Observera detta: http://www.funktionshinder.se/index.php?Zm9yY2Vfc2lkYT1ZWEowYVd0bGJDNXdhSEFfWVZkUk9VMVVTWGc9
Jag tror att detta kommer att bli så... bra, känner att vi måste få prata ut om detta. Vi ska varken känna oss "gnälliga" eller tacksamma för att leva under dessa omständigheter, tillsammans kan vi hjälpas åt att få ett gott liv "trots vårt stora behov av pa"
Att få stöd och hjälp av varandra är verkligen ovärderligt!
Jo det är ju vi med erfarenhet som vet vad vi talar om Tror att vi är många som kommer att få tips hur vi löser olika situationer med pa, för trots allt måste vi se detta med pa som en möjlighet att leva ett gott liv, frågan är hur....
Till sidans topp
Här på jobbet klagas det hej vilt om att assistenterna inte får något beröm. Men det känns lite konstigt, varför inte se till allt bra som görs för dem!? Tex, så blir assistneterna bjudna på mat och familjen äter, familjen ställer upp och jobbar om det krisar, vi har ett fint (Ny inrett) assistentrum, tillgång till dator/internet/teve/dvd/parabol. Såna små enkla saker, som familjen offrar, som assistneterna ser som självklarheter! Vad anser ni? Hur mycket beröm får era assistenter i vardagen? Känns dumt att beröma assistenterna för att dom gör sitt jobb! Klart dom får beröm om det händer nått speciellet, typ, "det var bra att du kunnde jobba, snällt av dig!" "bra att du kom på det där, det vara en bra ide" Ska vi säga. "Bra att du diskade och torkade bänken efter dig. Bra gjort!" Känns konstigt, men det kanske är då ni har det!? Öppen för alla komenatar och tips!
Belöningen kommer i lönekuvertet, sen att lönen aldrig är nått dom är böjda med men vad skall vi göra? Jag tycker att gnälliga assistenter är fullständigt omöjliga.
jag ger mina assistenter beröm om de gjort något speciellt men...inte i rena vardagssituationer. Jag har gett en assistent mkt beröm på sistone för att hon anstränger sig för att ligga steget före mig, vilket sparar mycket tid, (och ork då jag slipper förklara allt). Berömmet ger jag ju för att hon ska förstå att det hon gör verkligen är bra, och att jag uppmuntrar henne att fortsätta tänka i de banorna. Sen försöker jag precis som familjen se till att mina assistenter har det bra, det är ju faktiskt en form av beröm...
Precis, Becky. Berömmet för mig, som jag ger, är för att det blir en bekräftelse på att assistenten har uppfattat mig rätt. Och särskilt noga är jag med en ny assistent som precis lärt sig hur jag vill ha det. Som såna smådetaljer som är skönt att slippa säga hela tiden. Och när jag slipper det... då ger jag beröm
http://www.funktionshinder.se/index.php?Zm9yY2Vfc2lkYT1abTl5ZFcwdWNHaHdQMW96U2pGalNFRTVXVk5hZVUxVU1EQk9RMXB5WkVkak9VMXFhejA9 Kände igen denna fråga och letade reda på förut förd diskussion
beröm ska du väl inte ha om du gör ditt jobb som du skall göra det... däremot om man gör nåt utöver det "vanliga" är det ju roligt för vem som helst att få höra positiva kommentarer...
Precis, jag tycker inte heller att man ska behöva ge beröm för något som assistenten gör, som jag skulle ha gjort istället om jag inte hade haft mitt funktionshinder. Men som sagt, däremot om han/hon gör något "extra" eller kommer med smarta idéer som jag själv inte har tänkt på (förekommer!) , det är en annan sak....
Håller med övriga! Skulle kännas konstlat att få beröm för självklara saker! Nu jobbar jag mest med två personer som har kommunikationsproblem, så man kanske söker bekräftelse på andra sätt än just beröm. Om en sak börjar fungera när jag gjort det, så är det mitt "beröm." Brukaren klarar att göra en sak själv, om jag putter lite där. Eller om man gjort något speciellt och får uppskattning för det, så är det alltid kul. Min ena brukare brukar säga "tack för idag" på ett väldigt ärligt sätt, när jag går och jag känner att det täcker upp för allt jag gjort, på nåt vis.
Känns väldigt dumt att hålla på att ge beröm hela tiden. Men, gör det nåt speciellt så brukar jag säga "Bra gjort" eller liknande. Som assistent får man kanske leta beröm på annat sätt. Om jag säger åt en viss assistent att göra en något igen betyder det att jag tyckte hon gjorde det bra första gången. Frågar jag en ass om hon vill följa med på en resa betyder det att jag är nöjd och väldigt trygg med personen i fråga.
Jag jobbar med ett barn och har barnets mamma som arbetsledare. Hon säger alltid "tack för idag" eller "tack för den här veckan", vilket jag uppskattar. Sedan får jag beröm när jag gjort något speciellt, men inte för mina vanliga arbetsuppgifter. Indirekt beröm kan jag oxå få, t ex genom att hon vill att jag (och inte en annan assistent) ska följa med barnet till HMC när mamman inte kan vara med. Sånt värmer. Och att hon rätt ofta vill bjuda på mat, både ute och hemma, ser jag oxå som beröm. Sen är det naturligtvis stort beröm att få tillgivenhet och kärlek från barnet jag jobbar med, och även att se hennes framsteg som man jobbat hårt för. Beröm måste inte alltid vara i form av ord.
man kan ju visa uppskattning på så många vis...en liten klapp på handen, en kommentar om "kör försiktigt"... men att få tack efter varje sak man gör, som brukaren skulle gjort själv om dom kunnat, det blir ju bara tjatigt i längden för alla parter. Var ska det sluta sen då? Blir man någonsin nöjd med det ?
En liten parentes... Ibland när jag sagt att jag ska ha en kopp kaffe eller så, kommer min assistent och ger mig den vid det stället jag sitter på. Som en reflex säger jag då "tack!". En ass tog upp med mig att hon inte vet vad hon ska svara... Att "varsågod" känns fel eftersom det ju är mitt kaffe. Det blev en tankeställare. Men bara att hon tog upp det har gjort att vi kan skratta när jag tackar av reflex... Hon har jobbat i snart 9 år, så man kan säga att vi funkar bra tillsammans...
Gör samma sak själv... en av mina reagerade på när jag säger "får jag låna telefonen"... Det är ju min telefon som jag inte alls lånar... Men bra att man får sig en tankeställare då och då...
En tvärt om grej. Jag var hemma hos min kusin i frölunda, jag skulle gå på dass, men jag fick inte med mej dörren så att jag kunde stänga om mej. Jag sa då till min kusin, kan du ge mej min dörr
Så gör nog de flesta av vana, jag säger.o.m. tack till min man ibland när han hjälpt mig från toa. Inte för att han gjort det bättre än normalt eller något sådant, utan det hoppar ur munnen av sig själv för man är uppfostrad till att säga tack, tror jag.
På måndag ska jag till Vasa i Finland och prata på en stor konferens. Handlar om hur Personlig Assistans kom till, och fungerar, i Sverige. Målgruppen är främst politiker. Sammanställer nu ett kompendium, och ska ha med en sida med länkar. Snälla, ge mig tips! Allt om assistans är av värde! Lagtext, riktlinjer, privata sidor, osv...
Olika assbolag som representerar olika former - kooperativ, AB, egna arbetsgivare. Ifa Lagtexter FKs sidor om LASS Allmänna råd. Denna sida (så klart) Har haft en gräsligt hemsk dag men återkommer med mer och adresser i morgon.
Mm ILI är bra! Inte STIL för då måste jag ta med en massa andra koop för rättvisans skull...
Det är kanske så, men det intressanta för just denna målgrupp är hur assistansten fungerar idag i Sverige.
aha DÅ förstår jag
Har funderat på en sak. Risken/chansen att flera personer som känner varanadra skriver här finns ju. Hur gör ni om ni ser texter om er, skrivna av asssistenterna? Eller tvärt om, att ni skriver och era assistenter läser det? Eller att kollegor läser det som en annan kollega har skrivit? Ibland är det ju inte så tyldigt, vem eller vad texten handlar om. Men man kan ju känna igen en situation, även om inte namn nämns. Risken är ju stor att någon läser det, och ibland vill man ju inte det! Hur skulle ni reagera? Redigerat 2006-10-25 10:19
Förutsätter att de inte skriver ut mitt namn eller att de jobbar hos mig om de vill berätta något här, jag tror inte att någon av mina assistenter ens läser här. Skriver jag något själv så är det om saker de redan vet att jag tycker.
Jag är assistent åt en tjej som är rullstols buren. Hon är 18 år.. I går och i natt hade hon problem med magen hon hade diareer av någon anledning. Och jag föreslog att hon skulle ta på sig en blöja för det kom i byxorna ett par ggr. Men det ville hon inte. Efter några kläd byten och rullstols tvättar så nämde jag blöjan igen då blev hon jätte arg och hotade med sparken. Gjörde jag fel? Vad tycker ni Assar och Brukare?
Rätt kränkande att begära blöja, så ja...
Använder du själv blöja om du är magsjuk?
Om jag skulle riskera att få det i byxorna eller i sängen så skulle jag hellre ta på mig blöja ja..
Mm, om jag läser frågan rätt så var den hurvuvida assistenten gjorde rätt eller ej. Nej, det tycker inte jag i alla fall. Sen hur man gör som magsjuk person i rulle är ganska individuellt skulle jag tro.
Fast jag måste få be dig, trådstartaren, att förtydliga en sak... För vems skull? Alltså, varför skulle personen använda blöja? För att du ska slippa torka bajs, eller för att personen faktiskt inte kan avgöra situationen om blöja själv? Sen tycker jag, att hot om avsked är fel om det enbart handlar om en enstaka situation... Ibland är det alltför lätt att ta till som assistansberoende. Redigerat 2006-10-24 22:24
Men det är ju det som är hela poängen tycker jag... En assistent ska väl inte göra valet åt mig???
Instämmer med _Anna_Elisabeth, det är inte kul men vad skall man göra om man inte hinner på toa. Dessutom är man ju lite trött när man är magsjuk så att få ett konstruktivt förslag är väl inte fel.
Inte att få ett förslag... Men en gång räcker, tycker jag.
Hmm. Klart man inte ska avfärda ett förslag bara för att det är från en PA. Men, att föreslå, och sen föreslå igen... Det är inte ok för mig. Sen huruvida man vill ha blöja eller inte spelar väl ingen som helst roll i den här diskussionen? Som sagt, alla är olika och det med sin fulla rätt...
Ja visst kan man fråga, men aldrig begära eller kräva. Istället ha framförhållning. Om jag har maginfluensa så ser jag istället till att ha hjälpmedel redo, kläder som är lätta att få av fort och en handduk i sängen/stolen. Om man normalt sätt inte använder blöja så känns det otroligt förnedrande att få höra att någon tycker att man bör ha det. Känns troligen lika äckligt att ha det utkletat i en blöja som i en byxa, bort ska det ju oavsett. Om man däremot alltid har problem så finns det ju hjälpmedel till detta med. Kanske skaffa ett bäcken om förflyttningar tar lång tid.
På tal om hotell och mag sjuka. Jag är assistent och laktos intollerant och var med en brukare på semester då jag fick i mig laktos av misstag. Jag blev mycket dålig i magen och fick svärt att tex lyfta min brukare och glömde även att sätta hans permo på laddning.. Han kunde i värsta fall klara att förflytta sig till tex. toa själv. Borde jag ändå ha lyft honnom och riskerat att göra på mig pga att jag måste ta i... . Bara för att göra mitt jobb fullt ut? Det blev en del tjafs efter åt men nu är det lungt..
Ja det var bara jag med. Och jag hadde inte kunnat lyfta henne utan att göra ner mig. För jag blir väldigt lös när jag fått i mig laktos... Hennes permo var halv laddad och batteriet räckte utan att bli svagt ändå
Jag tycker att man borde göra en kompromiss där. Är ni på resa, så kan ju inte du sjukanmäla dig, vilket du troligen gjort annars. Du måste klara jobbet trots dina besvär och då bör ju brukaren hjälpa till / anpassa sig så gott hon kan. Kan hon flytta sig någorlunda, så bör hon göra det. Får hon t.ex. ont hela dagen efteråt av att göra det, så kanske det är värt att du gör ner dig...? Är man sjuk och inte kan sjukanmäla sig, så bör ju brukaren respektera att man inte kan göra ett 100% jobb! Det är lätt att glömma saker, när man mår dåligt! Ta med två pa vore ju det bästa, om en blir sjuk, men det är ju väl känt att inte många kan det av ekonomiska skäl. Då får man ta problemen som de kommer och försöka lösa dem efter bästa förmåga! BÅDAS bästa förmåga, menar jag då. Pa får jobba, trots att hon mår dåligt och brukaren får acceptera en halv pa?
Är på jakt efter läsvärda saker att ha i Assistentrummet. Vet att det vart uppe förrut, men hittar inte det Jag är ute efter dels lättlästa lag texter, ytyp sekretessen, Lss osv. Jag vet att det finns, men hittar inte det längre! Även böcker, tidningar, artiklar att printa ut. Tips?
Personlig assistent av Ann-.Marie Dehlin är bra, finns på Alibris, där kan man även köpa LSS-lagen. Köp boken inte den lättlästa versionen, du kan behöva slå upp någon detalj och det finns inte i den lättlästa versionen. Du kan säkert hitta böcker om sekrettessen där med. Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk, köps här, pekar upp till vänster där det står sponsra Fh. Man kan prenumerera på Stiletten genom Stil även om man inte är medlem, där står mycket om assistans och inte bara utifrån IL-rörelsens synsätt. Arbetsmiljölagen och arbetstidslagen kan du hitta på arbetsmiljöverkets sida.
Ska kolla upp det där! Personlig sasistent lär ju riktigt bra, så även Jag har en sjukdom men är inte sjuk, som jag dreglat över ett tag Stiletten ska jag läsa och lägga fram för de andra Assarna. så får vi se! Mer tips?
Tidningen Unique generation (se nån annanstans på sajten). Boken Mitt liv i mina händer. Arbetslagstiftning och kollektivavtal.
Unique G finns bland länkarna här. Recension av Mitt liv i mina händer: http://www.funktionshinder.se/index.php?Zm9yY2Vfc2lkYT1ZWEowYVd0bGJDNXdhSEFfWVZkUk9VMVVRVFU9
Man beskriver ju ofta pa:s yrke som att man är någons "armar och ben." Är det ett bra begrepp, tycker ni? Kommunal vill ta bort uttrycket, eftersom det kan missbrukas. Vad anser ni om det?
Jag tycker att det är en bra beskrivning, jag brukar dock säga "förlängda armar o ben" Ngn som vet varför dett inte "passar" kommunen?
Jag är kluven, läs gärna min artikel som heter just "Jag är inte bara armar och ben". http://www.funktionshinder.se/index.php?Zm9yY2Vfc2lkYT1ZWEowYVd0bGJDNXdhSEFfWVZkUk9VOVVXVDA9
Men fy vilken inställning... Där är kanske ett exempel på "Som man säger, så tänker man".
*S* kan inte låta bli att undra... är det mig du pratar om???
Förstod det, det blev lite fel vet det, brukar inte prata om dem så, så det känns trist om folk ska tro att jag behandlar mina assistenter illa. Vet däremot att min ass inte tog illa vid sig.
För mig är det inget perfekt uttryck men trots det som stämmer bäst, dvs. deras lemmar utför rörelser som min hjärna uttalar men som mina armar inte kan göra. Sen att det är intimt, jo visst, men det är ju rätt intimt att andras händer tvättar en eller torkar en i baken. Att uttrycka det som något annat blir så lätt omhändertagande tanke, dvs. att någon gör det till mig, och så är det ju inte, däremot vill gärna kommunalförbundet få tillbaks det gamla synsättet att de tar hand om oss.
De vill väl få fler "Florence Nightingale" att söka sig till yrket.
Ja, de vill helst inte se oss skröppliga varelser som deras chefer, de trivdes bättre med att få ha kontroll över våra liv, det vet väl alla att vi inte begriper vad som är bäst för oss.
Jag har ju själv aldrig råkat ut för att det missbrukas. Jag har tänkt på begrettet som min arbetsuppgift. Det verkar du göra också, Karin. Vad jag däremot har förstått på senare tid är att det finns folk som, omedvetet förmodligen, lägger en annan innebörd i det: Att pa ÄR brukarens armar och ben. Det har i förlängningen lett till att brukaren anser att pa inte behöver sluta i tid. Inte får tid att äta. Inte får lov att sätta sig i fem minuter, ens när det inte finns nåt att göra. Knappt får gå på toa. Inte använda hjälpmedel. Får de ont i ryggen, kan man skaffa en ny. O.s.v. Att ingen av er känner igen det är ju ett gott tecken! Men att negligera att det förekommer tror jag är att stoppa huvudet i sanden. Om nu det begreppet har med saken att göra, eller ej, därom kan ju de lärde tvista, men det är i alla fall vad som är anledningen till att Kommunal - å sina medlemmars vägnar - vill försöka ta bort det. (Som jag har tolkat det) Visst, i många fall kan det säkert vara som du säger - man är hjärtligt trött på att arbetsleda, ha nån hos sig ständigt, hålla masken och inte kunna gå hem. Men jag tror också på en del som säger att deras arbetssituation är ohållbar. Alla arbetsledare är inte seriösa eller har förmågan att sätta sig in i den anställdes situation. En hel del av dem har ingen god man! Ingen hjärnskada och inget begåvningshandikapp. Inte konstaterat i alla fall. De passar helt enkelt inte till att ha hand om anställda. Men vem som helst kan ju bli funktionshindrad!
Självklart finns det dåliga arbetsledare, man får inte helt plötsligt en ny kunskap när man får ett funktionshinder som gör en till världens bästa arbetsledare, det är därför det är viktigt att utbilda brukare i arbetsledning. När man väl lärt sig hantera konflikter, kunna lagar och annat så får man också bättre förståelse för assistenternas situation, man ser också att om man behandlar assistenter bra så stannar de längre och man mår själv bättre och blir tryggare. Sen kommer det aldrig att fungera för alla eftersom alla brukare inte vill eller orkar lära sig och alla assistenter har inte lust att göra ett bra jobb utan gnäller om allt bara för de vill vara offer. Vi hade för några månader sen en enkät om arbetsmiljö på vårt kooperativ till 250 assistenter (alla månadsanställda) vi fick in ca 200 svar 75% var supernöjda med allt, 10-15% hade något de ville ha förändrat och de sista var missnöjda med allt, de visste inte att man hade rätt till friskvård och rådgivning, de hade aldrig hört om rätten till handledning om man hade problem, fast alla har allt detta hemma i våra broschyrer, är det då arbetsgivarens fel att anställda struntar i att läsa och ta reda på fakta och gör det oss rill dåliga arbetsgivare. Som sagt, man är själv ansvarig för sin arbetsplats genom att ta till sig info.
Jag är, som Ninnie, lite ambivalent när det gäller begreppet att vara någons "armar och ben". Alltså...jag tror jag förstår varför det begreppet ofta används när det gäller att beskriva jobbet som PA. Som jag uppfattar det vill bland annat brukare med det säga att...tänka och besluta gör jag själv, det behöver ingen göra åt mig, men i och med att jag inte själv kan utföra det jag beslutar, så behöver jag någon som kan hjälpa mig att göra det mina armar och ben inte kan. Och det är ju en bra beskrivning Faran med begreppet är, som jag ser det, om man följer denna princip slavisk. För skall man vara någons armar och ben, så innebär ju det att huvudet måste vara där armar och ben befinner sig, eller hur? Vilket i förlängningen betyder att jag som PA inte kan tex tvätta golv medan brukaren är ute på promenad med den andra PA"n som jobbar. Huvet kan ju inte vara ute i solen och promenera om armarna och benen är hemma och tvättar? *s* Så skall man hårddra detta med "armar och ben" vill det ju säga att om brukaren föreslår praktiska lösningar som nämnt ovan, så skulle man behöva säga att nej....så får det inte gå till. Och det är som jag ser det, rent ut sagt idiotiskt. Det innebär också, satt på sin spets, tex att man som PA inte får komma med förslag eller initiativ till aktiviteter om brukaren önskar det....för vem har väl armer eller ben som kommer med förslag? Man kan heller inte spela spel med brukaren som innebär att man måste vara 2 eller flera för att spela....för ingen brukare har väl 2 uppsättningar med armar?....utan man får enbart lägga patiens ) Vad jag vill säga är att det kanske är dumt att använda ett begrepp som är såpass begränsande? Redigerat 2006-11-30 02:42
...som inte är så seriös, men ändå. Vi är alla experter på att säga åt andra vad de ska göra med sina ass, men med våra egna är det helt annat. Känns igen? Vi kanske ska ta hand om varandras ass... Ninnie läxar upp mina, jag tar Beckys som tar Lottas som sköter Karins som... en enda lång kedja. Ogenomförbart, men fatta vilken bra assistans det skulle bli (iaf i teorin)!
gärna!
Jag tycker det är en superidé, har skickat hem 5 st till dig Jessma, de landar i morgon kl. 5.00, alla nerpackade i stort paket med skylten -skakas gärna - på.
Jag vill oxå vara med *S* det verkar inte vara någon dum idé....
Jag har oxå tänkt så. På jobbet är det mycket lättare skälla och rådfrågas och så för det är inte mina assistenter - och jag behöver inte gå hem och tvingas vara snäll flicka sim behöver assistentens hjälp kort efteråt
Man kan ju maila problemet till sin "utskällare" och sen boka telefontid. Så PA och samtala. Och medla.
Jag vill nog... inte... va me... ...tror jag... Men jag fattar det fina med idén!!
Vet exakt vad du menar, Jessma. Stora delar av min tid hjälper jag andra att lösa assistanssituationer - men med mina egna är det ju inte så himla enkelt...
Vi är ju många här som jobbar med assistans och rådgivning och alla av oss vet hur lätt det är att hjälpa andra men själv är man ju i beroendeställning till sina egna assistenter, dom ser ju mig som "sin brukare" de andra assistenterna ser mig ju som chef, typ, de vet att de faktiskt har gjort något fel om de blir inkallade till mig, dvs. gjort något som är så pass jobbigt för deras arbetsledare så denne inte klarar det själv. Alla människor tycker det är otrevligt att prata med "chefen" och tar det mer på allvar. Dessutom är det ju alltid mycket lättare att se var problemet är om man inte är känslomässigt involverad, eller känner frustrationen när det inte fungerar.
Jag upplever jätteofta att vi som har PA har svårt o har dåligt samvete för att vi sätter gränser för våra PA Kanske skulle man anordna typ en helg att träffas där vi kan prata igenom dessa problem Vi vill ju "bara" ha vanliga liv med personlig assistans, men vet att det är så svårt ibland Skulle vara kanon att bli peppad av andra som har pa! Ngn som tycker som jag? /LOTTA
Här är en till
Skulle tro att de flesta som har pa skulle behöva prata av sig ang olika situationer man hamnar i o det skulle vara så intressant att träffas i verkligheten o ge varann tips o sporra varann
Jag är på!
Jag med, fast jag gör sådana utbildningar. Det är inte riktigt samma sak som att få det att fungera i sitt eget liv.
Kul att så många redan tycker att en sån träff skulle vara bra Mitt förslag är en lör ngn gång i vår , men frågan är var? Vad tycker ni? /LOTTA
Jag har nu tagit ansvaret att dra ihop en sådan här träff/kurs i vår (med lite hjälp av Lotta). Två frågor: Tidpunkt? En lördag någon gång i april/maj är mitt förslag. Plats? Muskelträffen var i Skåne, och för att göra det hela mer rättvist kanske vi ska ta det uppåt i landet denna gång. Att hitta ett ställe som är bra anpassat och kan ta alla intresserade är inte helt lätt, men funderar starkt på Mättinge. 1200 kr per person och dygn kostar helpension. Åsikter?! Ni som redan vet att ni vill komma oavsett tid och plats kan redan nu anmäla er till mig. Skriv när ni kommer och åker, samt hur många pa som följer med.
Ska vi anm oss via detta eller vill du ah mejl(gäsb inlägg?
Det spelar mindre roll faktiskt. Lägger upp en separat fil på datorn.
mitt tips är då: första helgen i maj!5-6 maj SJälv måste jag komma upp fre då jag inte orkar med att åka upp på lör o sen "köra gärnet"
Hejsan! Ville bara berätta att jag har överklagat ett beslut av försäkringskassan om nej till personlig assistans(assistansersättning) och jag fick rätt i länsrätten. (Det fanns ett reportage om mig i början när denna sida startade). Jag har inte fattat att det är sant än. Någon som vet hur länge det kan ta? FK hade tydligen inte sett domen i dag, åtminstone inte hon jag pratade med.
Wow! Grattis!! Då vet jag att du måste ha vänt ut och in på bokstäverna och dig själv för att lyckas! Bra gjort!! Vet inte hur lång tid det kan ta.
Direktlänk till artikeln om dig, Marie. GRATTIS! http://www.funktionshinder.se/index.php?Zm9yY2Vfc2lkYT1ZWEowYVd0bGJDNXdhSEFfWVZkUk9VNUVTVDA9
Ja det vet jag också men det verkar som om andra får lov att säga GRATTIS utan att inlägget blir flyttat, det var mer det jag reagerade på
I övriga grattisinlägg finns även annat innehåll. Som i mitt fanns en länk till en artikel, i någon annans fanns en kommentar om tidsperspektivet. Det är anledningen.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
