jag var på koll på sjukhuset idag & fick veta att ajg är laktosintolerant. inget kul besked precis men hon sa att jag får prova mig fram. Vissa saker kan amn tåla
annars finns det enormt utbud av laktosfria saker. Havredryck är utmärkt att ersätta mjölk med i de flesta fall, vi lever veganskt här hemma, så rätt bra på mejerisubtitut. Om det är laktos, och inte mjölkprotein du inte tål så brukar ost gå bra, därför att laktoshalten minskar under lagringen.
Skriv ut denna och ha i plånboken. Och ha en på kylskåpet! Laktostabell. http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=14430&epslanguage=SV
Jaja, du skrev om det i en annan tråd ocks varför inte fortsätta i samma? Laktosintolerant är ju inte så farligt, tänk att det hade kunnat vara värre! Som de övriga här skrev, så finns det en himla massa olika produkter att välja på så med rätt kunskap och kreativitet så behöver det knappast märkas alls! Kan ju vara jobbligt när man ska ut och äta eller om man är bortbjuden men kunskaperna blir bara större och större så det är bara latheten som hindrar folk från att kunna laga rätt sorts mat till dig! I nödfall finns det dessutom tabletter som man kan ta i samband med intag av mjölkmat. So dont vorry be happy och låt fantsin flöda!
Jag är också laktosintolerant. Det är ju inte så jobbigt egentligen. Lagar man mat hemma är det ju bara att undgå mjölksockret (laktosen) och äter man ute är det bara att ha med sig Lactrase (finns receptfritt på apoteket). Pillren är inte magiska, men tar jag två fixar sig det mesta utan alltför stora problem. Det är bara att prova sig fram liksom, men ja, det är jobbigt. Symptomen kan ju vara en aning bedrövliga ibland och hålla i sig flera dagar. Då är det typ bara att bita ihop och komma ihåg vad man inte ska stoppa i sig mer av.
Till sidans topp
Jag tror att jag har blivit laktosintolerant för jag har symptomen för det. Jag ska på test nu i mars sen är det bara att vänta men jag undviker varor med laktos för jag får så ont i magen & sitta på toa länge. Det som är jobbigast är att jag kanske måste lägga om en del av min livsstil. Min kille tål inte laktos men är van vid det & offrar sig ibland men jag vill inte offra mig! Vet nån hur jobbigt det är?
Det är troligen som alla"nyher" om drabbar en i livet, det tar ett tag att lära sej och att vänja sej.
Idag finns det bra med laktosfria mjölkprodukter så man kan nästan leva som vanligt. Men man behöver ha koll på vilka bröd, färdig mat etc som man köper. Och välja laktosfritt när man äter ute.
Jo det är sant men jag fick ställa om lite i mitt liv när jag fick diagnosen & nu kanske måste ställa om det igen
hej jag har sedan födseln inopererat en shunt i huvudet, och igår var jag hos läkaren. Då hon kollade shunten fick jag inte ont, men senare på kvällen fick jag migränliknande symptom, samtidigt som jag inte kunde sova. Jag undrar om detta har hänt för någon av er, utan att det är något krångel med shunten tidigare, eller överhuvudtaget? Får man ont automatiskt av att någon pillar med shunten? Jag är såklart livrädd för att det ska vara nåt med den, så jag vill bara kolla.... Tacksam för svar, hejsvejs!
Själv har jag bara fått höra att min "förmodligen har lagt av för länge sedan" och att den inte behövs längre. Men att det inte gör någo skada om man inte tar bort den. Jag har inte kollat min shunt på ett par år iofs... Men när det gjordes har jag inget minne av att jag fick besvär efter att doktorer hade kollat den. Däremot tyckte jag det var väldigt obehagligt att bli tryckt i huvudet! Det gjorde ju inte ont, men ändå...jag hade väl också det i tankarna, att "tänk om de råkar göra nåt galet så den pajar precis just nu när de trycker och undersöker". Men som sagt, inget har hänt.
