På förekommen anledning...

Hur ställer ni er till att vi med rörelsehinder ofta går in gratis på olika ställen? Bra eller dåligt?

Det är ju diskriminering i högsta grad... Varför ska jag gå in gratis för att jag sitter i rullstol? För att det är synd om mig?? Ska inte alla som är rödhåriga gå in gratis, eller alla som har en piercing i näsan eller alla muslimer???
Samtidigt sparar jag de kronorna de skulle kostat, men frågan är ändå.....är det värt priset??

Det känns mycket diskriminerande och nedvärderande. Ett bevis för att samhället inte ser oss som likvärdiga medborgare.

Jag tycker att vi som funtionhindrade ska bet för som alla andra

Däremot tycker jag att /ledsagare/assistent kan få gå in gratis.

Lotta skrev: Jag tycker att vi som funtionhindrade ska bet för som alla andra Däremot tycker jag att /ledsagare/assistent kan få gå in gratis.

Bra sagt, jag håller med dig!

Lotta skrev: Jag tycker att vi som funtionhindrade ska bet för som alla andra Däremot tycker jag att /ledsagare/assistent kan få gå in gratis.

Jag tycker inte att personliga assistenter heller ska gå in gratis. Att den personlig assistentens biljett ska bekostas av kommunen/staten/landstinget håller jag med om men kan inte detta ingå eller läggas till i assistansbidraget?

Om de personliga assistenterna får gå gratis så är risken att de släpar med en massa funktionshindrade på evenemang som de (brukarna) inte själva är intresserade av.

Lilleman skrev: Jag tycker inte att personliga assistenter heller ska gå in gratis. Att den personlig assistentens biljett ska bekostas av kommunen/staten/landstinget håller jag med om men kan inte detta ingå eller läggas till i assistansbidraget? Om de personliga assistenterna får gå gratis så är risken att de släpar med en massa funktionshindrade på evenemang som de (brukarna) inte själva är intresserade av.

Bra poäng i första delen av ditt stycke för dem som har assistans bidrag, men sen har vi ju en stor grupp som har hemtjänst/ ledsagning och det har ju inte tillgång till assistansbidraget för deras skull kanske det skulle vara en bra lösning

Däremot den nedre delen av ditt arument tycker jag var lite långsökt. Tycker att man får skylla sig en aning själv om man nu följer med på någonting som man inte är intresserad av...

Redigerat 2006-09-08 16:52

Tyvärr är det nog inte så enkelt som att man får skylla sig själv. Det finns alltför många funkisar som i hela livet bara fått saker serverade framför sig och blivit omhändertagna. Det är då inte så lätt att själv kunna säga ifrån eller själv våga kräva saker.

KarinSch skrev: Tyvärr är det nog inte så enkelt som att man får skylla sig själv. Det finns alltför många funkisar som i hela livet bara fått saker serverade framför sig och blivit omhändertagna. Det är då inte så lätt att själv kunna säga ifrån eller själv våga kräva saker.

Jag fattar din poäng och det är klart att det är ett bekymmer för den som inte vågar säga ifrån men jag hävdar att man någon gång måste lära sig att stå upp för sig själv och sina egna intressen. Det är inte lätt alla gånger och det påstår jag inte. Men jag tycker att det här som sägs ovan blir nästan som att ytterliggare skjuta upp att lära de här personerna attkunna stå upp för sig själv , och det är ju heller inte bra. Man bör ju ta itu med alla problem med på ett konstruktivt sätt, söka hjälp utifrån är ett sätt om man nu känner att man har problem med att säga ifrån. Däremot är jag med på att assistansberättigade har sin del genom asspengen, men det skulle behövas något fripassagekort för de som jobbar som ledsagare och inom hemtjänst för de som har den typen av hjälp får inget assbidrag

Helna skrev: Jag fattar din poäng och det är klart att det är ett bekymmer för den som inte vågar säga ifrån men jag hävdar att man någon gång måste lära sig att stå upp för sig själv och sina egna intressen. Det är inte lätt alla gånger och det påstår jag inte. Men jag tycker att det här som sägs ovan blir nästan som att ytterliggare skjuta upp att lära de här personerna attkunna stå upp för sig själv , och det är ju heller inte bra. Man bör ju ta itu med alla problem med på ett konstruktivt sätt, söka hjälp utifrån är ett sätt om man nu känner att man har problem med att säga ifrån. Däremot är jag med på att assistansberättigade har sin del genom asspengen, men det skulle behövas något fripassagekort för de som jobbar som ledsagare och inom hemtjänst för de som har den typen av hjälp får inget assbidrag

Ledsagare sparar kvittot från de arrangemang de följder med brukaren på.... och skickar in de ihop med timlistan.

Hjulia skrev: Ledsagare sparar kvittot från de arrangemang de följder med brukaren på.... och skickar in de ihop med timlistan.

Konstigt för en kompis till mig har nämligen sagt att hennes ledsagare får inte ett öre för det faktiska aktiviteter de gör tillsammans

Helna skrev: Konstigt för en kompis till mig har nämligen sagt att hennes ledsagare får inte ett öre för det faktiska aktiviteter de gör tillsammans

Det låter ju som rena vansinnet!
Ledsagan bör kolla med sin chef vad som verkligen gäller.....

Min son är ledsagare och han får ersättning för utgifter. Tex om han skulle gå ut och fika med den han arbetar för. Han har fått reda på av sin arbetsgivare (kommunen) vad som gäller.

Det ingår i kommunernas skyldighet att betala för ledsagornas kostnad, dock brukar det inte få kosta hur mycket som helst om det gäller mat eller fika. Är det däremot inträde eller kursavgifter ska de betala den faktiska kostnaden. Att vara ledsagare är ett jobb precis som att vara assistent eller t.ex övervakare och man ska få sina utlägg betalda eller få ett omkostnadsarvode som inte beskattas.

Men hemtjänstpersonal/ledsagare får också ersättning för sina utlägg. Ingen människa behöver betala med egna pengar för sådant som kostar i tjänsten.

När det gäller det fria valet så kan man ju disskutera hur fritt val det är att ta med en brukare som inte själv kan prata eller göra nåt och som dessutom sover när personalen ser tre timmar "Kristina från Duvemåla".

Helna skrev: Bra poäng i första delen av ditt stycke för dem som har assistans bidrag, men sen har vi ju en stor grupp som har hemtjänst/ ledsagning och det har ju inte tillgång till assistansbidraget för deras skull kanske det skulle vara en bra lösning Däremot den nedre delen av ditt arument tycker jag var lite långsökt. Tycker att man får skylla sig en aning själv om man nu följer med på någonting som man inte är intresserad av... Redigerat 2006-09-08 16:52

Lilleman skrev: Men hemtjänstpersonal/ledsagare får också ersättning för sina utlägg. Ingen människa behöver betala med egna pengar för sådant som kostar i tjänsten.

Tyvärr är det inte så överallt.
En del måste ansöka långt iförväg för _allt_ en biljett för en 50lapp etc. Och då väljer antingen brukaren att stå för bådas kostnad. Eller så kanske den som jobbar tycker att det är ju så lite att det går ju bra eller så stannar man hemma.

Lilleman skrev: När det gäller det fria valet så kan man ju disskutera hur fritt val det är att ta med en brukare som inte själv kan prata eller göra nåt och som dessutom sover när personalen ser tre timmar "Kristina från Duvemåla".

Då förstår vi varandra bättre, fritt val ska alltid vara fritt val dvs att brukaren inte sover och är med på noterna. Annars är det inte okej och gör man annat som personal så begår man ju tjänstefel *tycker jag*

Måste bara få berätta om en grej. Var på Gröna Lund för ett par år sen och då frågade hon i kassan om jag var förtidspensionär!!! Bara sådär liksom. Jag är gående men hon tyckte väl att den där bruden går konsrigt å ser konstig ut, hon e säkert pensio. jag BORDE ha blivit förbannad på henne och skällt ut henne, förklarat att jag blev kränkt och frågat om hon brukar fråga alla besökare om de har förtidspension? Men just den gången var jag rätt pank så halvt pris var välkommet... Men jag grämmer mig fortfarande över det när jag tänker på det.

Hur blir det då när vi som behöver dubbelsassistans ska gå någonstans! Som det är nu går ofta en in gratis, men den andra måste betala. Visst, men vi måste ju vara två!

Det tycker jag är frustrerande!

Kan man styrka att man behöver två stycen assistenter så borde det ju vara lika mycket värt som att man behöver bara en...

Jag tycker också att man ska betala för sig. Varför vara ett undantag?
Men en grej däremot som jag tyckte var lite fint var när jag skulle på bio en gång med flera krångliga trapphissar... då fick jag en liten rabatt på biobiljetten för att jag behövde besväras med dessa krångliga hissar.

Om jag går på klubb och inte behöver betala inträde, varför ska jag känna mig mindre värd än snygga tjejen eller fräsiga killen som också slipper betala. Varför betala fullt inträde och sen slussas runt i kök äckliga matvaruhissar det har hänt mig att diverse lukt och rester hamnat på kläder och rullstol, då kan jag tycka att det är rätt att slippa betala.

Visst kan jag hålla med om att i vissa fall ska alla betala men jag kan också tycka att om man inte kan uttnyttja det som ingår i biljetten pga sitt funktionshinder borde man få rabatt eller gratis.

Om man nu känner sig diskriminerad, varför inte propsa på att få betala då? Det var fler ställen förr nu händer det sällan att man slipper betala och det handlar nog om att vi ses som "normala".

Jag har inga problem med att slinka in gratis på ställen, ser det som en förmån för alla andra orättvisor här i Sverige. Likväl som alla snygga blonda tjejer slipper betala (en fördom jag vet)

Redigerat 2006-09-06 08:57

ler bara ler

precis de jag menade här

http://www.funktionshinder.se/artikel.php?aWQ9NzU=

Ninnie skrev: På förekommen anledning... Hur ställer ni er till att vi med rörelsehinder ofta går in gratis på olika ställen? Bra eller dåligt?

Generellt sett så gillar jag det inte, pga att det är omvänd diskriminering-man sätter plåster på såret och låter oss slippa betala hellre än att lösa grundproblemet med otillgänglighet. Jag hade en hetsig diskussion med en medlem i en hk-förening en gång om det faktum att vi som har hk-tillstånd i bilen parkerar gratis. Jag tycker det är fel, jag tycker det vore bättre att anpassa betalningsstationerna och göra fler rutor bredare så skulle jag gladeligen betala också. Men sen är det som nån sa här i tråden att kan man pga sitt funktionshinder inte nyttja något fullt ut så kanske man inte skulle behöva betala fullt heller. Ett eget exempel där är en nyöppnad träningsanläggning här i Sumpan som har månadskostnad på 250 spänn och man måste binda sig ett år. I det priset ingår fri nyttjanderätt till hela gymet, aerobic, step-up, spinning och annat sånt. Övervägande delen av det kan jag inte utnyttja eftersom min funktionsnedsättning hindrar mig och då känns det inte motiverat att betala hela summan. Så mitt svar på frågan blir kanske något svävande; ibland ok men generellt inte. Har också egentligen problem med att medföljare går gratis med mig nästan överallt. Det gör att jag känner mig som en belastning om jag och en kompis är nånstans och stället då tycker att det är så "synd" om henne att ha mig i släptåg så att hon får gå in gratis. Jag vet att tanken inte alls är sån men känslan för mig blir sån...

Redigerat 2006-09-06 09:15

Vejron skrev: Generellt sett så gillar jag det inte, pga att det är omvänd diskriminering-man sätter plåster på såret och låter oss slippa betala hellre än att lösa grundproblemet med otillgänglighet. Jag hade en hetsig diskussion med en medlem i en hk-förening en gång om det faktum att vi som har hk-tillstånd i bilen parkerar gratis. Jag tycker det är fel, jag tycker det vore bättre att anpassa betalningsstationerna och göra fler rutor bredare så skulle jag gladeligen betala också. Redigerat 2006-09-06 09:15

Visst kan det vara lättare att påverka tillgängligheten om man betalar för sig, men vem säger att det inte går att lyfta dessa frågor och strida ändå.

För många år sedan var jag vän med en dörrvakt, han släppte in alla med funktionshinder gratis dels för att tyckte att vi fick utstå mycket skit i samhället (tycka sund om parollen) men även för att vi faktiskt var tvugna att gå genom kök och åka matvaruhissen vilket även var besvärligt för dörrvakterna de vill att klubbägarn skulle bygga om så att det blev lättare för dem så de tog inte betalt av princip.

Kan hålla med dig om parkeringsavgifterna (även om min kassa är glad) kan däremot då tycka att det skulle finnas fler platser och avgiften kanske skulle vara reducerad, om man rent generellt tänker på att många med funktionshinder inte har samma inkomstutveckling samma förmåga att påverka sin inkomst eller kan utnyttja t-bana och buss som billigare alternativ än att ta bilen t ex att man hyr parkeringstillståndet per år.

Personligen tycker jag att det är ok när tillgängligheten inte kan garanteras fullt ut. Sedan att det är bättre med tillgänglighet än gratis entré, och det är ju en sak för sig.

Dessutom är det ju vanligt med olika typer av prissättningar som tex barn, studerande och pensionärsrabatter.

Är det bara jag som så är politisk inkorrekt att jag faktiskt inte bryr mig... är samhället så utformat så utnyttjar jag det... dum är jag inte... och såå mkt pengar har man som fh inte...

Jessma skrev: Är det bara jag som så är politisk inkorrekt att jag faktiskt inte bryr mig... är samhället så utformat så utnyttjar jag det... dum är jag inte... och såå mkt pengar har man som fh inte...

Nä Jessma ja e ac samma skrot o korn som du!

Rallyanna skrev: Nä Jessma ja e ac samma skrot o korn som du!

Ja me. Har plankat in på både det ena o det andra under åren .

Jessma skrev: Är det bara jag som så är politisk inkorrekt att jag faktiskt inte bryr mig... är samhället så utformat så utnyttjar jag det... dum är jag inte... och såå mkt pengar har man som fh inte...

Jag är likadan. Blir man insläppt gratis så "tack för det".

Gratis är gott!

Som sagt, vi funkisar med garantiersättning har inte den möjligheten att påverka vår inkomst som en icke funkis utan någon form av garantiersättning.

Morena skrev: Gratis är gott! Som sagt, vi funkisar med garantiersättning har inte den möjligheten att påverka vår inkomst som en icke funkis utan någon form av garantiersättning.

Garantiersättning?
Vad är det?

// A E

_Anna_ Elisabeth skrev: Garantiersättning? Vad är det? // A E

Sjukersättning.

Om vi nu sätter fokus på ekonomi istället för tillgängligheten, vill jag påpeka att man man kan ha usel ekonomi (utan möjlighet att kunna påverka den) UTAN att man sitter i rullstol...
Långtidsarbetslösa ensamstående kvinnor med tre barn - inte får de gå in gratis på evenemang??

Dessutom finns det t ex många människor med smärtproblem som har hel sjukersättning, men inte får de gå in gratis - de sitter ju inte i rullstol!

Nej, det där argumentet om dålig ekonomi håller verkligen inte!

// A E

Jessma skrev: Är det bara jag som så är politisk inkorrekt att jag faktiskt inte bryr mig... är samhället så utformat så utnyttjar jag det... dum är jag inte... och såå mkt pengar har man som fh inte...

Ja egentligen ska man ju inte "skåda given häst i mun" som man säger. Men jag kan inte hjälpa att jag känner en bitter eftersmak för "förmåner" av det här slaget, även om jag själv såklart tjänar på det ekonomiskt. När jag var liten, fanns det i Halmstad, där jag växte upp, ramper vid varje busshållplats så att det bara var att rulla på bussarna så jag åkte själv ofta in till stan när jag blev så gammal så jag fick för mamma. På samma buss satt det ofta en gammal man som tyckte jag var såååå duktig som kunde klara mig så bra och åka buss själv och allt....han tyckte jag var förtjänt av lite pengar och gav mig alltid en tia(sedel på den tiden) eller två. Jag minns att jag redan då mådde dåligt av det där för att jag visste att jag fått nåt enbart för att jag sitter i rullstol. Så jag grävde helt sonika ner de där pengarna bakom kullen hemmavid och rörde dem aldrig.

Redigerat 2006-09-06 22:26

Jag anser också att man skall betala för sig men att medhjälpare/ass/ledsagning följer med fritt. Sedan som Charlotte skriver, det är inget fel att slinka in gratis - om - man inte gör det endast pga sitt funktionshinder.

Ang rabatter, så kan man ju använda sig av pensiorabatten om man har förtidspension om man har lust.

Jag går gärna in gratis, oavsett vad det handlar om. Gratis är gott så att säga. Varför avstå från det?

Offa skrev: Jag går gärna in gratis, oavsett vad det handlar om. Gratis är gott så att säga. Varför avstå från det?

Även om det står "Stackars invalid" på biletten?

Moon skrev: Även om det står "Stackars invalid" på biletten?

Det står det ju ändå i pannan på mig varje gång jag får handikappersättningen utbetald.

Redigerat 2006-09-08 15:57

Offa skrev: Det står det ju ändå i pannan på mig varje gång jag får handikappersättningen utbetald. Redigerat 2006-09-08 15:57

*skrattar* den va go den!

Nä, inte h-k ersättningen - för visst har man merkostnader när man är invalid. Men visst skall man väl kämpa lite för att skaffa sig respekt i samhället .....

Jag tycker det är diskriminering i högsta grad. Varför ska jag slippa betala bara för att jag har ett handikapp.

Redigerat 2006-09-07 13:28

Carina66 skrev: "Jag tycker det är diskriminering i högsta grad. Varför ska jag slippa betala bara för att jag har ett handikapp." Jag ser det inte alls som någon "kränkning". I vissa fall finns det "pensionärsrabatter" och andra fall andra typer av rabatter (skiljer i % dessutom). Se det som att Ni har "100% rabatt" istället och använd de "överblivna pengarna" till något annat. Om slantarna ändå "bränner" i portmonnän, kan Du ju skänka dem till NHR:s hjälp till handikappade i Nepal. Emil

Jag ser ingen anledning till att det ska vara på det sättet.

Betalar man inte har man inte heller samma rättigheter. Jag betalar hellre om jag kan tillgodo se mig på tillfredställande sätt och kan ha samma krav.

Har dock inga problem att få någon fördel då och då, oftast är det ju tvärt om. Jag får betala mera som funktionshindrad.

Lena K skrev: Betalar man inte har man inte heller samma rättigheter. Jag betalar hellre om jag kan tillgodo se mig på tillfredställande sätt och kan ha samma krav. Har dock inga problem att få någon fördel då och då, oftast är det ju tvärt om. Jag får betala mera som funktionshindrad.

Håller helt med Lena K. Att glida lite är inte fel men att buntas ihop i en grupp som av någon anledning skall slippa att betala, det känns inte rätt.

Tycker det ska vara lika för alla, samma rättigheter och skyldigheter !!! Ha det gott !!

Jag har inga moraliska problem med att gå in gratis/billigare på ställen som är mkt otillgängliga.
När man måste tjata, vänta, leta rätt på människan med huvudnyckel som går till hissen, ta köksvägen, gå igenom diskrummet, tvingas gå hem tidigare än man vill pga brist på hkptoaletter, når inte alla våningar och lokaler utan bara en del, då har jag inte riktigt lust att betala fullpris...
Jag tror inte att själva betalandet är grund för att man ska kunna ställa tillgänglighetskrav, iallafall inte på mindre ställen som krogar etc. De blir alltid lika förvånade över hur krångligt det är att ta sig in, att de när man tillslut kommit in inte brukar bry sig om att ta betalt, de brukar redan skämmas tillräckligt för hur illa det är med tillgängligheten. Att det är så illa att de inte ens kan ta betalt av funktionshindrade brukar sätta sig ganska hårt... Jag brukar ge dem ett par tips, ibland händer det faktiskt att de anpassar själva tills jag kommer dit nästa gång.
Men det är klart, det ska ju vara tillgängligheten som ligger till grund för att man inte ska behöva betala, inte någon "tycka synd om"-mentalitet.
Angående Gröna Lund, som jag tillgänglighetsinventerade för Rädda Barnen för några år sedan, är ju tillgängligheten katastrofal. Det finns faktiskt en handikappskylt vid en uppgång till karusellen disco jet (Tror jag den heter). Problemet är att bakom handikappskylten är det en lång trapp?!
För mig spelar det ingen roll att jättemånga går på tivoli utan att åka karusell av olika anledningar, så länge nån nöt till arkitekt har ritat tivolit så att det blir störtomöjligt att ta sig upp till nästan alla karusellerna så länge man inte har starke adolf som assistent.

Att ledsagare/assistenter ska få gå in gratis är väl en självklarhet? Inte är det väl nån som betalar extra för att få ta med sina armar eller ben in på nåt ställe? Oavsett om man får pengarna tillbaks nästa månad...

Rooto skrev: Att ledsagare/assistenter ska få gå in gratis är väl en självklarhet? Inte är det väl nån som betalar extra för att få ta med sina armar eller ben in på nåt ställe? Oavsett om man får pengarna tillbaks nästa månad...

Det är sant men får en amputerad betala mindre då eller? ...det var ett dåligt skämt.

Inte ska en assistentberoende människa behöva betala både sin och assistentens inträde på div nöjen. Nej Ass/ledsagare ska kunna få komma in gratis eller få sina utlägg ombesörjda av tex kommunen. Han/hon är som Rooto skriver armar/ben för sin kund.

Det tycker jag är både och. Som tex Liseberg går man som funktionshindrad in gratis och det tror jag är för att många funktionshindrade kanske inte kan utnyttja allt som andra kan och en del kan ju inte åka något alls. Eller så tycker jag i alla fall att man skulle betala mindre än andra i alla fall. Men det är vad jag tycker.

Men alltså....
Är det inte bra att ni får gå i grastis? tänk positivt!!!

Jag går gärna in gratis allt kan inte bli rättvist i livet, ta för er av det god istället

Johank skrev: Jag går gärna in gratis allt kan inte bli rättvist i livet, ta för er av det god istället

Gör du det och bli tagen för någon som inte heller är värd något att satsa på. Jag hade kunnat respektera ditt val om det inte samtidigt hade stänkt på mig.

Orkade inte läsa särskillt mycket av tråden men men. inlägg berättigat ändå tror jag

Angående att assistent, hjälpare och allt vad det heter går med gratis vid olika evenemang... jag är kluven i frågan. Har blivit en del konserter genom åren och det är ju inte fel att dela biljettpriset med en polare. Men samtidigt händer det att det kommer in en bunt ovärdiga människor som inte har på en metal-konsert att göra med detta systemet. Visar man sig där ska man fan brinna för ämnet och röja som sig bör, inte sitta och titta på klockan...

Butcheredatbirth skrev: Men samtidigt händer det att det kommer in en bunt ovärdiga människor som inte har på en metal-konsert att göra med detta systemet. Visar man sig där ska man fan brinna för ämnet och röja som sig bör, inte sitta och titta på klockan...

Just DEN sidan av saken var nog inte vad som avsågs när tråden startades, men, men....allas in-put är ju lika välkomna

Det hade jag inte väntat mig Vilken tur att det var välkommet ändå!

om prylen i sig

http://www.funktionshinder.se/artikel.php?aWQ9NzU=

Johank skrev: Jag går gärna in gratis allt kan inte bli rättvist i livet, ta för er av det god istället

Jag skulle också göra det om jag bara hittade nåt ställe där man fick det. Inte ens på kollektivtrafiken fastän jag tar en risk genom att bussbolagets försäkring gäller vid olycka om inte föraren fäst rullen i golvet. På alla ställen jag känner till är det assistenten/ledsagaren som går in gratis.

Till sidans topp

Ja, vilket parti ska man rösta på om man tycker handikappolitiken är viktig?
Tänker på frågor som tillgänglighet, arbetsmarknad, assistans etc.

Det finns redan en politik-diskussion... Errkki har startat en under Övrigt! *tips*

// A E

Till sidans topp

En del av er har säkert läst min krönika i ämnet, och några har också kommenterat den. Vad jag efterlyser nu är en lite längre debatt i ämnet. Konkret fråga: På vilket/vilka sätt upplever ni att er personliga integritet har fått sig en eller flera knäckar?

För att ha behöv av PA till dagliga intima situationer så är jag en extremt integritetskrävande person. Ni vet, när någon är inne på erp personliga omröde, jag får gåshud och blir otroligt irriterad. Därfär ordnar jag nästan alltid så min man får duscha mig, ibland går det ju inte, kan ju inte ta med både man och assistenter när jag ska på konferans, och då gör ju assistenterna det, och de gör det jättebra men jag mår dåligt.

Efter långa och jobbiga samtal med min handledare om detta och annat hemst i min barndom vet jag nu att det kommer sig från den tiden jag var försökskanin. Jag minns hur de satte mig naken (var nog 5 år) på en rostfri vagn, där var minst 50 blivande läkare satt framför scenen och studerade mig. Läkaren vred och vände, petade och drog i mig. Vände mig upp och ner och jag stortjöt hela tiden. Ingen pratade med ingen förklarade vad de skulle göra eller varför de där människorna satt där.
Mina assar får numera info om varför jag inte klarar sådana saker och det är skönt. Det har skadat mycket i mig, men går bra med assistenter som inser hur det känns för mig.

jag har privat assistent företag de är mycket bättre där bestämmer du själv vilka som du vill ha när du behöver hjälp du bestämmer hur mycket betalt dom får jag kan fixa ett sudiebesök på en mkt bra om du själv vill

mvh humorkillen

Jag har mycket bra assistenter, de är anställda av mitt kooperativ och får handledning från mig och min handledare. Det är inte problemet, problemet är vad allt hemst gjorde med mig som liten och att jag måg psykiskt dåligt av minnena. Assistenterna vet det och espekterar det.

KarinSch skrev: Jag minns hur de satte mig naken (var nog 5 år) på en rostfri vagn, där var minst 50 blivande läkare satt framför scenen och studerade mig. Läkaren vred och vände, petade och drog i mig. Vände mig upp och ner och jag stortjöt hela tiden. Ingen pratade med ingen förklarade vad de skulle göra eller varför de där människorna satt där.

Det är hemskt att behandla barn som labbråttor. Kul att sitta där och bli behandlad som ett objekt liksom. Jag är övertygad om att svåra barndomsminnen kan leva kvar hela livet.

Det jobbigaste jag har fått göra var bara en s.k. muskelbiopsi (Var 4,5 år). De satte på en tecknad film för att lugna mig, vilket inte hjälpte. Jag storgrät och sköterskan svimmade .

Redigerat 2006-07-30 11:11

Redigerat 2006-07-30 11:12

det är just detta jag skriver om i CP CP
i dagboken

Jag har samlat ihop lite av de senaste åren.
Jag har inte med barndomen, tonår.

http://funktionshinder.se/minaTexter_visa.php?aWQ9
MjMz

Jag läste din krönika nu (har fortfarande lite svårt att hitta på FH). Den var bra och visade precis hur svårt det är att få behålla den värdighet som vi, precis som alla andra, har. Situationen i hissen tvingar en till 1. Tacka och vara glad för något man varken är glad eller tacksam åt. 2. Bita ifrån och visa en ilsken sida som kan färga möten framöver, antingen med kvinnan ifråga eller med dem hon berättar för. Dvs man tvingas vara något man egentligen inte är - pga felaktigt handlande.

Jag som har personlig assistans tycker att det är knäckande när jag är tvungen att ta emot vikarier. Man är tvungen att visa sig avklädd inför personer som man inte känner och svara på frågor som man egentligen inte vill svara på. Delvis för att vara artig och för att det praktiska skall fungera.

Lise-lotte skrev: Jag som har personlig assistans tycker att det är knäckande när jag är tvungen att ta emot vikarier. Man är tvungen att visa sig avklädd inför personer som man inte känner och svara på frågor som man egentligen inte vill svara på. Delvis för att vara artig och för att det praktiska skall fungera.

Varför svarar du på frågor som du e.g inte vill svara på? "Vanliga" artighetsprinciper går för min del fetbort i min relation till mina assar, därmed inte sagt att jag är otrevlig...

Jag vet inte om detta inlägget passar helt under denna tråden, men jag vill så gärna berätta, och hittade inget ställe som passade bättre

Jag kommer ihåg en gång på den tiden jag bodde i gruppboende på Grönkullen med Carina och Elisabeth. Dessa två, som jag delade lägenhet med, hade båda åkt iväg på semester, och jag var själv hemma.

Det var frukostdags för mig och nästan lunchdags för assistenten. På den tiden var jag 10 ggr. spattigare än vad jag är idag, och det gick tydligen inte tillräckligt snabbt att få i mig maten. Assistenten blev efter ett tag fullständigt rasande, och lämnade mig mitt i frukosten. Jag kunde höra att hon gick till personalrummet.

Så där satt jag där då. Min rullstol hade laddat ur sig, så jag kunde inte ta mig någonstans. Minuterna gick, och timmarna likaså. Jag kände mig lika hjälplös som en vingklippt fågel.

Efter några timmar kände jag en maktlöshet som inte går att beskriva. Jag kunde höra assistenterna prata i rummet bredvid, men oavsett hur mycket jag än ropade och skrek, så kom det ingen. Jag förstod att de gjorde detta för att ”straffa” mig för mina sprattlande armar och ben.

Tiden gick, ingen kom, och jag började bli rädd att jag skulle få sitta där hela dagen. Jag var kissnödig på gränsen till det outhärdliga. Efter ca. 4 timmar dök en annan assistent upp, och jag kunde äntligen börja andas igen.

Detta är bara ett av många liknande minnen som varit med på att forma mig som människa.
Så om jag ibland kan tyckas reagera konstigt eller annorlunda i vissa situationer, så beror det ofta på dessa minnen, som liksom limmat fast sig, och inte vill försvinna.

Gud vad det gjorde ont i mig att läsa det här.
Mina minnen är liknande men från sjukhuset när jag var liten, sån maktlöshet försvinner aldig ur ens själ, stor kram till dig.

Pluttsan skrev: Jag vet inte om detta inlägget passar helt under denna tråden, men jag vill så gärna berätta, och hittade inget ställe som passade bättre Jag kommer ihåg en gång på den tiden jag bodde i gruppboende på Grönkullen med Carina och Elisabeth. Dessa två, som jag delade lägenhet med, hade båda åkt iväg på semester, och jag var själv hemma. Det var frukostdags för mig och nästan lunchdags för assistenten. På den tiden var jag 10 ggr. spattigare än vad jag är idag, och det gick tydligen inte tillräckligt snabbt att få i mig maten. Assistenten blev efter ett tag fullständigt rasande, och lämnade mig mitt i frukosten. Jag kunde höra att hon gick till personalrummet. Så där satt jag där då. Min rullstol hade laddat ur sig, så jag kunde inte ta mig någonstans. Minuterna gick, och timmarna likaså. Jag kände mig lika hjälplös som en vingklippt fågel. Efter några timmar kände jag en maktlöshet som inte går att beskriva. Jag kunde höra assistenterna prata i rummet bredvid, men oavsett hur mycket jag än ropade och skrek, så kom det ingen. Jag förstod att de gjorde detta för att ”straffa” mig för mina sprattlande armar och ben. Tiden gick, ingen kom, och jag började bli rädd att jag skulle få sitta där hela dagen. Jag var kissnödig på gränsen till det outhärdliga. Efter ca. 4 timmar dök en annan assistent upp, och jag kunde äntligen börja andas igen. Detta är bara ett av många liknande minnen som varit med på att forma mig som människa. Så om jag ibland kan tyckas reagera konstigt eller annorlunda i vissa situationer, så beror det ofta på dessa minnen, som liksom limmat fast sig, och inte vill försvinna.

Anmälde du det? Det är ju grovt tjänstefel så jag hoppas inte människan är kvar som personlig assistent.

Herregud så fruktansvärt! Jag blir mållös...

Fy så bedrövligt kränkande och otäckt! Den assistenten kan inte ha ett normalt hjärta i kroppen, vilken grym människa

Hoppas du anmälde detta för så här ska ingen behöva ha det.

Fruktansvärt! Orkar du anmäla det i efterhand, så gör det. Även om ingen kanske blir dömd så får du en upprättelse.

vilka idioter den personen borde förbjudas att jobba med människor

Till sidans topp

Jag skrev nyss ett svar i tråden "Att tacka nej till hjälp", och det fick mig att tänka på en sak, som jag också tycker har med "artighet" att göra...

Jag har börjat irritera mig på min mor, som ofta när vi är "ute" kan säga åt mig att "flytta på mig" för att jag "står i vägen". Känner någon igen sig? Jag har alltid varit "snäll" och tänkt på andra, och om jag ser att någon ska fram och jag blockerar vägen så brukar jag automatiskt flytta på mig. Om jag inte ser eller är medveten om detta står jag således kvar. Då kan min mor se det och säga att jag ska flytta mig. På senare år har börjat ilskna till över detta.

Hur många gående flyttar sig självmant så att jag ska kunna ta mig fram?! Inte många...! Jag får minsann köra med ursäkta-kan-ni-släppa-fram-mig-tekniken, eller, när jag är irriterad, lätt-stöt-i-vad-tekniken. Så varför ska jag vara så överdrivet "duktig" på att inte stå ivägen? Om jag står ivägen flyttar jag mig gärna, men folk får tamigf*n säga till/be mig om det först! Det får ju jag göra!? Eller...?

Jag var i en butik nyligen och kom inte fram i en gång. Där stod en hel familj med deras kundvagn och blockerade min färdväg mot utgången. Jag sa -ursäkta och så fick de syn på mig. Då sa mamman i familjen lite irriterat till sina barn -ni måste flytta på er ni står ju ivägen. Den som blockerade vägen mest var den storväxta mamman och det insåg hon strax därefter. Ibland är det svårt att hålla sig för skratt

Det är delvis en normal reaktion att säga åt sina barn att flytta på sig. Skillnaden äratt föräldrar till funktionshindrade inte slutar säga åt sina barn när de blivit vuxna. Är det någon som dessutom känner i att alltid är ditt fel, i denna situation?

Munken skrev: Det är delvis en normal reaktion att säga åt sina barn att flytta på sig. Skillnaden äratt föräldrar till funktionshindrade inte slutar säga åt sina barn när de blivit vuxna. Är det någon som dessutom känner i att alltid är ditt fel, i denna situation?

Jag tycker att de märks en tydlig skillnad var man bor någonstans! Hur nogrann föräldrarna är med att "uppfostra" sina barn till ödmjuka personer, här nere är det sällan man ser en förälder som säger till sina barn att flytta på sig eller att uppföra sig till skillnad från till exempel Sundsvall.Sedan att föräldrar har åsikter om ditten och datten när man har vuxit upp är ju en helt annan femma, men man väljer ju någonstans själv vad man vill ta till sig och inte

Mitt fel. Alltid. Japp

Nej så får du inte tänka.

CuslonGodibb skrev: Jag skrev nyss ett svar i tråden "Att tacka nej till hjälp", och det fick mig att tänka på en sak, som jag också tycker har med "artighet" att göra... Jag har börjat irritera mig på min mor, som ofta när vi är "ute" kan säga åt mig att "flytta på mig" för att jag "står i vägen". Känner någon igen sig? Jag har alltid varit "snäll" och tänkt på andra, och om jag ser att någon ska fram och jag blockerar vägen så brukar jag automatiskt flytta på mig. Om jag inte ser eller är medveten om detta står jag således kvar. Då kan min mor se det och säga att jag ska flytta mig. På senare år har börjat ilskna till över detta. Hur många gående flyttar sig självmant så att jag ska kunna ta mig fram?! Inte många...! Jag får minsann köra med ursäkta-kan-ni-släppa-fram-mig-tekniken, eller, när jag är irriterad, lätt-stöt-i-vad-tekniken. Så varför ska jag vara så överdrivet "duktig" på att inte stå ivägen? Om jag står ivägen flyttar jag mig gärna, men folk får tamigf*n säga till/be mig om det först! Det får ju jag göra!? Eller...?

Jag har alltid haft samma problem med just min mor angående samma sak....andra också, främlingar, men när det kommer från ens närmaste så känns det ju mer...

Vejron - tack för svar! Jag håller med dig. Jag ser att du skrivit "haft" och inte "har". Betyder det att ni löst problemet? Hur, i så fall? Eller har valet av tempus andra orsaker?

Vejron skrev: Jag har alltid haft samma problem med just min mor angående samma sak....andra också, främlingar, men när det kommer från ens närmaste så känns det ju mer...

CuslonGodibb skrev: Vejron - tack för svar! Jag håller med dig. Jag ser att du skrivit "haft" och inte "har". Betyder det att ni löst problemet? Hur, i så fall? Eller har valet av tempus andra orsaker?

Vi bor 55 mil ifrån varandra!

Vejron skrev: Vi bor 55 mil ifrån varandra!

Det har ju en del föredelar...

En del har ju inte förstått att man inte kan flytta sig i sidled sittande, utan att man måste backa eller rulla lite fram.
Minns i höstas när mamma har här och jag stannade helt istället för att släppa fram en flock barn på cykel. Jag flyttade inte mig till kanten som hon tyckte vore smarast.

CuslonGodibb skrev: Jag skrev nyss ett svar i tråden "Att tacka nej till hjälp", och det fick mig att tänka på en sak, som jag också tycker har med "artighet" att göra... Jag har börjat irritera mig på min mor, som ofta när vi är "ute" kan säga åt mig att "flytta på mig" för att jag "står i vägen". Känner någon igen sig? Jag har alltid varit "snäll" och tänkt på andra, och om jag ser att någon ska fram och jag blockerar vägen så brukar jag automatiskt flytta på mig. Om jag inte ser eller är medveten om detta står jag således kvar. Då kan min mor se det och säga att jag ska flytta mig. På senare år har börjat ilskna till över detta. Hur många gående flyttar sig självmant så att jag ska kunna ta mig fram?! Inte många...! Jag får minsann köra med ursäkta-kan-ni-släppa-fram-mig-tekniken, eller, när jag är irriterad, lätt-stöt-i-vad-tekniken. Så varför ska jag vara så överdrivet "duktig" på att inte stå ivägen? Om jag står ivägen flyttar jag mig gärna, men folk får tamigf*n säga till/be mig om det först! Det får ju jag göra!? Eller...?

Måste erkänna att jag har sagt så till min son Richard med ....skäms så men jag ville bara tala om detta, Han sa till mig att andra kan la flytta på sig med...Då ringde det en klocka i skallen på mig...vad är det jag står och säger till min son.....Har sedan dess ALDRIG sagt flytta på dig till mina söner mer.......Har du sagt till mor din? Hon kanske inte tänker sig för som jag gjorde...men nu fattar jag ju och skäms så för de gånger jag bett sonen flytta sig........Han är full kapabel att själv ta ställning hurvida han skall, kan eller vill flytta sig......Kram

Just precis så! Jag är ju gående, och också ganska liten till växten, men ändå så känns det som jag är ivägen överallt... Morsan brukar prata med mig som en om jag vore barn ute: "Gå intil vägen nu det kommer en bil, flytta på dig du står i vägen". Nog för att jag ser lite illa men jag ser fatiskt om det kommer en bil! Fattar ju att det bara är för att var snäll men det blir jobbigt, jag känner mig som en koloss.

Kan bara instämma i det du skriver legoprincessan, min mamma behandlar mig precis likadant.

Legoprinsessan skrev: Just precis så! Jag är ju gående, och också ganska liten till växten, men ändå så känns det som jag är ivägen överallt... Morsan brukar prata med mig som en om jag vore barn ute: "Gå intil vägen nu det kommer en bil, flytta på dig du står i vägen". Nog för att jag ser lite illa men jag ser fatiskt om det kommer en bil! Fattar ju att det bara är för att var snäll men det blir jobbigt, jag känner mig som en koloss.

För föräldrar är barnen alltid barn...
Om jag jämför med hur mammas kolleger tala om sina döttrar (icke funktionshindrade) och mamma om sina ungar så tror jag att mamma behandlar mig som en vuxen människa.
Men det är olika.

Men jag tror inte det är "bara" funktionshindrade som inte behandlas som vuxna av sina föräldrar.

jag har jobbat endel med barn i rullstol i rekryteringsgruppens verksamhet. det man ser väldigt tydligt efter en veckas läger, när man har fått upp barnen till en bra mycket högre nivå av självständighet än när dom kom, är att såfort deras föräldrar kommer så tar dom (föräldrarna alltså) över kommandot igen och barnen halkar genast tillbaka i sina gamla gängor, där morsan/farsan gör allt åt dom..
just pga detta så försöker vi lägga in nån timme med föräldrarna där vi bestämt påpekar vikten av att släppa taget om sitt barn och låta det själv hantera sin vardag, precis som vilket annat barn som helst som inte sitter i rullstol.. för endel är det väldigt svårt att förstå hur vi resonerar medans det oftast går igenom och blir uppskattat i längden..

Pee-jay skrev: jag har jobbat endel med barn i rullstol i rekryteringsgruppens verksamhet. det man ser väldigt tydligt efter en veckas läger, när man har fått upp barnen till en bra mycket högre nivå av självständighet än när dom kom, är att såfort deras föräldrar kommer så tar dom (föräldrarna alltså) över kommandot igen och barnen halkar genast tillbaka i sina gamla gängor, där morsan/farsan gör allt åt dom.. just pga detta så försöker vi lägga in nån timme med föräldrarna där vi bestämt påpekar vikten av att släppa taget om sitt barn och låta det själv hantera sin vardag, precis som vilket annat barn som helst som inte sitter i rullstol.. för endel är det väldigt svårt att förstå hur vi resonerar medans det oftast går igenom och blir uppskattat i längden..

Hemma på min gård bor en liten pojke som har nåt funktionshinder. Tidigare satt han mest på en bänk när dom andra pojkarna lekte. Hans föräldrar tittade till honom ofta...

Sen började jag prata med honom. Då han även ha talproblem tog det lång tid, men ja-nej fungerar bra!
Och fråga varför inte han var med. Kan väl stå i mål fast man inte kan springa etc.
Jag sa även till hans pappa att hans son hade börjat gå stadigare (kanske inte, men för att dom skulle släppa
honom utom synhåll så fick jag dra en lite vit...)

Han började ta ner sin rullstol och använda lite som stöd så han tog sig 15 - 30 meter ifrån hemma porten.
Och senaste åren har han varit helt utom synhåll. Han står i mål.

Bra när det går frammåt

Till sidans topp

Var i Helsingör i förrgår med maken, ingen ass med.
Vi gick in på restaurang och beställde mat och öl.
När servitören kommer och serverar ställer han två öl! hos min man och ett glas saft hos mig och säger på danska (vilket min värmländse man inte fattar ett jota av)
-Eftersom ölen ingår så får du hennes med så bjuder vi henne på saft.
Bamse (min man) ser ut som ett stort frågetecken och jag säger på svenska, - Vi har inte beställt någon saft och du kan ställa hit den ena ölen till mig.
Servitören tittar hjälpsökande på Bamse som förstår att jag är heligt förbannad men som inte fattar vad som sägs.
Servitören säger, fortfarande till Bamse - Hon får väl inte dricka öl?
Nu förstår Bamse poängen men väljer att inte visa det utan säger högt att han inte förstår danska utan att servitören får prata med mig.
Samtidigt håller Bamse upp öl i ett glas och lämnar över till mig och flyttar saftglaset åt sidan.
Jag upplyser servitören, nu på danska, att vi inte beställt någon saft, att jag är fullt kapabel att dricka öl och även att prata danska.
Då vänder sig idioten till Bamse och säger -VAD DUKTIG HON ÄR SOM KAN DANSKA.
Han var typ 22-23 år så min teori om att de yngre är bättre föll ganska platt kan jag säga.
Men men, maten och ölen var god och vi valde att skratta åt eländet istället.

*bockar djupt* jag ursäktar på mitt fädernelands vägnar.

Vilket ställe är det nu jag måste undgå nästa gång jag åker till Helsingör?

Terinon skrev: *bockar djupt* jag ursäktar på mitt fädernelands vägnar. Vilket ställe är det nu jag måste undgå nästa gång jag åker till Helsingör?

Instämmer med Terinon:

Vart ska Niklas och jag _inte_ äta nånstans?

Vet inte vad det heter, men när man går av Sundsbussarna och går tvärs över "blomstertorget" ovh sen ner vänster, höger första gatan efter kroen som ligger där och ut mot gågatan., rakt över ligger den i hörnet av gågatorna, mittemot apoteket. De har typisk dansk mat, fleskestej och smörrebrö, men det blir inga mer besök från oss heller.
Och du behöver inte be om ursäkt Terne, de flesta danskar jag träffat är jättebra.

Sånt gör mej vansinnig

Jag med, blir så arg att jag inte vet vad jag ska ta mig till

KarinSch skrev: Var i Helsingör i förrgår med maken, ingen ass med. Vi gick in på restaurang och beställde mat och öl. När servitören kommer och serverar ställer han två öl! hos min man och ett glas saft hos mig och säger på danska (vilket min värmländse man inte fattar ett jota av) -Eftersom ölen ingår så får du hennes med så bjuder vi henne på saft. Bamse (min man) ser ut som ett stort frågetecken och jag säger på svenska, - Vi har inte beställt någon saft och du kan ställa hit den ena ölen till mig. Servitören tittar hjälpsökande på Bamse som förstår att jag är heligt förbannad men som inte fattar vad som sägs. Servitören säger, fortfarande till Bamse - Hon får väl inte dricka öl? Nu förstår Bamse poängen men väljer att inte visa det utan säger högt att han inte förstår danska utan att servitören får prata med mig. Samtidigt håller Bamse upp öl i ett glas och lämnar över till mig och flyttar saftglaset åt sidan. Jag upplyser servitören, nu på danska, att vi inte beställt någon saft, att jag är fullt kapabel att dricka öl och även att prata danska. Då vänder sig idioten till Bamse och säger -VAD DUKTIG HON ÄR SOM KAN DANSKA. Han var typ 22-23 år så min teori om att de yngre är bättre föll ganska platt kan jag säga. Men men, maten och ölen var god och vi valde att skratta åt eländet istället.

Ibland kan man inget annat än att skratta... undra om han tänkte efter sen...

Wow! DEN var grov den! Slår det mesta i förolämpningar. Vid ett så grovt övertramp borde väl ansvarig för matstället informeras om servitörens bemötande av gästerna.

Jag tänkte nog mest på det som otroligt korkat, fast det blev ju samtidigt kul eftersom min man missade det mesta eftersom han inte fattade vad som hände. När sen puckot säger till honom som inget begrep att jag var så duktig som kunde danska kunde jag inte låta bli att skratta. Hade jag varit på annat humör hade jag nog bett att få prata med ägaren, men det var en bra dag, vi hade trevligt och njöt av tillvaron så jag orkade inte bry mig.

Det är skönt de gånger man kan ta sådant här med humor och bara kunna skaka det av sig. Man orkar inte strida varje dag!

Jag skulle beställa bord för två, mig och en kille. Jag talade om att killen använder rullstol för att vi skulle slippa trappor och "nöten" till servitör svarar att "Jag ska försöka hitta en plats där ni inte är ivägen". Till saken hör att stället är hur stort som helst. Jag tittade frågande på honom och frågade - Hur menar du nu? Han fortsatte att snacka om "utrymmet". Jag frågade då efter arbetsledaren på stället. Då ryckte en av "nötens" kollegor in och sa att det ABSOLUT inte var nåt problem alls. Sånt här gör mig lika arg varje gång för jag har förstått att det inte är ovanligt alls. Frågan är hur man bäst agerar i en sån situation. Jag blir ju så himla arg!!!

Redigerat 2006-06-24 20:09

Mycket dumt har man hört eller upplevt i sina dar , men det här tar fanimej 1:a priset...

KarinSch - jag håller med föregående skribenter: Detta måste betraktas som "grovt"! Tur att du kunde välja att "skratta åt eländet"...! Det kan vara den "enklaste" vägen ibland, även om man då gör det onödigt lätt för den "skyldige"...

Jag har mycket få egenskaper av Danmark - bara ett par dygns- eller endagsutflykter - men jag minns att jag tyckte att jag blev väldigt bra bemött när vi besökte Legoland för rätt många år sedan.

Det här med språket tvingar ju folk att tala direkt med en, även när de försöker att prata med ens sällskap i stället. Detta hände mig när jag och mina föräldrar besökte London för några år sedan. Mina föräldrar är inte lika bra på engelska som jag, medan jag hanterar engelskan mer eller mindre obehindrat, så det blev naturligt att jag stod för i princip all kommunikation. Mina föräldrar pekade på mig och sa: "Talk to him!"
Jag blev positivt överraskad när jag märkte att detta så gott som aldrig vållade några som helst svårigheter. Engelsmännen och -kvinnorna verkade tycka att det var "vardagsmat" att prata direkt med en kille i slutet av tonåren, trots att hans föräldrar stod bakom. Det kan i och för sig bero på att jag oftast var den första av oss tre som yttrade sig... Då blir det ju mera "pinsamt" att rikta svaren till mina föräldrar. Man kan nog med rätta säga att i London var mina föräldrar mer handikappade än jag!

Jag blev som sagt imponerad av bemötandet i London. Återkomsten till Arlanda blev något av en besvikelse: vi fick mer eller mindre nonchalanta armviftningar och anvisningar av typen "gå ditåt, och sedan ditåt", för att slutligen hamna vid en låst dörr som vi fick banka ljudligt på innan någon upptäckte oss och släppte in oss. I London, däremot, följde en person ur flygplatspersonalen faktiskt med oss och såg till att allt gick som det skulle. Trevlig upplevelse!

KarinSch skrev: Var i Helsingör i förrgår med maken, ingen ass med. Vi gick in på restaurang och beställde mat och öl. När servitören kommer och serverar ställer han två öl! hos min man och ett glas saft hos mig och säger på danska (vilket min värmländse man inte fattar ett jota av) -Eftersom ölen ingår så får du hennes med så bjuder vi henne på saft. Bamse (min man) ser ut som ett stort frågetecken och jag säger på svenska, - Vi har inte beställt någon saft och du kan ställa hit den ena ölen till mig. Servitören tittar hjälpsökande på Bamse som förstår att jag är heligt förbannad men som inte fattar vad som sägs. Servitören säger, fortfarande till Bamse - Hon får väl inte dricka öl? Nu förstår Bamse poängen men väljer att inte visa det utan säger högt att han inte förstår danska utan att servitören får prata med mig. Samtidigt håller Bamse upp öl i ett glas och lämnar över till mig och flyttar saftglaset åt sidan. Jag upplyser servitören, nu på danska, att vi inte beställt någon saft, att jag är fullt kapabel att dricka öl och även att prata danska. Då vänder sig idioten till Bamse och säger -VAD DUKTIG HON ÄR SOM KAN DANSKA. Han var typ 22-23 år så min teori om att de yngre är bättre föll ganska platt kan jag säga. Men men, maten och ölen var god och vi valde att skratta åt eländet istället.

Jag skulle aldrig accepterat det bemötandet. Jag hade sett till att den j****n blev av med sitt jobb innan jag skulle vara färdig med honom.

Normalt sett hade jag också blivit skitförbannad och ställt till ett j-a liv, men det var en så bra dag för övrigt så jag orkade inte förstöra den med det rabalder det skulle ha blivit.
Ska gå dit igen en gång när jag är på dåligt humör och så får vi hoppas att han jobbar då med.

KarinSch skrev: Normalt sett hade jag också blivit skitförbannad och ställt till ett j-a liv, men det var en så bra dag för övrigt så jag orkade inte förstöra den med det rabalder det skulle ha blivit. Ska gå dit igen en gång när jag är på dåligt humör och så får vi hoppas att han jobbar då med.

Niklas läste om din restaurangepisod igår och han blev helpeppad: Det är klart vi måste gå dit och äta när vi är i Danmark, du kan ju beställa saft - säg att du hört att rullstolsburna bara får dricka sånt på restaurang.

Han är kul min Nisse!

Ja men du, vi kan väl samla ett gäng rullister och åka dit och beställa saft. Hälsa "gubben",

KarinSch skrev: Var i Helsingör i förrgår med maken, ingen ass med. Vi gick in på restaurang och beställde mat och öl. När servitören kommer och serverar ställer han två öl! hos min man och ett glas saft hos mig och säger på danska (vilket min värmländse man inte fattar ett jota av) -Eftersom ölen ingår så får du hennes med så bjuder vi henne på saft. Bamse (min man) ser ut som ett stort frågetecken och jag säger på svenska, - Vi har inte beställt någon saft och du kan ställa hit den ena ölen till mig. Servitören tittar hjälpsökande på Bamse som förstår att jag är heligt förbannad men som inte fattar vad som sägs. Servitören säger, fortfarande till Bamse - Hon får väl inte dricka öl? Nu förstår Bamse poängen men väljer att inte visa det utan säger högt att han inte förstår danska utan att servitören får prata med mig. Samtidigt håller Bamse upp öl i ett glas och lämnar över till mig och flyttar saftglaset åt sidan. Jag upplyser servitören, nu på danska, att vi inte beställt någon saft, att jag är fullt kapabel att dricka öl och även att prata danska. Då vänder sig idioten till Bamse och säger -VAD DUKTIG HON ÄR SOM KAN DANSKA. Han var typ 22-23 år så min teori om att de yngre är bättre föll ganska platt kan jag säga. Men men, maten och ölen var god och vi valde att skratta åt eländet istället.

Hehe, sjukt, men i landet där stelerisering av funktionshindrade fortfarande sker, statlig rasism, mohammed-teckningar och horor till invalider - så är det nog inte konstigt att deras ungdomar tror att vi bara får dricka saft. Men min främsta förklaring är nog att med sitt cigarettrökande så har nog de utvecklat en kroniskform av cancer i hjärnan som gör dem lite snurriga och till ektremt nyliberal-konservativa-cigarettrökande-sydlänningar

Nietzsche skrev: Hehe, sjukt, men i landet där stelerisering av funktionshindrade fortfarande sker, statlig rasism, mohammed-teckningar och horor till invalider - så är det nog inte konstigt att deras ungdomar tror att vi bara får dricka saft. Men min främsta förklaring är nog att med sitt cigarettrökande så har nog de utvecklat en kroniskform av cancer i hjärnan som gör dem lite snurriga och till ektremt nyliberal-konservativa-cigarettrökande-sydlänningar

Hmmmm, så det är OK att knulla men inte att dricka ..... någonstans går logiken fel - inte din utan deras.

Jag tycker annars att Danmark verkar vara ett intressant land men Karins lilla historia går ju inte av för hackor.

Moon skrev: Hmmmm, så det är OK att knulla men inte att dricka ..... någonstans går logiken fel - inte din utan deras. Jag tycker annars att Danmark verkar vara ett intressant land men Karins lilla historia går ju inte av för hackor.

Nåja, denne kille var nog inte direkt en typisk dansk. Eftersom vi bor i närheten av Helsingborg åker vi ofta till Danmark och de flesta är jättetrevliga och hjälpsamma, men de har nog mycket mer fördomar än vad svenskar har, både mot invandrare och funkisar, dock inga mot prostituerade eller alkoholister, det anses vara fullkomligt normalt.

Jo han är ett utmärkt expempel på hur människor resonerar i ett land som fungerar som Danmark, se inlägg ovan.

KarinSch skrev: Nåja, denne kille var nog inte direkt en typisk dansk. Eftersom vi bor i närheten av Helsingborg åker vi ofta till Danmark och de flesta är jättetrevliga och hjälpsamma, men de har nog mycket mer fördomar än vad svenskar har, både mot invandrare och funkisar, dock inga mot prostituerade eller alkoholister, det anses vara fullkomligt normalt.

Glöm inte cigarettrökarna De har man STOR förstålse för och snart lär väl de ropa om förbrödring med de förtryckta skånska rökarna. Häng svensken och dess fascistiska rökrasism högt, lär väl bli Dansk Folkepartis nya parrol

Till sidans topp

Precis som när man blir ignorerad i köer, kan man känna sig kränkt och irriterad när folk vill hjälpa en.

Det låter alltid så trevligt när man kan säga
- Nej, tack. (Tjatigt!)
- Nej, men tack ändå. (Extra trevlig.)
- Nej, men tack för erbjudandet.
- Nej, kan jag hjälpa dig med nåt?

Ibland orkar jag inte vara trevlig och då brukar det bli
- Ja, du kan flytta på dig.

Vad brukar ni säga?
Vad säger ni när ni inte kan behärska er?
Eller om ni blir irriterade/kränkta?

När jag är trött/ irriterad eller kränkt, så blir det bara ett nej.

Du glömde att nämna dem som inte ens frågar utan bara puttar på stolen, gamla män och kvinnor som böjer sig ner för att plocka upp saker man tappat i de fall man själv klarar av det och ändå håller på och liknande situationer.

Terinon skrev: Du glömde att nämna dem som inte ens frågar utan bara puttar på stolen, gamla män och kvinnor som böjer sig ner för att plocka upp saker man tappat i de fall man själv klarar av det och ändå håller på och liknande situationer.

Jag var med om just detta i samband med min lillasyrras student vid Franska Skolan (vet inte exakt gata). I anslutning till skolan ligger det en lång backe, o när jag höll på att rulla upp för backen efter att ha tittat på syrrans flak, kommer det en riktig bratt o bara börjar skjuta på min rullstol. Jag säger att d går bra och att jag vill klara det själv o träna lite. Svaret jag får är "nämen det är inga problem", då ryter jag i lite extra (tydligen inte tillräckligt) Jag VILL rulla själv... Svaret då gör mig ännu mer förbannad... Han svarar: "D e lugnt, jag e bra på att putta på"... Va f-n rent ut sagt... jag skiter i om du är bra på det eller inte, muttrar jag... Men i så många andra situationer orkar man inte ställa till med mer bråk... Det är ju visserligen i många fall av ren välmening, men det är oxå väldigt kränkande och gör ju att man känner sig mer funktionsHINDRAD än vad man är...

Sammy skrev: Jag var med om just detta i samband med min lillasyrras student vid Franska Skolan (vet inte exakt gata). I anslutning till skolan ligger det en lång backe, o när jag höll på att rulla upp för backen efter att ha tittat på syrrans flak, kommer det en riktig bratt o bara börjar skjuta på min rullstol. Jag säger att d går bra och att jag vill klara det själv o träna lite. Svaret jag får är "nämen det är inga problem", då ryter jag i lite extra (tydligen inte tillräckligt) Jag VILL rulla själv... Svaret då gör mig ännu mer förbannad... Han svarar: "D e lugnt, jag e bra på att putta på"... Va f-n rent ut sagt... jag skiter i om du är bra på det eller inte, muttrar jag... Men i så många andra situationer orkar man inte ställa till med mer bråk... Det är ju visserligen i många fall av ren välmening, men det är oxå väldigt kränkande och gör ju att man känner sig mer funktionsHINDRAD än vad man är...

Det är viktigt att behandla alla lika.
Man ska inte bete sig annorlunda för att någon är rullstolsburen. Det låter som han såg det som en "god gärning" att knuffa på din stol utan att fråga .

Redigerat 2006-06-24 11:51

Redigerat 2006-06-24 11:51

Redigerat 2006-06-24 11:53

Berghman skrev: Det är viktigt att behandla alla lika. Man ska inte bete sig annorlunda för att någon är rullstolsburen. Det låter som han såg det som en "god gärning" att knuffa på din stol utan att fråga . Redigerat 2006-06-24 11:51 Redigerat 2006-06-24 11:51 Redigerat 2006-06-24 11:53

Berghman skrev: Det är viktigt att behandla alla lika. Man ska inte bete sig annorlunda för att någon är rullstolsburen. Det låter som han såg det som en "god gärning" att knuffa på din stol utan att fråga . Redigerat 2006-06-24 11:51 Redigerat 2006-06-24 11:51 Redigerat 2006-06-24 11:53

Absolut, tror inte han gjorde det för att göra mig p---ed off... vilket var resultatet, men jag tackade ändå faktiskt... för att han chansen att han gjorde det av välmening tror jag är stor.

En större förståelse för att vi som sitter i stol inte alltid är hjälplösa stackare som man måste hjälpa till varje pris skulle vara bra. "Vanliga människor" (vi e ju oxå vanliga men ni förstår), frågar ju om hjälp om de behöver den, o det är ju allmänt känt. En regel som alltså tydligen inte gäller oss andra som har en funktionsbegränsning av något slag.

Sammy skrev: Jag var med om just detta i samband med min lillasyrras student vid Franska Skolan (vet inte exakt gata). I anslutning till skolan ligger det en lång backe, o när jag höll på att rulla upp för backen efter att ha tittat på syrrans flak, kommer det en riktig bratt o bara börjar skjuta på min rullstol. Jag säger att d går bra och att jag vill klara det själv o träna lite. Svaret jag får är "nämen det är inga problem", då ryter jag i lite extra (tydligen inte tillräckligt) Jag VILL rulla själv... Svaret då gör mig ännu mer förbannad... Han svarar: "D e lugnt, jag e bra på att putta på"... Va f-n rent ut sagt... jag skiter i om du är bra på det eller inte, muttrar jag... Men i så många andra situationer orkar man inte ställa till med mer bråk... Det är ju visserligen i många fall av ren välmening, men det är oxå väldigt kränkande och gör ju att man känner sig mer funktionsHINDRAD än vad man är...

Människor måste vara väldigt obildade. Det borde vara en självklarhet att man frågar om personen vill ha hjälp. Vad gör ni funktionshindrade för att lära ännu icke funktionshindrade hur de ska bete sig?

Sammy skrev: Jag var med om just detta i samband med min lillasyrras student vid Franska Skolan (vet inte exakt gata). I anslutning till skolan ligger det en lång backe, o när jag höll på att rulla upp för backen efter att ha tittat på syrrans flak, kommer det en riktig bratt o bara börjar skjuta på min rullstol. Jag säger att d går bra och att jag vill klara det själv o träna lite. Svaret jag får är "nämen det är inga problem", då ryter jag i lite extra (tydligen inte tillräckligt) Jag VILL rulla själv... Svaret då gör mig ännu mer förbannad... Han svarar: "D e lugnt, jag e bra på att putta på"... Va f-n rent ut sagt... jag skiter i om du är bra på det eller inte, muttrar jag... Men i så många andra situationer orkar man inte ställa till med mer bråk... Det är ju visserligen i många fall av ren välmening, men det är oxå väldigt kränkande och gör ju att man känner sig mer funktionsHINDRAD än vad man är...

Killen kanske var lite berusad. Det är absolut ingen ursäkt men kanske en del av förklaringen.

Bra humör: Tack, det går bra.
Dåligt humör: Nej tack.
Folk som bara gör, bra humör: Tack så mycket, vad kan jag göra för att återgälda detta?? (Med humor och ironi)
Dåligt humör: Ett otacksamt och surt -Tack.

Jag tänker så här (har själv inget funktionshinder) - Folk som behöver hjälp får säga till mig - säger man inget hjälper jag inte till. Sån är jag själv - behöver jag ett handtag säger jag till. Jag ser ingen skillnad mellan mig och en person med funktionshinder.
Men jag kan tänka mig att många människor inte riktigt vet hur dom ska göra - å istället gör dom för mycket. Säkert i alla välmening men jag skulle nog bli tokig på såna människor och inte ens orka försöka vara trevlig.

Terinon skrev: Du glömde att nämna dem som inte ens frågar utan bara puttar på stolen, gamla män och kvinnor som böjer sig ner för att plocka upp saker man tappat i de fall man själv klarar av det och ändå håller på och liknande situationer.

Jag tycker det är skillnad om en gammal eller yngre person hjälper utan att fråga. Synen på funktionshinder var annorlunda när äldre generationer växte upp.
Det är bättre att ha lite överseende med det än att lära gamla hundar sitta.

Berghman skrev: Jag tycker det är skillnad om en gammal eller yngre person hjälper utan att fråga. Synen på funktionshinder var annorlunda när äldre generationer växte upp. Det är bättre att ha lite överseende med det än att lära gamla hundar sitta.

Äldre har haft längre tid på sej att lära sej och ta in vad alla har haft möäjlighet att ta till sej, om dom nu inte legat i koma förståss, så nej, det är ingen skillnad mellan unga vuxna och gamla.

Berghman skrev: Jag tycker det är skillnad om en gammal eller yngre person hjälper utan att fråga. Synen på funktionshinder var annorlunda när äldre generationer växte upp. Det är bättre att ha lite överseende med det än att lära gamla hundar sitta.

Var går gränsen mellan att vara gammal och yngre? Ingen över 40 har tvångsputtat på min stol (åh vad jag längtar tills har får mig en stol utan handtag) och ingen över (50 ca) har frågat om de fått putta på när jag har problem med körningen (om det snöat under tiden jag varit borta).

Det finns ingen åldersgräns för folk som helt utan att fråga börjar putta på stolen, eller som engång i mitt fall, lyfte?? på stolen med mej i, för hon tyckte att jag satt ivägen trotts att det fanns plats för henne vid andra sidan vid bordet.

Om ngn skulle typ köra i väg med mig i rullen utan att fråga så skulle jag jämföra det med:

att man tar en gående under armarna o lyfter i väg denne

Lotta skrev: Om ngn skulle typ köra i väg med mig i rullen utan att fråga så skulle jag jämföra det med: att man tar en gående under armarna o lyfter i väg denne

Men den som inte själv råkat ut för det tror inte att detta verkligen händer.
Det är väl ungefär som när vissa hjälper gamla damer över gatan fastän de inte alls skulle dit.

Lotta skrev: Om ngn skulle typ köra i väg med mig i rullen utan att fråga så skulle jag jämföra det med: att man tar en gående under armarna o lyfter i väg denne

Problemet var att hon frågade inte om jag kunde flytta på mej, plus att jag hade börjat äta.

Terinon skrev: Var går gränsen mellan att vara gammal och yngre? Ingen över 40 har tvångsputtat på min stol (åh vad jag längtar tills har får mig en stol utan handtag) och ingen över (50 ca) har frågat om de fått putta på när jag har problem med körningen (om det snöat under tiden jag varit borta).

Känner igen detta med att folk inte frågat när de uppenbarligen måste ha sett att jag haft problem med att köra rullstolen. Däremot har jag inte uppfattat som att det har med ålder att göra, utan det gäller majoriteten av de som gått förbi. Så när det verkligen har varit befogat att åtminstone fråga om hjälp så händer inget... Det är ju det man blir mest förbannad på tror jag, att när man behöver hjälp så får man det inte och tvärt om...

Sunshine skrev: Problemet var att hon frågade inte om jag kunde flytta på mej, plus att jag hade börjat äta.

Hur reagerade du då? Jag skulle blivit vanisnnig o bitit kärringen i armen eller något annat passande!!

Sammy skrev: Känner igen detta med att folk inte frågat när de uppenbarligen måste ha sett att jag haft problem med att köra rullstolen. Däremot har jag inte uppfattat som att det har med ålder att göra, utan det gäller majoriteten av de som gått förbi...

Jag försökte bara påvisa att inga äldre av den generationen där man lärt att behandla andra med respekt överhuvudtaget hjälpt mig annat än att mot min vilja plocka upp saker jag tappat som jag utmärkt kan plocka upp på egen hand.

Sammy skrev: Hur reagerade du då? Jag skulle blivit vanisnnig o bitit kärringen i armen eller något annat passande!!

Jag höjde min röst och frågade henne om hon brukar gå upp bakom vanligt folk och LYFTA dom ur vägen? Jag sa att det är livsfarligt att göra så med en funktionshindrad person, vid tillfället så stod jag i min ståstol, jag kan tappa balansen. Hennes vänninor och hon själv betedde sej som om dom inte fattade nått av vad jag sa

Kommer ihåg när jag var på en livsmedelsaffär här i umeå för ca 2 år sedan och jag heltplötsligt känner hur någon börjar putta på mig i rullstolen ( jag får vagnen i ryggen) och kvinna skjuter mig till kassan men jag skulle ju inte till kassan utan jag sa åt henne att jag ska till hyllan med tvål. Då tar hon tag i rullstolen och skjuter mig dit och står och väljer vilken tvål jag ska ha typ *suck* och sedan skjuter hon på mig till kassan. Jag hade korgen i knät och därför var det så svårt att stoppa henne. Det var inte så kul just vid det tillfäället men man kan ju småskratta åt det i efterhand.

Woman_73 skrev: Kommer ihåg när jag var på en livsmedelsaffär här i umeå för ca 2 år sedan och jag heltplötsligt känner hur någon börjar putta på mig i rullstolen ( jag får vagnen i ryggen) och kvinna skjuter mig till kassan men jag skulle ju inte till kassan utan jag sa åt henne att jag ska till hyllan med tvål. Då tar hon tag i rullstolen och skjuter mig dit och står och väljer vilken tvål jag ska ha typ *suck* och sedan skjuter hon på mig till kassan. Jag hade korgen i knät och därför var det så svårt att stoppa henne. Det var inte så kul just vid det tillfäället men man kan ju småskratta åt det i efterhand.

Det är två år sedan och du minns det tydligt - det är inte rätt att låta sig behandlas på sådant sätt!

Herregud! Res er upp och bli urförbannade när ni råkar ut för sådant! Jag säger som Grynet: Ta ingen skit!

Moon skrev: Det är två år sedan och du minns det tydligt - det är inte rätt att låta sig behandlas på sådant sätt! Herregud! Res er upp och bli urförbannade när ni råkar ut för sådant! Jag säger som Grynet: Ta ingen skit!

Vid ett sånt tillfälle hade jag i alla fall blivit skogstokig

Woman_73 skrev: Kommer ihåg när jag var på en livsmedelsaffär här i umeå för ca 2 år sedan och jag heltplötsligt känner hur någon börjar putta på mig i rullstolen ( jag får vagnen i ryggen) och kvinna skjuter mig till kassan men jag skulle ju inte till kassan utan jag sa åt henne att jag ska till hyllan med tvål. Då tar hon tag i rullstolen och skjuter mig dit och står och väljer vilken tvål jag ska ha typ *suck* och sedan skjuter hon på mig till kassan. Jag hade korgen i knät och därför var det så svårt att stoppa henne. Det var inte så kul just vid det tillfäället men man kan ju småskratta åt det i efterhand.

Det måste vara oerhört kränkande att bli behandlad som du skrivit. Vad gör du åt det? Funktionshindrade borde samlas till gemensam kamp - eller?

Jag kan mycket väl godkänna att folk hjälper mig om de frågar och om jag behöver det. Fördelen med elrulle är helt klart att ingen puttar iväg med en hur som helst.
Fast jag blir nog vansinnig om de försöker göra något utan att fråga om jag behöver hjälp, jag ser nog så jävla otrevlig ut för det har inte hänt så många gånger. Men jag tar gärna emot vanlig medmänsklig hjälp med att packa kassar, öppna dörrar osv. Skulle jag ha lyckats trilla ur stolen är jag med tacksam om någon stannar och frågar om jag vill ha hjälp däremot inte om någon rycker tag i mig och börjar slita upp mig, då kan det bli väldigt fel.

Kjell skrev: Det måste vara oerhört kränkande att bli behandlad som du skrivit. Vad gör du åt det? Funktionshindrade borde samlas till gemensam kamp - eller?

Tja, gemensam kamp är ju svårt eftersom alla inte tycker att det är fel eller har olika gränser för när det blir fel.

Som jag säkert tidigare har skrivit i denna eller i en liknande tråd, så har jag svårt att först denna fördragsamhet mot nedlåtande och oförskämda människor som inte kan uppfära sig på basal artighetsnivå. Utan de skall ta kommandot och ge sin "hjälp" hur ovälkommen den än är. Jag anser inte att man är snäll om man låter detta passera utan ser det som en sund information till våra medmänniskor hur de bör uppföra sig/eller inte uppföra sig. Sedan kan man göra detta på ett snyggt men kraftfullt sätt. Och så har vi ju vissa undantag med människor som uppenbart av mentala eller åldersskäl inte riktigt hantrear sin omgivning och mot dem får man ju hantera på bästa sätt i just den situationen.

Moon skrev: Tja, gemensam kamp är ju svårt eftersom alla inte tycker att det är fel eller har olika gränser för när det blir fel. Som jag säkert tidigare har skrivit i denna eller i en liknande tråd, så har jag svårt att först denna fördragsamhet mot nedlåtande och oförskämda människor som inte kan uppfära sig på basal artighetsnivå. Utan de skall ta kommandot och ge sin "hjälp" hur ovälkommen den än är. Jag anser inte att man är snäll om man låter detta passera utan ser det som en sund information till våra medmänniskor hur de bör uppföra sig/eller inte uppföra sig. Sedan kan man göra detta på ett snyggt men kraftfullt sätt. Och så har vi ju vissa undantag med människor som uppenbart av mentala eller åldersskäl inte riktigt hantrear sin omgivning och mot dem får man ju hantera på bästa sätt i just den situationen.

Min son och jag är ibland ute och talar till konfirmander och till gymnasieelever. Ofta kommer frågor upp om hur man eventuellt hjälper någon. Då säger vi alltid att man frågar om personen önskar hjälp. Får man ett nej så är det det som gäller. Om många gör likadant lär vi den yngre generationen att kanske uppföra sig bättre än den äldre.

Wheelsta skrev: Precis som när man blir ignorerad i köer, kan man känna sig kränkt och irriterad när folk vill hjälpa en. Det låter alltid så trevligt när man kan säga - Nej, tack. (Tjatigt!) - Nej, men tack ändå. (Extra trevlig.) - Nej, men tack för erbjudandet. - Nej, kan jag hjälpa dig med nåt? Ibland orkar jag inte vara trevlig och då brukar det bli - Ja, du kan flytta på dig. Vad brukar ni säga? Vad säger ni när ni inte kan behärska er? Eller om ni blir irriterade/kränkta?

I det stora hela har jag samma tankar som de flesta andra har, men jag skiljer mig på ett ställe:

*person som bara "tar tag" och knuffar på rullstolen* Tack så j*kla mycket, kan du hjälpa mig upp i stolen nu när du så fiffigt fått mig att ramla ur??!

Det finns en variant till:
*person som tror sig veta att jag behöver hjälp och ska knuffa på*
Du, lilla vän, det finns inga körhandtag på din rullstol, hur ska jag då kunna hjälpa till?
Ägghjärna, tänk en gång till: inga handtag - inget hjälpbehov!!
Hur svårt kan det va??

Ibland orkar jag inte leka "Miss NiceGirl"!!

Jag känner mig inte kränkt av att människor vill hjälpa mig men däremot om de vägrar ta ett nej och hjälper mig mot min vilja. Detta har bara hänt vid något tillfälle men det är riktigt irriterande.

De allra flesta människor vill nog av medmänsklighet hjälpa till i sittuationer som de kan uppfatta som svåra. Det kan ju inte vara så lätt för omgivningen att veta om någon behöver hjälp eller inte. Vissa fixar att rulla upp för en backe andra inte. Vissa ber om hjälp när de behöver andra tycker att det är jobbigt...

Jag brukar tacka nej på olika sätt men oftast på ett trevligt sätt. Det har hänt att jag låtit någon rulla mig över vägen fast jag absolut inte behöver hjälp med detta. Den som rullat mig över vägen har blivit lycklig över att fått gjort dagens goda gärning och jag har varit den bidragande faktorn till detta Det är inte farligt attt bjuda på sig själv innom rimliga gränser. Jag tror att många är livrädda för att bli betraktade som lata eller mer funktionshindrade än vad de är men det viktiga är ju att man själv vet vem man är. Som jag ser det bottnar mycket i självförtroende men självklart inte allt. Jag menar inte att man ska riskera att ramla ur stolen för att ta emot hjälp som man inte behöver.

Frågan var iof vad vi brukar säga när man blir irriterad/kränkta. Då blir mitt svar att det kan man bli men jag har bara blivit det vid några få tillfälle när ett nej inte respekterats och jag blivit rullad i väg i fel riktning. Då fick jag lägga i bromsen och vråla för att få stopp på "hjälpen". Den andra gången hade jag kämpat mig in i en fullproppad affär som hade rea. När jag äntligen kom in i affären kommer en kvinna som arbetade där och sa -Jag ska hjälpa dig. Helt plödsligt satt jag utanför affären igen Då var jag arg. Det har säkert hänt fler gånger som jag inte kommer ihåg men ofta är det inte. Det händer däremot oftare att folk frågar om de får hjälpa mig men det upplever jag som sagt inte så jobbigt.

Tja ..... det beror ju på situationen och personen och stämningen. Men oftast säger jag: Nej men tack ändå. Tar de i mig och flyttar på mig, blir jag galen (mest rädd) och höjtar till: Vaffan gör du?!! Rör mig inte människa!. Men jag blir himla glad om någon öppnar dörren, tar upp vad jag tappar etc och då slår jag på charmen, ler och tackar.

Jag tar gärna emot hjälp av starka killar och tjejer vid enstaka trappsteg och liknande. Ganska ofta ber jag främlingar om hjälp när jag hamnar i situationer jag inte klarar av, de är alltid snälla och glada för att kunna hjälpa till.
Det finns dock en del situationer där jag säkert skulle behöva hjälp, men inte vågar ta emot den hjälpen som erbjuds, eftersom personerna i fråga ex. är berusade eller jag tvivlar starkt på deras fysiska förmåga.
Om det är en nivåskillnad på 30-50 cm på krogen och två tjejkompisar ska lyfta ned dyker det alltid upp ett gäng överförfriskade killar...och jag känner mig lika dum varje gång jag ska försöka förklara att "det går jättebra ändå, men tack så mycket", ofta godtar de inte svaret och man tvingas vara lite otrevlig för att inte riskera att rasa ned med huvudet före...

Wheelsta - ibland undrar jag om jag, för min egen skull, rentav borde vara mindre artig än jag är...!

Jag avskyr när folk inte kan ta ett nej! Jag har inget emot att folk frågar om jag behöver hjälp, så länge de verkligen lyssnar på svaret.

Det brukar oftast bli din "extra trevliga" variant: "Nej, men tack ändå!" Ibland med det förtydligande slutet: "Jag säger till om jag behöver hjälp!"

När jag gick på högstadiet råkade jag ofta ut för att en skolvärdinna hjälpte mig med en massa småsaker som jag mycket väl - och mycket hellre hade - kunnat göra själv. Enkelt uttryckt: Hon hade fått upp mina skolböcker ur min väska medan jag tog av mig tröjan, utan att jag bett om någon hjälp. Jag kallade, något galghumoristiskt, detta för "problemet med den tredje armen".

Tragiskt att vissa människor inte kan lyssna! För husfridens skull "stod jag ut" med den där tredje armen i vissa situationer. Hade det hänt varje dag hade jag sagt ifrån mycket tydligare, men eftersom det rörde sig om situationer då personen ifråga hastigt tvingats "rycka in" hade jag inte varken lust eller hjärta att göra det till ett större problem än det var. Men jag undviker helst att ha för mycket med sådana här "nervösvänliga" personer att göra. Skillnad är det dock med de "förstagångsnervösa" - de som är osäkra första gången de träffar en men lyssnar på ens instruktioner.

Wheelsta skrev: Precis som när man blir ignorerad i köer, kan man känna sig kränkt och irriterad när folk vill hjälpa en. Det låter alltid så trevligt när man kan säga - Nej, tack. (Tjatigt!) - Nej, men tack ändå. (Extra trevlig.) - Nej, men tack för erbjudandet. - Nej, kan jag hjälpa dig med nåt? Ibland orkar jag inte vara trevlig och då brukar det bli - Ja, du kan flytta på dig. Vad brukar ni säga? Vad säger ni när ni inte kan behärska er? Eller om ni blir irriterade/kränkta?

Ibland brukar folk stanna och fråga om de ska hjälpa mig plocka in rullstolen i bilen. Då brukar jag säga att -nej tack jag har lite bråttom, men tack ändå! Jag vet att de tycker att det ser jättebesvärligt ut men om dom skulle börja yra och försöka hjälpa mig skulle det ta dubbelt så lång tid.

Häromdagen hade jag lämnat ett barn på fritids och minstingen på dagis. Jag var sen och det regnade. Barnen hade galonisar, och inte det minsta bråttom utan skulle hoppa i varje vattenpuss, själv såg jag mest ut som en dränkt katt. Då mötte jag en ovanligt enerverand mamma utanför dagis som kom mot mig med höjda armar och ett -OH nämen kan Du köra bil! Det hade jag ingen aning om! Kom låt mig hjälpa dig! Och till sin lilla flicka -Se då duktig x´s mamma är, kör bil själv! Och vilken fin bil! ( Jag har en rostig bil snart 10 år gammal). Då kände jag bara; Hjälp ta bort den människan innan jag ber henne fara och flyga. Jag muttrade något och måste sett tillräckligt grinig ut för hon dröp av i en hast. Ibland orkar men verkligen inte vara trevlig.

Kråkan skrev: Ibland brukar folk stanna och fråga om de ska hjälpa mig plocka in rullstolen i bilen. Då brukar jag säga att -nej tack jag har lite bråttom, men tack ändå! Jag vet att de tycker att det ser jättebesvärligt ut men om dom skulle börja yra och försöka hjälpa mig skulle det ta dubbelt så lång tid. Häromdagen hade jag lämnat ett barn på fritids och minstingen på dagis. Jag var sen och det regnade. Barnen hade galonisar, och inte det minsta bråttom utan skulle hoppa i varje vattenpuss, själv såg jag mest ut som en dränkt katt. Då mötte jag en ovanligt enerverand mamma utanför dagis som kom mot mig med höjda armar och ett -OH nämen kan Du köra bil! Det hade jag ingen aning om! Kom låt mig hjälpa dig! Och till sin lilla flicka -Se då duktig x´s mamma är, kör bil själv! Och vilken fin bil! ( Jag har en rostig bil snart 10 år gammal). Då kände jag bara; Hjälp ta bort den människan innan jag ber henne fara och flyga. Jag muttrade något och måste sett tillräckligt grinig ut för hon dröp av i en hast. Ibland orkar men verkligen inte vara trevlig.

Javisst är det irriterande när folk bara antar, inte alltid man är på humör att vara trevlig och glad.Vi har ju dåliga dagar precis som alla andra, det glöms ofta bort.Menjag försöker att ta det ganska lugnt och antingen bara ignorera idioten eller om jag märker att det finns tid/ går och prata så gör jag det

Men ändå mer irriterrande tycker jag är då folk bara handgripligen tar saken i egna händer utan och fråga om man behöver hjälp utan det bara gör saker.Det är ju naturligtvis välmenat men ändå ett rejält övertramp och jag tycker att det finns ingen ursäkt för sånt. Om personen ifråga hade frågat och jag hade svarat så hade det varit okej, oftast blir jag lika förvånad varje gång och tänker stackars idiot som inte har talets förmåga.

Kråkan skrev: Ibland brukar folk stanna och fråga om de ska hjälpa mig plocka in rullstolen i bilen. Då brukar jag säga att -nej tack jag har lite bråttom, men tack ändå! Jag vet att de tycker att det ser jättebesvärligt ut men om dom skulle börja yra och försöka hjälpa mig skulle det ta dubbelt så lång tid. Häromdagen hade jag lämnat ett barn på fritids och minstingen på dagis. Jag var sen och det regnade. Barnen hade galonisar, och inte det minsta bråttom utan skulle hoppa i varje vattenpuss, själv såg jag mest ut som en dränkt katt. Då mötte jag en ovanligt enerverand mamma utanför dagis som kom mot mig med höjda armar och ett -OH nämen kan Du köra bil! Det hade jag ingen aning om! Kom låt mig hjälpa dig! Och till sin lilla flicka -Se då duktig x´s mamma är, kör bil själv! Och vilken fin bil! ( Jag har en rostig bil snart 10 år gammal). Då kände jag bara; Hjälp ta bort den människan innan jag ber henne fara och flyga. Jag muttrade något och måste sett tillräckligt grinig ut för hon dröp av i en hast. Ibland orkar men verkligen inte vara trevlig.

*skrattar* Kul skrivet! Nej, varför skall man vara trevlig när folk är oförskämda mot "oss". Att var glad och artig när man blir förolämpad är ju att ytterligare spä på fördomar om en fånigt leende invalid. Bemöt folk som de förtjänar - de flesta är ju faktiskt trevliga och hyggliga.

Moon skrev: *skrattar* Kul skrivet! Nej, varför skall man vara trevlig när folk är oförskämda mot "oss". Att var glad och artig när man blir förolämpad är ju att ytterligare spä på fördomar om en fånigt leende invalid. Bemöt folk som de förtjänar - de flesta är ju faktiskt trevliga och hyggliga.

När jag endag var vid Blåstjärnan i Göteborg för att handla mat till min papegoja, så kämpade jag trotts värk för att få in min rullstol i bilen. Då kommer en ganska ung kvinna och ställer sej och vrål glor med armarna i kors. Jag frågar om det var nått hon ville, fast egentligen önskade jag att hon skulle fråga om jag behövde hjälp. Hon svarade med, jag vill bara se hur du gör!!!!

Sunshine skrev: Hon svarade med, jag vill bara se hur du gör!!!!

Då hade jag sagt:
Underhållning kostar! Ska du titta får du allt betala...

// A E

Är så trött på folk i affärer som ska vara snälla och hjälpa till och packa ner varorna i påsarna. Sitter inte i stol i vanliga fall, men ibland när smärtorna är för stora och jag inte orkar gå eller jag har varit någonstans och förevisat rullstolar så tar jag och rullar hem istället för att knuffa, går ju så mycket fortare. I förrgår så handlade jag på statoil, lyfte upp varorna på bandet och betalade, undertiden så skuttar expediten runt halva affären för att komma på min sida disken och börjar plocka ner varorna i påsen... där står jag och bara gapar. Han frågade inte innan utan satte igång och packade. Blev så paff så jag bara tackade åkte ut och packade om. Skulle ju ha vissa av varorna i ryggsäcken.
Jag har varit inne och handlat säkert 100 gånger tidigare utan stol, och då har dem säkert inte ens tänkt tanken att packa varorna år mig. Tänk att det gör sån skillnad om man går eller rullar.

Samma på tåget när jag har åkt till matcher, en gång lyfte dem nästan upp mig på tåget när jag stod och väntade på ett annat tåg. Den gången så gick jag ur stolen och lyfte på den på det andra tåget själv. Minerna på "hjälparna" då var obetalbara.

Jag har suttit/stått i rullstol i hela mitt liv, men det har verkligen inte varit en självklarhet för mej att få hjälp utav folk, trotts att jag mycket väl har behövt det.