När vuxenträffen var på ågrenska bestämde vi att skatta en egn mötesplats och det är nu fixat, så ala med AMC, eller om ni har någon anknytning till AMC är välkomna att bli medlemmar där, ni hittar forumet på http://amc.forum24.se Observera dock att det inte är någon konkurrent till denna sidan, utan bara en träffpunkt för oss med denna diagnos där vi kan diskutera saker som kanske inte är så intressanta för andra, det finns alltså inget forum för assistans eller övriga handikappfrågor.
Till sidans topp
Hej! Jag vill fråga alla er andra som har en bil med individuell anpassning om hur ni har gjort med er bilförsäkring! Om er bil är med i någon form av tillbud och behöver åtgärdas, till och med om den blir skrot, får ni ut av er försäkring en ny bil med all den utrustning som finns i den idag? Jag skulle bli jätteglad för reflektioner!
Nja, det är ju alltid en värdeminskning, sen måste det ju ske inom den tiden som anpassningen hade lagats föra bilen passerat dom år som du har rätt att söka nytt anskaffningsbidrag.
När jag skaffade min bil så sa jag till försäkringsbolaget att jag hade en anpassad bil och att anpassningen hade kostat ca 250.000:-. De beräknade då försäkringen på de uppgifterna så att om olyckan är framme och bilen blir till mos oså ska jag kunna få ut en ny bil på försäkringen inklusive anpassningen.
Okej! Men det innebär att du betalar en skyhög premie, pga att du har en anpassad bil? Är det rättvist egentligen????
jag kan vara ute och cykla men en kille som jag känner fick sin bil stulen och bränd men han fick nya saker av försäkringsboleget utan att han hadde den extra försäkrad för att han hadde anpassat den. om jag förstog honnom rätt när han berättade
Det verkar vara olika bud beroende på försäkringsbolag. Men min försäkrings kostar inte så mycket mer än den skulle gjort i vanliga fall eftersom anpassningarna inte kostade mer än ca 250.000:- Jag betalar ca 6000:- per år i försäkring.
http://www.modernamuseet.se/v4/templates/template1.asp?id=2614&bhcp=1 Moderna Museet har visningar för synskadade. Någon här som testat det? Vad tyckte ni?
"Det engelska danskompaniet StopGAP utmanar traditionella föreställningar om dans genom att utgå från varje dansares individuella förmågor. Hälften av kompaniets fyra dansare har funktionshinder, en är rullstolsburen och en har Downs syndrom. De medverkar sida vid sida, på lika villkor. StopGAP vägrar att använda frasen "Det går inte". De kommer aldrig att be om ursäkt eller särskild behandling, de är rakt på sak, de är… makalösa!" http://www.stopgap.uk.com/html/performances.html turneplan m.m. Inte sett dem själv m kan kanske va nåt.
Å vilka fina klänningar tjejerna har på bilden! Synd att de bara kommer till Göteborg, inte råd att åka dit Men dom gör en massa föreställningar i Frankrike... hoppas dom kommer tillbaka hit!
Jag såg dem här i Stockholm för ett par veckor. Helt suveräna! Hoppas de kommer tillbaka någon mer gång.
"Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk" kostar 115:- på http://www.adlibris.se, men 150:- på detta forum, varför?
115+ frakt (19 kr) = 134kr, fortfarande billigare än funktionshinder.se alltså, boken sälj för 134, inkl frakt och andra kostnader på adlibris.se Redigerat 2007-09-28 21:23
Porto och emballage. De har "lite" andra avtal med Posten skulle jag tro. Vi säljer båda Christina Renlunds böcker för 100 kr/st på föreläsningar och konferenser, vilket är inköpspris.
Jag blir så besviken på mig själv. Jag tycker inte jag kommer någon vart. Jag är nästan lika beroende av hjälp nu som jag var för två år sedan. När jag går in på Spinalis hemsida om tips på självständighet så får jag nästan ångest över att jag står och stampar på ett och samma ställe. De visas tips på hur man för upp ett mikrolax själv för att sköta magen, och jag som inte ens klarar av att göra en förflyttning till toastolen själv . Det är så mycket jag behöver hjälp med men jag vet inte vart jag ska börja. Jag har blivit för klen för det mesta, orkar knappt göra en förflyttning själv. Orkar inte träna som jag vill etc etc. Jag står still helt enkelt. Skulle Rekryteringsgruppen veta att jag var så lat så skulle de piska upp mig i brygga. Vad ska jag göra vart ska jag börja? Det börjar bli dags att göra någonting, snart. Jag läste i KICK om en kille som varit skadad lite längre än mig, och han klarar sig nästan helt utan hjälp . Han har lyckats, varför kan då inte jag få tummen ur och lyckas komma igång och bli självständig? Varför går det inte? Desto mer jag läser om tetraplegiker som klarar sig nästan själv, desto mer misslyckad känner jag mig. Det känns fördj*****t. De flesta jag läser om har ungefär samma skada som mig, och de klarar sig med väldigt lite hjälp. Däremot har jag ungefär lika mycket hjälp som någon som är "högre" skadad i nacken än jag. Det känns bedrövligt . Är jag ensam om att känna såhär? Finns det fler i min situation? Lika frustrerade över att inte komma någon vart, besvikna över att behöva jämföra sig och sin egen situation med andras. Jag önskar att jag kunde sluta jämföra mig med andra, men jag kan inte, det är oundvikligt. Varför kommer jag ingen vart, varför känner jag ingen geist eller motivation? Varför går det så trögt för mig men så fort och smidigt för andra? Vad ska jag göra? Hjälp mig, snälla.
Som du skriver i din profil så är du rellativt nyskadad, det tar olika långtid för personer att komma över den första sorgen av att ha förlorat den kraft man en gång hade. Det är nog där du är.
Man får alltid höra om hjältarna, de som är supermänniskor och kan allt. Glöm dom, de flesta är som du men de finns inte hos rekryteringsgrupen eller i tidningar, de är hemma och försöker klara vardagen. Du är precis lika mycket värd oavsett om du tar dig till toa själv eller med assistans, du är säkert mer värd för du vgar stå för att det är jobbigt och du vågar vara svag. Du är ett föredöme för andra som också mår dåligt av att inte vara supermansskröppel. Alla gående blir inte elitidrottare, inte ens motionärer, vissa orkar mer och vissa mindre, det är likadant med oss funkisar. Träna det du känner att du vill, gör det du orkar men framförallt, ta vara på glädjen i livet och skit i vad andra tycker. Stor kram Offa
Det är just det här jag mår så illa av när det gäller RG och liknande organisationer. De som lyfts fram i ljuset är de som kämpar sig blå för att klara vardagen utan utomstående hjälp. En hjälte är den som lägger all sin tid och energi på att rehabilitera sig fysiskt, typ... Depression? Ångest? Bearbeta? Sånt tjafs får komma i andra hand... Jag vet själv hur svårt det är att inte jämföra sig med andra, Offa, men med den typ av skada som både du och jag har är det liksom nerver och nervtrådar vi snackar om. Bara för att det råkar vara samma kota som är skadad så betyder det ju inte automatiskt att ens förmågor och oförmågor är exakt likadana. Att snegla på andra och känna sig sämre har aldrig lett till nåt positivt. Du får nog helt enkelt (hmm...) acceptera att var sak har sin tid och glädjas åt små framsteg. Eftersom allt är så individuellt så är det bara du själv som kan vara din egen referens och måttstock. Jag hoppas verkligen att du har nån att snacka med om detta, företrädesvis någon som inte tillhör rekryteringsgruppen. Antar att jag kommer bli jävligt påhoppad nu av anonyma skribenter som vill försvara RG med näbbar och klor. Det skiter jag i för jag har egen erfarenhet av deras elitistiska tänkande.
De som håller på sådär, och hävdar att de aldrig är lessna eller skryter om hur duktiga de är genom att berätta det för alla överalt, jag tror att de innerst inne har dåligt självförtroende och är jättelessna och att de genom att måla upp denna fasad, försöker må bättre. Jag säger inte att jag dömer dessa personer. Jag kan ju aldritg föreställa mig hur det är att plötsligt bli svårt skadad efter att ha varit "normal". Jag vet heller nästan ingenting om rekryteringsgruppen, och det jag hör från alla håll här t ex, är bara hur hemska de är. Jag föredrar dock att bilda mig en egen uppfattning utifrån de positiva saker jag har hört av de som blvit hjälpta av dem. Och Offa, jag försöker verkligen förstå hur du känner, även om jag själv är född med mina funktionshinder, så har jag stundtals haft mycket svårt att acceptera mina svagheter och brister, och känt mig otillräcklig, halv och lat. Och lat, jo det känner maig mig än idag för att jag har varit jätteduktig och tränat mycket för några år sen men nu har det sinat av någon anledning... Detta jag säger nu är säkert helt uttjatat, men: 1. Vad har du för mål med vad du vill klara av etc? 2. Jämför dig ALDRIG med någon annan, vet hur svårt det är men det finns en otrolig fara med detta. Det själper oftast mer än det hjälper, leder till negativ stress mm. Att ha förebilder är dock aldrig fel, om det är i rätt dos. 3. Gör en "bible of life" (eller va du nu väljer att kalla den). Jag gjorde en sådan för fyra år sedan, när jag kände mig allmänt förvirrad, deppad och omotiverad. Jag skrev ner mina dåliga sidor, egenskaper, och fysiska brister som jag tyckte påverkade mig negativt. Sedan listade jag bra sidor och kunskaper, samt vad jag ansåg mig kunde göra för att förbättra mina fysiska förmågor. Jag gjorde upp mål på vad jag ville uppnå allmänt i livet, med arbete, färdigheter mm, och även där vad jag skulle kunna göra för att nå det eller iaf komma närmare. Jag gjorde upp ett scema över vad jag borde göra varje dag, med träning, städning, etc för att få fasta rutiner i vardagen (eftersom det alltid har varit min svaghet...) Sist skrev jag ut ett stort foto av mig på ett papper, satte ihop allt till en bok. Denna har jag sparat, och tar fram den ibland när jag känner motivivationen tryta. Jag kan ärligt säga att jag ej har följt mitt scema men det spelar inte heller någon större soll, utan det viktigaste är att ha detta som en mått stock, och att inte ställa för höga krav på sig själv. Det känns på något sätt bara tryggt och bra att ha denna boken liggande i min lägenhet liksom... Sen vill jag fråga: går du på någon rehabilitering t ex på frösunda eller likande? Lycka till iaf! (Och ta för guds skull inte detta inlägg bokstavligt så att du mår ännu sämre)
Som svar på MissIndependent fråga kan jag skriva att jag faktiskt varit på två RG-läger samt varit på Treklöverhemmet i några veckor. På RG-lägret så tjatades det om att jag var så "på" och före min tid osv. Tja, jag vet inte om det någonsin stämt, men nu har jag definitivt stannat i utvecklingen. Det talades väl så för att sporra mig, jag vet inte om det hjälpte så värst mycket.
DD: på vilket sätt har du blivit drabbad ar RG´s "elitism"?
Jag läste någons presentation och diagnosen var SRS. Någon annan skrev om NPF. Har ingen aning om vad det är, men det slog mig för 100:e gången hur många förkortningar och slanguttryck det finns i funktionshindersammanhang. Det finns så många termer som jag aldrig hört talas om innan jag hade rullstol. Jag tar några exempel och hoppas att ni bidrar med fler. Tänk inte "det där vet ju alla vad det är, så det är inget bra exempel", utan tänk att de allra flesta utanför din egen lilla diagnosgrupp inte har en susning. För att inte tala om alla ovetande icke-funktionshindrade människor. ampis - amputerad person AS - Aspergers syndrom aspie - person med Aspergers syndrom AT - arbetsterapeut bråckis - person med ryggmärgsbråck kajk - rullstol para - paraplegiker RH - rörelsehinder, rörelsehindrad RMB - ryggmärgsbråck RMS - ryggmärgsskada tetra - tetraplegiker UVI - urinvägsinfektion
Jag håller med dej vi har många förkortningar men jag har för mej att jag skrev vad srs var och om jag inte gjorde det ber jag om ursäkt för jag brukar vara noga med det för det är en sådan liten diagnosgrupp. srs=segmentell rörelsesmärta. Det är samma sak med våra handikappföreningar vi använder alldeles för mycket förkortningar.