Hejsan... Jag känner igen detta, men observera att jag inte fått mina teorier kring detta bekräftade av läkare. Jag har också en shunt inopererad, den sattes in 1975 och sen gjordes en revision-man bytte 1985. Sen har jag haft samma shunt sen dess, men en del märkliga fenomen började hösten 1989 som är som du beskriver. För mig kommer det i korta attacker. Jag har haft en teori om att det kan vara nerver som kommit i kläm eftersom min shunt suttit så länge. Man har vid undersökningar inte hittat något fel på shunten, mern än ett undertryck som åtgärdades 1991 med en extra dosa, en antisifon som gav ökat mottryck då shunten tog för mycket vätska från huvudet. den dosan sitter i halsen på mig. Det blev dock ingen förbättring av den här märkliga migränliknande värken efter operation 1991. Det kommer och går. Inget att göra åt. Men jag håller tummarna att det ger sig för dig!! Ta hand om Dig!Hoppas det fixar sig.Kan säga att jag är med i ett forum som heter hydrochat, där har fler märkt att deras barn har liknande problem-du och jag är inte ensamma-men nonchalera för den skull inte om det inte ger med sig.KOntakta läkare en gång mer än en gång för lite är mitt råd. Om inte annat för att få just rådgivning kring detta.Allt är så individuellt. Varma lycka till kramar Nilla
Det har löst sig nu ... bara det att de är konstigt att man får ont i nån dag lr två av att nån håller på med shunten, aldrig annars! kraM<3
JAg går för närvarande hos utredning hos neurolog, och har vissa rörelsehinder, och funktionsnedsättningar i högersidan av kroppen. Nu vill man utreda detta vidare, och min neurolog säger att hon tror att jag har en lättare form av CP-Skada i högersidan av kroppen, men understrycker att jag då har detta utan någon utvecklingsstörning. Hur vanligt är det egentligen med att en sådan skada bara sitter i en sida av kroppen? Samt, kan en sådan skada, som i mitt fall komma progressivt i en period över flera år? Det började komma när jag var runt 13-14 år, är 23 idag, och det har blivit värre och värre under den tiden. Personligen har jag aldrig hört något om progessiv CP.
CP-skador kan vara pre-, peri- eller postnatala, dvs de uppkommer före och under förlossningen (vanligast) eller innan barnet har fyllt 2 år. "Poängen" är att det är en hjärnskada som drabbar en ej fullt utvecklad hjärna. (Om man får en liknande skada efter 2 års ålder definieras den som en stroke, tror jag) Den vanligaste formen av cp är spastisk cp, och av de med spastisk cp har 30% hemiplegi dvs halvsidesförlamning. Har själv högersidig hemiplegi (postnatal) - jag fick hjärnhinneinflammation vid 4 månaders ålder som ledde till syrebrist. Självklart kan man ha en cp-diagnos utan utvecklingsstörning - merparten av oss med cp har INTE någon utvecklingsstörning!
Vad jag vet hade jag en normal förlossning. Dock hade jag något med enormt hög feber när jag var runt 1 år, och jag var tydligen så sjuk att min mor inte trodde jag skulle överleva. Så, det kommer nog därifrån i så fall skulle jag nog tro. Hm, jag har väl alltid haft svårare att röra mig, dock är det först nyligen det har blivit så illa att jag måste använda rullstol för att ta mig fram långa sträckor. Tidigare har jag ändå varit rätt aktiv, och varit ute mycket i skog och mark. Att man kan ha CP utan utvecklingsstörning är jag väldigt väl medveten om. Dock, har just detta varit svårt att förstå för "vanligt" folk jag har pratat med. Jodå, blev nog lite klokare iaf. Redigerat 2008-03-05 20:24
Hm, en fråga till, är det vanligt att man får skakningar i den del av kroppen man har problem med? Jag får en hel del okontrollerade rörelser i framförallt högersidan av kroppen. Funderar på om det beror på den skadan, eller kanske kan ha ett samband med epilepsiproblemen jag har.
Aha! Hm, okej. Då kanske det inte är helt onormalt heller att jag har börjat få skakningar först det senaste året i högerkroppen? Det jag känner som mest skumt, är väl egentligen att jag har kunnat vara aktiv och så tidigare. Med både friluftsliv, och har kunnat jobba i skogen. Till att knappt kunna gå 100 meter. Började väl egentligen känna av smärta i benet rätt tidigt, och även i ryggen. Men har väl på nåt sätt ignorerat det och intalat mig att det inte är något.
Hm, jo det var lite det jag tyckte också. Lite därför jag tänkte börja fråga runt lite. Väntar på en neurofysiologisk utredning just nu. Så ska väl se vad den säger. Känner mig inte osäker på läkaren som så, har helt underbara läkare på neurogiska enheten där jag bor så. Hade en riktigt kass läkare tidigare dock, tog bara fem år innan jag kunde byta. Och då var det för att jag skrev ett email till neurologen, och dom tog det som en egenremiss. Men dom ska ju utreda, hon sa dock att hon trodde att det kunde vara en CP-skada, men får väl se lite vad utredningarna säger. Dock rätt långa väntetider, runt fem månader skall jag få vänta totalt, har väl väntat någon månad nu. Det har väl inte riktigt gått från 0 till 100 ett svep, utan det har tagit många år. Det började med smärta i högerbenet när jag var kanske fem sex, har även haft ont i ryggen i hela mitt liv. Och sen har det sakta blivit sämre, (började nog tänka mer på det när jag var runt 14-15) dock så var det väl något jag förnekade tills jag absolut inte kunde göra det längre. Kunde väl egentligen börja acceptera det först när jag träffade min underbara sambo, som har varit en jättesöttning och i många år haft kontakt med funktionshindrade och jag fick se att det kanske inte var världens undergång att vara funktionshindrad och ha rörelsehinder... Redigerat 2008-03-05 23:07
Hej Det var ju också för mig. Till jag var typ 22-23 år märkte jag ej så mycket av min spasticitet eller om jag hade smärtor i musklerna. Viast hade jag nedsatt röeelser men hade kunnaat klarat mig rätt självständig utan hjälpmedel men jag lärde mig att gå först vid 10 ålder. Jag kunde röra mig själv var som helst förutom de svårare teräng förståss. Idag är jag ständig spänd, kramper, mycket mer spasticitet och smärtor. Måaste ha rullstol nu som avlastning men kan gå inomhus spec i min lägenhet. Får botox i ena vadmuskel. Så här var jag ej för 2-3 år sedan. Så det var en vhock för mig med. Aldrig trodde man att man skule försämras så här.
Jag känner också två personer, inte samma som Moons ekempel tror jag, som blivit betydigt sämre över åren. Det ena fallet handlar om en person som fått en tillstötande infektion som gjort personen lealös i kroppen och helt rullstolsburen. Det andra fallet är mer intressant för frågeställaren: En person med en från början lindrig cp-skada, gående, som i samband med syrebrister i 10 års åldern och vid dryga 20 årsåler blivit så försämrad att personen numera inte kan gå och är sittande i permo. Hur syrebrister uppkommit vet jag inte och är mycket frågande inför. Om reellt progressiv cp existerar får frågeställaren fråga en läkare.
Eftersom frågeställaren har epilepsi så kan det ju bli syrebrister och andra skador i hjärnan vid anfall. Beror ju lite på hur länge och ofta anfallen pågår. Men det kanske kan vara en sak som påverkar.
Skulle ju faktiskt kunna vara en fundering. Då jag även har fått andra problem sen mina epilepsianfall började komma igång, såsom sämmre minne, och har svårare att lösa uppgifter tex. Dessutom, så finns det enligt MR, en assymetri i hjärnan, som man kanske är lite osäker på hur den påverkar. Man tror inte den påverkar anfallen, men den kan ju fortfarande påverka andra saker, kanske?
Vi har sen en månad tillbaks haft det riktigt jobbigt här hemma med en kille som vart konstant missnöjd inte sovit åkt på lunginflammation magsjuka infektioner febertoppar etc. Allt detta började efter att vi fått vår första botoxbehandling. Alla som vi vart I kontakt med inom vården står frågande och har undrat vad som gått fel botox ska ju minska spasticiteten och vi har fått totalt motsatt effekt River har aldrig vart så stel som han är nu. Sömnbrist för både River och oss slutkörda och in och ut på sjukhuset allt som tar energi som man behöver för att orka. Ett konstant skrikande från River han har haft ont vår kärnfriske lille kille som aldrig är sjuk och har en jättehög smärttröskel. I förrgår så var han på bra humör och vi var så glada för vi hoppades att allt vänt och han var på bättringsvägen. Förta natten på länge som inte strulade mer än vad man kan stå ut med. Igår morse vaknade vi av att River gallskriker riktigt hjärtskärande och vi flyger upp. Han skriker och är helt sjöblöt av svett totalt otröstlig vi får knappt röra honom. Lyckas få honom I en position där han spaticitet inte löser ut och fixera honom och ringer ambulans. Vi misstänker att han har ont i sitt ben eller att det är något med magen. Kommer in till akuten och får träffa en underbar läkare som sätter igång en ordentlig “cirkus” och börjar felsöka ganska snabbt så får vi besked at hon tänker skicka honom på röntgen och ultraljud då hon också misstänker att det är ngt med benet. Vi börjar fundera på vad som avikit från de vanliga rutinerna senaste tiden det enda som skiljer sig från det normala är att vi fått en ortos som ska sitta högt på låren för att dela benen denna prövades ut i början på året och vi har under ett par veckor använt den. Vår SG reagerade på att den var helt stel och inte flexade något alls men vi skulle iallafall pröva och använda den så mycket som möjligt. På röntgen får vi veta att han har ett spiralbrott på lårbenet och att vi ska få komma så fort som möjligt till Eskilstuna och ortopeden. Vi blir gipsade i den ställning som han är så att benet inte ska rubbas under transport och får smärtlindring och ambulans till E-tuna. Helt otroligt men någon gång under de här veckorna så har River brutit sitt eget lårben med sin spasticitet och nu har brottet “dragits” isär förmodligen när han fastnat i sin spasticitet och själv vridit till. Vi har sagt att något är fel länge och vi har blivit avfärdade med att allt är normalt och försök md alvedon. Han måste ha haft så fruktansvärt ont han har ju vart påverkad länge. Vi känner oss som urusla föräldrar och förbannar oss själva för att vi inte stått på oss och begärt att de ska röntga honom. Ännu värre blir det när man möts av misstro och de ifrågasätter en om vad som hänt och undrar om han inte "ramlat ur sängen". Ingen skulle vara gladare än jag om han hade ramlat ur sängen och sen kunnat klättra upp igen. Detta är så bissart att ens tro att vår kille skulle klara det han kan inte sitta stå krypa gå rulla runt ännu mindre klättra upp i sin säng med ett brutet lårben. Imorse efter att ha skrikit I över ett dygn, kräkts blod då hans blodkärl I halsen spuckit efter att kräkst galla och skrikit tills han tappat rösten kom han ialla fall in på operation. Han har fått en metallstång genom lårbenet och kommer nu att ligga minst 4 veckor i trådsträck platt på rygg med benen i 90 graders vinkel. Detta blir stora skräcken för oss då hans spacticitet utlöses I ryggläge, Efter 4 veckor så kommer de bedöma om det är dags för gips eller längre tid i sträck blir det gips så kanske vi får komma hem om vi har tur och de bedömer att det är säkert. Problemet blir ju att han motverkar effekten av trådsträcken med sin egen spasticitet. Nu ligger River hög på morfin och fullproppad med stesolid och annat skit och har så ont så det skär i kroppen hela han vrider sig och kämpar mot sin spaticitet som hela tiden löser ut. Nästa problem är att han ligger på rygg och hela tiden får ner slem och skit i halsen med hans dåliga munmotorik så kan han inte spotta ut det, vi håller alla tummar och hoppas att han inte kommer få lunginflammation igen. Hur vi under dessa veckor ska lösa matproblemet är en gåta han kan inte ligga och äta hur de kommer lösa detta vågar jag inte ens spekulera i. Vi har igår vart i kontakt med vår ass firma då vi kommer behöva hjälp under sjukhusvistelsen vi orkar inte vara vakna 24 timmar om dygnet i 4 veckor och summan av kardemumman blev då att både FSK och LSS ger oss kalla handen vi har blivit av med de timmar vi har under sjukhusvistelsen och står nu utan hjälp helt. På måndag kommer juristen från ass firman till sjukhuset och ska träffa chefen för barnavdelningen tillsammans med oss och gemensamt ska de försöka lösa det så vi försöker hålla hoppet uppe att det finns en möjlighet till hjälp. Just nu sitter jag och funderar på varför vi gjorde den här botoxbehandlingen, varför vi inte stått på oss och fått en röntgen tidigare då kanske vi hade klarat oss utan 4 veckor i trådsträck och ett gips hade räckt. Håller på att bil galen av alla tankar och det kommer fler hela tiden. Ska försöka överleva med förståndet i behåll men att sitta vaken dygnet runt i 4 veckor och se på sitt barn som kämpar det är jag ganska övertygad att jag inte kommer klara. Men i helgen ska jag iallafall få lite tid hemma och få vila efter att vart vaken sen igår morse klockan 5.
Hej Känner med dig verkligen, en riktigt ryslig sitts ni drabbats av. Saknar faktiskt ord, men vet mkt väl hur illa vården behandlar många. Har själv fått trauman från mkt hemskt jag varit med om. 97-98 vart jag behandlad med Botoxinjektioner i ena benet som var helt ihopkrampat och spastisk. Under ett år vart jag behandlad med 3 omgångar av sprutor. Dem sa mkt lovande att det inte skulle ge ngt biverkningar alls, vilket vi tvivlade på men vi stod i en situation där jag inte blivit hjälp av så mkt så jag valde själv att prova vilket jag sen ångrade. Fösrta omgången hjälpte knappt mot det spastiska benet, fick stå ut med rätt smärtsamma sprutor långt in i benet. Bara 20 minuter efter injektionerna började jag må underligt...var ute i staden efter och skulle handla då jag vart enromt illamående, yr, huvudvärk. Hadde svårt att gå och överhuvudtaget fokusera på vad jag gjorde. Hadde fruktansvärt ont i benet och det vart inte bättre. Efter följande behandlingar vart symptomen värre och läkarna struntade fullkomligt i det utan ville bara ge starkare dos. Till slut fungera medlet mot kramperna som felställde min fot, men biverkningarna var hemska. Drabbades gämt av infektioner och började precis då oxå på gymnasiet så hela det året var jag kroniskt trött och var inte mig själv. Fick många olika biverkningar, minns inte riktigt alla nu men dem gjorde mer skada än nytta. Till slut sa min mamma och jag stopp och jag vägrade mer injektioner, det är ju trots allt en mkt starkt nervgift dem sprutar in. Tog två långa år efter det att behandlingen avslutats som jag återgick till lite mer mig själv, vart piggare och kände verkligen hur giftet försvann ur kroppen. Det kan mkt väl vara så att Botox har sina fördelar trots allt, är säkert en del som har bra erfarenheter av det. Men för egen del orsakade det många olika besvär och till viss del ångrar jag. Men är alltid så svårt att veta till en början... man är stressad av situationen och man tänker i andra banor då. Mina läkare verkligen sade att det var sista allternativet till behandling så dem pressade oss och till slut trodde vi ju verkligen att behandlingen skulle vara positiv. Så jag vet inte vart allt gick fel eller om det är medecinen i sig enbart.... svårt att ge tröst i eran situation men önskar verkligen lycka till med allt
Jag har fått botox-sprutor i ena vadmusklen sedan i fjol. Ska snart få den 4:e behandlingen. För mig har botox hjälpt jättemycket. Får nu sällan kramp eller smärtor. Inga biverkningar kanskesmärtor nån vecka efter behandlingen jag vet ej om det är pga det. Mycket intressant. Jag har läst att man kan dö av botox....är det sant då handlade arktikeln om att kvinnor tar botox mot rynkor så sade man att 5 procent har dött av det.
Jag blev Botox-behandlad under tre år. Det hjälpte mig jättemycket, men efter varje spruttillfälle fick jag feber som varade några timmar. Jag tyckte att det var ett billigt pris på en behandling som hjälpte mig så bra. Jag har nu efter tre operationer i den behandlade armen fått en mer permanent lösning.
Nej, alla mår inte bra av Botox. En kompis "lurade" mig att pröva det för några år sedan och så dålig har jag aldrig varit. Kände en konstig blandning av spasticitet och slapp förlamning i benen och orkade knappt gå hundra meter. FY!
För min del har botox varit perfekt, har fått det tre gånger i blåsan....innan hade jag en (innan "kissreflex" på 100 ml, du märker jag av "nödighet" vid ca 400 ml...kan klara mig till ca 500-600 ml innan jag måste tappa
Tänkte följa upp vad som hänt sen benbrott och botox för oss. Sonen har haft ett jobbigt år botoxen har vart katastrof det enda som vart possitivt är att nu har vi fått byta sjukhus och har ett spasticitetsteam som vi har förtroende för. Vi har fått bekräftat från dem att botox inte är ett alternativ alls för sonen. Efter att benbrottet läkt så har det vart en lång resa den lilla rörlighet han hade och som hjälpte honom att behärska gå hjälpmedel är borta och spasticiteten har helt tagit över han har kronisk smärta och sömnen är värre än någonsin. Höfterna är på väg ur led och vi väntar nu på svar om det blir op. Baklofenpump blir det med största sannorlikhet innan jul och den hoppas läkarna på för just nu kan sonen inte räta ut benen och korsar dem ordentligt. Det skär i mammahjärtat att se sitt barn ha så ont men vi hoppas att det trots allt blir bra i slutänden.
Får känslan att det är hårt och jobbigt för er när jag läser texten. Vill bara säga att jag läser det som skrivs och att jag hoppas på en bra utgång. Att rörligheten försvunnit är inte så konstigt. Det skulle hända ett helt friskt barn också om det bara låg.
Ja förvisso men ett normalfungerande barn skulle vara på benen efter ett par veckor. Här har det snart gått ett år och spasticiteten har helt tagit över benen och på väldigt kort tid så har höfterna blivit ordentligt tilltygade. Men men nu händer det saker som förhoppningsvis gör att lilleman slipper leva med sån smärta som han har.
Jag skulle hämta medicin idag. 1800 kr på en gång, sen får jag ioförsig gratis ett år. Men det går inte. Fick papper med hem om avbetala. Men aldrig. SKa kolla med läkare om jag kan få ut något billigare. Skrämmande att sjuka ska behöva ta krediter för att ha råd med medicin. Damen på apoteket sa att om man inte har inkomst kan man ansöka om hjälp hos kommunen. Men vi med låga inkomster, ska vi blir sjukare och förlora jobb och inkomst först innan vi får hjälp?
Nu vet jag iof inte om apotekets regler etc gäller överallt...men personligen är jag inne i APO-DOS systemet där dem doserar medecinen i påsar som sen leverars till mig varannan vecka. Medecinerna som är många gör att jag fort kommer upp i högkostnadsnivån. Men pga att jag har apo-dos så får jag inte betala kontant över huvudtaget, är avbetalning som gäller. Och måste betala minimum 170/månad, om man har bra ekonomi får man såklart betala av hela fakturan om man önskar så. Men även om det kommer ta många månader innan jag betalt hela beloppet så är jag enligt deras system ändå uppe i höhgkostnad, först trodde jag man fick högkostnads skydd först när man betalt hela summan men icke. Är man i kredit systemet så lägger dem ihop totala summan för den medecin man hämtat ut och man stoppas in i systemet rättvist ändå. Att betala av en stor summa pengar e inge kul men vad har man för val hellre det än att krävas kunna punga ut 1800 på en gång. Det går liksom inte, så om du hämtar ut medeciner för så mkt på en gång men måste betala av det så har du som sagt ändå högkostnadsskydd och fakturorna blir inte högre. Så fungerar det iaf här och troligtvis på fler ställen.
Själv är jag tacksam för möjligheten till månadsbetalning eftersom både jag och mina döttrar har flera olika mediciner. Som ensamstående vet jag inte hur jag skulle klara att lägga ut flera tusen vid ett och samma tillfälle. Med månadsbetalningen vet jag om vad kostanden är per månad och kan planera ekonomin mkt bättre.... Anette
Innan det blev möjligt att betala på kredit så var jag ofta utan mediciner. Att varje recept/medicin inte var så dyr, under 100 kr, spelar mindre roll när man har många olika, och skulle jag hämta ut allt blev det 1600 kr! Nu får jag snällt en räkning. Betalar varje månad. Och kan hämta ut det jag behöver, när jag behöver det. Riskerar inte blir extra sjuk för jag är pank. Jag har ganska dyra mediciner. Så jag slå i taket på en gång. Om jag hade haft råd att köpa kontakt alltså... För läkemedel och stomiartiklar betalar du egenavgift enligt följande: * Varukostnad: upptill 900 kr; Du ska betala: 100% av kostnaden, det vill säga upp till 900 kr * Varukostnad: 900- 1700 kr; Du ska betala: 50% av kostnaden, det vill säga 900-1300 kr * Varukostnad: 1700- 3300 kr; Du ska betala: 25% av kostnaden, det vill säga 1300- 1700 kr * Varukostnad: 3300- 4300 kr; Du ska betala: 10% av kostnaden, det vill säga 1700- 1800 kr * Varukostnad: mer än 4300; Du ska betala: 0% av kostnaden, det vill säga 0 kr http://www.apoteket.se/rd/d/673 Ett annat bra skäl för att ta på räkning/avbetalning är att slippa skicka pengar med ev. hemhjälp! En del vill ogärna hantera andras pengar. Rädda att bli anklagade för ev stöld. Redigerat 2008-01-31 19:26
Hej! Finns det någon med erfarenhet av hjärnröntgen på små barn. Har det i så fall fungerat bra? Redigerat 2008-01-17 21:34 Redigerat 2008-10-25 21:17
Filmen om Ville Vildsvin handlar om huvudet: http://www.sjukvardsradgivningen.se/barnavd/start.asp?show=1 http://www.radiologyinfo.org/en/info.cfm?PG=headmr http://www.webmd.com/a-to-z-guides/skull-x-ray Redigerat 2008-01-16 22:58
Vi har gjort diverse hjärnröntgen regelbundet på våran tjej sedan hon var 1 år. Vad är det du undrar över? /Kerstin
Hej! Undrar om någon har problem med att höftkulorna glider ur? Tänker främst på er med SMA. Är det i så fall någonting som gör ont eller kan göra ont på sikt?
Jag har aldrig haft problem med det, trots kraftig scolios. Men... jag har för mig att de som har steloperats har större problem. Kroppen tar ut vridningen någon annanstans....
Hej! Har SMA III och känner tyvärr igen det här fenomenet. Ännu så länge händer det bara ibland och det brukar räcka med att "trycka" tillbaks dem, men om det blir mer besvärligt i framtiden, så gissar jag att det behövs någon form av stödbälte. Har fått förklarat för mig att detta beror på att det finns för lite muskler för att hålla kulorna på plats. När det gäller smärtan, så gör det ont precis när det händer, oftast när jag står upp och då kan jag inte röra mig överhuvudtaget. Men så fort jag har fått hjälp med att "trycka" tillbaka dem igen, så brukar det gå fort över.
Och den visade inga förändringar så enligt den så är jag frisk. Så de är bara att hoppas att jag inte blir sämre. För dom problem jag har nu att jag fryser mycket, svårt att gå mycket och långt, Är trött jämt fast jag sover bra, har ont i olika delar av kroppen och får ont och blir stel när de är kallt eller jag fryser får jag väl helt enkelt stå ut med. Ska iallafall snart få träffa en sjukgymnast och har tagit prover för ämnesomsättningen. Men läkaren skulle höra av sig om proverna var dåliga på ämnesomsättningen och de har han inte gjort så dom var väl bra. En läkare sa till mig under neurlogutredningen att jag hade många smärtpunkter vad de nu innebär.. Och att de kanske var någon smärtsjukdom? Kan de vissa sig på en mr underssöknning??? Kanske inte är något men man undrar ju eftersom man mår som man mår. Ge mig gärna tips på vad de kan va. För läkarna bryr sig inte direkt....
Jag brukar alltid ignorera kallelser till cellprovtagningar som dimper ner i brevlådan med jämna mellanrum. Den senaste tiden har jag haft problem med flytningar och tänkte att det var lika bra att beställa tid hos gynekolog. Sjukt nog var det 1 månads väntetid överallt (i Stockholm) och så länge kunde jag inte tänka mig att vänta. Till sist hittade jag en mottagning med drop-in-system. Det var en lång väntan i väntrummet och till sist var det min tur. Gynekologen upplyste mig om att mina underlivsproblem berodde på svamp. Riktigt mycket svamp dessutom. Hon tyckte det var konstigt att jag inte sökt hjälp tidigare men jag sa till henne att som rullstolsanvändare är man väldigt härdad. Jag gillar inte att springa till läkare i tid och otid (det blir tillräckligt ofta ändå). Hursomhelst fick jag tabletter och någon kräm utskriven och rullade glatt hem. Det finns inga garantier för att slippa svamp, men som rullstolsanvändare tror jag att man har ännu lättare för att dra på sig problem. Det eviga sittandet på dynan gör att svampen trivs bättre. Dessutom kan antibiotika skapa och förvärra problemet. Därför uppmuntrar jag alla sittande tjejer: gå och kolla er ofta. Svamp är jobbigt men det finns bra behandling.
Du detär är faktiskt lika vanligt för killar! Höll på att ramla ur stolen då jag fick reda på att min klåda i grenen berodde på svamp, luftat är bäst. Men sitter man med benen ihop hela dagarna så får man till sist svamp. Den härör ur en luftburen "smitta" och är helt normal, den föster bara på "fuktiga" områden och är extremt vanlig hos personer med tajta kläder! såere Jorm (numer svamfri o lycklig)
Bra att du förtydligar med att det även gäller killar, det var mer än jag visste. Viktigt också är att använda kläder som "andas", dvs gjorda av material som bomull, ylle och silke. Konstfiber förvärrar absolut.
... Så ska man bara komma upp i gynstolen också...
de flesta större sjukhus kar moderna i något rum, med el inställningar både till höjd och benen. Då funkar det bra för många, annars kan faktiskt läkare göra gyn undersökningar i vanliga sängar om det är bättre.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh