan trygg och vardaglig plats. Då blir man sedd för den person man är och inte för den tillgjorda och sminkade person man är när man går ut på krogen.
Jag tror inte att nätet diskriminerar varken mer eller mindre än livet egentligen, internet är ju bara en reflektion av verkligheten och i den verkligheten är utseendet allt för vissa och inget alls för andra - man kan ju bara hoppas att Cupid har en bra dag!
Man får ju inte glömma att det är människor som använder internet. Vanliga människor. Som diskriminerar, som sviker, som är otrogna mm.
Lilleman skrev: Jag tror inte på nät-dejting.... Min ringa erfarenhet av internetträffar är att man vet inom de första sekunderna om det blir något eller inte. Jag tror att nät-dejting är BRA till skillnad från vad du tycker. Det är ett lätt sätt att träffa nya personer, helt utan skyldigheter och krav. Båda parter vet vad som gäller när man ses in real life. Känns det helt fel, är det bara att säga det direkt, man behöver inte ens gå och äta den där middagen som planerats. Känns det däremot på nåt enda litet sätt som helt okej, har man ju en fantastisk chans att dels 1. få en ny kompis eller 2. kanske träffa sin livskamrat. Poängen med nät-dejting är att det inte finns några förpliktelser utan bara möjligheter. Så för 17 gubbar, se till att ta del av möjligheten! Värsta chansen!!!! Det känns väl ändå som att det är lite större sannorlikhet att träffa nån på nätet, än på de andra platserna du angav i ditt inlägg. Jag berättar alltid om mitt funktionshinder direkt. Är det ett problem för den andra personen, bryr jag mig inte om att lägga en enda sekunds möda på att förändra dennes inställning. Då tycker jag mest synd om den istället, som har missat nåt i sin människosyn och det är inte mitt problem. Något jag också har lärt mig, är att ses i verkligheten väldigt snart. Det är bättre för båda. Annars är det lätt att man liksom blir "kär i kärleken" och känner sig smickrad över massa gulliga mail och sms, som sedan inte överensstämmer med den verkliga känslan man får av den andra personen när man ses på riktigt.
jag sa det till min nuvarande pojkvän som jag hittade på nätet drygt 3 veckor efter vi började chatta. och han har inga problem med det alls.
Att dejta på nätet är som att rita en skinksmörgås när man är hungrig. På nätet kan man ju fantisera hur som helst.Iänk på Alexandramannen och såna! Jag vet till och med folk som hävdar att de har varit otrogna på nätet och förstört sina förhållanden till en verklig partner! Hur har dom männidkorna burit sig åt? Sex på nätet finns inte. Vem fasen blir upphetsad av andra människors verbala fantasier???
Hejsan hej!! Jag tycker internet är toppen. Jag kan inte svara på nät-dejting, det har jag ingen erfarenhet av. Men jag har chattat mycket genom åren och varit medlem i en del sidor som kamrat, lunarstorm med fler. Jag träffade min fru på lunarstorm. Det är ju en chans för oss att visa oss vilka vi är bakom vårt funktionshinder. Jag berättade stort sett direkt för min fru att jag hade adhd och asperger. Jag har det och det är ingen mening att dölja det. Man känner ju om den man pratar med är någon man kan lita på eller så. Läs gärna min krönika om kärlek.
Fler och fler hittar sina partners och livskamrater på internet. Det är ett bra forum för att man får chans att visa insidan före man visar utsidan. Båda delarna är dock viktiga för att ett förhållande ska fungera, men man blir inte dömd på förhand p.g.a. sin rullstol när man får kontakt med någon på nätet. En person du aldrig skulle våga/vilja/kunna tänka dig gå fram till och prata med i verkligheten kan du av en slump börja prata med på nätet och märka att denne är nog ganska intressant ändå. Internet öppnar möjligheter som inte fanns förut. Det är så lätt att få kontakter. Jag har varit inne på Lunarstorm mycket fram till för en tid sedan och tycker om den sajtens utformning. Man behöver bara skriva några ord i ett s.k. "lajv" så blir man synliga för alla, oftast runt 40 000, inloggade personer. Nästan alltid är det några som skriver en liten kommentar i gästboken och sen är konversationen igång. Enkelt!!! Enkelhet är bra! Många av dessa personer "chattar" man bara med en gång i livet, men det gör inget eftersom det inte finns några krav på nåt mer. Man har alltid en valfrihet om hur seriös man vill vara. Det gillar jag också, att det inte finns några krav. Man behöver inte tänka på vad man säger eftersom man är relativt anonym (i alla fall är jag det i min profil där). Visst måste man lämna ut sig själv lite. Annars blir man ju inte intressant, men mycket kan man chatta sig fram till. Då har man gjort ett val att bli seriösare och lämna ut sig själv mer. nu kanske jag är lite på vift när det gäller ämne... Jag träffade min nuvarande sambo på lunarstorm av en ren slump. I verkligheten hade vi antagligen aldrig möts eftersom vi har så olika bakgrunder och umgås i helt olika kretsar. Det var ett litet lajv som han såg och frågade mig om jag var "hjulbent". Jag tyckte frågan var roligt formulerad och blev glad över att någon faktiskt VÅGADE fråga. Jag svarade "Jepp, är det nåt annat du undrar över är det bara att fråga." Frågade om andra saker gjorde han verkligen. Så öppen som jag var då, så öppen hade jag aldrig varit och trodde aldrig jag skulle vara i gästboken på lunar. Vi klarade av alla de jobbiga frågorna direkt. Jag var väldigt noga med att berätta vad mitt funktionshinder innebar för mig. Vad jag kan göra och inte kan. Han var duktig på att förstå och ställa bra frågor. Han slog upp på nätet och läste om vad CP-skada med atetos var. Det betydde mycket. Han var hela tiden intresserad och visade ingen rädsla när jag berättade om mig själv, mina personliga assistenter och alla mina hjälpmedel. När jag fick kontakt med honom hade jag bara för någon månad sen brutit ett förhållande med en annan kille jag också träffat via lunar. Där hade mitt funktionshinder kommit mellan oss trots att han inte trodde det skulle göra det. När vi väl träffades tyckte han att mitt funktionshinder var större än jag beskrivit det. Visserligen hade det förhållandet varit stormigt från början till slut, men det var ändå kärlek och så många löften som jag trodde skulle binda oss samman på sådant starkt sätt så rörelsehindret inte skulle spela någon roll. Det gjorde grymt ont när det ändå var det som hände. Därför var jag extra noga att berätta allt om min cp-skada och allt vad det innebar. Jag ville inte att han skulle bli skrämd av mina vimsiga armar och ben när vi väl träffades. Det blev han inte heller. Han tyckte jag hade överdrivit och att det inte var så farligt som jag fått det att låta. Hellre det, tycker jag, då blir det ju en positiv överaskning. Det tog naturlivtvis ett tag innan han fick helt koll på hur min kropp fungerade och hur han skulle hantera mina assistenter. Vi pratade mycket om allt och redde på så vis ut de situationer som uppstod. Kommunikation är A och O i ett förhållande. Ärlighet också... Ja, det har blev nåt mellanting mellan ett inlägg och en berättelse om mig och mina erfarenheter av internet-dejtning
När du säger att internetdejtning inte är speciellt bra sätt att hitta sin partner på eftersom det är enkelt och innehåller så få känslomässiga investeringar som skulle kunna bli besvikelser, tycker jag du säger emot dig själv. Vad är det för fel på enkelhet? Allting annat här i samhället blir svårare och svårare och kräver mer och mer, så då är det väl bra att någonting blir enklare. Kärleken är hur komplicerad som helst och så viktig i sig, så den innebär nästan alltid känslomässiga investeringar oavsett hur den påbörjats och sedan utvecklas. Det gäller att både "ge och ta", stötta varandra i alla lägen och ta vara på varandra. Om man då känner varandra utan och innan blir de "prövningar" man möter på livets väg lättare och hantera eftersom man vet hur ens partner ser på saker och ting innerst inne. Jag tror att det är lättare att öppna sig och visa djupet i ens själ när man chattar, skriver blogg eller på något annat sätt kommunicerar på internet än om man träffar någon ute på krogen. Så fungerar jag i varje fall. Jag har aldrig varit på nätet, enbart för att ragga. Min profil på lunar hade jag för att få kontakt med andra människor, hitta chattkompisar och få skriva dagbok som andra kunde läsa. Jag älskar att skriva och vill gärna ha respons på mina tankar och funderingar. Visst fanns det väl i bakhuvudet att det kanske fanns någon kille som kanske var min drömprins och att det skulle vara lättare att få kontakt om det inte var min rullstol han såg det första han gjorde. Till saken hör att jag alltid varit blyg gentemot killar. Aldrig riktigt vågat ta initiativet till en konversation öga mot öga. Huvudet blir tomt och då blir allt bara fel. Via nätet går det bättre. Då får jag möjlighet att tänka efter vad jag skulle "säga"/"svara" då en kille skrev till mig. Jag är anonym vilket också underlättar saken eftersom jag då inte behöver vara rädd för att göra bort mig. För mig var nätet det perfekta sättet att få kontakt med människor. De två killar jag blivit ihop med via lunar fick jag kontakt med av en slump och det är bara de jag varit ute på dejter med. Det tog ett halvår innan jag träffade första killen i verkliga livet första gången, men vi hade sett varandra i webbkamera under en längre tid före det., så vi visste vad vi hade att "vänta oss" när vi väl träffades. Fast samtidigt kändes det som utseendet inte spelade någon roll, i alla fall för min del. Det säger jag med handen på hjärtat. Sån är jag. Är insidan vacker blir faktiskt utsidan också vacker. Den man älskar tycker man själv är den bäste och vackraste i världen. Visst känner du igen det? Att det är så tror jag beror på att man känner den personen på djupet, och det blir det som räknas. Den inre skönheten återspeglas i den yttre. Den andra killen jag träffade via lunar, han jag bor ihop med och älskar med hela mitt hjärta, träffade jag i verkliga livet bara någon månad efter vi fick kontakt. Där fanns ingen möjlighet till webbkamera konversation. Lilleman, du har ju rätt i att allt måste stämma i verkligheten också för att det ska kunna leda till ett förhållande. Det är därför bra att träffas så snart som möjligt för då hinner man inte bygga upp en "fantasibild" av den andra personen. Absolut personkemin när man träffas i verkligheten den avgörande hur ens relation till den personen blir. Poängtera att jag skriver personkemin och inte utseendet. Om det är värdens värsta snygging man träffar efter första kontakten på nätet, men han inte är den här snälla och omtänksamma personen han visat på nätet och ev. i telefonen så spelar det ingen roll hur han ser ut, ett förhållande blir omöjligt. I slutet är det ändå insidan som räknas. Det är hur två människor kommer överens som bestämmer hur långvarigt deras förhållande blir. Om man då lärt känna en persons insida via gb-inlägg, chatt och telefon och allt klaffar när man väl träffas har man en otroligt bra grund att "stå på". Om det inte klaffar, ja, då är man en erfarenhet rikare och har lärt känna en människa till bland alla de miljarder som finns här på jorden. Vad är det för fel på det? Det som händer är att du utvecklas som person av nya erfarenheter och utveckling är värdefullt. Självklart är det jobbigt och gör ont i hjärtat om den kärlek man hoppas och tror på inte fungerar. Det vet jag av egen erfarenhet, men utan den erfarenheten hade jag aldrig varit där jag är idag. Du tycker jag nedvärderar mig själv genom att överdriva mitt funktionshinder. Det tycker inte jag. För det första är det väldigt svårt att beskriva ett funktionshinder över nätet eller över telefon. Ett funktionshinder måste ses för att kunna förstås anser jag. (Där har du rätt om att det är enklare med en träff i verkliga livet.) Om man då ska förklara det för en person som aldrig haft med någon funktionshindrad att göra förut, gäller det att vara konkret och tydlig, ibland lite övertydlig så personen verkligen förstår så mycket han/hon kan förstå. Det blir som en helt ny värld för dem. Via internet är det lättare att få tillfälle att förklara varför man sitter i stol och hur ens kropp fungerar än i verkliga livet. Det är varje fall min erfarenhet och det beror på att personer är rädda för saker de inte förstår eller aldrig sett förut. Genom internet kan man själv, nästan i vilket sammanhang som helst, få möjlighet att förklara hur ens kropp fungerar och personen som läser behöver bara läsa utan att tvingas kommentera. Om man är noga med att beskriva sitt funktionshinder så minskar man risken för att fördomar eller okunskap ska komma emellan kärleken. Det kan då uppfattas som man överdriver, men vi vet ju alla att det finns massor av fördomar som måste bekämpas på olika sätt. Fakta är det bästa motmedelet! Det är bara övertydlig fakta jag tillhandahåller! Naturligtvis finns det negativa sidor med nätdejting, men det finns det med allt. Alla sätt är bra sätt om de leder till att man träffar någon att älska. Kärlek behöver alla. Det är bara att acceptera att människor är olika, har olika syn på saker ting, olika bakgrunder, olika drömmar och olika definitioner på äkta kärlek. Inget är rätt eller fel. Var och en har rätt till sina åsikter, värderingar, önskningar och vilja.
Nalle_brumma skrev: När du säger att internetdejtning inte är speciellt bra sätt att hitta sin partner på eftersom det är enkelt och innehåller så få känslomässiga investeringar som skulle kunna bli besvikelser, tycker jag du säger emot dig själv. Vad är det för fel på enkelhet? Allting annat här i samhället blir svårare och svårare och kräver mer och mer, så då är det väl bra att någonting blir enklare. Kärleken är hur komplicerad som helst och så viktig i sig, så den innebär nästan alltid känslomässiga investeringar oavsett hur den påbörjats och sedan utvecklas. Det gäller att både "ge och ta", stötta varandra i alla lägen och ta vara på varandra. Om man då känner varandra utan och innan blir de "prövningar" man möter på livets väg lättare och hantera eftersom man vet hur ens partner ser på saker och ting innerst inne. Jag tror att det är lättare att öppna sig och visa djupet i ens själ när man chattar, skriver blogg eller på något annat sätt kommunicerar på internet än om man träffar någon ute på krogen. Så fungerar jag i varje fall. Jag har aldrig varit på nätet, enbart för att ragga. Min profil på lunar hade jag för att få kontakt med andra människor, hitta chattkompisar och få skriva dagbok som andra kunde läsa. Jag älskar att skriva och vill gärna ha respons på mina tankar och funderingar. Visst fanns det väl i bakhuvudet att det kanske fanns någon kille som kanske var min drömprins och att det skulle vara lättare att få kontakt om det inte var min rullstol han såg det första han gjorde. Till saken hör att jag alltid varit blyg gentemot killar. Aldrig riktigt vågat ta initiativet till en konversation öga mot öga. Huvudet blir tomt och då blir allt bara fel. Via nätet går det bättre. Då får jag möjlighet att tänka efter vad jag skulle "säga"/"svara" då en kille skrev till mig. Jag är anonym vilket också underlättar saken eftersom jag då inte behöver vara rädd för att göra bort mig. För mig var nätet det perfekta sättet att få kontakt med människor. De två killar jag blivit ihop med via lunar fick jag kontakt med av en slump och det är bara de jag varit ute på dejter med. Det tog ett halvår innan jag träffade första killen i verkliga livet första gången, men vi hade sett varandra i webbkamera under en längre tid före det., så vi visste vad vi hade att "vänta oss" när vi väl träffades. Fast samtidigt kändes det som utseendet inte spelade någon roll, i alla fall för min del. Det säger jag med handen på hjärtat. Sån är jag. Är insidan vacker blir faktiskt utsidan också vacker. Den man älskar tycker man själv är den bäste och vackraste i världen. Visst känner du igen det? Att det är så tror jag beror på att man känner den personen på djupet, och det blir det som räknas. Den inre skönheten återspeglas i den yttre. Den andra killen jag träffade via lunar, han jag bor ihop med och älskar med hela mitt hjärta, träffade jag i verkliga livet bara någon månad efter vi fick kontakt. Där fanns ingen möjlighet till webbkamera konversation. Lilleman, du har ju rätt i att allt måste stämma i verkligheten också för att det ska kunna leda till ett förhållande. Det är därför bra att träffas så snart som möjligt för då hinner man inte bygga upp en "fantasibild" av den andra personen. Absolut personkemin när man träffas i verkligheten den avgörande hur ens relation till den personen blir. Poängtera att jag skriver personkemin och inte utseendet. Om det är värdens värsta snygging man träffar efter första kontakten på nätet, men han inte är den här snälla och omtänksamma personen han visat på nätet och ev. i telefonen så spelar det ingen roll hur han ser ut, ett förhållande blir omöjligt. I slutet är det ändå insidan som räknas. Det är hur två människor kommer överens som bestämmer hur långvarigt deras förhållande blir. Om man då lärt känna en persons insida via gb-inlägg, chatt och telefon och allt klaffar när man väl träffas har man en otroligt bra grund att "stå på". Om det inte klaffar, ja, då är man en erfarenhet rikare och har lärt känna en människa till bland alla de miljarder som finns här på jorden. Vad är det för fel på det? Det som händer är att du utvecklas som person av nya erfarenheter och utveckling är värdefullt. Självklart är det jobbigt och gör ont i hjärtat om den kärlek man hoppas och tror på inte fungerar. Det vet jag av egen erfarenhet, men utan den erfarenheten hade jag aldrig varit där jag är idag. Du tycker jag nedvärderar mig själv genom att överdriva mitt funktionshinder. Det tycker inte jag. För det första är det väldigt svårt att beskriva ett funktionshinder över nätet eller över telefon. Ett funktionshinder måste ses för att kunna förstås anser jag. (Där har du rätt om att det är enklare med en träff i verkliga livet.) Om man då ska förklara det för en person som aldrig haft med någon funktionshindrad att göra förut, gäller det att vara konkret och tydlig, ibland lite övertydlig så personen verkligen förstår så mycket han/hon kan förstå. Det blir som en helt ny värld för dem. Via internet är det lättare att få tillfälle att förklara varför man sitter i stol och hur ens kropp fungerar än i verkliga livet. Det är varje fall min erfarenhet och det beror på att personer är rädda för saker de inte förstår eller aldrig sett förut. Genom internet kan man själv, nästan i vilket sammanhang som helst, få möjlighet att förklara hur ens kropp fungerar och personen som läser behöver bara läsa utan att tvingas kommentera. Om man är noga med att beskriva sitt funktionshinder så minskar man risken för att fördomar eller okunskap ska komma emellan kärleken. Det kan då uppfattas som man överdriver, men vi vet ju alla att det finns massor av fördomar som måste bekämpas på olika sätt. Fakta är det bästa motmedelet! Det är bara övertydlig fakta jag tillhandahåller! Naturligtvis finns det negativa sidor med nätdejting, men det finns det med allt. Alla sätt är bra sätt om de leder till att man träffar någon att älska. Kärlek behöver alla. Det är bara att acceptera att människor är olika, har olika syn på saker ting, olika bakgrunder, olika drömmar och olika definitioner på äkta kärlek. Inget är rätt eller fel. Var och en har rätt till sina åsikter, värderingar, önskningar och vilja. Nalle_brumma skrev: När jag säger att internet medför få känslomässiga investeringar så menar jag att det kan bli på bekostnad av förmågan att vara social och utåtriktad. Att umgås i verkliga livet är ju något samhället inte kan neka oss men att avsäga sig denna rättighet själv för att det är enklare kan jag inte tänka mig är bra för individen. Sen tror jag inte att måttet av ärlighet i det man säger är större på datorn. Man säger kanske mer men det behöver inte för den sakens skull vara sant. Tjejer (kanske killar också) säger alltid att utseendet inte spelar någon roll. Men jag får dubbelt så många svar när jag INTE har bild mot när jag har det. Folk vill alltså inte ens prata med mig på nätet eftersom jag inte är tillräckligt snygg. Det bemötande får jag aldrig i verkliga livet. Sen när ni väl träffas är det ändå utseendet som fäller avgörandet. Således anser jag att internet är ett mycket ytligare och ärligare sätt att börja ett förhållande på. Att du har hittat rätt betvivlar jag inte och jag vill inte på något sätt se ner på den kärlek ni känner för varandra. Men det är myten om internet som ett bra verktyg för att ingå ett förhållande som jag inte tror på. Den där äkta ärligheten du anser att du tjänar på att använda internet kommer förr eller senare i ett förhållande. Det kanske är precis vad en relation behöver att i början kantas av svårigheter som man måste lära sig att lösa. Det tror jag inte att man lär sig på internet. Oavsett om det är blyghet eller ett funktionshinder som utgör handikappet som försvårar kontakten med det motsatta könet (eller samma kön om man så önskar) så tror jag inte man löser det genom att sätta sig framför en dator. Det riskerar bli en vana och ett alternativ till något som man själv inte tycker att man behärskar. Du menar att det är lättare att förklara vad ditt funktionshinder innebär över nätet. I verkliga livet behöver jag inte ens förklara. Man ser att jag sitter i rullstol och jag blir sedd för vad jag kan och hur jag är och inte på vilket sätt funktionshindret påverkar mig i första hand. Det är ju faktiskt precis det som händer på nätet! Jag träffade en italienska när jag var i Italien. Vi pratar fortfarande och vi hade jättetrevligt. Hon frågade ens aldrig varför jag sitter i rullstol. Hon såg att jag gjorde det och det var inte mer med det. Visst kommer hon upptäcka vad jag kan och inte kan men det ska inte ta en minut utan kanske flera månader att upptäcka. Jag håller inte med dig om att man behöver vara övertydlig. Jag håller inte med dig om att internet är mindre utseendefixerat eller att man lär känna varandra bättre. Tvärtom! Jag berättar i princip bara att jag har en ryggmärgsskada och det allra nödvändigaste för min partner. Resten vet läkarna om det skulle behövas. Har hon någon fråga så svarar jag givetvis på det men jag ser inte det som viktigt i vår relation att hon har den kunskapen.
Träffade min f.d särbo på nätet. Vi chattade i ett par månader innan vi träffades vilket kändes bra, men jag tror att man ska göra det betydligt längre för att verkligen lära känna varandra. Vi var tillsammans i ca 1½ år men i förgår gjorde han slut för han påstod att han inte orkade med ett förhållande just nu pga att han mår dåligt. Men jag tror inte det var av den anledningen han gjorde slut utan jag tror det berodde på att jag ställde för höga krav på honom när det gäller att våga prata om saker och ting och att visa känslor för han är väldigt konflikt rädd av sig. där av anledningen till att han gjorde slut om min intuition stämmer. Jag skulle rekomendera alla som vill nät-dejta att maila minst 1 år innan man träffas och när man väl träffas ska man göra det på en offentlig plats dom första 7-10 gångerna för att verkligen lära känna varandra för man kan ju råka väldigt illa ut om man har otur. Vet inte om jag kommer att lita på någon av det motsatta könet i fortsättningen är nämnligen inte första gången jag har blivit sviken. Trodde verkligen på oss men icke sa nicke.
Maila 1 år innan man träffas tycker jag inte låter som särskilt bra idé, alldeles för lång tid. Ju längre man väntar desto svårare blir det oftast att våga träffas. Själv föredrar jag att träffas hyfsat fort, gärna redan efter någon månad eller så, lite olika beroende på hur bra man kommer överens och hur mycket man snackar.
Jag fick helt fel bild av honom när vi chattade. Han utgav sig för att han vågade visa känslor och ville ditten och datten med mig, men när det väl sen började heta till då var det inget roligt längre utan bara jobbigt och obehagligt. Han gav mig helt fel signaler för jag uppfattade honom som väldigt reko rak och ärlig men när det väl blev allvar var det inget roligt längre. Tror man ska passa sig för att nät-dejta man kan blir så fruktansvärt sårad och lurad vilket man iofs kan bli ändå men tror att man kan blir det ännu mer om man nät-dejtar.
P den förra dejtingsajten jag var "gratis-medlem" hos så skrev jag att jag är döv, mest för att "varna" hörande om hur det faktiskt ligger till. Första gåmngen jag var "betalad medlem" sa jag det efter ett par veckor. Det var det ingen som kunde begripa! Jag hade ju så bra svenwska, så jag ju de väl knappast vara döv? Som tur var fick jag en kvinnlig "fgvän" den gånge, och hon bryde sig inte det minsta om at jag var döv, eller hörande. Det är äkta vänskap...
Ni som lever i en relation och har personlig assistans stora delar av dygnet (kanske hela) - Hur gör ni när ni bråkar med er partner? Jag tycker det är oerhört svårt att inte ta upp saker när de inträffar men är assistenten där så hämmar det - oftast inte mig, men min partner. Hur funkar det för er andra?
Jag försöker.... att bråka o dyl även om pa är hos mig men visst är det inte helt lätt.
Är jättesvårt, men jag startar en diskussion, ger ett ögonkast och en nick mot dörren, vilket betyder att de ska gå ut, och sen skäller vi. Har förklarat för alla assistenter att de ska gå ut eller till assistentrummet om vi bråkar, min man skulle ju knappast låta mig dö, även om vi är ovänner. Gällde även barnen när de bodde hemma, men då var det för att inga barn ska behöva ta emot skäll när någon annan lyssnar. Värst tycker jag att det är att vara ledsen, då vill jag vara ifred med min familj, och reda upp saker.
Instämmer med Karin, värre att vara ledsen än att "bråka/skälla" Har /haft en period med mkt gråt o då fick mina pa vara hemma några dagar då roger o jag ville "sörja" själva
Mycket skönt även för assen att veta vad man ska göra. T.ex. ha klargjort att man ska lämna rummet. För som pa är det svårt att stå där och låtsas att man inte finns och inte hör och tar så liten så liten plats att man nästan inte syns alls... Vilken lättnad att få gå ut därifrån bokstavligt!
Hej alla! Det finns pervon över allt, jag är medlem på en sida där folk brukar fråga mej om jag är kåt! Jag vill helst inte råka ut för sådana personer! Men man mår inte bra om man är för mycket sexberoende, men finns det pervon här som addar en eller? Blir hemskt glad för svart!
ERhh! nej, jag menade att det finns så många och att jag vill helst inte råka ut för dem. Redigerat 2006-09-03 15:35
Knäppisar finns överallt. Kontakta någon av oss administratörer om du upplever något obehagligt! (Klicka på Kontakt på arket till vänster.)
Jag med, men dom är inte aktiva här utan inne och smygläser och kontaktar sen via MSN.
Kanske är så kallade devotees som flockas hit. Som man brukar säga, den sista idioten är inte född.
En som jag känner här fick ett medelande där det stod: är du myssugen. snacka om pervon
jaja,exakt det där har jag också fått. jag bad om klargörande o så fick han/hon sig en jävla skrapa o anmälan det har varit tyst sedan dess. på holken finns ännu flertycker jag,jaghar inget emot att prat amed folk,menjag vill-inte-snacka sex eller ha en pojkvän eller ens lägga min tid o ork på meningsllöst pladder. dessutom är jag rödhårig och folkilsk
Han som hörde av sig till mig hittar jag inte här som medlem, men han påstod att han hittat mig här. Förvisso skiter jag i dessa stackars killar som inte har eget liv och inget annat att göra än terra vanligt folk och man kan ju bara nonchalera dem, då brukar de tröttna. Men för andra kan det ju vara fruktansvärt obehagligt och det är ju bra om ni gör vad ni kan för att hålla dem borta härifrån, men som sagt, mina datakunskaper är urdåliga och jag har ingen aning om hur de gör som icke medlemmar för att få folks adresser.
Pain and hate for PEDOFILER OCH PERVON!!!!!
Det bästa tipset jag har är att inte skriva ut sin msn-adress. Och att blocka dom DIREKT! Själv har jag inte råkat ut för det här ännu men på en viss annan comunity som fe flesta här är med på (ni-vet-vilken-fågenlolk) händer det så ofta att jag bara inte orkar bry mig... Tror tyvärr det är så att dessa människor inte vet hur de ska bete sig, de vill bara ha kontakt men har noll koll. Tråkigt för dom.
Jag är medlem på holken, och som tur är så har jag ingen msn
Hej !!! Ja, tyvärr är väl det så, jag är med i två skrivarklubbar och det är lite så där med, lite kontaktsajt typ !! Jag brukar ge ett vänligt men bestämt svar om vad jag tänker och vill, eller blockera personen och sedan inte bry mig mer för det !! Sköt om dig och ha det gott !!
Tack! Hur blockerar man på fh""" Det var jag som startade denna diskussion
från Hjälp/FAQ: Fråga: Jag vill blockera en annan medlem, hur gör jag? Svar: Gå till den personens profil. Du kan antingen gå till medlemmens sida genom sökfunktionen eller andra länkar, till exempel via din mailbox. När du väl är på personens sida finns det en liten länk på högersidan: "Blockera denna medlem" Klicka på den så blir personen blockerad och nekad att se din medlemsprofil, gästbok, mail eller annat som förknippas med din sida. Fråga: Hur kan jag se vilka jag har blockerat / häva blockeringar? Svar: Genom att kolla på Kontaktlistan (som du bland annat hittar under Verktyg) så ser du vilka som är blockerade av dig. Du kan enkelt klicka på länken ”Häv blockering”. Ett annat sätt är att klicka på länken ”Häv blockering” på personens profilsida. Fråga: Jag vill besöka en medlems medlemsprofil, men det står att jag är blockerad. Vad innebär det? Svar: Medlemmen har valt att spärra dig och du är därmed nekad att se personens medlemsprofil, gästbok, mail eller annat som förknippas med honom/henne. Blockeringen kan endast hävas av den som gjort den!
Ok, bra att veta när man fort får ett snuskigt medelande.
2 Redigerat 2009-02-21 14:30
Ja förstår alla som har olika syn på sex,det är ett stort ämne Fast jag undrar vad ni tycker om att ens partner har sex vid sidan om, jamenar jag klarar det högst en gång i månaden och vet att min man vill mycket mer. Ja har sagt att han kan skaffa en älskarinna och ja tycker det är ok som jag inte kan mer.
Varför klarar du inte mer än engång i månaden?
Ja har så svårt att ha kontakt ja får ont vid beröring så det är jobbigt
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
