Nu är jag nyfiken på hur det gick för Esmeralda i helgen...
Det gick bra! Vi är kära i varandra! Men det har dykt upp problem som jag inte trodde skulle finnas. Jag förstod inte att han inte tog in allt jag sa. Jag tyckte jag hade berättat hur det var. Men han fick en chock över alla saker jag hade med mig. Han ser praktiska problem som jag inte ser. Men jag tycker liksom att det ändå var bra att vi träffades, för nu vet han hur det är. Det skulle vara jättesvårt att förklara på telefon och även om jag har berättat så kunde han inte föreställa sig hur det var i verkligheten. Men han älskar mig och vi ska ses igen!
Jag tror som du, att det är omöjlig att skapa en sann bild över telefon. Huvudsaken är att han inte är redo att skapa bilden en bit i taget, och om ni ska ses igen så måste han ju vara intresserad av det! Hur kändes det att han såg problem då? Hur hanterar man sånt?
Det var jobbigt att han såg problem. Jag var nog lite naiv. Jag trodde inte att dessa problem skulle finnas. Det kändes som om han inte såg någon framtid för oss. Vi pratade om det här och jag grät. Vi hade också problem med att jag bad honom om hjälp med saker. Han gillade inte det och jag blev ledsen. Men när jag hade förklarat för honom så ångrade han sig. Han ville inte heller att assen skulle behöva vara närvarande hela tiden. Vi hade lite olika syn på vår framtid också. Jag tror han tänkte längre fram än jag. Han tänkte på praktiska problem om vi skulle bo ihop och jag tänkte att vi skulle ha ett förhållande på distans och träffas typ en gång i månaden ganska länge. Och jag kände mig bekväm med det. Senare, någon gång i framtiden vill jag naturligtvis ha mer än så, men det är inget jag tänker närmare på och de problemen får vi ta när de kommer. När det har gått så lång tid så känner han också mig så väl, och vet hur mitt liv fungerar, så jag tror att de här problemen löser sig ganska lätt då. För om han verkligen älskar mig så är praktiska problem bara praktiska problem, och de går att lösa! Sedan har vi det här med min relation till övriga familjemedlemmar, och vi har assistansbiten att ta itu med. Det här är saker han funderar mycket på, och de gör honom tveksam. Och jag blir orolig. Men jag vet att han vill träffa mig igen och därifrån måste jag utgå. Jag måste ta situationen som den är. Jag måste se saker utifrån hans synvikel också, jag måste ta in och förstå. Vi har startat.
För mig låter det som att ni befinner er i olika stadier i livet och att ni har olika förväntningar på ett förhållande. Givetvis är det lätt att se problem och svårigheter om man planerar för en lång tid framöver. Även jag och Stefan hade olika åsikter om vad vi ville med förhållandet. Tills vi träffades *hihi*. Jag var bränd och såg just alla svårigheter som din käresta tycks se. Lite ombytta roller liksom. För oss blev det så att allting föll på plats när vi väl träffades och vi satsade fullt ut redan från början. Han har dock fått övertyga mig åtskilliga gånger om att min speciella situation inte är något hinder för en livslång kärlek. Jag trodde inte att jag skulle kunna lita på någon igen... Jag tror du har rätt i att det kan vara bra att ni träffas mer så an får full insyn i hur ditt liv ser ut. Det är också det mest rättvisa mot er båda, så att ni vet vad ni ger er in i. Men jag förstår att det är läskigt. Been there, done that Kanske handlar det om tålamod också från din sida, att han måste få en chans att vänja sig?
Jag tror du har missförstått mig, Ninnie. Jag tycker inte alls att det är läskigt att träffa Johan! Jag längtar efter honom varje dag!
Oj, förlåt, jag uttryckte mig nog konstigt... Läskigheten ligger, enligt mig, i att diskutera sådana här saker med någon som man är kär i. Man är ju liksom extra sårbar då... Jag förstår absolut att det inte är läskigt att träffa honom.
Nu förstår jag! Ja, jag håller med om att det är läskigt att diskutera det här med Johan. Jag blev livrädd när jag trodde att han inte såg någon framtid för oss och jag trodde att han skulle göra slut. Men det gjorde han inte! Och han verkar inte främmande för att tala om för andra personer att han är tillsammans med mig! Det känns bra. Det känns som om det är på riktigt, att det är något att satsa på!
Då låter det som att ni har en bra grund att stå på. Härligt! *glad*
Till sidans topp
Jag skriver en del. Och har skrivit en del om sex. Och hur funktionshindrade kan göra. Vilka olika hinder som kan uppkomma vid olika diagnoser etc. Jag började för att förklara lite för mig själv, hur min kropp är, fungerar. Vad den behöver, och vad den inte vill ha alls. Och för kvinnor med samma har denna text varit mycket användbar. Och har sen dess skrivit två lite mer övergripande texter. http://home.swipnet.se/morticia/textsexfunk.htm http://home.swipnet.se/morticia/textsexforalla.htm Ni/Du är välkomna med tips som jag missat som är era egna guldkorn för att få det att fungera. Jag lovar att ni får vara helt anonyma. Men jag vill kunna ställa följdfrågor så min text blir lättläst.
Ninnie, kan du berätta lite om hur det är att vara tillsammans med en person som inte har ett rörelsehinder? Vilka funderingar har du/har du haft? Känner du, som jag, att det är en stor grej? Hur mycket "assistent" är Stefan åt dig? Hur ser du och han på rollerna pojkvän/assistent? Vänliga hälsningar Esmeralda
Esmeralda, bra frågor... Jag har tänkt en hel del runt det där eftersom jag i princip bara haft "friska" killar. Stefan och jag pratade MASSOR om hur mitt liv funkar innan vi blev tillsammans. Jag sa att om han vill ha mig så får han hela paketet, liksom. Och det ville han. Han jobbar nu som en av mina fyra fasta assistenter. Jag var oerhört tveksam till detta innan, men eftersom vi har så bra kommunikation så funkar det jättebra. Jag var rädd att all fysisk hjälp skulle förstöra passionen, för den erfarenheten har jag haft. Så är det inte nu utan det känns naturligt och bra. Sen är vi båda ganska frispråkiga och enkla, så vi pratar mycket... Kanske borde Stefan också svara? På http://www.lanternan.nu finns en krönika som han skrivit... http://www.lanternan.nu/tidningen/artikel.asp?id=580 Fråga gärna vidare!
För det första har Esmeralda ställt bra frågor, tycker jag! För det andra vill jag än en gång rikta uppriktiga tack till både Ninnie och Stefan, som väljer att delge oss andra sina tankar och erfarenheter! Jag antar att många med mig tycker att det är intressant att få veta hur ni resonerar kring och hanterar saker som inte är så alldeles självklara och lätta att ta ställning till. Sedan är naturligtvis alla förhållanden unika, men ni förmedlar i vilket fall som helst en mycket positiv bild, tycker jag, och det är ju alltid skönt att se att det finns personer som "lyckats" - vad det än gäller.
Glömde... Av praktiska skäl har jag faktiskt valt bort en kille som använder rulle, som jag var ganska betuttad i. Det lustiga är att han resonerade likadant. Hade det varit "the real thing" kanske man inte hade gjort det, men det funkade den här gången....
Ja Stefan, svara gärna du också! Hur känns det som pojkvän att hjälpa din flickvän så pass mycket som du gör? Ninnie, kan du ställa samma krav på Stefan som du gör på dina andra assistenter? Jag vet inte hur du ser på det, men jag beter mig olika mot mina assistenter och mina vänner/pojkvänner. Mot mina assistenter är jag mer en instruktör och kan tala om precis hur jag vill ha saker gjorda. För mig skulle det kännas konstigt att göra detta till min pojkvän. Men å andra sidan har jag bara haft rörelsehindrade killar. Det är först nu jag har träffat en kille utan rörelsehinder som faktiskt är kär mig (Och det är en stor grej för mig, det lyfter mitt självförtroende! Hur är/var det för dig Ninnie?) Och vi träffades via Holken!! Ja, jag håller med om att nätet är en bra mötesplats! Och kanske kommer jag att ändra min syn på assistans nu när jag har en pojkvän som faktiskt kan hjälpa mig! Jag vet inte hur det kommer att bli... det är därför det är så intressant att höra dig och Stefan berätta! Jag har också haft sådana här tankar att jag känner att jag måste vara mer "normal" för att min pojkvän är "normal" och jag har kännt en större osäkerhet över om han ska acceptera mig som jag är, med min kropp och mina "vanor/ovanor" som beror på mitt funktionshinder. Saken är den att vi aldrig har träffats. Så jag är lite nervös över första träffen, men den är om en vecka Åh, han är så fin o go! Jaja nu ska jag sluta svamla. Jag har i alla fall läst Stefans krönika och tycker att ni verkar ha ett helt underbart förhållande!
Jag ställer nog lika höga krav på honom... De dagar då han jobbar så finns det regler för hur vi är med varandra som skiljer sig mot när han hjälper mig fast han är ledig. Jo jag har funderat en himla massa på allting. Som om vi får barn, hur blir det då osv? Killen du träffat kanske skulle höra av sig till oss så småningom? Grattis till kärleken!
Det var precis det jag var ute efter, om Stefan har två roller. Stefan kan du berätta mer om hur det är, hur det känns? Vilka skillnader finns i ert beteende när du är pojkvän respektive assistent? När du är assistent, känns det då som om du spelar en roll? Att du har restriktioner? Ninnie är det inte jobbigt att be din pojkvän om hjälp hela tiden? Känner du dig någonsin underlägsen? Hur klarar ni att vara jämbördiga när Stefan jobbar för dig? Hur känns det att han får pengar för att vara med dig? Nu lite andra frågor som jag saknar svar på från förra inlägget: Ninnie, har du haft liknande tankar som jag angående att en icke-rörelsehindrad är kär i dig? Har det varit en kick för ditt självförtroende eller är du "van"? Har du kännt som jag, att du måste försöka vara mer "normal" för att din pojkvän är "normal"? Har du kännt osäkerhet i början av ett förhållande om huruvida han ska acceptera dig eller inte? Typ hur var det innan ni hade träffats på riktigt? Vänliga hälsningar Esmeralda
Esmeralda, det är mycket bra frågor du ställer! Jag vill nog säga att min roll som min sambos assistent beror lite på situationen ibland. När jag inte jobbar så väljer vi ändå ofta att inte ha någon assistent med oss, eftersom vi tycker om att vara själva med varandra och att det ändå funkar rent praktiskt. Det blir helt enkelt en lite friare känsla. Vid sådana tillfällen är vi som vilket par som helst, och om jag skulle behöva göra något som annars hade fallit på assistentens lott så tänker jag faktiskt inte så mycket på det. Vi står varandra väldigt nära och det har liksom blivit en naturlig del av det hela, kan man säga, och jag känner aldrig att "*suck*, nu måste jag göra assistentens jobb - igen!". När det är jag som jobbar så FÖRSÖKER jag i största möjligaste mån vara som vem som helst av de andra assistenterna, eftersom jag inte vill att Ninnie ska behöva anpassa sin situation efter vem som jobbar Det ska inte behöva vara annorlunda för att det råkar vara jag. Då försöker jag bara vara hennes skugga, och ett par hjälpande armar när det behövs. Vi har pratat mycket om alla möjliga situationer och Ninnie är väldigt duktig på att tala om hur hon vill att saker och ting ska funka, och detta är inget problem för mig. Sammanfattningen av det här är att jag har en annan roll när jag jobbar än annars. Men - sedan det finns ju situationer när jag jobbar och vi ändå skulle göra något tillsammans som ett par. Då kanske jag, i andras ögon, tillåts vara lite oprofessionell som assistent.
Esmeralda... Jag känner inte att jag ber honom om hjälp egentligen. Inte när han jobbar. Då vet jag att han gör det som en självklarhet, och han gör det på samma vis som mina andra assistenter. I början av vårat förhållande så var det kanske jobbigare att be honom om hjälp. Ville visa att jag "klarar mig själv". Vi är jämbördiga i allra högsta grad, måste jag säga. Även om jag absolut är den mest dominanta av oss. Haha. Att han får pengar känns bara bra, då behöver jag aldrig känna att han "uppoffrar" sig. Njae, din fråga om att få en kick av att en icke-rörelsehindrad är kär i mig känner jag inte igen. Det har nog aldrig varit något konstigt för mig... Jag var oerhört skraj i början... Just innan vi träffades IRL. Trodde att han inte fattat vidden av mitt funktionshinder och vad det innebär i vardagen. Förklarade och berättade i timtal! Rädd att bli sårad - igen... Men - Stefan ser liksom bortom det där fysiska. Även när man kommer till intima saker som sexualitet så är det ju onekligen speciellt att vara tillsammans med någon som har funktionshinder. Mycket snack (och mycket "verkstad" hihi) blev det där med. KUL med dina genomtänkta frågor!!
Svara för min man eftersom han inte gillar att svara själv: Vi är i samma situation! Roger vet att.... när han är assistent så "kan han åka på" att gå på stan * ler* Skämt och sido, jag tycker att det är kanon att min man är assistent på helgerna då vi vill vara själva, men ändå så vet både Roger och jag att.... vi kan kalla in ngn annan om vi vill.
Tack både Ninnie och Stefan för svaren! Det är jätteintressant att få nya perspektiv på saker och ting! Man ska inte låsa sig till det man själv tycker, utan ta in nytt också. Och ja, jag har tipsat Johan om den här sidan, får väl se när han vågar göra första inlägget Vänliga hälsningar Esmeralda
När ska ni ses IRL då? *nyfiken*
Den här helgen!!! Ja, jag vet att en del tycker jag är galen, men jag måste ju träffa honom någon gång!
Vad kul! Då måste jag få önska dig lycka till!
Galen? Man måste våga för att vinna. Så länge man inte är dumdristig så anser jag inte att det är galet att testa kärleken. Utan lite mod hade vi inte träffats, än mindre gift oss... LYCKA TILL av hela mitt hjärta!
Tack så mycket, de orden värmde!
Hur gjorde ni första gången ni skulle träffas? Ni bodde väl långt ifrån varandra? Vänliga hälsningar Esmeralda
Jo, det var en bit mellan oss... Ca 45 mil. Vi hade pratat väldigt mycket både via telefon, chat och mail. När det hade gått ett tag så ville jag väldigt gärna komm aupp och träffas, men Ninnie var VÄLDIGT avigt inställd till det. Efter många tappra övertalningsförsök så gick hon tillslut med på det. Men eftersom hon inte kunde lova att jag skulle få sova över så fick jag lova att sova i bilen i så fall. Men jag behövde inte sova i bilen...
Bra, då vet jag att jag inte är galen!
Lycka till!! Jag har med min sambo som assistent och har liksom Ninnie gjort ett medvetet val att inte bli kär i fysiskt funktionshindrade män, just för att det är himla opraktiskt. Däremot känner jag nog inte att det är en kick för självförtroendet att ha en icke funktionshindrad man, det är en massa saker som jag är mycket bättre på än han som att se till att betala räkningar, ha koll på tider som ska passas, laga mat osv. Att ge honom lön för hans arbete är en självklar sak, han arbetar ju, oftast mycket mer än de andra assarna för vi väljer att städa när han jobbar t.ex. Ska man sen tala om sex så är det ju inte så svårt att duscha tillsammans osv, hjälpen blir liksom en naturlig del i ens sexliv.
© Copyright 1999-2026 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh