Vad ska man göra åt sin osäkerhet & svartsjuka? jag blev så hårt sårad i tidiagare förhålladen & sen sviken. bavräör sås vårta tt komma över?
Jag är nog den sämste att ge råd, men ändå. Du får försöka tänka positivt, försöka tänka bort tidigare män och hur de sårat dig. Se varje ny man man med öppet sinne. DET är inte lätt men ändå en början.
jag är ju både förlovad & sambo nu & jag fattar inte hur han står ut!
Antagligen för att han älskar dig
Jo men ändå! Han har upplebt min osäkerhet & svartsjkuka många gånger!
Ni kan läsa om honom! Tokig_hundförare
Till sidans topp
FHOBIT (Funktionshindrade Homo-Bi-Transpersoner) är en förening som har funnits i ett år. Vi startade den för att vi tycker det är viktigt att synliggöra hbt-funkisar både som grupp, och individer. Vi har fått igenom en hel del bra saker under året, t ex att RFSL´s tidning finns som taltidning, och att det finns tyslig tillgänglighetsinfo i pridekalendern. Vi har en hel del intressanta aktiviteter under årets pride, som jag absolut tycker att ni ska gå på om ni har möjlighet. FHOBIT härjar på pride! Krönika av Legoprinsessan 2006-07-26 Halloj alla Crips! Snart är det dags för Stockholm Pride igen. I år har FHOBIT förutom årsmötet, också två andra asbra aktiviteter, det vore ju trevligt om så många som möjligt sluter upp, inte minst på paraden! Samtliga aktiviteter äger rum TORSDAG 3 AUGUSTI I PRIDE HOUSE I SAL A 109 12:00-12:50 Queer CripsI filmen får vi se fem av författarna till antologin Queer Crips högläsa sina bidrag till boken. De fem männen berättar om sina queera och crippa liv. Filmen är på engelska och ej textad. 13:00-15:50 Skriv ditt liv – om stolthet och fördom FHOBIT (funktionshindrade HBT-personer) Du som är funktionshindrad HBT-person – du måste ha mycket att berätta. Hur ser ditt liv ut? Svårigheter, glädjeämnen? Stolthet och fördom? Hur går det med integriteten när man är i beroendeställning? Sex och kärlek, hur funkar det? Minns du din första kyss? Hur det kändes att komma ut? Har du kommit ut – eller väntar du på rätt tid, rätt tillfälle, rätt person? Kom och skriv! Tillsammans berättar vi våra liv. Förhoppningsvis ska våra texter sedan resultera i en gemensam skrift om våra liv och erfarenheter. Glöm inte att ta med eget skrivmaterial, vi har begränsad tillgång på block och pennor. 13:00 - 15:50 FHOBITs årsmöte Organisationen FHOBIT bildades under Pride 2005 och har bedrivit verksamhet sedan dess. Alla som är intresserade av organisationens arbete är välkomna att delta på årsmötet. Vill du veta mer ring oss på: 073 843 10 12 eller e-posta oss på info@fhobit.se För att ta del av årsmöteshandlingarna surfa in på http://www.fhobit.se Medverkande: Gunnel C Rönn, Linda Åkesson, Sari Nykvist, David Gustavsson och Finn Hellman Å glöm för allt i världen inte paraden på lördagen 5 augusti! För mer info om den (obs! ny väg) se länken: http://www.stockholmpride.org/nyheter/155 CYKELTAXI Vore bra om ni anmäler er till fhobitmobilen eller via mail om ni är säkra på att gå paraden och vill ha cykeltaxi så att vi kan boka det. Pris: 350 kr per timme med chauffär (räkna med att det tar 3-4 timmar), för ytterligare 250 kr dekorerar de med balonger och blommor. Det får plats 2 personer i varje taxi. VÄLKOMNA!!!!!!!!!!!!!!!!! Redigerat 2006-07-30 16:43
Hejsan! Har en del tankar jag vill dela med mej av. Själv är jag ju omtänksam, rolig och ärlig kille som det absolut inte är något fel på. Alla har vi ju svagheter. Det är alltid lätt att också leta fel hos sig själv. Jag har hört en hel del gånger när jag chattat med personer av det andra könet att man är underbar, skittrevlig, verkligen en fantastisk kille osv. Saker som man självklart blir glad över Då ställer man sig även frågan, om jag nu är så underbar, varför har man då ingen flickvän? Just nu har jag verkligen bestämt mej för att försöka vara mer social ute osv. Ta kontakt med intressanta människor. Det är inte alls svårt. dock så, man undrar. Hjälper det verkligen att få partner bara för man är en underbar person? Många kan ju tycka man är underbar, men utan att känna någon attraktion. Det känns nästan meningslöst att prata med tjejer, jag menar när det ändå känns som det aldrig händer något. Absolut kommer många tycka man är jävligt trevlig när man lär känna människor och umgås med dem. Man måste ju prata med folk och verkligen visa vem man är för att hitta någon. Att bara sitta och titta hjälper inte! Jag vill att en tjej ska bli intresserad av mej, inte bara tycka att man är en gullig kille. Det blir man tillslut förbannad på. Tröttsamt att bara bli en gullig liten kompis. Många andra killar, även gående kompisar har det problemet ibland. Är de helt enkelt för mesiga eller vadå? Finns det något man kan tänka på för att inte hamna i tjejernas kompisfack ständigt och jämt? Jag har hört att man ska visa sitt intresse, samtidigt som man inte ska verka desperat. Var fan går gränsen egentligen? Den linjen är ju hårfin. Jag vill att en tjej ska se mej som en potentiell partner och inte ständigt som en kompis. Kom igen tjejer! Upptäck mej. I will rock your world! Redigerat 2006-07-28 16:12 Redigerat 2006-07-28 15:56
Inte för att jag vill vara nån pessimist, men garantier kan du aldrig få. Min far har varit gift 3 gånger, den 3e gången i över 20 år och det äktenskapet tog slut för nån månad sen - något säkert ingen av dem trodde från början. Så garantier finns aldrig, men jag tycker inte det är nåt alibi för att låta bli att försöka.
så länge du inte har brad pitts nylle och kapital på banken så kommer det alltid att vara ett gissel för dig och för mig med för den delen, att fixa sig en flickvän.. för det är ju som så att utseendet bedömmer vi på några sekunder om vi gillar eller inte. däremot insidan, den tar betydligt längre tid att bedömma och vi vet inte vilket ben vi ska stå på..
"utseendet bedömmer vi på några sekunder om vi gillar eller inte" Så vad är då problemet? Kolla på han, han ser ju skitba ut! När jag tänker utseende, då tänker jag på ansiktet, ögonen. Det är det jag ser först iaf.
Jag får på pekningar nästan varje dag utav assistenter och en del vanligt folk oxå bara för att jag brukar använda Stringtrosor. Det passar sig inte säger de varför saka inte vi som sitter i rullstol få vara sexiga och trivas med våra kläder? Jag tycker String sitter bättre när man sitter ner de åker inte omkring så. Någon annan som varit med om detta bekymmer eller liknande?
Det skall dom skita i vad du har för underkläder.
Så sjukt. Vad har dom för argument mot string när man sitter?
En tycker att jag kan få infektioner. men det har ju inte hänt än iaf. och en tycker det skyddar för dåligt men händer det en olycka så kvittar det nog vad jag har på mig. Den tredje håller mest med de andra... Skönt att veta att det är fler som håller med mig..
Det är klart att du ska klä dig som du trivs med, har dock själv aldrig testat string trosor men det kan beror att jag misstänker dem lite obekväma för en man. Vore jag dig skulle jag förklara för dem att de har betalt för att jobba åt dig så vill du ha det på ett sätt så ska det utföra detta och inte ifrågasätta. De kan förståss ge råd om att det inte är bra för dig för att du t.ex. börjar få en infektion eller liknande, ge ett medicinskt råd utifrån vad de ser om det ser början till ett problem men har du inga problem och det bara är deras personliga åsikt så ska de hålla sina personliga åsikter för sig själva om det vet vad proffisionalism är. Så stå på dig och gör det som känns rätt för dig.
Jag baxnar här! Få påpekningar om vad man använder för underkläder, string, färg, form eller vad som helst! Håller med övriga - det ska dom skita i!! Jag undrar - hur gamla är dina assar? String blev ju modernt och väldigt vanligt för inte så hemskt länge sen. Om dina assistenter är hos två andra brukare, så vet du ju nu vad de brukarna har för underkläder! Oproffsigt av pa och inte särskilt statistiskt för svenska folket! (Förlåt om jag inte har i den här tråden att göra - jag är pers. ass.)
Det är upp till dej vad du vill ha på dej DET ÄR DIN KROPP DIN SMAK Å DIN VILJA som är i centrum - det är du som betalar för att få hjälp vad de än tycker, åch har för åsikter är det inte deras sak och det har defgenitivt inget med assistans att göra Det är möjligt att det är fel person på fel plats ch de bör se sig om efter ett annat arbete. Och vill de jobba kvar får de lov att acceptera ditt val jag talar redan om i anställningintervjuen att jag har ovanlig klädsmak och musiksmak klarar de inte de får de bege sig annorstädes jag använder t.ex tights. Jag är en av de få snubbar som gör det. ja tjejtights från 80 talet ja det har jag gjort sen jag va 16. dessutom är jag intresserad av swing och rockabillystil och använder kostym, färgglada slipsar - skjorta linnen t-shirts jeans med uppvik mc-jacka och fetlugg med pomada i håret. dessutom var jag punkare i över 10 år med nitar tuppkam you name it - så skulle mina asssar protestera skulle de inte jobba kvar länge Redigerat 2006-07-29 18:28 Redigerat 2006-07-29 18:30
Ni kommer inte att tro på mig nu, å jag tror knappt på det heller. Jag har anmält mig till en singelfest med speedddejting! *PIRR* Funderar på vad fan jag har för mig egentligen. Kalaset går på 850 spänn... anmälan bindande... *hjälp* 18 augusti är det...
Tja, vem vet? Det kanske funkar? Men du ha inte för bråttom
Jag tror på dig. Du är en tjej som brukar våga testa på det mesta.
På dem bara!
Va coolt!! You go girl!!
Det måste du berätta om *jättenyfis*! Lycka till *kramar om*
Det här inlägget försvann och blir därför inte lika långt som det var innan. Jag ska försöka att inte föra diskussionen vidare ang. om onani är en rättighet eller inte. Vi kan bara konstatera att vi inte är överens. Däremot ser jag det som fegt och ett typiskt handikapprörelseproblem att alltid anse att man har åsiktsföreträde för att man har ett visst problem och att därmed inte lyssna på vad andra har att säga. När man sen också snabbt stänger en tråd efter att man tvunget velat ha sista ordet och kritiserat någon, tyder på att man är väldigt rädd för motargument. Jag behöver ingen onanihjälp och jag kommer aldrig bli eller kanske ens behöva en personlig assistent. Så för mig får folk gärna gå omkring och tro att onani är en rättighet så länge det inte kommer ut som ett politiskt förslag från DHR. Men bara för att jag inte behöver onanihjälp så vill jag inte uppfattas som mindre kunnig. När jag var liten kunde jag inte leka med mina klasskompisar när de spelade fotboll. Så nog har även jag erfarenheter av utanförskap och att inte kunna göra allting. Jag är bara ute efter en bra forumspolicy. Min syn på saken är denna: 1. Trådar/diskussioner dör av sig själva om man inte svarar på det. 2. Att lägga in små rubriker och ett annat arkivsystem i forumet vore uppskattat och bättre användbart. 3. Kritisera inte någon innan du ber admin att stänga tråden. Det är fegt och leder bara till att en ny tråd startas. 4. Om man tycker att det är besvärligt med långa diskussioner som man anser har förlorat sin mening så behöver man inte svara på några inlägg i just den tråden.
Jag tycker du har sagt många kloka saker både här och på tidigare diskussionstråd. Å det är allt jag kommer att säga i den här frågan. Redigerat 2006-07-25 13:35 Redigerat 2006-07-25 13:36
Ja, det var lite, lite synd att tråden stängdes. Jag hade gärna avslutningsvis komenterat hur förb****d jag blir när jag blir bedömd som nedlåtande och ickekunnig bara för att jag för ett par år sedan var oskadad. Bara för att jag är nyskadad känns det som om jag blir idiotförklarad. Jag vet inte vad för "fel" det var att hävda att gå är en rättighet, jag trodde det var det. Men jag hade tydligen fel. Men att misstaget var så stort att jag får slängt i ansiktet att jag skriver nedvärderande, det trodde jag väl aldrig. Ska jag hädanefter be om ett godkännande innan jag skriver någon åsikt, eller ska jag bara vänta tills dess jag har levt med mitt handikapp i sisådär 21 år?
Du har bra poänger. Vi valde att stänga tråden för att den innehöll 187 inlägg (tror jag) och det blev lite tjatigt när samma argument kom om och om igen. Men - att starta en ny tråd på samma ämne är helt tillåtet, och innebär att det blir fler underrubriker precis som du efterfrågar. En debatt om hur forumen ska skötas osv är vi väldigt öppna för, det är ju verkligen ingen lätt sak ska ni veta! Intressant och kul - men jäkligt svårt! Därför startar jag nu en sån tråd i därför avsedd kategori, "om fh".
Vill återigen tacka alla som svarade på min gamla tråd. Startar en ny tråd med lite mer fördjupade tankar. Jag vet att jag är en underbar kille. Och jag har fått höra av en hel del tjejer att jag är det också. Jag är omtänksam, rolig, mogen för min ålder, romantisk, poetisk, åsikter i många frågor, kämpar för allas rätt, trevlig och inget fyllesvin. Egenskaper som jag tycker är jävligt bra, jag kanske inte är den där hunken som får massa ligg men det är inget jag vill ha heller. Jag är en go kille som vet hur äkta kärlek är. Men en fråga, räcker det att prata och visa vem man är? Om man visar sig ifrån sin bästa sida och är trevlig emot människor. Räcker det för att någon ska bli intresserad? Jag själv ser inte min rullstol som ett hinder, är bara rädd att andra ska göra det. Hur många ser egentligen rullstolen som ett hinder? Vad jag mest är osäker på är just att ta själva kontakten. På internet har jag inga problem med detta då jag känner mej ganska trygg. Det är just att ta kontakt med okända kvinnor. Att en tjej aldrig ska tycka om en hur mycket man än försöker. Jag kan sitta och vilja ta kontakt men tillslut tar osäkerheten över och det blir inte av. Just att ta första steget. När jag väl får kontakt med folk är jag inte Mr. Blyg. När folk kommer och pratar med mej är jag ofta den som pratar på mest. Självklart beror det på vad man pratar om. Jag har heller inga problem att redovisa inför en grupp. Det tycker jag är mycket märkligt, är jag blyg eller är det bara jag själv som fjantar mej?
Läste om en kille som gick i terapi för liknande problem. Han fick i uppdrag att fråga 100 okända tjejer på stan om de ville ta en fika. Självklart sa de flesta nej (minns ej om nån faktiskt sa ja), men hans rädsla försvann. Och han vågade bjuda ut tjejer han faktiskt gillade. Prova! Ha någon som pushar dig... kompis, assistent eller nån annan. De första gångerna lär vara tuffa...
Jag hade samma problem som dig när jag var i din ålder. Men med åldern så har man ångrat att man inte tog steget och gick fram till den där tjejen. Nu går jag fram, vad är det värsta som kan hända? hon skrattar eller ger dig en konstig blick och det känns förnedrande ett tag. Men efter jag börjat våga så har jag bara stött på en sån tjej en enda gång, de flesta tjejer är helt ok men slipper nu iallafal sitta hemma och fundera på vad som kunde ha hänt. Gå fram så slipper du fundera när du blir äldre om det kunde blivit något. För att sitta och fundera på vad som kunde varit är nog värre än en möjlig kort stunds förnedran. Men oftast slutar det på den positiva sidan istället för den negativa. Kan bara säga.. ta dig i kragen och gå fram annars sitter du bara och ångrar dig att du inte gjorde det senare. Jag har fått veta så här på äldre dar att den tjej som var mitt livs stora kärlek i tonåren men som jag aldrig vågade tala om hur jag kände för. Det var så att hon kände exakt lika dant men var också för blyg, nu har vi partners på olika håll och är lyckliga men det är ju inte utan att man funderar på vad som kunde varit om man bara vågat ta steget. Så uttrycket att gör det som känns rätt att göra medans du kan annars sitter du bara och grubblar när du blir äldre och funderar på vad som kunde hänt. Redigerat 2006-07-14 20:58
Å vad jag känner igen mig. Jag har inte så stora funktionshinder, nedsatt syb, skelar, lättare cpskada som medför annorlunda gång. Det syns på mig och det är det som jag tycker är väst. Jag gör inte så stor grej av mina fh, jag är ju en vanlig ung tjej med dom här intressena, egenskaperna osv, och sen är jag född med fh liksom. Men jag känner ändå att andra gör stor sak av det här. Jag är också rädd för att ta kontakt med folk. alltså inte själva kontakten, jag är inte rädd för att prata med någon, men jag skulle aldrig våga fråga om han/hon ville ha en fika eller något med mig, bjuda upp eller sådär. Självklart är det lättare att ta kontakt på internet, där är inte kontaktsökandet något problem heller, men ven där är det så att jag inte vågar något ljupare för jag har blivit så besviken. Allt är bra ända tills de får se en bild på mig eller får vet att jag har fh och då har jag ju redan hunnit förvänta mig massa saker. Så jag låter bli att ragga. Men jag änskar inget hellre än att träffa någon, det verkar i min kropp efter närhet. Jag klarar inte ens av att umgås med par eller att sitta nära ett par som gosar för jag blir så fruktansvärt ledsen då... Jag kan inte glädjas för andra skull, jag känner mig som en bitter gammal kärring.... usch
Jag heter Björn och är en kille på 19 år. Är en omtänksam, snäll och mogen kille med mycket åsikter som står för vad jag tycker. Jag har Duchenne muskeldystrofi vilket innebär att jag är svagare än normalt och "orkar" därför inte gå. Jag har full rörelseförmåga men är inte jättestark. Klarar av vardagliga saker men jag behöver alltid assistent i närheten utifall jag skulle behöva hjälp. Är helt klar i skallen och ja. Jag är som vilken ung man som helst bara att jag inte kan gå. Jag har under flera års tid mått ganska dåligt och funderat mycket över det här med kärleken och att finna någon. Jag sitter en hel del vid datorn och senaste åren är det där jag tagit kontakt med tjejer (lunarstorm, msn). Jag är även ute på uteställen ungefär 2-3 gånger per månad men där tar jag väldigt sällan kontakt med någon just för att jag inte vet hur jag ska göra. På nätet känner jag mej mycket mer självsäker. Har haft 1 flickvän som jag träffade genom internet och det tog slut för ett halvår sedan efter 3 månader ihop. Har inte så många vänner som jag umgås med, även om jag gått i en bra klass och så under gymnasiet. På högstadiet bodde jag fortfarande hemma på landet och då hade jag inte så mycket valmöjligheter än att vara hemma medans andra i min ålder började umgås och bli sociala. Egentligen är jag inte alls blyg av mej, när jag pratar med folk jag "känner" så pratar jag en hel del. Men just okända människor är jag väldigt blyg inför. I stora grupper är jag inte den som sticker ut huvudet eller tar tag i diskussioner. Det har jag aldrig gjort även om jag verkligen försökt. Nu syftar jag mest på min f.d klass där jag märkte att jag bara lade in vissa kommentarer. Inte att jag var den som berättade en massa historier. Nu till mitt problem. Jag känner mej väldigt ensam många stunder. Att finna kärleken är viktigt för mej. Jag har mycket ångest över att jag inte vågar ta kontakt med tjejer när jag är ute på tex krogen eller liknande. Känner att jag är kass på att skapa relationer och sedan sköta om dem på ett bra sätt även om det gäller vänner eller tjejer. Jag får även en del ångest när jag ser andra söta par och när folk som jag "känner" träffar någon som det håller bra med. Kan det inte bli min tur någon gång? Jag tänker på detta väldigt mycket. Hur man ska göra? Var man ska göra det? När man ska göra det? Vad är tillåtet och inte? Alla dessa frågor invaderar mitt huvud dagligen. Kanske är det en rädsla för att inte räcka till eller att inte bli sedd för den jag är inför tjejerna. Jag vet inte vad problemet är men jag har svårt med att ta kontakt. Att sitta i rullstol förstör många spontana moment som att dansa nära någon på dansgolvet, att hänga med någon hem, att bara springa ut på stranden. Jag känner att min assistent också både påverkar mej och andra. Känns som en ryggsäck eller ett handfängsel. Att inte få vara självständig. Jag är alltså rädd för att ta kontakt med okända tjejer. För jag vill ju att en tjej nån gång ska bli intresserad. Inte att man ändå ska sitta där ensam efter tusentals försök. Men jag förstår ju att utan försök hjälper inget heller. Ändå är det något i mej som tar emot. Jag gråter många tårar över att jag inte vågar. Hur ytliga är folk ute egentligen? Efter att ha läst vissa trådar här låter det väldigt negativt. Att folk verkligen ser ner på handikappade. Det hoppas jag inte är sant. Tacksam för hjälp! Redigerat 2006-07-09 13:22
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Kan bara komma med ett par råd. Tror det är viktigt att man bara försöker vara sig själv och inte bli nervös. Sen kan det nog hjälpa om ens ass. gör sig lite osynlig eller att man är själv ibland. Har hamnat i situationer själv där ass. känts som ryggsäck/handfängsel. Sen tror jag det är bra att inte tänka på sitt funktionshinder/sjukdom utan bara leva och ta för sig. Tycker inte heller man ska bry sig om folks ev. fördomar. Redigerat 2006-07-09 22:56
Bara för att bräcka Hjulia då!! Jag var 40, rullstolsburen 3 barnsmamma som inte ens hunnit skilja mig när jag träffade min nuvarande älskade man. Var dig själv, fokusera inte på problemen kring funktionshindret, det är en del av dig men det är inte DU. En tjej som verkligen gillar dig ser förbi sådana saker, men du måste själv ha en avslappad attityd till ditt funktionshinder annars blir andra osäkra på hur de ska bemöta dig. Assistenter kan sitta vid andra bord när du är ute och invänta dina signaler, då ser även andra att assistans inte innebär "någon som tar hand om" och det blir mindre jobbigt när de inser att man inte dejtar två pers. Är alldeles säker på att det finns någon där ute till dig med.
Funktionshindrade kvinnor har MYCKET lättare att hitta någon än män så att hittlils bara kvinnor gett den förtvivlade unge mannen "uppmuntran", i form av olika exempel på hur DE hittat sitt livs kärlek är säkert menat som uppmuntran men kan lika gärna bryta ner hans självförtroende.
Jag har manliga funktionshindrade vänner som som har hittat sina kvinnor, några få har valt funktionshindrade kvinnor men de flesta jag känner har icke funktionshindrade kvinnor.
Så alla funktionshindrade kvinnor skaffar friska män för att de ska kunna bli burna, så himla praktiskt då. Vilket skitsnack, min man bär inte mig. Det skulle han förmodligen klara men jag vill inte bli buren av någon. Det finns inte så många ställen i världen där man måste bli buren och måste man det får man väl skaffa en manlig assistent. Det är väl inte ens kvinnas jobb att ta hand om en..
det är inte mina fördommar utan samhällets baserat ur perspektivet hur jag själv och jag ser hur andra blir bemötta. Men jag ska inte säga att jag är fördoms fri heller, det tror jag inte någon är.
Visst finns det en massa fördomar, men vi ska väl inte bära på dem själva.. En bra karl karl reder sig själv, så klart och det gör en bra kvinna med, men vad är det som säger att man inte reder sig själv med hjälp av assistans. Så länge jag som funktionshindrad visar på möjligheter så visar jag också att det är samhället som gör mig handikappad inte mitt funktionshinder. Jag får dagligen höra hur tacksamma människor är för det jag gör, (tjatar hål i huvudet på politiker och myndighetspersoner) samt för mitt sätt att kunna lösa konflikter och problem. Att jag sen inte kan ta mig till och från plats A och B har ju inte med min personlighet eller kunskap att göra. Visst trillar man ihop av alla fördomar och okunskap det finns men det måste vara vi själva som tar bort denna dumhet. Om man ska skaffa en partner så är det mindre lyckat att börja med att själv ha fördomar gentemot funktionshindrade, dvs. att gå ut med inställningen att ingen vill ha mig för jag sitter i rullstol. Gå istället ut med inställningen - Nu ska jag ha kul och om jag träffar någon som intresserar mig så kanske jag försöker ragga. Att sitta och vänta på att någon ska upptäcka att man sitter där och väntar på att det ska dyka upp någon som förbarmar sig över en ger fel signaler, och det är därför det fortfarande finns fördomar. Är otroligt svårt att förklara i ord men enkelt sagt, gör inte funktionshindret till ett problem utan se det som en del av just ditt liv. En erfarenhet som gör dig unik och intressant inte ett problem i sig.
Exakt. Nu är vi där och trampar igen! Läs igenom vad grabben först i tråden skrev, och försök svara på det. Please! Redigerat 2006-07-10 15:22 Redigerat 2006-07-10 15:23
Din kommun verkar t.o.m. värre än min. Jag vägrar konsekvent att handla i affärer där jag inte kommer in, det har hänt 1!!!!! gång och då var det ett så otroligt erbjudande att jag grämt mig resten av livet om jag inte slagit till. Men det innebär för mig diskriminering att inte kunna gå runt och kolla utbud och välja varor. Vad jag menar med att man klarar sig själv fast med hjälp är att om man har assistans så är det man själv som tar de beslut som ska göras och assistenten utför sitt arbete, typ, kör rullstolen dit du ska gå. Om människor i samhället lär sig att vi inte blir körda, utan går dit vi vill, fast med assistans, kommer vi så småningom att kunna förändra attityder i samhället.
Hjulia jag står för min åsikt som bygger på iaktagelser av min omgivning. Jag läser det ni skriver men har aldrig upplevt något som direkt skulle tyda på att jag har fel. Däremot möter jag både irl och på nätet ständigt åsikter från funktionshindrade kvinnor som verifierar min ståndpunkt. Diskuterade detta senast idag med en kusin som också har en cp-skada och hon höll med MIG!
Det är helt sant.
Slappna av, rör dig ute bland tjejer och taolikakontakter såhittar du någon förr eller senare.
Jag kan bara tala från mina egna erfarenheter och det har nämts tidigare i denna tråd. Konsentrera inte så mycket på ditt funktionshinder. Det råd jag kan ge dig är att träna på att tala med tjejer och våga gör bort dig. Din kropp är bara ett skal som det är fel på och tyvärr så är det ju så att många gör en bedömning av dig som person på detta. Men prata med folk och var öppen så brukar dom ändra sig när dom ser dig som person som bor inne i detta skal. När det kommer till kritan så gillar många hellre ett charmig ruckel med personlighet bättre än ett stort kallt tomt men vackert slott. Även om slottet verkar bättre vid första anblick. När det gäller personliga assistenten har jag ingen erfarenhet men hur skulle du göra om denna assistent vore en kompis när du är ute och träffar en tjej? Skulle du bara lämna kompisen och be honom/henne att gå eller skulle du försöka lära känna tjejen även om kompisen är med? vad jag försöker säga är att jobba på din självkänsla och våga göra bort dig. Ditt största hinder att träffa tjejer är nog inte ditt handikapp utan det är nog mer din blyghet som är problemet.. Försök jobba bort det. Det kan ta längre tid att hitta någon pga ditt handikapp och att du kanske får försöka hårdare än andra killar men det betyder inte att det är omöjligt och när det kommer till kärlek så är det hur du är som person som spelar större roll än hur du ser ut. Men det förutsätter att du pratar med tjejer och låter dem lära känna dig. Redigerat 2006-07-10 09:55
Jag förstår din rädsla! JAg är blyg & har det problemet , men de senaste pijkvänner jag haft är via nätet men det jar mest varit de som vil, ha kul med äldre ett tag. Men nu är jag förlovad men en jag träffade från nätet & vi var vänner först för att lär akänna varnadra! Jah hade gett upp hoppet men en dag sken solen igen. Bara man hittar nån som kan älska den man är! De är svåra att hitta men de finns nånstans! KRAM!
Förstår absolut dina tankar, hade dem själv innan jag träffade min man för 13 år sen (vi är nu gifta sen 11 år tillbaka) Ngt som är viktigt är att du själv inte tänker: vill ngn "ha " mig med mitt funktionshinder. Var dig själv o ta inte ut ngt i förväg. Nu hade jag inte PA när vi träffades, har tänkt många ggr på det, men här har vi många "bevis" på att det funkar att dejta vilt med PA i "släptåg
Tack ska ni alla ha för era inlägg. Det är bra att även få andra handikappades åsikt för åsikter ifrån gående människor har jag fått många. Jag har dock några ord att säga. Munken, med din inställning är det inte så jävla konstigt att du inte lyckas med tjejer. Att allt är så himla svårt svårt svårt. Hur långt kommer man med det? Nu kanske jag pratar emot mej själv men ge upp tänker jag aldrig i livet göra. Jag vill bara träffa en tjej att ha roligt tillsammans med. Ni tjejer/kvinnor ska ha tack också för era positiva tankar. Jag litar mer på kvinnors ord i frågan än mäns. Tyvärr killar. Tjejer är tjejer och killar är killar och eftersom jag inte är gay så är tjejers svar kanske mer sannolika. Inget er killar emot. Jag ska försöka nu verkligen att tänka om en tjej vill ha mej utan att bara köra på. Men det är just det sista steger som fattas plus att jag tänker på detta för mycket. Att jag förväntar mej att nåt ska hända all the time. Som en kompis på msn sade: Du blir så ledsen av dina höga "krav". Du vill ju så gärna träffa någon och du lägger väldigt mycket tid på det, vilket är bra men eftersom du inte gör något annat än att avvaktar så händer ju ingenting och det gör dig ledsen. Du måste gå fram till en tjej och prata med henne. Men rädslan är något man måste jobba med ordentligt. Rädslan att inte räcka till. Det är svårt att förändra sig själv på kort tid. Wheelsta, du pratar om att jag har hela livet framför mej. Tyvärr har jag inte det. Med Duschenne så dör du ungefär emellan 35-40 års ålder och det är medecinska fakta. Sedan redan om 5-6 år kanske jag behöver en andningsmask i ansiktet 24/7 och då faller ju ens "look" ganska rejält neråt. Jag får höra av tjejer på msn en del positiva saker. "tänk om fler killar var som du" "säkert du är en kille? för du fattar ju hur tjejer tänker" "du är helrätt i tjejers ögon" "vilken toppenkille du är" Man frågar ju sig själv "varför har jag då inte tjej?" Kan nog ganska säkert bero på att jag aldrig tagit kontakt med en tjej ute eller att jag varit för påflugen. Inte konstigt då. För hur ska tjejerna kunna veta hur underbar man är om man inte visar det för dem. Men ja, hur reagerar de flesta kvinnor när en man ska ta kontakt med dem? Jag är ju rädd att en tjej aldrig ska bli intresserad.
Du har en bra inställning, det kommer säkert att gå bra. Som du själv säger, jobba inte för hårt på att hitta någon utan låt det hända när det är dags. Och du, andningsmask är vi många som behöver. Jag tyckte det var jättehemst när jag fick min men min man tycker att det är bra för nu orkar jag mer och blir inte så trött. Man kanske inte ser ut som en sexatlet med mask på sig men det bryr den som älskar en inte om, för de ser ens vackra insida. Öva och flörta lite med tjejer som du inte är så kär i, utan lek lite innan du hittar den rätta. Kram på dig
Du verkar vara en insiktsfull person som tar till det possitivasomfolk skriver. Du löser detta!
Det är så lätt att säga. Men att bara ändra på sig och sina rädslor är inte så jävla lätt. Jag har ingen bra inställning om jag sitter och lipar och inte gör någonting. Det gör så ont att läsa allas tips, jag blir väldigt ledsen och besviken på mej själv. Just nu rinner tårarna ner ifrån kinderna. Jag kan inte flirta bara sådär, jag kan inte leka för leka tycker jag inte om att göra pga av min ärlighet. Sen klart, att älskar man någon så betyder inte en mask något. Men för det första, en person måste ju börja gilla en före man kan älska och ja, har man en mask i ansiktet kanske det skrämmer. Iaf, jag vill inte ha tillfälliga saker utan ja. något att bygga på. Ingen tillfällig flirt. Men ja, jag vågar ju inte ta kontakt med tjejer för det är så jäkla jobbigt Jag behöver hjälp! För jag förstår knappt själv vad mitt egentliga problem är? Redigerat 2006-07-11 17:28 Redigerat 2006-07-11 17:47
Crazyberra, jag tycker din öppenhet och ärlighet är alldeles fantastisk! Tack för att du delar med dig... Hardu klurat på att gå och snacka med nån? Alltså, om hur du kan bygga upp självkänslan osv? Sen är det så skumt det där, att när man verkligen letar efter partner så är det tvärstopp... När man vill vara singel så finns det kandidater. Det är iaf min erfarenhet...
Haha det där gamla knepet att "letar man så hittar man ingen" är bara sånt skitsnack. hur ska man kunna hitta en partner om man inte anstränger sig med att ta kontakt och flörta?? svara på den du träffar man nån så gör man, vare sig man letar eller inte.
Isåfall kommer jag aldrig träffa nån Ninnie. Just för att jag ständigt letar efter någon, det är vad jag prioriterar just nu i mitt liv. Så det var ju väldigt "uppiggande" att höra. Omöjligt att det ute på krogen kan lysa desperation om mej då jag inte pratar med någon!
Seriöst! Jag kommer ju alltid vilja ha någon! Alltid! Hur fan ska man då kunna få någon om det bara är negativt att man tänker det????
Hur ska jag bära mej åt då? Jag tänker ju så alltid !
Men då var ju kanske han den som var på jakt? Jag är ändå helt förstörd, suttit och gråtit i 3 timmar nu. Jag vet inte vad jag ska göra med någonting. Orkar inte mera... :"( Vet inte vart jag ska ta vägen överhuvudtaget.
Men ingen kan ju veta alla regler då. Vad man kan göra och inte kan göra. Vad man ska tänkta och inte tänka. Alla gillar vi ju olika. För att hitta någon eller iaf flörta med kontakter så kan man inte sitta på ändan och bara glo. Ser man en söt tjej som man vill prata med, då går man ju och gör det? Och det tycker jag räknas som att leta. Isåfall letar varenda människa Men det är så tufft, för jag vågar verkligen inte om jag verkligen vill. Jag förstår inte ens hur man skaffar vänner. Alltså just vad man ska fråga och sådär. Det är inte lika lätt som på lågstadiet då man bara frågade "ska vi leka?" När någon säger åt mej "gå ut och skaffa vänner". Då blir jag genast darrit på rösten och undrar hur. Säg man går med i en förening, snackar med folk där. Ja, sedan vet jag inte hur man ska göra? Hur gör man? För genom vänner kan man ju träffa andra. Men då gäller det ju att den andre personen frågar mej om vi ska göra saker vilket inte hänt mej sedan 10 års åldern. Ingen som frågar mej någonting. Men framförallt. Det är tjejer som är viktigast. Att hitta en söt flicka. Må kalla mej desperat men jag har ju faktist haft en tjej. Iofs ville hon väldigt gärna ha någon hon med. Jag vet vad jag ska göra och ändra på men ändå känns det väldigt jobbigt. Jag blir mycket gnällig och bara börjar gråta. Jag som brukar vara så stark och alltid vara så förbaskat enveten. Men inte i detta sammanhang. När jag hade min flickvän var alla jobbiga känslor nästan borta. Förutom att man ibland fortfarande blev ledsen för att man är handikappad. Så helt GLAD blev man aldrig och ja, det är nog svårt att bli det till 100%
Om jag har förstått rätt så har du mycket kontakter på Internet. Föreslå nån av dom att ni ska göra nånting. Gå på en konsert, se en film eller nåt annat. Efteråt kan ni fika eller äta nånting. Då har ni en gemensam upplevelse att prata om och diskutera. Sen kommer resten flyta på. Assistenten kan du be hålla sig på replängds avstånd Jag träffade min nuvarande sambo för 4 år sedan på internet. Se tiden an....
Nej jag har inte så värst mycket kontakter på internet. Mest tjejer som man kanske flirtar med. Men det tar ju tid och väldigt sällan man träffar någon. Har bara nån enstaka vän på internet men många av dem bor långt bort. Och ja. de gånger man frågar är det många som inte hinner, ska göra annat osv. Men varför vänner? Det är ju tjej jag vill ha och inget annat.
Jadu, hur gör man? Det är ofta det som är så knepigt, hur gör man? Men saken är den att det brukar lösa sig. Jag har haft långa, långa perioder i mitt liv då jag varit tjej-lös. Fick min första, observera - första, tjej när jag var 24 år. Innan dess hade jag...tja, jag var ju inte oskuld och så men, jag hade aldrig haft något långvarigt tidigare. Jag kan berätta hur jag skulle ha gjort. OBS: Detta är ingen sanning, det är vad jag skulle ha gjort i din situation. Skaffa en stil och attityd som du trivs med, känner dig trygg med. Vänd blad i levnadshandboken - färga håret t.ex. och skaffa slingor eller något liknande. Någonting som får dig att känna dig fräch, pånyttfödd. Som sagt, vänd blad och gå vidare. Var öppen med vem du är och vem du vill vara. Ge bort hela paketet av det som är du och stå för det. Det finns bara en som är du, och du är unik. Lär dig att trivas med dig själv. Det är skillnad på att vara själv och att vara ensam. Och sen...ut bland folk. Träffa människor helt crazy. Gå på bio, inte ensam, utan själv. Gå på cafeér, barer, nattklubbar och restauranger. Stoltsera runt på museer, bil och båtutställningar, protestmöten och visträffar. Allt! Kanske inte bögbarer och sm-klubbar om du inte är intresserad, men i övrigt, allt. Jag hade gjort allt detta och mer därtill. Men kom ihåg; trivs och umgås med dig själv först, så du vet hur du själv fungerar och vad du tycker om. Lycka och välgång!
sånna komentarer vill ja oxå få .... känner igen mig så mycke i det du skriver. det kan kännas svårt ibland de håller jag med om.. Och med tanke på det dina chatt kontakter sagt är du på god väg.. gäller bara att inte ge upp. Har själv mask i fejset endel nu. smidig liten grej "remmer-mask" kallas den.. fast väskan där bak med pumpen e iofs inte lika smidig Ha de gött Berra Keep on trying! and let"s get some girls..!!
Självklart ska man inte det men jag är ju osäker på den fronten då jag inte är så bra på att skaffa vänner heller. Och hur menar du? Att man ska vara vänner i månader och år? Jag förstår ju att det är olika, för en del finns romansen där direkt och för andra dröjer det 2-3 år. Men det är ja. Man sitter ju inte och väntar på att en viss person ska få känslor för en så länge. Tillslut kommer man ju börja prata med andra tjejer också. Men jag vet ju inte direkt hur man sköter en vän relation eftersom jag inte haft nån på flera år. Ingen har liksom ja, ringt och frågat mej på minst 10 år om jag vill hitta på något med dem. Utan det känns som det är alltid jag som måste göra det. Och det tycker inte jag känns så ömsesidigt. Därför jag är lite skrajj för även det. Vad problemet egentligen är är att jag är rädd för okända människor och hur de ska bemöta mej. Eftersom jag tidigare blivit mobbad och sviken av vänner så har jag nästan bara dåliga erfarenheter att gå efter.
Vad som då är svårt är mitt tålamod. Jag kan inte vänta på någon i fyra år. Problemet är ju att jag inte har några vänner att utveckla något med! Sen så blir det ofta så att jag för vänner tillslut berättar hur jag mår och vad jag känner gällande tjejer. Och klart, är vännen en tjej som det kanske kunnat bli något med så blir ju hon självklart skrämd och alla chanser förstörs. Vilket jag isåfall måste sluta med. Men det är så jävla svårt Allt är svårt och jag mår inte bra! Jo det stämmer men då eftersom det gör det så behöver man ju inte ta upp det utan bara umgås utan frågeställningar. Enkelt som en plätt. Klart många är rädda men jag vill inte heller ställa konstiga frågor som skrämmer andra. Men hur menar du ta för sig? Det är ju vad jag känner att jag försökt men aldrig fått något "svar" ifrån andra på det. Ja att saker bara runnit ut i sanden. Inget bra har hänt. Jag kan inte ta för mej på det viset då jag är en lugn och snäll kille. Vill inte ställa till med bråk eller hamna i strålkastarljuset just pga av att man är så utsatt i rullstol. För att förklara det hela, jag träffar en del människor som vet vem jag är men jag har aldrig hört talas om dem. Just för att jag är den enda rullstolsburna ungdomskillen i hela stan så är det lätt att veta vem jag är. Just för att jag sticker ut. Och då om man skulle göra något fel så kanske snart alla i hela världen vet om det. Och då skulle jag bryta ihop fullständigt för jag vill inte har mer skit. Men det är så ironiskt, för jag är annars en tävlingsinriktad och förbannat envis kille. Men att "roffa åt sig" är ingenting jag vill. Vill vara snäll. Jag förstår inte hur jag ska göra
Ja det har ju hänt. Just för att "åh jag vill så gärna ha flickvän". Det låter väldigt desperat och det uppfattar tjejerna med. Och ja, bli ihop med någon som är desperat kanske man inte vill. Just för att då kanske inte ens känslor är äkta. Alla vill ju bli älskade, men på ett ärligt sätt och inte bara för kärleks skull. Jag kan ju prata om det med mina nära vänner men kanske inte med varenda människa. Okej, jo jag förstår. Att visa sig mer men det har jag mycket svårt med. I en grupp är inte jag den som babblar mest. Kanske för att många mest snackar om massa oväsentliga saker som jag inte är intresserad att prata om Kan du försöka utveckla lite med att ta för sig? Jo jag vet det. Men jag känner mej så jävla sårbar Ja det har jag hört men det är ju sådan jag är. Jag har hört att man ska vara sig själv och det är jag alltid. Varför spela spel och låtsas vara någon man inte är?? Tävlingsinriktad är jag! Verkligen! Det är ju jag tex när man spelar kort eller ska göra en viss sak. Enveten som stryk är jag. Men det är så känsligt i kärlek, när jag läser dina ord så gör det ont i själen och jag blir ledsen Varför? Och snälla, förklara mer hur du menar med att man ska vara mer tävlingsinriktad?
Hej Berra! Jag sitter här med min assistent och hon kände att hon bara måste få säga ett par ord till dig som kanske kan ge dig lite uppmuntran. Ass: Hej Berra, när jag läser allt du har skrivit här blir jag mycket berörd av det du berättar. Jag ville bara säga att du med alla mått mätt är en otroligt bra och varm kille. Hade jag varit 10 år yngre och singel hade jag stått utanför din dörr i morgon. Efter många år i dejtar-svängen kan jag med säkerhet säga att du är mycket sällsynt i din ärlighet och uppriktighet. Jag tror att vi är ganska lika på många sätt när det kommer till att träffa nya människor. Jag har alltid letat aktivt efter någon att älska och att bli älskad av. Om detta har uppfattats som desperation från min sida vet jag inte men jag vet att jag idag har nått mitt mål. Det är precis så som du säger för mig med, jag kan bara inte sluta tänka på att äntligen få träffa den rätte. Jag håller med de andra på denna tråden som säger att du måste våga satsa och gå fram och ta kontakt. Tyvärr är det nog enda sättet ute i verkliga livet. Du verkar ju klara dig galant på nätet som du själv påpekar. Jag tror att första gången är jobbigast, när du väl har tagit dig över krönet så kommer det bli lättare framöver. Jag tror på dig Berra, du har kvalitéer som de flesta av de killar jag har dejtat inte ens kan stava till. Kram, Anna. Om jag hade varit 15 år yngre hade jag bett om en dejt! Morena
Det är så lätt att säga. Men att bara ändra på sig och sina rädslor är inte så jävla lätt. Jag har ingen bra inställning om jag sitter och lipar och inte gör någonting. Det gör så ont att läsa allas tips, jag blir väldigt ledsen och besviken på mej själv. Just nu rinner tårarna ner ifrån kinderna. Jag kan inte flirta bara sådär, jag kan inte leka för leka tycker jag inte om att göra pga av min ärlighet. Sen klart, att älskar man någon så betyder inte en mask något. Men för det första, en person måste ju börja gilla en före man kan älska och ja, har man en mask i ansiktet kanske det skrämmer. Iaf, jag vill inte ha tillfälliga saker utan ja. något att bygga på. Ingen tillfällig flirt. Men ja, jag vågar ju inte ta kontakt med tjejer för det är så jäkla jobbigt Jag behöver hjälp! Jag har läst 2 böcker som heter Självkänsla nu och Mera självkänsla utav Mia Törnblom och dom är kanonbra att läsa om man kännser och upplever det du gör. Dessa 2 böcker borde alla människor läsa. Jag kan också säga att jag känner igen mig i det du säger och jag är som många andra här har skrivit säker på att du kommer att hitta den STORA kärleken någon dag... Håller tummarna för dig
Jag säger som assistenten jag,had ejag varit 20 år yngre då du.... jag tror,ochjag har erfarenhet att du nog bakom din osäkerhet är ett riktigt kap. du har nämligen intelligens,omtanke o förmåga tat eflektera över ditt eget beteende..och det nu,när du är så ung! jag läste i aftonbladet att det finns siter nu(börjar bli modernt)som man gör test ihop med en psykoterapeut eller så,och dte skall tydligen ge mkt bra resultat.
Att dejta på nätet? Vet en del med funktionshinder som det har funkat kanon för Tror att du kan dejta "på riktigt" med men kanske ett sätt att lära känna ngn via nätet först?
Klart nätet är ett bra ställe men jag har faktiskt tröttnat på det ganska rejält. Det är absolut inte lättare, kärlek är svårt att hitta för alla. Jag känner att jag egentligen sitter vid datorn alldeles för mycket. Att man inte har något vidare umgängeskrets utanför alla 1or och 0or. Är inte ofta det går bra på internet. Många tjejer är misstänksamma mot killar pga av att många karlar på internet bara frågar om tjejerna vill visa upp sig. Detta har ja, gjort att en del tjejer är ganska stela. Det stället jag då ofta hittar folk på är lunarstorm. Vilket kanske inte är världens bästa sida egentligen. Jag kan nog säga att jag suttit och ja, verkligen lagt till många människor. Addar, addar, addar. Just för att jag tycker det är roligt att prata med folk. Det krävs att man pratar med en hel del för att hitta någon intressant. Så nätet har inte funkat så bra hittills. Men jag är ju ung, 19 år ingen ålder. men jag känner mej pressad eftersom jag inte kommer bli äldre än 35-40 år gammal. Eller har ni andra bra förslag på mötesplatser på nätet? Förutom Lunarstorm och liknande. Kom med alla förslag som ni bara kan Problemet jag har på nätet är att jag är för påflugen. Eller ja, många tjejer har känt sig pressade när jag föreslagit att vi ska hitta på något.
Engagera dig på sajter som handlar om ditt intresse. Jag var t ex djupt involverad i ett diskussionsforum om TV. Där träffade jag en hel del trevliga människor, även om jag inte blev ihop med nån. Grejen är att det tar bort fokuset kring dejtandet... ni delar ett intresse, bygg därifrån... Um... sen kanske rådet från nån annan här kan vara bra... träffa nån så du får hjälp för din rädsla. Kognetiv beteendeterapi tex. Tvinga dig att möta dina rädslor.
Tack alla för ni svarat på mina funderingar. Pratat med en av er över MSN och du hade en hel del bra råd över vad som är fel med mitt beteende och hur jag ska tänka istället. För andra som har samma problem vill jag då dela med mej av de tips jag fick! 1. Tänk inte ständigt att rullstolen skulle vara ett hinder. Tyvärr finns det ytliga människor men de är ju ändå itne värda att få lära känna dig. Se inte din rullstol som ett hinder - då gör inte andra det heller. 2. Bara för att du inte kan gå och har världens snyggaste kropp är ingenting kört. Eftersom alla har olika krav på sina partners så har alla chansen även om man är funkis. 3. Försök att se och ta fram dina goda sidor. Skriv ner på ett papper dina bra egenskaper så ser du att du inte är en så tokig person ändå
Crazyberra och alla andra - jag har läst den här tråden, och nu kan jag inte låta bli att kasta in några ord, jag också. Trots att jag är kille... Jag har nog inte något bättre "svar" att ge än dem som redan skrivits, och nog tycker jag att jag kan ställa mig bakom råden som redan formulerats av olika skribenter. På just den punkten har jag nog inget "nytt" att tillföra. Det som för mig att trä på ytterligare några ord på den här tråden är det faktum att jag känner igen mig i mycket av det Crazyberra skriver. Med tanke på vad som redan skrivits är ju chansen stor att någon har något intelligent att skriva med anledning av mina ord också... Jag har aldrig haft något "förhållande", som det heter. Skillnaden mellan mig och Crazyberra är väl då att för mig känns det inte så där väldigt brådskande just nu. Men vill man vara "djup" så kan man ju fråga sig varför jag har just den inställningen. Jag tror att jag har svaret. Eller åtminstone vissa delar av det. Jag betraktar mig inte som en blyg person, och inte har jag dåligt självförtroende, heller. Jag har egentligen aldrig ingått i något "kompisgäng" eller haft några riktigt nära vänner i min egen ålder. Har alltid fördragit att umgås med personer som är äldre än jag - ofta har det handlat om bekanta som varit gemensamma för hela familjen. Jämnåriga kompisar har jag haft i skolan. Har aldrig blivit mobbad eller illa behandlad av dem på minsta sätt. Jag kom på det hela taget bra överens med dem, och i låg- och mellanstadiet var vi hemma hos varandra och "lekte". Oftast var det de som kom till mig, men det omvända förekom också då det var fysiskt möjligt. Ändå kände jag aldrig någon genuin med dem. Kontakten blev aldrig så där riktigt "nära". Det har hållit i sig under hela min skoltid - delvis på grund av mig själv, naturligtvis. Eftersom jag själv inte känt mig "hemma" i "skolkompisgängen" så har jag inte gjort något för att komma in i dem. Det har känts som att jag inte skulle få ut något av det. Det är egentligen först nu, de senaste åren, som jag börjat känna av något slags ensamhet emellanåt. Eller, rättare sagt: det är egentligen först nu som jag själv känner att det möjligen skulle kunna vara givande att umgås med folk i min egen ålder. Så var det det är med att "träffa folk"... Hur gör man det? Och följdfrågan: Hur gör man det med assistent? Framförallt den senare frågan har jag aldrig riktigt lyckats klura ut något bra svar på. Nu är jag som person absolut ingen krogmänniska - jag rent av vantrivs i den miljön. Dessutom är jag helnykterist. Så att träffa nya bekanta - oavsett kön - på krogen skulle aldrig fungera för mig. Känner mig inte bekväm på "fester" eller liknande, heller. Frågan blir således: Vart f*n ska jag ta vägen? Det vete tusan... Det skulle möjligen vara något slags sammankomster som har med något att göra som jag känner mig intresserad av och/eller dragen till. Det så kallade utelivet är jag i princip helt främmande inför. Det är liksom bara inte jag. Och om jag skulle ändra mig för att "passa in" skulle jag inte längre vara jag, och det blir alldeles för obekvämt och oärligt, både mot mig själv och andra. Jag är den jag är - take it or leave it, liksom. Fast det är ju tveklöst trevligt om det blir mera av take it än av leave it... Min styrka är väl då att jag inte har minsta svårighet att vara som jag är, "mig själv". Jag skulle aldrig klara av att vara någon annan. (Jag avskyr till och med att spela teater!) Jag känner igen mig i det Crazyberra säger: "Att sitta i rullstol förstör många spontana moment". Kanske inte nödvändigtvis förstör, men åtminstone försvårar. Och jag kan inte hjälpa det, jag kommer inte ifrån det faktum att jag känner mig obekväm med assistenter i samband med "nya" och/eller "egna" kontakter eller bekanta. Jag vet - intellektuellt - att assistenterna är till för att underlätta för mig, men i just sådana här situationer känns de oftast besvärande. Crazyberras liknelse med ryggsäck eller handfängsel kan jag mycket väl förstå. Hur har ni burit er åt för att "komma över" denna känsla? Själv ser jag också Internet som en oerhört viktig tillgång och mötesplats. Där känner jag att jag får vara ifred, så att säga, utan att någon annan registrerar minsta rörelse jag gör. Där känner jag att jag är jag, i stället för jag plus en person till. Nu är jag en ärlig person, så det skulle aldrig falla mig in att förtiga mitt funktionshinder. Däremot är det inte första jag säger om/när någon frågar vad jag är för en. Jag anser inte att det är mitt viktigaste kännetecken eller min viktigaste "egenskap", så jag nämner det när det naturligt kommer på tal eller när det känns som att det behöver nämnas, helt enkelt. Det ingår i mitt jag, men det är inte den viktigaste delen av mig. Tycker jag själv. Om vi bortser från kontakter och umgänge i största allmänhet och fokuserar på "tjejer och kärleksförhållanden" så beror nog mitt singelskap (vad tycker ni om det ordet? ) på åtminstone två saker. Den ena har jag redan nämnt, och den handlar just om detta att rent fysiskt - nåja, jag inkluderar Internet - träffa "rätt" person. Den andra saken verkar det som att Crazyberra också är inne på, nämligen detta att "vara seriös", alternativt "räcka till". Jag är av uppfattningen att kärleksförhållanden inte är något "lättvindigt". Ska det bli något bra så inbillar ( ? ) jag mig att det krävs engagemang från båda parter. Rent egoistiskt, såväl som för den tänkta tjejens skull, tvivlar jag på att jag skulle ha tillräckligt med energi för ett sådant engagemang just nu. Krasst uttryckt känns det som att jag i nuläget har fullt upp med mig själv och mina studier. (Ja, jag vet att det är sommaruppehåll för studierna just nu, men ändå.) Ett kärleksförhållande där man knappt orkar och/eller hinner träffas känns inte särskilt juste... Därför känns det inte aktuellt just nu. Hur det blir i framtiden har jag ingen aning om. Nu har ju jag noll erfarenhet på det här området, så det är inte fråga om annat än mer eller mindre välgrundade funderingar från min sida. Däremot har jag, tycker jag själv, en rätt tydlig uppfattning om hur jag tycker att kärleksförhållanden "bör" se ut, och jag vill liksom någonstans känna att jag kan/orkar bidra med min del innan jag ger mig in i något. För min skull, om inte annat. Det något något ironiska, men som naturligtvis talar till min fördel, är de kommentarer jag ofta får de gånger ämnet kärleksrelationer kommer upp till diskussion via Internet. Mer än en gång har jag fått kommentarer som "Det skulle finnas fler killar som du!" och "Hur kan en kille som du vara singel?" Ja, inte vet jag...? Angående rådet att träffa någon för att få hjälp och stöd gällande ens "rädslor och beteenden" vill jag bara säga att det nog inte är en så dum idé. Jag har själv träffat familjerådgivare/terapeut/psykolog under större delen av mitt liv. Dock inte i första hand på grund av mitt funktionshinder, utan på grund av att jag levde mina första tretton år med en alkoholist till far, som flyttade till och från oss ett antal gånger och till slut tog livet av sig. Detta har naturligtvis påverkat mig. Men den jobbigaste perioden var när han levde, och på den tiden var det nödvändigt med tät kontakt med familjeterapeut. Min terapeut har bytt titel ett antal gånger, men jag träffar henne fortfarande då och då. I ärlighetens namn har det nog blivit en kontakt som inte "bara" är professionell till sin natur, utan också vänskaplig. Jag och min familj var det första "fall" hon tog sig an som familjeterapeut. Jag har haft otrolig tur på den här punkten. Hon har hjälpt mig enormt mycket att utvecklas - och våga utvecklas! - som person, och hon menar att jag hjälpt henne att utveckla och förändra sin syn på funktionshinder/funktionshindrade och assistans. Jag har turen och förmånen att fortfarande kunna träffa henne, även om jag inte längre känner att jag på något direkt sätt "mår dåligt". Men jag är tacksam för att ha någon att vända mig till, någon som så att säga känner till min historia. Jag inser naturligtvis att jag haft tur som fått det ordnat på det här sättet, men mitt budskap är helt enkelt att det kan vara väldigt nyttigt, givande och utvecklande att träffa någon "professionell" utomstående för att diskutera vissa saker i sitt liv. Till en början är det kanske inte så lätt - jag fick alltid stark huvudvärk efter mina träffar med henne den första tiden! - men efter ett tag kan det ge stora resultat. Förutsatt att man känner fötroende för och "stämmer" med personen i fråga, förstås. Jag anar att många drar sig för att söka den här typen av kontakt/hjälp/stöd därför att det kanske skulle få dem att känna sig "sjukstämplade" eller "misslyckade". Detta tycker jag är väldigt synd. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag vet att mig har det hjälpt otroligt mycket.
Hm. Ett litet hopp efter alla andras inlägg måste jag säga några ord. Känner igen många tankar i det du skriver. Men man ska inte fundera så mycket och inte försöka känna vad andra känner och tycker om en själv. Och framförallt att ta för sig som det skrivits tidigare. Ta plats. Och tro på dig själv att du verkligen duger som du är! Det där med assistans kan ju vara lite knepigt ibland. Tips kan väl vara att assistenten får hålla sig på avstånd, att du t ex har telefon och kan ringa en signal när denne ska komma. Och att vara tydlig mot assistenten så den verkligen förstår att du måste ha dina kontakter för dig själv. Och så att du slipper känna dig iakttagen precis hela tiden. Vad har du för planer nu efter gymnasiet? För mig har det funkat att flytta iväg en bit hemifrån dels för att pröva mina vingar och se att jag faktiskt klarar mig alldeles utmärkt, och dels för att träffa nya människor med samma intressen som inte känner mig sen tidigare. Efter gymnasiet började jag på en folkhögskola och bodde i korridor. Jag bodde nära andra människor hela tiden och lärde känna några väldigt bra som jag fortfarande i dag några år senare har bra kontakt med. Det är alltid bra med vänskapsrelationer! Om inte annat så är det ju bra att öva på att skapa relationer.. så kan det ju i sin tur göra det lättare att träffa tjejer. Att bli mer erfaren av hur andra människor fungerar och tänker helt enkelt. Och sen att tala med någon psykolog eller nåt kan också vara bra. Så att huset inte växer igen av tanketräd och buskar av alla slag. För det står ju där under helt vackert och lysande egentligen, huset. Och för att folk kanske till och med ska kunna kika in geneom ett och annat fönster som står öppet.
Hej hej!! Jag känner igen det du skriver om din situation om det med kärlek...jag har själv samma problem... Du får gärna skriva till mig om du känner för att prata med ngn... Kram Kram
Hej Björn, Mitt råd till dig är att synas mer utomhus. Skaffa dig fler vänner och då menar jag inte på internet. Vi funktionshindrade är begränsade i att vistas i sociala miljöer som t.ex. pubar, biografer, caféer, etc. Det bästa sättet att hitta flickvänner är genom sina egna vänner. Du bör först skaffa dig ett större socialt kontaktnät. Tjejer tror jag nämligen gärna går på rekommendationer från vänner de litar på. Internet tror jag hämmar dig utan att du märker det. Det är inget bra sätt att hitta någon flickvän eller ens någon vän på. Du behöver ut mer. Säg åt din assistent att hålla en låg profil och att han inte behöver sitta och vakta dig hela tiden. Nej, tjejer tror jag inte direkt väljer bort dig för att du är funktionshindrad. Men jag upplever att jag har mycket svårare att hävda mig i konkurrensen med andra killar. Det är mer komplicerat att vara tillsammans med någon i rullstol. Därför måste vi tänka mer på hur man får en tjej att känna sig intresserad av en t.ex. med humorns hjälp. Det är viktigt att du är nöjd med dig själv och har löst dina egna personliga problem innan du hittar en flickvän. Det är lätt att tro att en tjej skulle lösa alla ens problem men man kommer få nya. Då gäller det att man själv känner att man kan lösa sina problem och att man är nöjd med sig själv. Annars får man en dålig start på förhållandet direkt.
Nu har vi pratat om individens och PA ansvar och diskussionen kring huruvida man ska kunna begära, få hjälp, assistans med det man inte själv kan utföra när det gäller onani. Nu till en annan vinkling på frågan. Vem bestämmer vad man kan göra själv? I dag finns det inte några instanser, vad jag vet, kring var du ska vända dig om du vill ta reda på om du kan onanera själv, inget ställe som uttalat säger att det är viktigt och att det bör beaktas och få lov att finnas. Det finns enskilda individer, undersköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, urologer, gynekologer, läkare som arbetar på olika ställen inom vården som anser att frågor om sexualitet och sexuellt uttryckssätt ska finnas och att det ska kunna lösas på ett eller annat sätt med individens egen vilja och motivation. De/n profession/er som borde ha utbildning i sexologi och hjälpmedel kring detta tycker jag ska vara ALLA inom vården men framförallt kanske arbetsterapeuter och sjukgymnaster med uttalad specialkunskap. Så till frågan då, säg att en individ fått rådet att prova ett hjälpmedel men för att använda det måste han/hon få hjälp att placera vibratorn, lösvaginan, fjärilen (vibrator att sätta på klitoris) på sig och behov av hjälp med att bli ren efteråt - Är detta lika stigmatiserat och framkallar det samma känsla av utnyttjande och prostitution? Balogh
Lilleman - jag har inte lagt mig i just den här diskussionen, men rent spontant tycker jag att du har en tydlig poäng i det sista stycket.
Lilleman skrev: "När det är sagt (igen) så vill jag påpeka att jag inte tycker att funktionshindrade ska behöva gå till sjukgymnast, läkare eller annan habiliteringspersonal för att få information och sexrådgivning. Andra människor går till ungdomsmottagningarna och det är där vi kan kräva att kunskapen ska finnas. Jag vill inte gå till sjukhuset för att få råd om sex. Det tycker jag faktiskt är förnedrande." Visst är det så att andra människor ungdomar upp till 25 går till ungdomsmottagningar och jag håller med dig fast och fullt att dessa borde vara tillgängliga för alla, skärholmens ungdomsmottagning t.ex. Andra människor som är äldre än 25 är hänvisade till SESAM - sex och samlevnadsmottagningar som finns på bland annat sjukhus. Vill man inte gå till dessa instanser så finns det rådgivning hos privata samlevnadsrådgivare, sexologer eller man kan kontakta RFSU.
Att det skulle vara svårare att träffa nån (få ragg) för att man sitter i rullstol är ju en myt. Däremot har folk väldigt svårt att ta ett nej från nån i rullstol. Vad tror de egentligen? Att man som rullstolburen skulle vara tacksam över att nån stötte på en? Att man som rullstolsburen nöjer sig med vem som helst? Jobbigt när folk tar det så fruktansvärt personligt att bli nobbad av nån i rullstol. Ska man behöva ljuga och säga att man är lesbisk? Dessutom tvivlar jag på att det skulle göra nån skillnad.
Eftersom kvinnor i stol har i stort sett samma möjligheter att träffa en man som andra till kvinnor så har ni rätt och skylldighet för er egen skull att välja den man som passar just ER. För rörelsehindrade män är situationen lite annorlunda, vi får ta vad som bjuds eftersom ingen, inte ens funktionshindrade kvinnor, vill ha oss.
Ni har säkert rätt båda två men faktum är att jag bara får kritik för min åsikt av rörelsehindrade kvinnor, alltså den i sammanhanget gynnade gruppen. Icke funktionshindrade och AS-personer jag känner, håller med mig och anser att funktionshindrade kvinnor generellt har lättare att träffanågon än dito män.
För det första får jag göra några förtydliganden. Jag instämmer i Wheelstas tes vad gäller än speciell grupp: manliga teraplegiker som har BETYDLIGT lättare att träffa en kvinna än övriga män med funktionshinder. Själv har jag ett lättare medfött rörellsehinder och för personer med medföddafunktionshinder gäller min tes. Mina erfarenheter enda från barndomen är att omgivningen, förväntat sig att om man träffar någon, träffar man någon i sin egen situation. Icke funktionshindrade förväntas man hålla sig borta från.
Nej naturligtvis tar jag inte vem som helst heller. Skillnaden är att jag ALDRIG skulle säga ja till en fullt frisk kvinna eftersom jag inte litar på icke funktionshindrade, medan de flesta kvinnor med funktionshinder ALDRIG skulle tack ja till en man med funktionshinder. Därför ser jag ingen plats för mig som partner till en kvinna i dagens samhälle.
Varför tror du att man kan lita mer på funktionshindrade kvinnor? Känns som ett konstigt sätt att dela upp människor, jag tror inte mig vara en ärligare eller bättre kvinna för att jag sitter i rullstol. Och skälet till att i möjligaste mån välja bort funktionshindrade män beror ju inte på deras funktionshinder utan att det blivit så förbaskat opraktiskt, men självklart skulle det bli allvarlig kärlek så hade man ju löst det med.
Isåfall har du raggat på "fel" funkis-kvinnor. Har det aldrig fallit dig in att de nobbade dig p.g.a. att er personkemi inte stämde? De kanske gillar en helt annan typ av killar än vad just du är? Jag vet många funkis-tjejer som stött på funkis-killar. Deras (och min) erfarenhet har snarare varit att de killarna är mer svårfångade än icke-funktionshindrade killar. (Såklart att det är mer praktiskt med bara en rullstol i ett förhållande -- särskilt så länge samhället är fysiskt otillgängligt -- men när det väl kommer till kritan spelar det nog ingen roll ifall man verkligen fattar tycke för någon.) Du diskriminerar funktionsdugliga tjejer. Har du aldrig tänkt på att din diskriminering sänder ut signaler om att du själv är intolerant? Jag känner ingen tjej som tycker det är attraktivt med killar som dömer ut någon p.g.a. yttre omständigheter. Jag skulle aldrig bli intresserad av någon som dömer ut andra p.g.a. funktionshinder (eller funktionsduglighet!), etnisk tillhörighet eller vad det nu kan vara. Det gällde innan jag använde rullstol, och det gäller fortfarande. Det ligger i min personlighet. Vad som ligger i din personlighet vet du väl bäst själv. Men sluta skyll på ditt funktionshinder, det är bara skitsnack.
Tack Wheelsta, du tog orden ur min mun, så slapp jag. Man ska inte skylla på handikappet, eller sin barndom eller något överhuvudtaget. Nej, jag säger till de, vars tid och liv består av gnäll och självömkan: Sluta lipa och vara så j***a barnslig, och skaffa dig ett liv. Välj att leva ett pissigt liv, eller ett bra liv. Jag väljer ett bra liv, för resten av mitt liv. Redigerat 2006-06-26 17:53
Jag tror mig kunna lite mer på kvinnor med funktionshinder eftersom de inte skulle engagera sig i migför att de vill utnyttja mig. De tes jag lever efter säger mig att icke funktionshindrade som egentligen inte kan bli förälskade i funktionshindrade; icke funktionshindrade har alltid egna syften med förhållandet t ex att göra goda gärningar eller sol och våreri
Ja jag tycker också det är skrämmande med en socionom som aldrig släpper taget om sin vuxne son och som skickade sin son till psykolog på hjärntvätt när han visade intresse för flickor som sexåring. *Kramar om mig själv och gråter*
Nu var det mycket skrämsel och mycket gråt under loppet av flera minuter... Du kan inte uppdatera en Sänd-sida! // A E
Sorry om jag förstör din kvinnosyn ännu mer, men det finns faktiskt en massa bitchiga funkis-tjejer som också utnyttjar killar.
Det är bra att du står på dig. Själv ägnar jag mitt liv åt att leva upp till omgivningens förväntningar. Därav min inställning. Jag tror helt enkelt bara att de människor är ärliga som bekräftar den bild av omgivningen som jag har blivit förberedd för hemifrån.
Min man brukar säga en klok sak -Jag vill ha innehållet, inte paketet. Vad menar han då med det, jo den som väljer partner, oavsett om man är man eller kvinna, väljer inte efter hur man ser ut. Klart att man kan tycka att någon är skitsnygg och sexig, men det betyder ju inte att man vill leva hela livet med den personen. Om man däremot jobbar lite med sig själv, sin utstrålning och sin egen attityd gentemot sitt funktionshinder så vinner man mycket och får lättare både partners och vänner. I mitt liv kommer aldrig funktionshindret i första hand, det är en del av mig men det är inte jag. Nästan alla människor har någon form av svaghet, inte nödvändigtvis ett funktionshinder, de kan vara blyga, ha sneda tänder eller utstående öron, de kan ha för små bröst eller för stora, männen kan ha en för liten snopp (dock oftast inte för stor, konstigt) och alla tror de att det är av dessa skäl de inte får någon partner, så är ju oftast inte fallet utan problemet är mycket oftare att de själva är så uppslukade av sitt problem att de inte kan fokusera på något annat och därför sumpar så många chanser alldeles själv.
Jo precis, "medelåldern för män i rullstol" vad är det för bisarr statistik? Hur länge lever kvinnor med glasögon? Men man ska väl inte klandra Banan, är väl snarare lite okunskap som kan rättas till. Däremot den som för sån statistik borde ju få sig en vetenskaplig avhyvling.
Kul, tack, jag går in på mitt 51 år, är förvisso kvinna, men jag förmodar att även vår livslängd är kortare. Tyvärr tror jag det stämmer till viss del men inte generellt. Om man räknar medellivslängen så räknar man med allt, dvs även små pojkar som sitter i rullstol och faktum är att det finns dödliga sjukdomar som gör att man hamnar i rullstol. Att det sen tär mer på hälsan än om man kan gå vet jag inte, det beror väl på hur man lever. Vad som dock är sant är att våra inälver inte mår bra av att inte röra sig normalt och att lungorna pressas ihop mer än om man går. Så alla som lever hyfsat vettigt, äter normalt osv. lever nog lika länge som resten av befolkningen.
Naturligtvis kan många funktionshinder öka risken för andra komplikationer. Men det som störde mig var den grava generaliseringen. Det finns en mängd olika anledningar till att folk använder hjälpmedlet rullstol. Och för alla olika varienter innebär det olika risker och problem som skiljer sig så mycket att sådan statistik känns meningslös. Rullstolen i sig är ett hjälpmedel och säger inget om orsaken att den används. Man kan lika gärna mäta medellivslängden bland folk som beviljats bilstöd... Men jag lägger ingen skuld på dig Banan.
det här skulle jag gärna vilja höra mer utökade funderingar kring. jag blev ju ofrivilligt könlös när jag hamnade i rullis och jag har träffat fler kvinnor som tycker et är svårt att träffa någon som ser bortom funktionshindret,speciellt i de fall vi behöver personlig assistent. jag kaninte direkt påstås vara oattraktiv,för tjock möjligen,men inget annat. jaghar funderat mycket på om det är mitt funktionshinder som avskräcker folk eller något annat.Män ser mig helt enkelt inte..och det skall gudarna veta att de gjord enär jag var i 20 års åldern-de gick in i väggar tom. Nu inser jag ju också attdet kan vara svårt att kombinera ett förhållande på lika villkor emd det liv jag lever då jag har en massa djur och ett offentligt liv,mycket arbete ,o resten av tiden är jag rätt slut. men jag förundrar mig fortfarande över att det var inte det svåraste,att hamna i rullis,utan det simvar värst var omgivningens attityd,fördomar och diskriminering
För att vara attraktiv i rullstol krävs ofta att man har utstrålning och attityd. Visar man inget bra självförtroende kan man inte heller räkna med att andra ser en. Den dan vi börjar tycka synd om oss själva eller visar oss ur den hjälplöses position är det ingen som tittar åt vårt håll av annat än av medlidande. Redigerat 2006-06-26 01:09
kanhända är det just det som ärproblemet när jag var gåede så var det en held el killar som inte vågade prata med mig då de sa att jag såg ut som en engelsk överklass lady jag har utstrålning o attityd som kan sänka enelefant,det har jag ofta hört,och det är ju också ngt jag använder i mitt arbete. jag har ibland funderta på om det kan vara att jag är så framgångsrik,upptagen med mitt liv,nöjd ochbryr mig inte så mkt om vad andra tycker,kombinerat då med att jag är överviktg i rullstol och därmed inte passar in i någon som helst mall whatsoever. jag möter ofta fördomar från läkare o andra förståsigpåare-så dte är väl inte så konstigt om folk iallmänhet inte har enaning om hur de skall hantera mig. det är ju inte heler det att jag inte har män omkring mig-jag är omtyckt o beundrad av män som andra kvinnor skulle dö för att få. men sedd som kvinna-nej,det har jag inte upplevt i rullstol varken här eller i usa som ju då har enannan social bakgrund och attityd till folk m fh.
Jag är tokkär i en kille i rulle men han vill inte ha mig och det får jag ju så klart acceptera. Inget konstigt med det. Jag är inte rätt tjej för honom helt enkelt.
Moon och Hjulia, helt rätt tillgänglighet i kombination med den allmännaumgängkulturen gör att mångaur våragrupper inte kommer ut utan sitter hemma och längtar efter kärleken, å andrasidan är krogmiljön idag inte den ideala platsen att träffa någon. Alla vi med perceptions- och/ eller hörselproblem blir bara trötta och apatiska av krogbesök p g a den höga ljudnivån som gör att man inte hör vad folk säger. Då är det att lära känna någon.
Tycker det är så.. otäckt att vara i folkmassor. Tycker det är otäckt att gå bakom folk i fall de tar ett kliv bakåt å hamnar på mina mkt onda knän. Brukar alltid säga till när jag går bakom ngn typ: nu går jag bakom här så du inte kliver bakåt
Detta är standardkommentater idag, som människor med funktionshinder får höra i stort varje gång de är ute.
Eftersom jag dricker Whiskey och även rökte en och annan cigarr på den tiden jag rökte så kan jag ta dig ur den villfarelsen. Man blir klappad på huvudet ändå och får dessutom höra att det är inte bra för handikappade att dricka sprit.
dansband... fy tusan. nä tehno o rock/metal e mycke bättre
Ja Hjulia - du har helt rätt! Alla passar inte för varandra oavsett om man kan gå eller inte. Det sitter inte där. Det handlar om känslor och personkemi. Det tror i alla fall jag. Å jag kan bara utgå från mig själv. Å visst är det trist, som i mitt fall, att inte få den man vill ha - men så är det ju i livet. Det är bara att söka vidare.
patetiskt egentligen att vi inte ska kunna säga nej om vi inte vill ha nån flört med en i samma situation. varför skulle vi inte kunna det? jag säger nej vare det är en handikappad eller en gående som flirtar med mig och jag inte vill det. det är en självklarhet för mig
För några veckor sen var det en gubbe bakom mig i kön på ICA. Han frågade om jag ville ha hjälp att packa ner mina saker i påsen, och jag tackade nej. Han försökte småprata lite men jag var inte särskilt pratsam av mig. Till sist sa han, halvt på skoj och halvt på allvar: "Märker du inte att jag flirtar med dej?" Jag svarade nåt i stil med "Det hoppas jag inte, för det funkar inte att flirta med mej." Då svarade idioten "Det tror jag visst att det gör...". Jag hatar okända människor som tränger sig på ensamma tjejer och dessutom tror att man ska vara intresserad av gubbar som är minst 25 år äldre.
Tycker inte det är så gulligt om 25 år äldre gubbar (fast då skulle de vara 75 år) försöker flörta med mig, och absolut inte i matvaroaffären, känns faktiskt direkt snuskigt. Att sen vara artig och trevlig och prata med varandra, det gör vi alldeles för sällan.
*skrattar* Bara de är pigga och vitala så. Självklart är det ju hur situationen upplevs som gör den äcklig eller lite kul. Jag tycker själv att det är lite kul att skoja med killar - så jag är nog en liten snusktant jag.
Det tycker jag är positivt, hon såg dig som en kille lönt att bli sotis på, att hon sen tyckte det var bra att den försmådde pojkvännen inte bankade skiten ur dig var ju ren beräkning, men fakta kvarstår hon behandlade dig som en kille att tända på, hon tyckte inte synd om dig, eller brydde sig om att ta hänsyn till att du var funktionshindrad utan behandlade dig som vilken kille som helst. Att man sen spelar spel ute på krogen slipper inga undan.
Att sånt där finns kvar! När jag var ung på 60-talet blev jag trakasserad av en man som sa att jag skulle vara tacksam att någon ville ha mig - jag var ju handikappad! Vederbörande fick sig en rejäl örfil och drog iväg. Jag har sällan varit så förbannad!
Ja det är nog möjligt att det är en myt för er tjejer men det är inte någon myt för oss killar i stol
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