NPF- neuropsykiatriskt funktionshinder, dvs Asperger, ADHD, Touretts mm. Klart att det används mycket förkortningar, men det är bara att fråga när man inte har koll, eller googla. Har lärt mig att om det är någon som skriver om sitt funktionshinder som tex. srs så brukar jag kolla på den personens profil där står det ofta mer exakt vad det är förnågot. speciellt om det är en liten diagnosgrupp.
Jag håller med dej vi som jobbar inom handikappföreningar tänker inte på att vi lever ett ganska anonymt liv om vi använder förkortningar för alla vet inte vad dom betyder och har kanske inte tid att ta reda på det som du. Jag pratar mycket med människor då jag är ordförande för en handikapp förening och brukar vara noga att om det inte är någon som känner mej att tala om hela namnet istället för NHR som är förkortningen för min förening Neurologiskt handikappades riksförbund. Intressant ämne speciellt ur den synvinkeln att vi är ganska anonyma i våra föreningar även ur ett språkligt perspektiv, men är inte det typiskt svenskt att använda förkortningar??
Omringad av folk med NPF etc.
För överskådlighetens skull tänkte jag uppdatera listan med jämna mellanrum. Dessutom fick jag några fler förslag via mejl. Nytillkomna på listan i fetstil. ampis - amputerad person AS - Aspergers syndrom aspie - person med Aspergers syndrom a.t. - arbetsterapeut bråckare - person med ryggmärgsbråck bråckis - person med ryggmärgsbråck CP - Cerebral Pares DHR - De Handikappades Riksförbund f.h. - funktionshinder Handisam - myndigheten för handikappolitisk samordning HO - Handikappombudsmannen kajk - rullstol KS - Karolinska sjukhuset NHR - Neurologiskt Handikappades Riksförbund n.p.f. - neuropsykiatriskt funktionshinder para - paraplegiker RG - Rekryteringsgruppen r.h. - rörelsehinder, rörelsehindrad r.m.b. - ryggmärgsbråck r.m.s. - ryggmärgsskada RSS - Rehab Station Stockholm (f.d. Frösunda Center) s.r.s. - segmentell rörelsesmärta SU - Sahlgrenska universitetssjukhuset tetra - tetraplegiker u.v.i. - urinvägsinfektion Redigerat 2007-09-26 03:19
Creds till Sunshine, ElinW och Statistik för bidrag! ampis - amputerad person AS - Aspergers syndrom aspie - person med Aspergers syndrom a.t. - arbetsterapeut BRO - Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation bråckare - person med ryggmärgsbråck bråckis - person med ryggmärgsbråck CP - Cerebral Pares DHB - Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn DHR - De Handikappades Riksförbund Ep-anfall - Epileptiskt anfall epi - Epilepsi [äldre benämningar: fallandesjuka och fallandesot FBIS - Förbundet Blödarsjuka i Sverige f.h. - funktionshinder FMLS - Förbundet Funktionshindrade Med Läs- och Skrivsvårigheter FSDB - Föreningen Sveriges Dövblinda FUB - Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och vuxna Handisam - myndigheten för handikappolitisk samordning HO - Handikappombudsmannen HRF - Hörselskadades Riksförbund HSO - Handikappförbundens Samarbetsorgan kajk - rullstol KS - Karolinska Sjukhuset NHR - Neurologiskt Handikappades Riksförbund n.p.f. - neuropsykiatriskt funktionshinder OI - Osteogenesis imperfecta [medfödd benskörhet, genetisk sjukdom] para - paraplegiker RBU - Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar RFA - Riksföreningen Autism RG - Rekryteringsgruppen r.h. - rörelsehinder, rörelsehindrad r.m.b. - ryggmärgsbråck r.m.s. - ryggmärgsskada RSMH - Riksförbundet för Social och Mental Hälsa RSS - Rehab Station Stockholm (f.d. Frösunda Center) RTP - Riksförbundet för Trafik- olycksfalls- och Polioskadade SDR - Sveriges Dövas Riksförbundet s.r.s. - segmentell rörelsesmärta SU - Sahlgrenska Universitetssjukhuset tetra - tetraplegiker u.v.i. - urinvägsinfektion v.n.s. - vagusnervsstimulering Redigerat 2007-09-26 21:58
____________________________________________ ADHD - Attention Deficit Hyperactivity Disorder - Överaktivitetssyndrom/Uppmärkasamhetsstörning. ADD - Attention Deficits Disorder - Uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet. TS - Tourettes Syndrom CD – Conduct Disorder – Uppförandestörning. OCD - Obsessive Compulsive Disorder - Tvångssyndrom. MPH - Motoriskt Perceptuellt Handikapp. Redigerat 2007-10-07 05:10 Redigerat 2007-10-07 05:11
Hoppas jag skriver i rätt tråd nu? Det är en sak som jag går och fundera på och det är. varför finns det folk som tycker att om ett funktionshinder eller ett handikapp inte syns utanpå så finns det inget? Hur kan folk gå och tro att man inte har svårigheter bara för att det inte syns utanpå? Det är precis som om de som har funktionshinder som inte syns utanpå är mindra värda mindra berättgiande till att få hjälp eftersom syns inget så finns det inte. Man kan ha jättestora svårigheter trots att det inte syns utanpå. Tycker det är ganska fult av vissa att nervärdera folk bara för att man har funktionshinder som inte syns, för då har man ju inga svårigheter. Ibland undrar jag hur folk tänker egentligen? Känns lite ibland som om folk tävlar om vem som har mest funktionshinder och som är mest värd att få hjälp och stöd som de behöver. Varför gör man det? Alla har samma rätt att söka hjälp eller i är behov av stöd och hjälp oavsätt vad de har för funktionshinder och om det syns utanpå eller inte. Alla funtkionshinder syns inte utanpå som NPF. Men för det betyder det inte att man inte har det svårt och behöver hjälp och stöd för det. Många med MPF behöver färdtjänst eller personlig assistent eller hjälpmedel eller boende stöd eller annan hjälp och stöd för att kunna klara sig själva. Vissa klarar inte sig själva i vardagen annars. Det finns de som inte klarar att sköta sin ekonomi eller sin vardag med rutiner och att organisera och planera. Vissa kan inte sköta sin hygien eller sköta viktiga papper själva eller fylla i blanketter. Trots att de har både användbara händer och kan läsa och skriva Andra klarar inte att städa, laga mat eller handla eller komma ihåg saker eller passa tider. Finns mycket folk med MPF som behöver hjälp och stöd med detta. En del klarar inte att vara ute bland folk överhuvudtaget eller åka komunalt fast de har två ben att gå med. Andra behöver personlig assistent på skolan eller jobbet eller hemma. Vissa behöver hjälpmedel för att klara utbildning eller överhuvudtaget klara av sin vardag. Så vi som har NPF är absolut inte i mindre behov av hjälp och stöd än ni andra som har andra funktionshinder. Men jag har full förståelse för om folk har svårt att förstå det här eller sätta sig in i det när de inte vet något om det, men i stället då för att nervärdera folk och tro en massa innan man vet fakta, så fråga i stället eller ta reda på vad funktionhindert innebär om det verkar konstigt att någon kan vara i så stort behov av hjälp och stöd när det inte syns utanpå att de har funktionshinder. Sedan är alla olika, alla har olika svårigheter och alla svårigheter som funktionshindret innebär står oftast inte i kriterierna. Där står oftast bara huvudkriterierna. Alla har rätt att söka all den hjälp man behöver oavsätt funktionshinder, sedan om man får hjälpen och stödet är en annan sak. Det beror helt på myndigheternas syn på saken. Oftast är inte de bättre än någon annan och tycker samma sak. Syns det inte att man har svårigheter så finns dem inte. Men detta tillhör en helt annat råd. Med detta inlägg betyder inte det här att jag nervärderar er med synliga funktionshinder utan jag vill bara försöka visa att alla med funktionshinder har behov av hjälp och stöd oavsätt om det syns eller inte utanpå. Mina svårigheter står på min sida här inne. Kolla om ni vill.
Hej Bra skrivet! Bara för man ber om råd eller tips ska man ej bli personligt grepp. Jag blir ledsen när några håller på så här MVH Marie
Klart att det är lika svårt, och ibland t.o.m. svårare att ha ett funktionshinder som inte syns. Men svårigheterna ligger ju på ett annat plan. Om man har svårigheter att ta hand om sin hygien eller sitt hem så finns det ju system som underlättar. Som Hanna, min dotter, hon tömmer ju ur allt i ett rum för att klara av att få ordning, det viktiga har ju varit att hitta ett sätt som fungerar för just hennes huvud. Om man inte kan åka buss för att man är rädd så kan man ju faktiskt åka buss, men pga. ångesten väljer man att låta bli. Jag har haft ångest och vet hur jävla jobbigt det är att vara rädd men enda sättet att få bort det är att lära hjärnan något annat, dvs. lära den att det inte är farligt, och dessutom lära sig att det är ok att det är jobbigt och obehagligt, man dör inte av att vara rädd. Men man kan åka buss, för man kan ta stegen upp och sätta sig i bussen. Kan tyckas att jag är skithård och elak men det är jag inte, eftersom jag både haft panikångest och posttraumatiskt stressyndrom vet jag att det enda som hjälper en är att våga utsätta sig och acceptera att det är jobbigt, att hitta strategier som motverkar det som man inte tror sig klara av och att ha tillit till sitt förnuft, jag klarar av det här. Jag är t.ex. hysteriskt rädd för att köra på ramper som är branta med rullen, riktigt paniskt rädd, men jag skulle aldrig undvika något ställe för den sakens skull, skulle jag låta bli är det ett medvetet val eftersom det finns en möjlighet för mig att göra just det, är där däremot ingen ramp alls kan jag inte komma in..... och där är skillnaden, då har jag inget val och det är det som gör mig funktionshindrad.
Jag undviker att åka på aktiviteter som jag vill åka på för att det är jobbigt att åka hem sent. Mår dåligt att åka hem sent med tunnelbanan och har inget roligt på min aktivitet heller om jag åker dit efterom jag bara går och tänker på hur jobbigt det ska bli att åka hem. Går på bio mitt på dagen för att slippa åka hem sent och en aktivitet på kvällen tvingar jag mig till för det är så kul, men det är en plåga att åka hem på kvällen ensam varje gång. Skulle heller låta bli, men då skulle jag aldrig få göra något kul aktivitet. Skulle inte palla att alltid sitta hemma och aldrig få göra något kul. Man kan faktiskt söka färdtjänst till fritidsresor. Har hört det från läkare.
Har du ansökt om att få ledsagare eller kontaktperson?
Det är jobbigt med osynliga funktionshinder jag gåt förvisso med kryckor och sitter i rullstol ibland men ingen ser hur jobbigt de t ex är att åka färdtjänst när det är mycket gupp på vägen. Jag kan alldrig få folk att förstå att jag har så ont efter det där mötet jag hade igår att jag inte kan göra något idag för det syns ju inte. Jag är aldrig ute när jag har som värst då ligger jag hemma så kanske det är det som gör att förståelsen är så liten.
Tydligen hade ingen något bra svar på detta. Varför nervärderar folk med synliga funktionshinder människor med funktionshinder som inte syns utanpå? Tror ni att vi inte har lika mycket svårigheter som er bara för att det inte syns utanpå? Vi kanske till och med i många fall har fler svårigheter än ni, just för att det inte syns. Har ni någonsin tänkt på det? Tänk er själva att ha en massa svårigheter som ni inte kan rå för och så tror ingen på det bara för att ingen kan se det. Hur förnedrande är inte det? Egentligen är bara det en av svårigheterna vi med osyndliga funktiosnhinder har att inte bli trodda att vi har funktionshinder överhuvudtaget. Det känns för jävligt. För detta innebär att vi inte får den hjälp vi så väl behöver. Det är flera gånger svårare för oss att söka den hjälp vi behöver. Så tänk er för innan ni yttrar er. Här inne har vi alla funktionshinder på ett eller annat sätt, eller har kontakt med olika funktionshinder och har en viss förståelse för varandra och hur det är och alla behöver olika sorters hjälp och stöd oavsätt om funktionshindret syns utan på eller inte. Vi borde hålla ihop mer och stötta varandra i stället för att trampa på varandra. Någon som håller med?
på efter 12 nu idag? Dom pratade om en autistisk tjej plus att hon också var synskadad sedan födseln, som ej skulle få ersättning från försäkringskassan längre. Dom tyckte hon skulle stå till arb. marknadens förfogande. Vart har Sverige tagit vägen? Man blir rädd när man hör hur dom håller på.
Ni vet väl att i princip alla Sveriges Radios program går att lyssna på i efterhand i upp till 30 dagar? Själv lyssnar jag oftare i efterhand än i realtid! Här är länken till Efter 12: http://www.sr.se/cgi-bin/p4/nyhetssidor/sandningsarkiv.asp?programID=761 // A E
WOW säger jag bara jag såg de som dansade i rullstolsdans på mässan idag sällan har jag varit så ENORMT imponerad, så tajta, artistiska o ej funktionshindrat... Försökte få gubben o nappa pådetta , men se det gick inte.. jag har haft en bra o info rik dag på mässan.. Nyttigt att se allt nytt, jag blev mycket kär i invacares lilla elmotor till manuell rulle...
Tjata vidare på din gubbe, vi dansar rullstolsdans (väldigt amatörmässigt och "just för fun" men min gubbe som aldrig förr tyckt om att dansa tycker det är skitkul att alla flyttar sig och står och tittar på dansgolvet och jag älskar att kunna dansa igen. Du får tjata lite på honom, och muta med något kanske så han kommer på att det är kul.
WOW säger jag med var också på mässan och såg de som dansade i rullstolsdans. Håller också med om att man blev ENORMT imponerad av dom. Jag ska anmäla mig för att börja dansa nu. Redigerat 2007-09-09 13:49
Det ser jättekul ut med rulledans, faktiskt skall vi starta upp ngt i min kommun, vi letar lokal och dansledare. Att få dansintresanta i rulle med tycks inte vara några problem för oss. Jag var inte på mässan och såg detta men hade bekanta där som tittade på de dansande och sa att de var helt fantastiska. Har provat lite själv, det är jättekul
Jag älskar att dansa och visst funkar det att dansa även i stol. Jag passar alltid på när tillfälle ges
Men varför är det då sååå trööögt att få igång något? Vi planerade två buggkurser på Grötö viner 06 och vår 07. Blandat med gående och dansande par i stol. Två proffslärare från en av Gbgs bästa danskolor. Skickade ut massor av inbjudningar, ringde runt och vad blev det? Massor av gående som tog chansen men endast en person i rulle vid första tillfället och andra gången blev inställd. Jag förstår att tiden inte kanske passar alla men ... det är ju ett jätteplanerande med att dra igång en sådan grej att man inte kan upprpa det hur många gånger som helst om responsen uteblir. Hur skall man komma runt detta?
Ja, det undrar jag med, varför är allt så trögt, eller så börjar man ordna ngt och folk säger jag lär med, och jag är med sen när man slitit och ordnat ja då, är det ingen som kn vara med.Jag blir så tött på detta till slut tappar man lusten att ordna, eller hur ?
Super trist när det blir så! Men visst finns det rullstolsdans i Gbg?
Det finns rulledans i Haninge, Stockholm om någon är intresserad.
Gå in på http://www.nackahi.se och klicka i vänster spalten på rullstolsdans.
Jag dansar allt möjligt inte måste man enbart bugga. Det skadar dock inte att gå på buggkurs eller vad som erbjuds närmast. Att lära sig hantera sin stol till musik och rytm har varit toppen för mig. När jag höll på med tävlingsdans fanns det bara tävlingar i bugg, standard/latin och så fanns det gammaldans. Nu finns det något som kallas fristyle som kanske passar vissa bättree. Jag tycker det verkar skoj och jag antager att det finns kurser även i detta. Kontakta Svenska Handikappidrottsförbundets rullstolsdans kommité om du är intresserad av detta Wheelchair-biatch. Salsa går finfint, var på salsaclubb i Bonn för någon månadsedan. Jag dansade hela kvällen och buggträningarna var nyttiga även för denna typ av dans.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh