Jag skriver just nu på det sista i en artikelserie om sex. Del 1 http://home.swipnet.se/morticia/textsexfunk.htm Del 2 http://home.swipnet.se/morticia/textsexforalla.htm Och den delen som kommer snart ska handla lite mer om hur man kan göra. Jag behöver lite tips. Från andra som har sex. Gärna lite om anpassade sexhjälpmedel etc. Hur man med antiglid på en vibstav kan hålla den med handlös arm etc. Maila mig privat. Jag lovar er full anonymitet. Och mailen raderas så fort jag läst tipset.
Till sidans topp
En liten mjuk mullig brunett i rullstol är nog det snyggaste och mest sexiga jag kan tänka mig...
Ja det vore väl inte helt fel.
Eeh....? Varför just i rullstol? Kanske vill du leka barmhärtig samarit och vara den som "tar hand om" en stackare som är hjulbent. Kanske vill du ha en partner som blir beroende av dig och du mår bra av att hjälpa? Isåfall.... sök dig till Röda Korset om du vill leka Florence Nightingale! PS. Jag menar absolut inget illa om Röda Korset.
Rullstolsfetischism är nog ganska ovanligt - men visst, funkar det för båda så.
Det är självklart inte jättevanligt...men nog har jag träffat på några under årens gång som går igång på rullstolar (alltså själva hjälpmedlet)...eller som tänder på tanken att själv sitta i rullstol... Däremot har jag inte träffat på någon som har tjej-rullstol-fetish... Men det finns säkert det med...
I mitt fall är jag rädd för att en icke funktionshindrad kvinna skulle leka Florence Nightengale med mig och blåsa mig på pengar.
varför skulle en funktionshindrad kvinna vara säkrare?
Därför vi förhoppningsvis har en mer genuin förståelse för varandra.
Jag saknar helt enkelt förtoende för att ickefunktionshindrade kan bli förälskade i funktionshindrade utan att på något sätt haavsikter som syftar till egen vinning/ onda avsikter.
Och jag som bara letar ickefunktionshindrade pojkvänner, av ren själviskhet såklart. Nån måste ju kunna klara av att hantera mig i alla situationer. Jag känner till ett par devotees, men de vågar åtminstone stå för sin fetisch även om de inte pratar högljudd om det. Dessutom finns det den gruppen människor som förälskar sig i sjuka eller funk.hindrade i tron att de gör en god gärning för "stackarna"
jag är redan upptagen
och jag med sedan är jag ju långt i från mullig
En snygg tjej som råkar sitta i rullstol är dock aldrig fel. Om även stolen är snygg, t.ex. en Panthera eller Kuschall så blir det ännu bättre. Redigerat 2006-05-31 18:32
Det är fina stolar det
Det här känns som en halvt komisk tråd, så jag kunde inte låta bli att lägga mig i den... Jag håller med dig, Moon: "snacka om att jag fått tuppjuck när jag förstått att det var rullstolen som du tände till på istället för på "mig"". Fast jag undrar hur trådskaparen egentligen menar - om det är tjejen eller rullstolen i sig som har "attraktionskraften", så att säga. Jag såg högre upp i tråden att det förekommer att folk "går i gång på" rullstolar, och med tanke på vissa diskussioner jag haft med folk över Internet verkar det stämma. Efter att ha tänkt lite på det hela så har jag kommit fram till tanken: Ja, varför inte, egentligen? Det finns ju bevisligen människor som "tänder på" både det ena och det andra, och det finns ju saker som är "konstigare" än rullstolar, så varför inte...? Men det blir obehagligt, tycker jag, om själva faktumet att man sitter i rullstol är det som så att säga är det avgörande, eller, om man så vill, det "lockande". Det skulle få åtminstone mig att känna mig som ett objekt i stället för en person. Förhoppningsvis är det ju jag som person som har "attraktionskraft" och inte min rullstol. Men om någon därutöver betraktar min rullstol som ett plus, så är det väl inte mig emot... Och kan någon vara vänlig och förklara ordet "devotees" för mig? Jag anar betydelsen, men har aldrig hört det förut, så det är bäst att kolla med er som använder det...
Som jag har förstått "devotees" så är det personer som fashineras av/tänder på funktionshinder. Finns säkert alla sorter, vissa "gillar" kanske amputerade, andra ryggmärgsskada, ryggmärgsbråck etc. Det är nog tex kanske inte rullstolen i sig utan snarare funktionshindret och framför allt hur det yttrar sig som attraherar. Tex benen och fötterna hos någon med ryggmärgsskada eller något annat funktionshinder etc. En solklar fetish med andra ord som jag har förstått det. Det finns kanske andra som kan fylla på om förklaring om vad "devotees" är...
Nu börjar det minsann bli övertolkat här :P. Alla har väl fetisher ^^
Håller fullkomligt med, tjejer i stol är bara såååå snyggt och sexigt!!
krama henne så blir ni varma. Skicka henne det här mejlet så hon vet,
Nu när jag skrivit ett inlägg om kärlek så ska jag skriva ett om sex. Jag har ett förslag: Jag tycker man ska göra en porrfilm men blandat funktionshindrade och icke-funktionshindrade. Nej, då pratar jag inte om cirkusdvärgar med jätteorgan och nej jag vill inte medverka själv. Men jag tänker mig att många hade uppskattat en porrfilm som dels har ett syfte att påverka attityder och dels också ger inspiration på hur alla människor kan hitta olika lösningar och fantasier. En tjej som sitter grensle över en kille i rullstol kan väl vara lite romantiskt? Det ska inte vara något speciellt med rullstolar utan de ska bara finnas i bild. Inget märkvärdigt. Det ska inte vara en informationsfilm utan en helt vanlig porris. Det tror jag hade varit bra.
Läs mitt svar längst ner till Nennie (tror jag att hon kallas för)
Kan bara instämma i vad Moon skriver. Dessutom styrs porrbranschen av krafter som gärna sysslar med kriminalitet ( porr är ju tyvärr inte kriminaliserat). Framlidne Mr Spruce på HOLKEN var hösten 2004 inne på samma tankar som Lille Man. Han avråddes dock å det bestämmdaste bl a av Olle Waller som påpekade att porrbranschen i Sverige till stor del styrs av Hells Angels.
Läs mitt svar längst ner till Ninnie (jag hade fel, det var inte Nennie)
Lilleman... Som en slags avdramatisering? Eller vad skulle vara syftet? Håller med dig, men vill gärna höra ditt resonemang mer utvecklat.
Om jag svarar här så kanske alla som svarat på mitt inlägg kan se? Då slipper jag svara på alla inlägg för sig.. Jag tycker att det är ganska fördomsfullt och inte minst märkligt att dra all pornografi över en kam. Visst finns det porr som är dålig eller kränkande men inte ens de flesta sexrådgivare avråder från porr och de borde ju veta. Hur kan något som vi alla (nästan) gör i sängkammaren bli förnedrande och tabu bara för att man tar in en kamera i rummet. Jag är absolut inte ute efter att göra en slags fetisch-porris eller något häpnadsväckande. Tvärtom! En rullstol kan t.ex. smälta in naturligt i en sexscen eller så kanske de har sex i rullstolen så att rullstolen förvandlas från något konstigt till användbar rekvisita. Syftet är att visa att funktionshindrade inte är asexuella. Det är också att visa att det finns inte bara ett sätt att ha sex på utan fantasin och viljan sätter gränserna. Lite allvar, lite humor och mycket sex alltså.
Syftet är gott men idén är dålig. Hur och varför ska rullstolen vara en del av sexscenerna? Det drar bara till sig en massa devotees och andraicke funktionshindrade hjälpmedels fetischister.
Det gäller dessutom inte att fördumma publiken. Det finns folk som tänder på lyktstolpar. Som Ninnie säger är det svårt att utesluta allt konstigt som folk tänder på. Eftersom det trots allt är så att man blir bemött som lite speciell fortfarande trots att vi lever i ett upplyst samhälle så tycker jag att det är viktigt att visa att vi är som vilka människor som helst och vi har även sex och att sexet dessutom kan vara fantastiskt. Om folk tänder på det är det bra. Det är ju meningen med en porris. Och kanske är de sen inte lika rädda för rullstolar.
Tjoflöjt i Tyrolen med rullstol, typ! Är jag fördumsfull mot porr, så står jag för det. Porr är porr och det är bara bra om man är den som pengarna hamnar hos. Men visst finns den porren du söker. Det finns flera kvinnor med fuktionshinder på nätet som "säljer" sig med mer eller mindre konstnärlig porr. Men det är ju bara gradskillnader av eländet. Att däremot människor med funktionshinder kan beskrivas som könsvarelser i film är ju naturligtvis inget fel. Där har du ju Miffo, Vingar av glas, Notting Hill, 89 bröllop och 14 begravningar, Hem till byn och flera andra. Men de kunde naturligtvis vara fler.
Glömde skriva, ja mycket som en avdramatisering.
Tycker det är en kanon idee vännen, du känner väl mig nädå seriöst, varför inte det finns en god tanke bakom
Jag har inte haft ett förhållande på 2 och ett halvt år. Till 90% är det mitt eget fel som inte orkar eller vågar ta initiativ. Jag tycker det är dumt att vissa funktionshindrade klagar på att tjejer inte vill ha killar i rullstol. Det tycker jag är fördomsfullt mot tjejer. Mitt senaste förhållande var med en kvinna jag aldrig trodde jag skulle kunna få. Även om det är slut nu så kan jag ju vara lite stolt. Däremot så tror jag att det finns andra bekymmer för oss när det gäller kärlek. För min del kände jag mig ofta som ett problem. Jag kan göra det mesta och är väldigt aktiv men det går långsammare. Hon gjorde det för att det gick snabbare och så blev det en vana. Jag kände mig dum när hon var tvungen att visa hänsyn för att jag inte kunde åka överallt pga bristande tillgänglighet. Hon har dock alltid varit förstående och bra på alla sätt och vis. Men när man blir äldre så börjar man fundera. Kan jag t.ex. handla åt en hel familj eller behöver jag gå flera gånger till affären eftersom jag inte kan bära så många kassar i rullstolen? Blir det då en sak som hon tar över så småningom för att det ska gå snabbare? Att städa tar hela dagen och att samtidigt tvätta och kanske hålla reda på ett barn är också ett problem. Sådana praktiska problem kan man säkert lösa men jag vet inte alltid hur. Sen när det gäller att ens träffa en tjej så är det kanske så att vi som är beroende av tillgängligheten har färre ställen att börja konversera med en tjej på. Jag går ju knappt ut på fredag- och lördagkvällar. Men här har jag löst det litegrann själv genom att ta mig till gymmet. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt men det är svårt. Jag har nästan gett upp för jag minns hur lång tid det tog att förklara alla problem jag har, vad jag kan göra och inte göra, osv. Vägen känns så lång. Sen slutade det bara med att hon inte älskade mig längre. Allting föll ner i papperskorgen. Nu i efterhand så var det nog tur. Jag har tagit mig i kragen. Jag var deprimerad mot slutet och när hon gjorde slut fick jag hjälp. Jag blev bättre och bättre och sen fick jag jobb, körkort och bil. Där är jag nu. Det enda som fattas är en tjej. Jag har inte börjat sakna en tjej förrän nu. Jag har inte varit redo. Men nu är jag. Jag har hela tiden sagt att jag ska ha ett jobb, körkort och bil innan jag börjar på något nytt så jag inte blir beroende av henne. Men där är jag nu. Var ska man börja? Jag har börjat höra mig själv säga att jag inte vill ha nån tjej. "Det är inte värt det", "Jag trivs själv" och såna saker. Inte helt osant men jag vet inte om det är hela sanningen heller. Jag har blivit lite tjurskallig när det gäller tjejer och det har jag nog förlorat förhållande på. Jag menar jag har inte agerat trots att jag haft en tydlig chans för att jag inte vågar ta chansen. Men kanske har jag inte glömt min förra än. Kärlek borde förbjudas för det ställer bara till problem. (skämt)
Personligen är jag emot porrfilm kan inte ställa mig bakom detta förslag!
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Praktiska bekymmer kan alltid lösas. Det gäller bara att tro på sig själv och göra så gott man kan. Visst blir det annorlunda när den ena har ett funktionshinder. Annorlunda behöver inte vara sämre.
Nej det har du rätt i. Faktiskt så har jag bara haft tjejer som inte har funktionshinder (förutom några små flörtar). Ibland är det en fördel att ha en tjej som inte alls har några erfarenheter av funktionshinder. Jag kan inte riktigt förklara varför just nu.
Jag skulle aldrig våga närma mig en kvinna utan funktionshinder. Dels gör min asberger att jag inte förstår signaler som sänds vidett sexuellt intresse dels är jag för rädd för att bli sol- och vårad. Kanske mest beroende på att jag är uppfostrad utifrån att människors största intresse är att lura pengar av varandra och att funktionshindradeskulle vara speciellt utsatta.
Vad är det som får dej att tro att en funktionshindrad kvinna inte kan lura allt av dej?
Har du ingen ledsagning eller assistans? Det låter ju hur "jobbigt som helst" i dina funderingar med inköp,städning osv.
Underbart att läsa det du skriver även om sorgen lyser rakt igenom. Jag känner igen mig i mycket och vissa tankar är helt dina egna men visst kan man känna så att kärlek skulle förbjudas men att förbjuda det som kan få en att känna sig oslagbar, som på toppen av ett berg och samtidigt så liten att minsta vindpust skulle slå omkull en vore nästan olagligt. Njut Balogh
Du har rätt i att jag slits mellan sorg och stolthet/lycka. Jag tror inte att tjejer väljer bort mig för att jag är funktionshindrad. Men jag brukar bli mer kompis än pojkvän. Sen är det inte helt lätt att börja träffa någon. Fast jag försöker och vill inte ge upp. Jag har intalat mig själv att jag gillar singellivet men det är ensamt om kvällarna. Det kan jag ju inte förneka. Men när jag möter en tjej så är jag ganska kall. Jag vågar inte ta några initiativ. Vågar inte längre satsa på kärleken men det beror nog mer på att jag blev så besviken senast och inte på mitt funktionshinder. Man måste försöka att inte skylla på sitt funktionshinder för det är ju det enda man inte kan göra något åt. Men lite mer komplicerat blir det. Det medicinska och praktiska. Men tar man bara sig förbi nyförelskelsen så tror jag att det finns bra chanser att lyckas.
I torsdags och fredags var det två dagar på Dalheimers hus i Göteborg om funktionshinder, kärlek och sex (kanske inte i den ordningen). Jag fick äran att ha den första föreläsningen. Var ovant att inte ha Christina och MissJohanna vid min sida, men det gick hyfsat iaf. Fick fram det jag ville säga tror jag.
Toppen Ninnie! Du är otrolig i ditt engagemang. Härligt att du finns.
Ja herregud va HÄÄÄÄÄÄÄRLIGT det är! hur skulle vi klara oss utan dig? du är sååååååååååååååååååå duttig så!!!!! häääääääääääääääääääääärligt
Håller med Christina att Ninnie är duktig och tycker det är bra att vi berömmer varandra och uppmuntrar varandra när man gör något bra. Skall man bara göra narr av andra anser jag man kan vara tyst. Fortsätt ditt goda arbete Ninnie!
ja gjorde absolut inte narrr av Ninnie, utan av hur Christina m.fl brukar väldigt stora ord väldigt ofta, blir bara löjligt och... falskt. Till Ninnie: Vad togs upp för ämnen? Hur var responsen?
vilka var dagarna riktat åt?
Mycket personal av olika slag. Typ hab-personal, ungdomsmottagningar, elevhemsfolk, skolpersonal osv. Ungefär hälften av de anmälda var dock inte där i sin yrkesroll utan bara av intresse och med eget funktionshinder.
Berätta lite mer ingående va du sa, nyfiken!
Öhm, asså jag pratade i 45 minuter så det är ganska svårt att redogöra för. Snackade en del om hur man bygger upp sin identitet, sin självkänsla - hur detta påverkar ens realtioner med omgivningen. En del om sex, hur fasen man gör om man behöver fysisk hjälp osv. Om hur man kan träffa någon mm. Men mest av allt om att många frågor är allmänna och inte har ett dugg med fh att göra...
suck permoman.
Jag var där och lyssnade, Ninnie var rak och ärlig om både hur det var att ragga och ha sex som funktionshindrad utan att det blev vare sig privat eller generande. Alla föreläsare var mycket bra och intressanta, jag var ju där för att vi ska ordna kurs för brukare och assistenter om sex, hjälpmedel, hur assistenter ska bete sig om brukaren är ute och raggar eller vill onanera och om allt annat i den vägen som vi får frågor om på kooperativet. Jag är nöjd, fick många tips och ideér och det var naturligtvis kul att träffa Ninnie in real life. Vad som var lite tråkigt var att jag är snart 50 år, har haft mitt funktionshinder i alla år men kämpat mig till ett liv med man, barn, sex och allt annat som ingår i livet, och det är 30 år!!!! sedan jag fick mitt första barn så har inte så mycket förändrats. Man kämpar fortfarande om rätten att få ha ett normalt tonårsliv och rätten till att bli betraktad som en människa med vanliga behov. "Vinkar glatt"
Tack för ditt beröm, som värmer gott i själen!
Oj! Om du tycker att toppen, engagemang och härligt är för starka känsloord och överord då skulle du höra hur jag låter när jag tar i. Och falskt - NEJ! Kanske har du en poäng i att vi inte skall ha känslor och mer personliga reaktioner i forumet utan hålla det till den privata mailen. Att Forumet är mer för sakfrågor.
Det lät intressant med de föredragen! Jag får nämligen ofta frågor från folk på något som heter http://www.darkside.se hur i hela fridens namn jag kan hålla på med BDSM (Bondage, Dominans, Sadism och masochism) som funktionshindrad... som om att det skulle vara förbjudet. Jag är Dominant och kan på så sätt få exakt vad jag vill ha på just det sätt som passar mig bäst samtidigt med att jag vet att båda parter är nöjda. Just ämnet sex och funktionshinder och sex som hjälp mot smärta verkar vara ganska tabubelagd även inom BDSM-kretsar (som räknas vara de mest toleranta till fantasirikedom och hjälpmedel inom det området). Om någon har frågor om detta ämnet (BDSM) är ni välkomna att maila mig, så svarar jag så gott jag kan.
Jag har ingen aning faktiskt. De flesta jag pratat med tycker synd om mig eller tror att jag letar efter "gratisassistenter" helt tills jag ber dem lägga av, sen har jag när jag varit på träffar helt enkelt räknats som vilken Domina som helst. Men mycket handlar väl om hur mycket vi orkar kämpa för att visa vårt likavärde. Innan jag blev sjuk var jag inte lika dominant, men nu... Men det är vettiga saker att fråga om och utforska. Men det handlar nog till stor del om ett dåligt samvete som tittar fram och tankar på att man inte värdesätter det man har. Då jag ställde frågan om det fanns andra funktionshindrade eller devotees på DS, var det en del som medgav att de varit devotees helt fram tills jag frågade om de visste varför eller hur de kände inför det - då tog de tillbaka allt.
Det kan nog ligga en del i det du säger. Ja, de jag träffat på är huvudsakligen män, men jag tror inte att könsskillnaderna är så stora. Jag känner inte att min sexualitet eller jag själv ifågasätts, det är mer en oro för att skada mig som finns, men i allmänhet är det nog som du säger att vår sexualitet ifrågasätts. Om man kan samtala om saker och ting och förklarar det egna synsättet tror jag att det fungerar bättre.
vad menar ni att assistenten måste göra om man vill onanera???
Jag & min kille bor nu tillfälligt sambo p.g.a. av bråk & renovering. men det känns bra & tryggt
oj oj oj Länken har raderats!!/Administrationen
Denna länk tillför inget till diskussionen. Om du inte är intresserad behöver du heller inte svara!
vilken länk? eller var det men mig du pratade med?
Tack redaktionen. Bra gjort. Att både radera inlägget och länken. Det är tragiskt när vi inte ens har tolerans med varandras funktionshinder och begär att övriga isamhället skall ha tolerans med oss...
Kan bara hålla med
på vilket vis har detta me någons funktionshinder att göra?
Jag säger INTE att det är så i detta fall, men ibland kan "osynliga" funktionshinder göra att man har svårt att bedöma vad som är intressant för andra, tex.
Både jag & min smabo har hadikapp kan man säga men han är inte muskelsjuk
För er som såg programmet Insider på TV3 ikväll.... Tankar, åsikter, funderingar?
Vi tänkte det men ville inte. Verkade för sorgligt
Skit bra program. Jag önskar fler tog upp ämnet. Önskar oxå fler emigrerade till holland. *ha ha*, jag tycker det är väldigt lätt för oss människor som ännu inte misst all förmåga att ha sex, eller smeka sig själva kan "dömma" och säga att det är fel. Jag har fortfarnde lyckligtvis kvar förmågan själv men tänker på alla de som inte har det och anser de har lika stor rätt till sex som jag. Blir också förbannad när jag hör att assistenter kan neka att köpa porrfilm/tidningar då blev jag rasande. Om man så vill att assistenten skall läsa ur porrtidningen för en person så anser jag att det SKALL de göra. Kan de inte hantera sånt så skall de inte jobba.
Man bör kolla innan man anställer assistenten om den klarar köpa porr! Om den kan stoppa in i dvd-n/videon. etc. Om man behöver praktisk hjälp så finns kanske möjlighet att lösa med visa hjälpmedel. Om man behöver en människa så finns inga hinder att man fråga efter det idag. Men jag anser inte att sex är en självklar assistansuppgift!
Såg inte programet själv. Tycker sexköp är fel, oavsett om det gäller "friska" eller funktionshindrade. Det är tragiskt om man tvingas köpa sina behov. Alla som säljer sig gör ju inte heller det frivilligt. Man får uppfatningen att funktionshindrade måste köpa sex, kontra "friska" som raggar på varandra/blir kära. Människan har behov av kärlex och sex. I Sverige ses funktionshindrade ofta som asexuella varelser. "våra" behov anses mindre värda än "friskas". Det är ett vidrigt och diskriminerande synsätt. Funktionshindret sitter ju sällan mellan benen.
Hej Alla! Jag såg inte programmet men jag har blandade känslor av vad ni säger. Dels håller jag med Anna och tycker att en sån verklighet vore underbart. Jag menar att samhället hade avancerat då så mycket att man hade lyckats bli av med fördomarna. Alltså: det skulle handla om en utopi. Men jag älskar utopier. Som någon sade: en utopi är horisonten man hela tiden ska sträva efter. Å andra sidan känns det som om att köpa sex som man köper assistans, skulle såra min integritet och värdighet. Jag vill att personen jag väljer att dela min sexuella energi med vill också dela sin med just mig. Jag vill inte längre begränsa sex till könet. Sex ska ingå i en kärleks relation och innefatta hela kroppen. Detta kanske låter opraktisk och avancerad när fallet är den att man saknar rörelser i kroppen och behöver ”lätta på trycket” ganska fort. Men jag menar att det kanske blir mer opraktisk att hitta en ”fördomsfritt” assistent vars sexuella intressen stämmer överens med mina. Skulle detta bli verklig skulle då arbetsrelationen förvandlas plötslig till en kärleksrelation. I slutändan blir det fel att betala för en kärleksrelation eftersom den sker i känslornas område och inte i det ekonomiska. Har en känsla att inte ha sagt vad jag ville men... Det handlar om svåra saker. Tack alla och särskild du Ninnie för att du tar upp viktiga frågor.
Jag såg inte heller programmet men har tänkt mycket på de här frågorna. Tycker så klart att sexköp är fel, rent generellt MEN i andra länder är det ett annat synsätt. Det är ok även för ickefunktionshindrade att köpa sex och då kan jag ju tycka att det inte ska vara mindre ok för funktionshindrade. Om man inte har möjlighet att själv gå ut och välja ska man kanske kunna göra det från sitt hem. Många av oss här har partners, eller kan onanera själv. Vi ska inte dömma de som inte kan eller som inte vågar satsa på att få en partner eller som inte klarar att fråga om asistenten vill lägga dit en massagestav. Om det hade varit moraliskt och lagligt i Sverige hade det inte varit vår sak att dömma om någon väljer att köpa sex, det kunde ju även vara bra för de kvinnor som säljer sex om det var under kontrollerade former så att de inte varit så utsatta som de är idag. Att sen assistenter ska kunna sätta i en DVD eller hyra en porrfilm tycker jag är självklart, man bör väl som vuxen med ett sådant arbete inse att alla människor har sexuella behov. Vi ska anordna en kurs om sex och samlevnad för assistenter på vårt kooperativ nu i vår, det är många assistenter som har problem med hur de ska förhålla sig, inte bara när det gäller sex hjälp utan även hur de ska göra när de arbetar åt någon med partner och de helt plötsligt börjar pussas och kela så smått framför assistenterna. Men jag tycker inte man ska dömma någon utan vara öppen för de lösningar som finns, det ultimata skulle ju vara att det var lika enkelt att lösa som våra andra mänskliga behoven men det blir det aldrig. Jag försökte hitta var man kan köpa programmet på TV3 men lyckades inte, kan någon hjälpa och instruera mig, snälla!!
Hej Karin! Programmet kommer i repris i morgon 12 mars kl 23.35 på TV 3. Hoppas att du har kanalen, eller att du känner någon som kan spela in programmet åt dig. Må så gott! Lise
Här på muskelsjuk.se har det pratats om killar en del. Då jag är kille undrar jag varför är tjejer rädda för handikappade? Så fort man säger att man är handikappad eller visar sin bild så blir man borttagen från msn. Har träffat en enda tjej som "vågar" ha kontakt med mig. *arg*
Kanske ska man vänta lite med att tala om sitt funktionshinder? Vet inte om det är så.. bra men det kanske funkar för ngn. Sen tror jag egentligen att det beror på hur... man talar om sitt funktionshinder. Man ska försöka att få dem att först o främst är jag en människa, sen är jag en människa med ett funktionshinder
Att berätta eller inte, det är frågan... och framförallt när. Förut så valde jag helt enkelt att låta det vara till en början. O bara prata på som vanligt, utan att alls nämna att jag sitter i rullstol osv. Men när jag väl lärt känna tjejen väl över internet o så, så har man velat berätta. Det har varit svårt och i 9 fall av 10 så har personen i fråga slutat att prata med mig helt enkelt, eller så har vår kontakt blivit betydligt kyligare och att intresset från den andra partern svalnat betydligt har varit ett tragiskt faktum. Numer däremot går jag ut från början med att jag har ett funktionshinder o sitter i rullstol osv. Visserligen är intresset svalare, men de som väljer o lära känna mig är å andra sidan införstådda med det från början. Men däremot så har jag märkt att det verkar som om tjejer är extremt tveksamma hursomhelst till att inleda någon djupare relation än en strikt vänskaplig... det är där svårigheten ligger tror jag. Frågan är bara varför det är så? Är tjejer rädda eller är det bara att acceptera att man är ett tredjehandsval på marknaden bara för att man sitter i stol Redigerat 2006-06-19 12:29
Exaxt. Att berätta eller inte. För ett par dagar träffade jag en tjej på nätet och det såg ut att gå väldigt bra tills igår. Då jag skickade mitt foto till henne och sa att jag är funktionshindrad. Jag sa att hon fick bestämma om jag är intressant eller inte, fick då svaret att jag hela tiden varit intressant men bara som vän. Jag kan bara säga att det inte alls var vänskaps prat innan dess. Jag funderade länge om jag skulle säga att jag är funktionshindrad men kännde mig som än lögnare om jag inte sa det. *besviken* Redigerat 2006-06-19 16:59
Jag håller fullständigt med dig att killar är mer reserverade när det gäller samtalsämnen som kan man snacka fotboll hockey mm med en funktionshindrad. Jag har själv upplevt det många gånger.
jag är tjej & upplever samma sak. De behandlar en som om man vore pesrsmittad men de funns de som har vett & behandlar en bra
Jag tror det handlar om okunskap och oförmåga att förstå vad som är vad...
det förvånar mig inte
Jag kan inte heller förstå att tjejer blir rädda och kaninte ge dig något svar på din fråga men så här täker jag: En persons attraktivitet sitter väl inte i personens fysiska förmåga utan mest i den psykiska. Nu är jag kanske är lite speciell, min storasyster är rullstolsburen så jag har fått lära från det att jag var liten att se personen istället för handikappet, trots att många tydligen väljer att göra tvärt om. Varför väljer man att se allt en person inte kan istället för allt den kan? Ja, visst, min syster kan inte tävla med mig om vem som tar sig snabbast upp för trapporna eller om vem som hoppar högst. Men vad gör det när hon är den underbaraste syster man kan ha? Jag skulle inte byta ut henne mot en gående syster för allt i världen! Alla kan inte sjunga, hur mycket de än övar. Ska jag dissa en tondöv kille som i övrigt är bra bara för att jag gillar killar som sjunger? Det vore ju idioti! Inte klockrent exempel kanske men jag tror ni förstår min tankegång...
Du har en uppväxt som ger dig en annan syn på funktionshinder. Jag antar att din syn också kan påverka dina vänner att se människan framför funktionshindret. Din syn på funktionshinder beror nog också på hur din systers attityd till sitt funktionshinder och hela din familjs attityd i din uppväxt.
Jag tror att vi alla varit där, fått nobben för att vi har ett funktionshinder, men det är ju så att de som nobbar för en sådan orsak hade vi ändå inte velat ha ett förhållande med. Men även icke funktionshindrade får nobben och vi kanske alltför ofta tror att människor inte vill ha oss just för att vi har ett funktionshinder, det kan ju vara ett helt annat skäl. Jag har under mina dar gjort slut med alldeles friska killar för att de varit tråkiga, haft fel inställning till saker och ting, och för att de inte var så som de först uppgett sig att vara. Så stirra er inte blinda på ert funktionshinder utan fokusera på er själv som personer.
att man blir dumpad/bortagen här på nätet tror jag till största delen beror på den ytlighet vi lever i idag. om man skummar igenom alla dating-sajter som finns så ser man rätt snabbt att om man inte har ett foto i sin presentation så får man heller inget svar. så, summa sumarum; faller du mig i smaken till utseendet så kanske jag vill chatta med dig, annars får det vara..
Jag håller med. Jag är i och för sig inte ute efter någon (gift och så..) men brukar alltid klargöra för mina medmänniskor på nätet att jag sitter i stol och är funktionshindrad. Jag har märkt att jag får en mer ärlig respons då.
Jag kan bara snacka för egen del och inte skulle en rulle avskräcka mig om jag verkligen tyckte om killen ifråga. No way! Jag är själv helt betagen, förälskad... ja tokkär i en kille i stol... men han vill inte ha mig. That"s life! Men nog är han attraktiv i mina ögon. Å jag visste om rullen redan från början. Det jag tände på var både det yttre och det inre. Hans underbara humor å "jävlar anamma" slog knock out på mig. De människor som väljer bort en person pga ett funktionshinder är helt enkelt inte värda att ödsla tid på. Ytlighet är det värsta som finns! Dumhet verkar tyvärr vara obotligt! Redigerat 2006-07-25 20:59
Pee-jay - jag tror att du har helt rätt! Det är skrämmande hur ytliga många är! Och inte "bara" när det gäller Internet, utan över huvud taget. Tyvärr. Det är kanske lätt ( ? ) att dra den förhastade slutsatsen att motgångar alltid har med funktionshindret att göra. Så behöver det ju inte vara! Tänk bara på allt sorgligt snack om "att duga"; det förekommer ju även bland icke-funktionshindrade.
Lilleman - du ger bra råd, tycker jag! Jag känner själv delvis likadant, och det är - det är jag övertygad om - den största anledningen till att jag är "singel". Jag känner helt enkelt att jag inte vill ge mig in i något förhållande så länge jag har fullt upp med mig själv, så att säga. Det vore inte juste gentemot någondera parten att påbörja något om inte den fysiska och mentala energin finns till hands. De senaste åren har studierna krävt ungefär all energi jag haft tillgång till, och då känns det bäst att ägna sig åt det tills det är avklarat. Därefter blir det väl vad det blir; jag vet lika lite som någon annan hur framtiden ser ut... Fast jag har egentligen aldrig känt mig "bortvald" på grund av rullstolen/funktionshindret. Precis som du skriver är det nog till största delen en fråga om inställning - ens egen inställning.
killar är också rädda för handikappade tjejer och tycker att en handikappad flickvän sänker deras status. Många av mina killkompisar erkänner att de inte skulle vilja vara ihop med en handikappad kvinna -särskilt om de själva har ett handikapp. Killar är skitskraja! Jag är faktiskt less på dem!
jag har funderat på hur gör man när man vill ha samlag med en som har lika svårt att röra sig som en själv. Har själv velat att vara tillsammans med en tjej som också är funktionshindrad men...har inte fungerat. Mycket frustrerande. Har inte hittat hjälpmedel som skulle underlätta själva akten och inte vågat fråga assistenterna om någon kan tänka sig hjälpa till. Dessutom vet inte hur det skulle kännas med en tredje person i sängen... har alldrig varit med om det. Är det någon som har något att säga om det? Erfarenheter? Upplevelser? Tack på förhand
jag är inte rörelsehindrad men har vissa dagar svårt att röra mig. Samlag kan vara ett bra sätt att slappna va på. smek varandra först tills ni är avslappnade. Testa
Men läs snowwhite... Om både parter är gravt rörelsehindrade så kan man ju ens smeka varandra utan hjälp... Detta är ett väldigt svårt problem pågrund av att ens sexliv är så personligt och känsligt. Om jag var du, anonym, så skulle jag... Ne jag vet faktiskt inte. Jag var i detta dilemma en gång men det vart aldrig nått. Nån som löst en sådan här situation? Hjälpmedel?
varför klankar ni ner på mig? jag vet hur svårt det rä ibland. även om jag är helt fri från rörelsehinder så har jag rullstol vid mina dåliga dagar. De finns de gånger jag inte har ork att älska
Jag har funderat jättemycket på det där. Kanske kommer ni tycka att jag är hård och kall, men så här har jag resonerat... Jag har undvikit att hamna i situationer där jag kan tänkas bli kär i någon med lika omfattande rörelsehinder som jag. Sedan är det självklart att man inte styr över sina känslor, och en gång har jag varit allvarligt intresserad av en person som jag inte skulle kunna ha sex med utan hjälp från någon utomstående. Den personen är dock lika klarsynt och rak som jag, så vi bestämde oss för att lägga ner "projektet". Några hjälpmedel som skulle underlätta känner jag inte till, men jag ska ta reda på en del i mars. Att ha en assistent med i rummet känns otänkbart för mig (om inte Stefan jobbar förstås ), så därför har jag helt enkelt valt bort det. Men din fråga kvarstår, hur sjutton gör man?! Om kärleken slår till så måste situationen lösa sig. Frågan om assistans och sexhjälp är oerhört laddad, inte minst efter massmedias uppbåd. Jag tycker att det är viktigt att diskutera det, eftersom alla har rätt till sin sexualitet. Jag skulle vilja rekommendera novellen "Nakna, fräscha och i rätt läge" av Joel Granström som finns i boken "Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk". Den beskriver just den här problematiken, alltså två personer med rörelsehinder som älskar varandra och älskar med varandra.
Det är en svår fråga. Jag är överrens med Ninni att alla har rätt till sin sexualitet men går ett steg längre. Om man har behovet av hjälp av sin assistent att lägga en till rätta, komma tillbaka in för att hjälpa till med en ny ställning osv så SKALL det göras. Vi måste inte glömma att Sex är mer än missionärsställning och penitrering. Det finns allt i från oralsex till ja, jag vet inte vad...ALLT. ORalsex är ju uppskattat av många och det skulle många som är svaga nog klara av om man fick hjälp med att finna rätt ställning. Har "forskat/studerat" detta ämne lite extra när jag läste sexologi på gbg univ. Det finns många hjälpmedel som man ofta kanske redan har hemma som svårt rörelsehindrad. Ex lift/lyft man kan sitt hänga i / sitt hänga ovan en liten stund medans partnern sitter under och gör oralsex. Jag anser att ass. skall då hjälpa brukaren att placera personerna så som de behöver sitta, sedan lämna rummet samt komma tillbaka när det behövs igen. Jag anser inte sexualitet behöver vara så laddat , det är ju vi själva som skapar laddningen till det. Samma sak anser jag om någon vill onanera och använda något onani hjälpmedel, då SKALL pers.ass hjälpa till med detta. SEX är en drift vi har, vi är ju däggdjur...
Hej! Håller också med om att det är en svår fråga. Vet dock att det finns sexologer/terapeuter knutna till neuroenheten på vissa större sjukhus som kan hjälpa till med tips och råd. (Fick höra det från kuratorn på Humlegården Sigtuna som är en utbildad sådan) Den som är där på rehab kan bla få hjälp med sådana frågor. Hon har tipsat om bla Uppsala sjukhus och Huddinge. Hon sa också att det finns utbildningar för assistenter som tar upp de här frågorna. Lycka till! Lise
Det är kanske fortfarande lite tabu kring funktionshinder och sexualitet. I tidningarna skrivs spaltmetrar om sex, men funktionshindrade nämns/syns aldrig. Finns ju gott om snyggingar som sitter i rullstol .
Hur är det för er som lever i ett förhållande, sambo, gift, med er relation till era svärföräldrar? Vad tycker de om att deras son/dotter lever med en person som inte kan vad normala människor kan? Inte kan så fysiskt aktiv som sin partner, ex med att resa, åka skidor, fjällvandra? Någon som vill berätta? Tack på förhand
Min ex svärföräldrar hade inga såna problem. Dom såg det jag kunde. Det dom sörjde mest var att jag inte kan vara gravid. Jag firade jul med dom även den julen min ex sambo jobbade. Jag vet ju inte vad dom sa till honom. Men det kändes äkta.
Jag kan i alla fall svara på hur det är med mina föräldrar. (Min sambo har en muskelsjukdom). Det otroligt positiva är ju att mina föräldrar + min yngre bror verkligen ser Johan för den person han är och inte fokuserar på hans rörelseproblem. Det som dock blir konsekvensen är att de inte alltid förstår/är införstådda med att Johan ibland får fixa och trixa lite mer än andra. Till exempel en sådan banal sak som att ta sig till bilen då det snöar kan kräva lite extra fixande för Johans del, men mina föräldrar är inte alltid införstådda med att olika vardagliga göromål kräver sitt. En sådan sak som exempelvis diskussioner kring framtida boende (om vi diskuterar med mina föräldrar) kan ibland leda till lite frustration: vi vet att vi inte kommer att kunna bo i flervåningsvilla med trappor och köret, och att förklara sånt som för oss är "självklarheter" kan ibland bli lite frustrerande då motparten inte är riktigt införstådd med förutsättningarna... Så, fastän föräldrar verkligen ser personen och inte funktionshindret kan det ibland bli lite "kulturkrock" där de glömmer bort hur verkligheten kan se ut.
När jag gifte mig 1970 var det många som undrade var "detta skulle bära hän". Jag gifte mig med en icke-funktionshindrad kvinna som dessutom hade ett "offentligt" arbete, så man hade i viss mån massmedias ögon på sig.Min närmaste omgivning fick säkert många frågor av det slaget. Endast en kommentar nådde mig och det var min svärfar som svarade en "frågvis typ". Min svärfar sade: Även om man har ett medfött handikapp ska man väl ha rätt till ett normalt familjeliv. I december firade frugan och jag 35 år! Så visst funkar det! Häldsn. Emil
Jag är gift med Stefan som inte har någon sjukdom. Hans föräldrar är ganska imponerande för redan från första dagen de träffade mig så har jag känt mig accepterad som jag är. Jag förstår att de har en del tankar och funderingar, det vore ju konstigt annars, men i det vardagliga så gör de allt för att jag inte ska vara annorlunda.
Hej, ville bara säga att detta är intressant att läsa om.Som förälder till muskelsjukt barn, funderar man ju massor och ibland även på sådant här! Skönt att se att det fungerat bra för alla er!
Jag var relativt symptomfri från min SMA 3 när jag träffade min man. Då var jag för övrigt 17 år och min man 23. Den åldersskillnaden fic mina svärföräldrar att gå i taket och jag var minst sagt ovälkommen tills jag födde barn 8 år senare. Då plötsligt blev jag accepterad och det var väl tur det, för då hade min sjukdom givit sig till känna ganska rejält. Faktum är att jag har fått uppleva en hel del förnekelse från både svärföräldrar och även mina egna släktingar. Det har varit många välmenande råd på vägen. Det är nog inte så farligt skall du se, om du bara tränar osv...... Vi har ju inga muskelsjukdomar i släkten, så det är säkert fel (från min sida). Droppen var att jag tom fick höra att jag inbillade mig alltihop från en mycket nära släkting. Jag var för fet bara och hör sen! När det ändå gick upp för alla vad det handlade om, så har det väl i och för sig varit en hel del tycka synd om och jag vet faktiskt inte vad som är värst, det första eller det sista? Är fortfarande lyckligt gift med en man som älskar mig trots min SMA. Vi har nu varit ihop i snart 26 år (!) och jag är helt övertygad om att det går att överbrygga de flesta svårigheter som kommer på vägen. I stället för slalom och andra aktiviteter, så får det bli något annat minst lika trevligt istället. Visserligen tycker nog svärmor väldigt synd om min man, men det kommer aldrig fram till mig och det viktigaste är att han fullständigt struntar i hennes åsikter. Tack och lov så har kärleken inga lagar Personligen så kommer jag varmt välkomna mina egna ungars blivande partners i framtiden utan några som helst värderingar om vad de kan klara av och inte.
Låter härligt att du har en man som stöttar dig och inte går i sin mammas ledband!!
Jag är tillsammans med en funktionshindrad kille och hans föräldrar tycker att jag är en trevlig tjej men de har åsikten att vi inte kan skaffa barn tillsammans på grund av våra respektive funtionshinder. Jag får ibland känslan av att min pojkväns föräldrar tror att jag är omogen, inte tänker och att jag vill ha barn nu genast, bara för att jag pratar mycket om det. Jag tycker inte att det är konstigt att jag funderar på barn. Jag börjar känna att jag vill ha barn inom ungefär fem år och inte "kanske någon gång i framtiden..." som jag kände förut.
© Copyright 1999-2026 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
