Nu har jag dragit igång stora projektet att försöka komma någonstans med mitt liv. Men stöter på patrull och vill veta om någon vet vad som gäller. Jag har pratat med några assistansbolag som säger som jag själv misstänker, att jag säkert kan få lite assistans men ligger på gränsen så det kan bli svårt. Är den känslan jag har också, att om jag får något blir det under 20timmar. Som situationen ser ut nu så ska vi flytta till en större lägenhet i maj, den är inte anpassad, vi letade efter anpassade lägenheter men det ende som fanns var stora fyror och större för en hög kostnad. Soc beviljade inte dessa kostnader och vi skulle aldrig kunna klara hyran i en sån lägenhet själva. Vi ska få den anpassning vi har här överflyttad, är lite handtag och ramper. Men nu måste det ju vara meningen att jag ska kunna klara mig själv hemma. Har ändå varit sjuk i över 3år och drygt 2 där jag behövt mer hjälp av andra, dvs. sambon som ryckt in. Om jag får välja så vill jag ha anpassning i köket framför allt, och sen en dusch istället för badkar, sen klarar jag mig nog ganska bra hemma. Nya sovrummet är mycket större och jag kan ta mig runt med stolen överallt. Men sen tillkommer problemet att ta sig utanför lägenheten, så området ser ut så är det mycket backigt, och jag kan ta mig till kiosken och hyresvärdens kontor själv, handlar om 200m, men utanför bostadsområdet så är det backar. Orkar inte rulla speciellt långt heller, är inte så lätt när händerna hoppar ur led, och rulla med ortoser går men det är svårt. I mina ögon så borde man istället för att sätta in assistans se till att anpassa lägenheten lite mer, och sen kolla över den hjälpmedelssituation som jag har. Drömmer om permo nu, lär bli ännu värre när barnet kommer och jag får svårt att gå ut själv med det. När jag redan nu har svårt att ta mig någonstans om jag inte har en bra dag och får in rullstolen i bilen. Men väl på det stället så orkar jag inte rulla hur långt som hellst. Vad anser ni? Ska jag försöka använda argumentet att assistans blir dyrare i längden för jag antar att det är så, och försöka få LSS-handläggaren på min sida i den frågan för att öka trycket på främst arbetsterapeuten. Komunens bostadsanpassning verkade positiva till anpassning i nya lägenheten om jag bara får rätt intyg från arbetsterapeuten som fortfarande beter sig som en långsam dement snigel. Allt jag ber om tar månader att "kontrollera" och slutar med nej, får tjata i någa månader till och sen helt plötsligt så går det bra. Är så trött nu på att sitta inne och inte kunna hitta på saker när jag vet att jag skulle klara mig ganska bra själv med rätt hjälpmedel. vi har medvetet avvaktat med att göra större anpassningar i denna lägenhet eftersom vi väldigt länge pratat och letat efter en större. Den nya är dessutom bättre utformad så jag kommer in överallt förutom på gästtoan. Jag är en människa som hellre kämpar på själv och uppskattar lite ensamhet och egentid, har svårt med kroppskontakt överhuvudtaget så att få hjälp med sånt känns ångestladdat. Duschbitarna som jag inte klarar av själv idag och säkert inte sen heller är sånt som vi nog kan lösa genom att sambon hjälper mig. Eller boendestöd när de kommer igång. Men boendestöd får jag ca 2-3gånger/vecka, så det är ju inget som kan jämföras med assistans. Men de kan rycka in med tex. hårtvätt om sambon är på resa en tid. Jag har fått det beviljat även om de inte är sånt som de egentligen gör. Funderar på hur jag ska göra upplägget den närmsta tiden, så saker kanske kommer lite frammåt.
Hej! Ni måste ju få praktisk hjälp! Om jag har förstått saken rätt så har både du och din sambo stort behov av stöd och hjälp i olika situationer och att få ett litet barn gör ju att hjälpbehovet kommer att öka drastiskt. Det är kommunens skyldighet att göra en ordentlig LSS- utredning om ni begär det. Kan inte något av de assistansbolag du varit i kontakt med hjälpa dig att ansöka? Som du har beskrivit dina svårigheter så borde du ligga över 20 timmar i veckan.
Jo, jag fick kontakt med ett bolag idag som verkar seriöst, det är flera som sagt att bolaget är vettigt. Så jag ska dra det en vända till med hjälp av dem. För sambons del kommer boendestödet som vi bägge ska få troligen vara tillräckligt, nu när hans epilepsi minskat till nästan obefintligt så har hans neurologiska problem nästan försvunnit och det blir bättre och bättre som tur är. Stora problemet är ju jag, min sjukdom går i skov och är progressiv tydligen. Man vet ju inte riktigt än vad det är. Jag har bara så svårt att få ihop vad mina behov är, har levt så länge med att sambon hjälpt mig och fått avstå så mycket. Men ett vettigt bolag borde väl kunna hjälpa till att reda ut hur en vanlig dag faktiskt bör se ut. Jag kanske är för snäll i mitt tänk, har nog svårt att ställa lite krav. LSS utredningarna tidigare har varit baserade på villka diagnoser vi haft och man verkar ha sett oss ihop. Och då tyckt att när min sambo går hemma så ska han "ta hand" om mig. Är nog bra att jag är själv på dagarna nu så jag kan få mer klarhet i vad som är problem och inte. Sist när jag pratade med ett bolag som lovade att hjälpa men som sen aldrig gav mig pappret på uträknngen osv. sa att jag var över 20timmar, men den personen hade inte koll på vad som räknades och inte. Men det bör ligga över. Tror jag ska ta och kolla på den mallen som kritiseras så nu. Och skriva upp lite bara för egna anteckningar. Fick tips om att anävnda den av en annan medlem.
hej och hå, nu ringde det på dörren och en hemtjänstkvinna sa att hon skulle hjälpa mig med mat. HALLÅ!? Då kanske det är vettigt att någon ringer eller på annat sätt, kanske via röksignaler eller flaskpost meddelar mig detta innan, eller nej jag förväntas ju ligga här hela dagarna beredd när de behagar komma. Handläggaren i måndags sa att någon skulle höra av sig och bestämma tid osv. Gissa vad, jag har fått hela 10 generösa minuter, tack komunen så snälla ni är då kanske vi hinner värma en färdiglåda i micron... *suck* skapar detta mer stress än det blir bra så skiter jag i det och håller mig till mjölk och frukt. Sambon har bestämt att han ska prova att åka till praktiken supertidigt så han är där 6:30 och kommer hem tidigare på eftermiddagen istället för runt 19-20, så blir tiden jag är själv och vaken lite kortare. Blir ju mörkrädd, beter de sig så mot okända också? jag öppnar hellst inte dörren när jag är själv hemma, det är vissa problem med rån och sånt där jag bor och vill man ta sig förbi mig så är ju inte det några problem. Ingen har ens sagt villken tid de ska komma, hon trodde att det kanske blir runt 13 men visste inte... Kan inte ungen bli färdig typ nu så jag slipper foglossningen i alla fall...
Har du fått ett skriftigt beslut? Det borde du. (Det kan hända att kommunen gör som den kommun jag jobbar i och skickar allt med B-post, vilket brukar betyda att hemtjänsten hinner påbörjas innan brevet med beslutet kommer fram.) Se vad det står i ditt beslut vad du ska få hjälp med. Står det bara "värma mat" Eller har dom skrivit ut att de ska koka past/potatis etc. Du bör också ha fått namn och kontaktuppgifter till den chef som är ansvarig för att du får den hjälp du är beviljad. Har förstått att du fått kämpa otroligt mycket för att få till träffar o liknande med ansvariga. Men tycker det vore på sin plats att du får träffa/prata med den som ansvarar för hemtjänsten.
Nope inget skriftligt beslut, berättade för en vän förut och hon ska försöka få tag på någon chef för detta imorgon, själv har jag andra möten så jag hinner inte. Men ska maila den handläggare jag träffade och be om papper. För förra gången jag beviljades hemtjänst så fick vi inget beslut heller. Om det är så att de bara skrivit värma och inte resten kan man överklaga det då, eller kanske rättare sagt tjata och försöka förklara igen så de fattar?
verkar inte bli något alls... Hemtänst ringde och var lite sura och undrade om jag skulle ha någon hjälp alls för de hade fått meddelande om det. Fortfarnde har ingen ring och gjort upp detaljerna som vi kom överens om i måndags. så jag avbokade idag och imorgon är sambon hemma så då behöver jag inte heller. De hade inte ens koll på att det bara var vardagar som det gällde... Sen fick jag brev från tingsrätten, komunens yttrande. De anser inte att vi tillhör LSS, vi fick boendestöd nu för att de ändrat reglerna så man kan få det om man har adhd också. Komunen tycker det är märkligt att vi sagt att vi behöver hjälp med myndighestkontakter för något sådant har de inte märkt utan tvärt om vi är väldigt aktiva i sånt. Ekonomibiten förstår de inte heller, för vi visar inte tecken på att behöva hjälp där, för vi har tex. inga skulder. Hur kan de veta sånt?! förra månaden missade jag en faktura som gick till inkasso, 150spänn i sjön... soc betalar hyran direkt för att vi ska slippa den biten, sen har vi inte så mycket annat och allt är på efaktura. Var ju därför vi sökte boendestöd så de kan stötta så vi kan träna på att hitta lösningar som funkar för oss. Myndighetskontatker tar evigheter, jaga läkare osv. är så svårt för mig. Jag försöker men det tar massa energi. Har tex. inte fått klart brevet til läkaren än, borde varit klart för 1månad sedan... Så om vi inte kan övertala tingsrätten om att komunen är idioter som försöker smita undan sina skyldigheter, de inser väl att om jag får godman som hjälper till att jaga myndigheter och sånt så kommer de inte lura oss mer. Men lyckas vi inte skriva ihop ett svar innan nästa fredag då står vi helt själva... En orsak att vi bestämde att behålla barnet var att komunen sagt att vi ska få godman, man hade tom. pratat med 3 personer och en ville träffa oss. Men hon visade sig inte vara lämplig alls. Så vi tackade nej, och sen 1månad senare så bestämmer de att vi inte alls behöver den hjälpen. Hur ska man ha det? Assistansbiten går ju att få hjälp med ändå, men den räknar jag med tar sin tid. Nu har vi en kvinna som är itnresserad av att hjälpa oss, jag har pratat med henne i telefon men allt måste läggas på is tills tingsrätten kommit med beslut. börjar ångra att vi valde att behålla barnet, allt såg så ljust ut i vintras. Inte ett ljud från komunen att de inte tycker vi behöver hjälpen... man letar ju inte efter folk om man inte tycker vi ska ha hjälp. Hade vi sagt ja till den andra kvinnan så skulle det varit igång nu. Stressen gör att jag inte får i mig mat, allt kommer upp igen. och abort är det för sent för nu, om vi inte ansöker hos socialstyrelsen och man ska väl inte behöva göra sånt för att komunen fortsätter spela pingis? Ok om de inte sagt något men nu har de pratat och letat folk sen i höstas... så vänder det nu.
Har kommit aningen längre. Komunen tycker inte att jag tillhör LSS som jag skrev ovan. Så den fajten får vi ta allt eftersom, man verkar kräva en diagnos... min läkare och jag tycker inte att vi ska skynda på det nu när jag är gravid eftersom hormoner och sådant påverkar mitt mående i sjukdomen så det blir svårt att se vad som är vad. Dessutom så vill man ta röntgenbilder och ryggmärgsvätskeprov och det gör jag inte utan lugnande som jag inte äter nu när bebis är i magen. Lite moment 22 just nu. På hjälpmedelsbiten så mailade min läkare vidare mitt brev till enhetschefen för rehab på sjukhuset dit jag vill komma och hon skulle höra av sig, inte ett ljud på några veckor. Träffade sjukgymnasten på mvc i torsdags och jag har foglossning, ganska rejäl sådan så nu får jag inte gå speciellt mycket utan måste variera efter hur det känns. Lite stå, lite gå och mest sitta. Som tur är så har jag fått låna en rohodyna av en vän och jag sitter så mycket bättre, både smärtmässigt och ergonomiskt. Precis som jag tjatat om. Den är stabil nog och känns mer stabil än en skumgummidyna, trots att det var ett argument för att jag inte skulle få en sån, men den biten släpper jag nu. Pratade även med kuratorn på mvc i måndags, och hon tycker som jag att man måste börja dra igång och titta på den hjälp jag behöver redan nu, och inte vänta tills bebis är född. För de symtom jag hade innan och har nu är inte enbart pga. graviditeten. Vi pratade lite om detta med självständighet, och att få anpassning hemma. Villket då faller tillbaka på arbetsterapeut igen... Ni som själva har fajtats har ni också haft så svårt att få en vettig person som man kan prata med? Min går inte alls, numera så säger hon inte jätteelaka saker men attityden är "klapp på huvudet". Det jag säger ignoreras och pratas bort. Prio i mitt liv nu är anpassning i nya lägenheten och få börja prata permobil eller något sånt. Men det går inte ens att ta upp, för hon anser att jag ska stå och gå överallt. Att verkligheten inte är sådan det skiter hon i. För även om de nu skulle ha rätt att allt är ett trauma som orsakar mina symtom, villket trauma nu det skulle vara kan ingen berätta för mig, så jag är mycket tvivlande, men ändå. Har jag inte då rätt till stöd och hjälpmedel ändå? Eller kan de neka allt för att jag tackade nej till deras lösning, hård fysisk träning? Som det är nu så kan jag ju ändå inte träna, får inte det så länge bebis är i magen, och hur ska jag kunna träna som de tycker när bebis är ute och pytteliten. Kanske kan ha den i en sele och amma samtidigt som jag styrketränar? Känns lite som om jag kommit till den punkten då vi måste använda bebis i fajten, det känns inte bra alls men alternativet är att inte göra något alls. Funderar på om jag ska ta och skriva ett riktat brev till den där enhetschefen och be att få komma på ett möte och prata öga mot öga, det kanske ger mer intryck än att bara skriva och prata i telefon, speciellt som jag hatar att prata i telefon. Tiden börjar gå så fort och snart är det sommar och sen ska bebis komma. Men det är väl vad de hoppas på. Vågar inte ens nämna för AT att min rullstol börjar bli liten, för om de inte fixar en dubbel utan ska ta tillbaka denna så blir jag galen. Har fajtats nästan i ett år för att få den stolen rätt. Vi har sagt att jag får ta sambons nu när han inte går så långt utan mest är på praktiken ändå. Så ska det väl knappast vara.
Till sidans topp
Nu har vi ju hållt på och bråkat med komunen i över 2år, vi fick positivt besked om boendestöd 4timmar/vecka istället för hemtjänsten 45min varannan vecka. Men detta kommer nog igång runt maj. Nu är saken att min kille fått praktik, han var på intervju i måndags och det började i onsdags så ja det är minst sagt kaos. Från att ha haft någon hemma större delen av tiden så är jag själv mellan 8-19 ibland 20 på kvällen. Han ska jobba 8 timmar men de håller ofta på 9-10 timmar på det kommer resor. LSS-handläggarna har tidigare avslagit och inte ens gått vidare med utredningen för att de tyckt det varit "sött" att vi kunnat stötta varandra. De har tyckt att eftrsom min kille varit hemma dagtid så är det hans ansvar att hjälpa mig med det jag behöver hjälp med. Så ska jag hjälpa och stötta honom i det han behöver hjälp med, oftast påputtning för att få uppgifter gjorda, han har aspergers. Nu ska överförmyndaren jaga ikapp någon som är LSS-handläggare och ta reda på vad som hänt och om det inte är så att vi borde fått hjälp därifrån för länge sedan. Eftersom vi nu fått boendestöd så borde vi vara klassade i någon personkrets. Men hur långt kan man dra anhörigansvar, nu när han är borta större delen av dagarna och sen även kommer resa endel ska han då jobba och vara borta 12 timmar, komma hem och hjälpa mig med dusch, städning osv. Om han ska få 8 timmars vila så blir det ju bara 4 timmar kvar på ett dygn när vi ska fixa mat och han ska hinna med sina saker. Eller är det så att han ska skylla sig själv som blivit ihop med mig? Jag är mycket sämre nu tyvärr, pga. foglossning och att jag inte kan äta min medicin under gravidieten och tror och hoppas att det blir aningen bättre när bebis kommer. I maj så får jag lite hjälp och det kan utökas villket jag tror det kommer göras, då får jag avlasning den vägen och klarar mer. Men finns det några lagparagrafer eller är det sånt som komunerna skyller på för att slippa ta ansvar? Av en annan fick jag veta att endel komuner har ersättning för anhöriga det har jag inte hört att vår komun har. Är så rädd att han ska slita ut sig helt nu, för funkar praktiken har han jobb som väntar i sommar. Så vi måste kämpa oss igenom detta. Är bara lite rädd att komunen ska tycka att han ska fortsätta hjälpa mig när han kommer hem på dagarna efter ett långt pass på praktiken eller att han måste sluta på den. Visst han kan förväntas städa och hjälpa till hemma, men han ska väl inte förväntas ta ALLT själv? Speciellt när han själv har ett funktionshinder som gör att han har svårt att planera och utföra sysslor om han inte får påputtning.
INLÄGGET HAR RADERATS AV ADMINISTRATIONEN!Klicka här för att läsa reglerna i sin helhet!
Jag vill bara varna er som använder er av riksfärdtjänst. För några veckor sedan skulle jag och några vänner åka på en kryssning till Riga. Jag åkte riksftj. till båten. Blev avsläppt vid terminalen, men upptäckte efter ett tag att jag var vid fel terminal! Jag lyckades ta mig fram till en Taxi och erbjöd föraren en slant för att bli körd till rätt terminal. Det var kort om tid, och snöoväder, så alla bilar var egentligen upptagna, men är det kris så..... Jag hann med båten med några minuters marginal och en lite tunnare plånbok. Se upp när ni åker med riksftj, så att ni hamnar på rätt ställe (jag hade angivit rätt terminal på min beställning) Trist med förare som inte bryr sig om att kontrollera att dom lämnar av kunden på rätt ställe!
Idag var vi i tingsrätten, de ville prata om vår ansökan om godman, vi har sett det som sista utvägen för att få hjälp med alla myndighetskontakter och sånt. Jag orkar helt enkelt inte sköta allt sånt för mig själv och min sambo. Det tar en otrolig tid med alla papper som ska skickas runt och intyg som ska jagas osv. Tingsrätten och representanten från komunen ansåg inte att vi bör ha godman, tingsrätten tycker att vi borde tillhöra LSS och få den hjälpen därigenom. Så nu tvingade de komuntanten att kolla upp vad som hänt, varför vi fått avslag tidigare och vad som krävs. Allt sånt som jag har tänkt göra men fått skjuta åt sidan för mer akuta saker. Kändes skönt att tingsrätten körde över komunen, de tycker att vi blivit felbehandlade så nu får vi väl se om något händer. Just nu väntar vi på att boendestöd ska komma igång, men den informationen vi fått kring det är att vi ska få hjälp med rutiner, göra scheman, lite budget och få in räkningar osv. Men följa med på möten och lyssna och se till att det som sägs på mötet sen följs upp så vi inte blir borttrollade igen gör inte boendestöd. De kunde följa med på enstaka möten som ledsagning men inte direkt hjälpa oss att "bråka". Nu har vi inte träffat boendestöd än, de har 2mån till på sig att sätta igång. Men den här biten med att se till så vi får de rättigheter vi har och göra ansökningar är det något man kan få hjälp till via LSS? Någon som har koll? Tydligen så har de klassat oss sa komuntanten eftersom vi fått boendestöd, men i villken personkrets osv. är det ingen som sagt. De har bara pratat om SOL. Är så rörigt nu så jag vet varken ut eller in. Nu ska min sambo börja på praktik så de flesta möten och samtal läggs helt över på mig nu, han kan inte komma ifrån så lätt och jaga folk på dagtid. Eller är det så att man måste kunna jaga folk själv?
Boendestöd är ingen insats vi LSS. Det beviljas enligt socialtjänstlagen (Det kan se olika ut i olika kommuner, men man brukar inte behöva tillhöra någon av personkretarna i LSS.) OM du/ni tillhör någon av personkretsa i LSS kan man få något som heter "Råd och Stöd". Det är en insats i LSS som landstinget ansvarar för. Råd och Stöd kan t.ex vara en kuratorkontakt som kan hjälpa en att ansöka om andra insatser man behöver.
oki, råd och stöd har jag sett en skylt på sjukhuset som säger Här måste man tillhöra LSS för att få boendestöd även om det är en SOL insats... aningen knasiga regler men därför blev vi nekade när vi sökte för 1.5år sedan, för de ansåg inte att vi tillhörde LSS, eller rättare sagt vi hade inte fått klart alla utredningar och då ville de inte veta något mer. Fast nu har jag nog trott att de kanske gjorde något undantag eller liknande. Får se vad som kommer fram. En kurator som har lite mer koll på vad man kan få hjälp med skulle säkert lösa enhel del.
Var nya regler, man behöver inte alls tillhöra LSS längre för att få boendestöd, är därför som jag fått det, men tydligen var det ren tur att jag fick boendestöd. För de papper psyk skickade på min adhd är inte godkända. Men LSS-handläggaren förstod av det vi berättade att jag hade behov. Idag fick jag besked att tingsrätten inte ger mig godman, de anser att hemtjänst som jag inte har längre eftersom jag har boendestöd och boendestödet som inte gör de saker som en godman gör ska ta över istället. " Hemtjänst och boendestöd torde kunna tillgodose en stor del av X behov" Fy... När boendestöd inte alls hjälper till med ansökningar, ringer och bokar möten, följer med på möten och krigar för min rätt osv. Det boendestöd gör är att strukturera upp vardagen, fixa schema för dagen, ordna matlista, påminna om att betala räkning men tappar jag bort lappen så är det mitt fel osv. Trodde jag skulle få hjälp nu, trodde det var min tur. Jag pratade tom. med en kvinna som tillfrågas om godman åt mig men nu när komunen helt plötsligt ändrade sig så fick det vänta och nu får jag ingen. Hade hoppats på att få hjälp att bråka med vården så jag kan få mina intyg. Och även hjälpmedel så jag blir mer självständig. Men nope de fattar inte alls... och mitt rörelsehinder förstår det inte heller hur det gör att jag mår sämre och inte orkar styra upp allt, räcker ju att ha adhd. Så nu har jag 3 veckor på mig att överklaga och be om prövningstillstånd i hovrätten. Men jag pratade med LSS-handläggaren för jag mailade henne i ren desperation och hon tycker som jag funderade på att vänta ut den tiden och sen göra en nyansökan. Då försöka få intyg från boendestöd och ev. kuratorn på mödravården. Ett år har jag fajtats för att få hjälp, det var tom. en orsak till att vi valde att behålla barnet, för att de letade efter godman och hade en kvinna som var villig, men visade sig vara helt olämplig... men ändå man har letat efter någon och sen 3 månader senasre så ändrar man sig. De har lixom letat efter folk sen i höstas och nu kommer de och säger att komunen inte anser att vi behöver det. Är helt knäckt just nu... blir ingen ansökan om bostadsanpassning för det måste jag har arbetsterapeuten med mig... och hon lär inte lyfta ett finger för mig. Vägrar träffa henne, för jag kommer kalla henne saker som jag bara säger hemma när ingen hör... Står själv nu igen... med sambon som jobbar så han kan inte följa med hela tiden. På det en bebis pågång... Ingen jag har pratat med har varit med om sånt krångel med godman... tur att mödravården bryr sig. Fick lyssna på bebis hjärta idag och det slår för fullt och den sparkade runt som en tornado. Skönt det när jag mår skit. Allt bara låser sig och nu har jag inte ätit igen... eller jo fick i mig några skedar glass och lite ostbågar... f-n jag som precis fått igång maten och började gå upp i vikt. Det är helt sannslöst... Ska jag gå in i väggen redan innan liten kiwi ploppat ut... kul morsa den föds till.
Håller på med ansökan om parkeringstillstånd, mitt har gått ut så jag måste fixa detta nu. sist så skrev jag ett mail till handläggaren och fick komma på samtal där hon fort beslutade att jag skulle få ett tillstånd trots avsaknad av läkarintyg "ja jag ser ju att du sitter i rullstol" var kommentaren och så var det fixat. Nu ska jag skriva i ansökan om orsakerna till att jag behöver ett tillstånd men har fått blackout och vet inte vad jag ska skriva. Läkaren ska skriva ett intyg också åt mig. Det jag har skrivit är "Jag har ett rörelsehinder, som gör att jag har svårt att gå. Använder rullstol vid förflyttningar utomhus, och kan gå korta sträckor inomhus med stöd från vägg eller annan person. Utomhus kan jag gå korta sträckor med stöd, när jag parkerar så håller jag i bilen och går från förarplatsen till bagageluckan för att ta ur rullstolen. Med stöd från annan person kan jag gå ca 10m utomhus, utan stöd några steg. Jag har dels en sämre uthållighet och muskelstyrka i benet och dels dålig balans. " Ska jag skriva mer och i så fall vad eller räcker detta. Hatar att fylla i sånt för jag har så svårt att få ihop vad de vill ha när frågan är så stor.
Nu vet inte jag vilken kommun du bor i. Det är nog lite olika från kommun till kommun, men också från handläggare till handläggare. Jag var själv i samma situation 1995 och då hade man nyss bytt handläggare för parkeringstillstånd och jag "våndades" som du kanske gör nu. För mig blev det dock en lustig upplösning för när jag "rådfrågade" handläggaren på kommunen om det hela sade hon: Ja men det var väl Dig jag hjälpte med kaffet när XX fyllde 50 år förra veckan" och vi firade på ditt jobb". LYCKA TILL Doden!
Eftersom vi bor i samma kommun kan jag bara säga att det jättesvårt. Jag sitter, som du antagligen vet, i Permobil, vi har en enorm bil och ramp för att jag ska ta mig ut. Men vi får inte parkeringstillstånd med argumentet att min mamma kan lämna av mig vid entrén och sen parkera bilen. Bara för att jag kan prata. Så jag har inte haft parkeringstillstånd på tror det är snart 3 år.
Andz: fast för mig är det lättare att få det eftersom det är jag som kör bilen, att få när man själv inte kör är ju helt hopplöst. Har en vän som försökt det med men får blanknej trots att han inte kan prata så bra. Sjuka regler. Sist behövde jag inte ens intyg, det gick så jätteenkelt, så nu blir det krångligare. Kanske ska skriva att de gärna får ringa och ställa frågor istället om det jag skrivit inte är tillräckligt.
Sant, tänkte inte på att du kör själv, det borde ju göra saken lite lättare. Men ja, reglerna är helt sjuka, vad är liksom poängen med "handikapp-platser" när ingen får stå där.
Det här med parkeringstillstånd är en het fråga och man kan kanske tycka att tilldelningen är restrektiv. Men se det ur en annan vinkel. Vilken glädje vore det med ett tillstånd om ALLA hade tillstånd. De markerade platser som idag finns är i de flesta fall upptagna av förare som ser ut att inte ha några som helst svårigheter att förflytta sig.
Sant. Men det är lite beklämmande att se en van som kostade samhället en halv mille att anpassa till salu på blocket efter 10 år med 7000 mil på mätaren.
Personligen är jag glad över restriktiviteten. Bor i Stockholmstrakten och om jag väljer att åka in till city så är det nästan omöjligt att hitta en ledig parkeringsplats vid vissa tider. Att parkera på en vanlig plats är i stort sett omöjligt när rullstolen ska ut. Håller med Ninnie om att det är svårt för oss att bedöma om huruvida personen i fråga som rör sig lätt och ledigt har rätt till sitt tillstånd, men visst har nog tanken slagit mig många gånger. Enligt polisen är ett parkeringstillstånd i Stockholm värt ca 30 000 på gatan (man slipper bla infartsskatten) Vet inte om det är en myt, men ibland hör man talas om tillstånd till salu från personer i glesbygd som inte använder sitt särskilt ofta. Dessutom så förekommer det att släktingar till sjuka personer använder tillståndet (har hänt i min släkt vilket gjorde mig ursinnig) och sist men inte minst så finns det också läkare med rymligt samvete som skriver intyg för en skälig peng. Inget av ovanstående är roligt, men tyvärr är inte alla människor av den hederliga sorten.
Håller helt och hållet med Ninnie, många är snabba att dömma. Jag tycker när jag läser olika trådar här på fh. så ser jag myckt negativt tyckande om andra. Det tycker jag är lite sorgligt då vi som handikappade i grupp anser att många andra dömmer oss.... //Anna
Vill ta ett exempel, en kompis till mig är hjärtsjuk, hon ser jättepigg ut, alltid snyggt klädd, sminkad och rör sig obehindrat, men kan inte gå ute om det blåser det minsta lilla, eller bära kassar långt eller röra sig i värme osv. Hon är i lika stort behov av nära parkering som vi i rullstol men ända får hon alltid skäll och får höra okvädningsord från folk.
Ropen skalla tillstånd åt alla
Tror inte på tillstånd till alla Med tanke på att det finns ett begränsat antal parkeringsmöjligheter, framförallt i tätorterna så måste man vara selektiv och dra gränsen någonstanns. Att inte kunna bära kassar är tex inte ett skäl till att ha parkeringstillstånd. Då skulle större delen av Sveriges pensionärer genast ha den rätten. Ångestsyndrom lider minst 10% av Sveriges befolkning av. Detta kan faktiskt vara ett skäl till att få tillstånd. Hjärt- och kärlproblem har fler än 500 000 personer. Det är ganska lätt att förstå att det skulle uppstå kaos om alla som ville fick tillstånd. När det kommer till en nödsituation, dvs fler vill ha platsen. Vem skall ha störst rätt till den? Den som är rullstolsburen, den som kan gå, men får ångest, den som kan gå lite grand? Problemet är jättestort!
På en av mina senaste färdtjänstresor berättade chauffören om att ett stort antal personer påkommits med att använda sina färdtjänstkort till gratisresor inom kollektivtrafiken (vilket iof är ok i Stockholm) och inte beställt vanlig färdtjänstbil på flera år (för det kostar ju en slant). Sant eller inte, vet jag inte, men man upphör aldrig att förvånas. Färdtjänsten är ju i första hand till för dem som INTE kan åka kollektivt.
Den här tråden har mer och mer övergått till någon allmän demonstration av missnöje Ropen skalla tillstånd åt alla. Ropen skalla färdtjänst åt alla. Nää skärpning!
Apropå ovanstående diskussion kring handikappstillstånd: http://nyheter.se.msn.com/utrikes/article.aspx?cp-documentid=152203395 Ganska skrämmande eller hur? Och då undrar man hur många det är som inte upptäcks.
Jag håller med. För några år sedan hade jag en granne som hade halvtids "sjukpension" för fibromyalgi. Jag såg henne kämpa med en gräsklippare som inte ville starta... Jag såg henne klippa häcken med en gammaldags manuell häcksax, en hög häck, hon hade häcksaxen över huvudhöjd . Jag såg henne putsa ett fönster på utsidan genom att hänga ut genom andra "fönsterhalvan", det var på andra våningen. Jag dömmer inte alla med denna diagnos, men vissa har nog mest ont när de är hos läkaren. Vi har ingen aning om andras "problem" vi måste nog lita på att läkaren som skrivit intyg har gjort rätt. Samma sak med personlig assistans.
Lessen att du blir upprörd, det var verkligen inte menat att provocera. Jag menar att jag vid ett flertal tillfällen talat med kompisar och bekanta som har inte fullt så synliga fh. De har berättat om hur illa bemötta de blivit när de vinglat till eller behövt sitta ner eller liknande situationer. De har haft reumatism, ms, stroke, lättare cp-skador eller liknade sjukdomar/skador som inte alltid syns så tydligt eller har varit varit synskadade. Vi andra som kände dessa personer tyckte allt att man trots allt kunde se på dessa personer att de hade ett rörelsemönser som tydligt vittnade om att de hade ett fh. De var lite stela, långsamma, osäkra eller liknade och ser man en sådan person så inser man ju ganska lätt att de finns en förklaring till varför han/hon har till exempel p-tillstånd. Detta diskuterade jag med dem det berörde och vi var helt eniga om det så jag kan inte se det fördomsfulla i min tankegång. Sedan finns det självklart människor som man inte kan se något på men det var ovan grupp jag syftade på. Redigerat 2010-02-19 16:32
Jag är egen arbetsgivare för min personliga assistans, jag har fått påhälsning av en kvinna från kommunal. Jag fick först beröm för all information som jag skrivit ner i min "nybörjarpärm", det som varje ny assistent får läsa + all information som finns på min hemsida. Men nu är samma kvinna lite mer "skarp", jag bifogar hennes brev. Jag bara undrar om ni har några ideer om hur jag bäst fixar hennes begäran, för det känns som om hon kräver lite väl mycket
Lite svårt att ge råd när du inte säger vad det är hon helt "plötsligt" kräver, vore nog bra om du talade om detta, så alla andra som är egna kan förbereda sej osv.
Jag har bostadstillägg (för pensionärer/fh) och behöver och funderar på att flytta till en rätt så dyr lgh. Jag har bara råd att bo där om jag hyr ut ett rum till ett företag som vill ha kontor där på ett årskontrakt. Det jag undrar är om bostadstillägghandläggaren kan ha åsikter om att lgh kostnaden är för dyr för min inkomst, eller att jag hyr ut till ett företag?
Tror jag inte... min lägenhet kostar runt 10 000 i månaden, jag vet folk som har ännu dyrare lägenheter. Men vi har alla KBH, som finns i Stockholm, som täcker upp en del också.
Det som är viktigt är att du räknar av rummet du hyr ut i bostadsytan och kostnaden (står tydligt på blanketten). I övrigt kan du bo precis hur dyrt som helst, däremot har ju bostadsbidraget ett tak på strax under 5000 kr.
Tack, men var å blanketten nedan fyller jag i att jag hyr ut rummet? Och vad säger man om de undrar hur man kan bo så dyrt i förhållande till inkomst? http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Blanketter/5199.pdf
Övriga upplysningar kan du fylla i allt sådant som du inte hittar rätt ruta till... Min hyra är på ca 10 000 kr. Min inkomst när jag bara hade sjukers. var netto runt 6500... De ifrågasätter inte det när det gäller bostadstillägg. En annan sak är bostadsbidrag som alla kan söka.
Min son fick Asperger diagnos i sena tonåren. Jag är ensamstående heltidsarbetande förälder och därför räcker min tid knappt till i vardagen. Jag ansökte om att få rätt till ledsagar timmar (2timmar i veckan) för att få en aning avlastning och hjälp med att "få med" min son ut på aktiviteter. När beslut skulle tas på stadsdelsförvaltningen så krävde dom att få hela min sons utredning. Jag levde i tron att det underlag som psykolog och läkare skrivit under på att han har Asperger skulle räcka. Men tydligen inte. Jag skulle alltså vara tvungen att "hänga" ut hela min sons liv i form av den utredning som gjordes på BUP. Jag sa nej till biståndshandläggaren eftersom jag anser att min son har rätt till sin integritet och han själv får bestämma om han vill lämna ut sitt liv på det viset. Vad jag undrar nu är varför ska en person som fått en diagnos behöva hänga ut hela sitt personliga liv (som det faktiskt ofta står om i utredningen) för att få till stånd ledsagarhjälp som man har rätt till enligt LSS? Jag känner mig väldigt trött och utsliten och den lilla hjälp som jag hade velat ha känns som bortblåst. Det fungerar bara på papper och som förälder känner jag mig faktiskt lurad. Är det någon fler som tycker som jag eller har varit med om liknande? Ps: Jag frågade läkaren och psykologen på BUP angående detta och allt dom kunde svara var "Ja om dom kräver det så måste du nog lämna in det för att få den hjälp din son har rätt till".
Tyvärr så är det så, "vi" oavsett funktionshinder tvingas till att hänga ut oss. Så fort man har en diagnos och har ett stöd/hjälpbehov, så har man ingen integritet kvar.
Vi har precis varit i möte med en LSS- handläggare och pratat om boendestöd och ledsagning. Hon sa att hon ville ha utredningspapprena, men hon skulle själv ringa och prata med den enhet som utrett mig och sambon. Arbetsterapeuten hon pratade med ringde igår och sa att hon lämnade ut de papper där man utrett våran funktionsförmåga. Där svårigheterna står uppräknade osv. Hela utredningen lämnas inte ut. Jag fick av den psykolog som utredde mig ett utlåtande som hon skrev direkt till skola och liknande myndigheter, där det står mina svårigheter och jag har läst igenom och godkännt innan. Det pappret ska jag ge till LSS-handläggaren, men hela utredningen får de inte se. Finns ingen anledning till att de ska sitta och läsa hela utredningen, de har inte kunskap nog att tolka vad som står. Ett utlåtande och de delar av utredningen som är av vikt kan de få men de ska inte få gotta sig i varje liten del, för mycket är helt irrelevant för de svårigheter jag har. Be om att få ett skriftligt avslag och överklaga till länsrätten. Du har rätt att få ett skrivtligt avslag. Vi började söka redan för 1.5år sedan men då sa de ungefär samma sak till oss, vi skulle lämna en massa papper på våra utredningar och de kunde inte precisera vad det var för info de behövde. Så våran ansökan togs tillbaka, vi blev lurade helt enkelt på ett avslag. Eftersom din son har AS så ska det räcka med diagnos för att han ska klassas och sen papper på villka svårigheter han har, hur det yttrar sig osv. för att de ska kunna ge honom rätt hjälp.
När jag sökte om ledsagning hos kommunen så krävdes det en utredning på ca 8 sidor för att den skulle behandlas och gå igenom. Har själv ett fysiskt funktionshinder och befanns tillhöra personkrets 3. Observera att jag inte sökte personlig assistans, men trots detta krävdes en ADL-utredning samt intyg från både läkare och arbetsterapeut och en ingående intervju om mitt privatliv för att att jag skulle få den sökta hjälpen. Håller med Pär, kränkande men bara att gilla läget tyvärr. Vad jag vet så berättigar inte en diagnos per automatik rätt till ledsagning, utan det handlar om hjälpbehovet. Men jag kanske har fel?
Tack för alla svar/inlägg. Jag tycker att det är både sorgligt och kränkande att det ska behöva vara på det här viset. Jag kan inte förstå att det inte går att få hjälp och samtidigt få behålla sin integritet! I en demokrati som Sverige ändå anses vara så tycker jag det här är fruktansvärt för alla som har ett funktionshinder. Inte konstigt att alla blir så trötta i det är landet, när det är upp till var och en att fixa allting. Kontroll går tydligen före service när det gäller hjälp till sina medmänniskor. Jag får se hur jag går vidare med det här. Förmodligen kommer jag att möta väggar av oförstående och ingen vilja att förändra, överallt.
Hej! Vill bara skicka ett varmt lycka till! Hoppas att din son får den hjälp han har rätt till utan en massa onödigt krångel. Personligen tycker jag att det svåraste med att ha ett funktionshinder inte är själva funktionshindret i sig, utan att behöva utlämna mig utan någon som helst respekt för mitt privatliv. Att tex få sitt liv klockat i minuter och sekunder är en del av det, att svara på ytterst privata frågor en annan. Detta för en hjälp som jag egentligen inte vill ha (dvs vem skulle inte välja att slippa den om det bara gick?)
Tack igen för alla svar och dom mail jag fått med tips om ställen jag kan vända mig till. Jag kände bara att jag måste lämna min åsikt om det Pär skrivit om (hur det går till) Eftersom det är BUP som gjort utredning och även skrivit det underlag, med personnummer, där både läkare och psykolog skrivit under, som påvisar att min son har detta funktionshinder, så tycker jag att det är tråkigt och dåligt att det ska behöva vara på det här viset. Att en myndighet överhuvudtaget kan ha ett regelverk som kräver att få själva utredningen (där det faktiskt står mycket personliga saker) för att kunna ta ett beslut om den hjälp som människor enligt LSS ska kunna få. Det är beklämmande att finna sig i sådant här överhuvudtaget. Jag tycker att det borde räcka med det underlag som visar på att min son har detta funktionshinder där både läkare och psykolog på BUP har skrivit under. Eller tycker socialförvaltningen att dom på BUP är så inkompetenta att det inte går att lita på deras intyg för att ta sådana beslut? Nåja, jag tänker iallafall inte ge mig i det här, det måste bara till en förändring.
Hej! Har en fråga som jag inte kan få ett vettigt svar på någonstanns och som jag hoppas att någon här kanske har erfarenhet av. Om man är beviljad sjukersättning tillsvidare före 1 juli 2008, så får man arbeta och studera obegränsat och tjäna upp till ett fribelopp på ca 44000 utan att förlora ersättningen. Om man är beviljad sjukersättning tillsvidare efter 1 juli 2008 så får man endast arbeta max 5 timmar/v och tjäna 1/8 lön, dvs mindre fördelaktiga villkor. Mitt problem är att jag dels har ett beslut på tillsvidare sjukersättning från 2003 (dvs de gamla reglerna) och dels ytterligare 50% tidsbegränsat från 2007 som sedan förvandlades tíll 100% tillsvidare i maj 2009. Enligt FK skall jag nu tillhöra de nya reglerna trots att 50% beviljades tillsvidare redan 2003. Man har helt enkelt rivit upp det gamla beslutet och fattat ett nytt på 100% enligt de nya. Undrar nu om det finns någon mer som har gjort samma erfarenhet, eller har någon kunskap om vad som händer när man har fötterna i två olika diken? Skulle vara så tacksam för feedback!
jag har sjukersättning till jan 2011 och vet inte vad som händer efter det *orolig*
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh